LILITH_: Ja, socker har för mig också varit ett "problem".

Ah, då menar du krogen?

Jag själv tycker inte om krogen, det är för mycket människor jag inte vet vilka de är och finner inte nöjet i att gå dit. Jag dricker oftast bara på "hemmafester".
Oftast är det bara folk jag känner där.

Nja, inte krogen men mer som nattklubben, om det nu är någon skillnad...jag går ut för att jag måste få dansa av mig då och då.

Hemmafester är nog bland det värsta jag vet däremot.

Men är du ute efter tips för att hantera din aspergerproblematik eller vill du bara diskutera lite allmänt kring självmedicinering?
Om det är det första så skulle jag vilja påstå att det mesta inom självmedicinering, vad för preparat det än handlar om, ska man nog undvika.
Har man social fobi eller svårigheter med just den sociala biten så är det bästa enligt min erfarenhet att försöka KBT'a sig själv så långt det går. Utsätta sig för sociala situationer, observera hur andra gör och försöka kopiera det tills det känns mer naturligt.
Eller helt enkelt söka regelrätt terapi, eller träffa andra med AS och öva, öva, öva.
Är man medveten om var den sociala kommunikationen brister så går det att jobba med det. Och bli bättre.

Men det kanske inte var det du menade och var ute efter?

Hur kommer det sig att du tycker om att vistas på nattklubbar hellre än hemmafest?


Nej, jag vill bara diskutera lite.
Jag känner inte att jag behöver medicinera "min asperger" då jag faktiskt är stolt över att ha det, eftersom att det är jag. Känns som att jag är väldigt olik mina vänner som inte har asperger, men de kan umgås med mig ändå. Men kan ändå vara intressant att läsa om andra, vad de provat och vad effekterna av det blivit.
Jag är väldigt intresserad i mycket och tycker att det är kul att lära mig.

Mig veterligen är många med asperger ärliga, eftersom vi är inne på ett hyfsat anonymt forum, så hoppas jag att folk är helt ärliga när de skriver till mig i alla fall, för att få en högre standard på diskussionerna. Därför är det även kul att läsa folks tankar, upplevelser och vetenskaper. Att så många människor samlas på samma forum, med likadan diagnos, men skiljer sig så ofantligt mycket från varandra är ganska intressant. Jag har inte pluggat psykologi eller liknande personvetande utbildningar, men jag skapar mig ändå en egen uppfattning av människan.

Oj, blev väldigt off-topic. Jag tänker inte på att jag skriver så mycket, är hyper just nu och måste få skriva. Ni får ursäkta min off-topic.

Ah, okej.
Det är ju riktigt bra om du känner dig säker nog i vem du är och hur du fungerar redan nu (kikade på din ålder). Det bådar gott inför framtiden.
Kul att höra att det finns den varianten av unga aspergare också, här på forumet läser man nästan bara om motsatsen (självklart då folk oftast irrar sig hit pga. de AS-relaterade problem och svårigheter de har, inget fel i det).

Hur kommer det sig att du tycker om att vistas på nattklubbar hellre än hemmafest?

På hemmafester måste man ju umgås! Hemska tanke.
Men mest är det nog för att jag är otroligt intresserad av musik i kombination med att dansa, det är ett behov jag har att få uppleva lite då och då.
På nattklubb är man ändå ganska anonym, det går att avböja alla former av umgänge och bara dansa.
Jag påstår inte att det funkar friktionsfritt, för det gör det inte. Alkoholen gör att jag kan handskas med andra människor på ett annat sätt än vad jag kanske skulle nykter. Det brukar bli hysteriskt roligt i slutändan...inte för att jag förespråkar alkohol på något sätt!
Men i mitt fall funkar det.

Det känns som att jag "lär känna mig själv" lättare, då jag tar till mig de nya "svårigheterna" och inte tänker på de andra just för stunden!

Jag håller med dig, behöver man hjälp för att förstå sig på hur man funkar, så är det absolut bra, jag tycker man borde jobba för att vara säker i sig själv, då vågar man vara sig själv mer. (Det är vad jag upplevt i alla fall.)

Jaha!
Jag antar att du har vänner, (har du inte det, så är det absolut inget illa menat med mitt antagande), men har du förklarat för dem att du har asperger och försökt i alla fall förstå dem lite hur du tänker?
Det uppskattar jag med mina vänner, jag kan gå ifrån en stund för att vara ensam en liten stund och dem vet varför jag gör det. Jag ber dem inte förstå varför, eftersom det är väldigt komplicerat även för mig, men i alla fall att dem vet det. (Hoppas du förstod skillnaden på 'vet varför' och 'förstå varför', annars kan jag förklara ytterligare).

Där håller jag med dig, alkoholen gör inte mig till någon annan människa, men jag kan bli lite socialare och därför lättare att prata med.

Den bästa självmedicineringen är kanske att försöka vara öppen med sin AS inför närmaste omgivningen då?
Så att man slipper att ens försöka förställa sig och syssla med annan typ av självmedicinering.

(Jag försöker hitta en röd tråd här! )

Jo, jag har (numera endast några få) vänner. De vänner jag umgås med idag har jag känt sedan snart 15-20 år tillbaka, dvs. innan barn, innan AS-diagnos mm. Så de borde ju förstå. Men nu är ju jag rätt mycket äldre än du så det här med hemmafester tillhör en förgången tid, lyckligtvis.

Det är nog en fördel att folk ändå vet en del om AS nu för tiden så man slipper förklara allt från grunden. Du verkar ju ha hittat en bra strategi med dina vänner där.

Ja, jag har alltid varit öppen med min/mina diagnoser!
Jag tror inte det hjälper alla faktiskt, kommer skriva mer om varför jag tror så!


Hellre några få vänner man kan umgås och prata med utan konstigheter, som verkligen känner en, än att nya ska lära sig hur du fungerar (i alla fall lite), för det har varit svårt för mig. Så tycker jag, sen kan du tycka en helt annan sak, så klart!

Mja, när man berättar för någon att man har asperger, så skriver/säger dem "aah, du är som honom 'I rymden finns inga känslor", men han känns för mig ganska överdriven, men jag känner ändå igen mig ganska mycket! Det finns säkert dem som är såna som den killen, men jag har aldrig mött någon. Det blir lite som en fördom. Typ att vi alla skulle vara likadana, (jag tycker att det känns som att vi är mer olika varandra, än om jag skulle jämföra likheten med två utan AS, fast ändå på något sätt är vi väldigt lika ändå.) Visst, jag brukar få svara på vissa frågor om asperger, när jag berättar att jag har det, jag berättar att är det något de vill veta, så får ni fråga, då jag är väldigt ärlig. Flertalet har dock varit väldigt försiktiga i början, men sedan är det som vanligt igen. Jag tror att det är lättare att visa genom handlingar och diskutera allmänt, än att svara på vad det innebär med diagnosen asperger. Blir en bättre helhet. Sen är jag väldigt förutsägbar på vissa områden och verkligen motsatt på andra områden.

Jo, så är det ju också - folk med AS är väldigt olika sinsemellan.
Och fördomar lär finnas även i fortsättningen, det går inte att be alla och envar att förkovra sig i ett så stort och komplext ämne som AST är för att räta ut alla missuppfattningar.
Men ju fler som är öppna med sin AS, desto fler möjliga varianter på AS får resten av världen att begrunda över och lägga till i sina stereotypier. Så bilden lär nyanseras även om det sker plågsamt sakta.

Så sammanfattningsvis tror jag att det är viktigt att våga vara öppen med sin diagnos, även om det inte gagnar en själv alla gånger. Det är mer som en solidarisk handling för att vidga bilden av oss med AS och därmed förhoppningsvis underlätta för kommande generationer av aspergare.

Om man ska vara idealistisk för ett ögonblick, vill säga. Jag kan inte påstå att jag levt upp till det här själv alla gånger...

Jag har varit öppen med min schizofrenidiagnos, och det har fungerat rätt så bra.

Och nu så har jag delat Aspergerteorin med mina vänner där.

Jag har inte blivit förolämpad. Men jag ser ju inte "mörkertalet" eller vad man skall kalla det. Folk som vänder en ryggen.

/notwoodstock

LILITH_: Jag kan förstå människor när de har fördomar mot AS till exempel, för så många har okunskap om det. De har sett på TV osv, jag skulle heller inte vilja att fler läste om det i skolan eller liknande heller, för visst, man kanske "förlorar" en person att prata med eller så. Men då tycker att det inte spelar någon roll, för sån här är jag, gillar du det inte, så behöver du inte kommunicera med mig. Jag har själv vissa fördomar och jag lär mig hellre genom att få uppleva motsatserna själv, än att få höra läroverkets fruktansvärda sörja. (Det gäller inte allt, men väldigt mycket.)

När jag fick min diagnos så sade flertalet lärare till mig "Du gör ju som du vill, men kanske bäst att inte säga något, du kan ju bli retad", vilket jag redan var. Men jaha, då får jag väl bli det, tänker inte vika mig för någon annan, innan jag själv känner att jag behöver det.

Jag tror också det är bäst att vara öppen med det, jag tycker att alla i personen med AS omgivning skall "puscha" denne till att inte vara feg med att berätta. För när dem säger saker i likhet med "berätta inte, för ditt eget bästa" så kan man få en bild av att man är en sämre människa, för att man har en diagnos. Det är absolut helt sinnessjukt fel, då många med asperger är ruskigt bra. Ofta lite mer intelligenta än andra barn. (Jag måste få lov att skriva att genom min skolgång, så har jag varit en utav eleverna som varit lite mer intellektuell, men ofta kunnat framstå som osmart då jag tänker på ett väldigt annorlunda sätt.)


notwoodstock: Jag är tyvärr dålig på detta med schizofreni, jag vill helst skriva/prata med någon som har det, innan jag ens kan skriva mer än så här om det.

Jag uppfattar det som att du inte fått diagnos, men att du tror att du har asperger?
Om man nu blir förolämpad för det, vad spelar det för roll? Det är du, du kan inte göra något åt det, du kan hitta bättre människor än dem som tycker illa om dig för ditt "handikapp" eller vad du vill kalla det.

Ogsar skrev:
...

notwoodstock: Jag är tyvärr dålig på detta med schizofreni, jag vill helst skriva/prata med någon som har det, innan jag ens kan skriva mer än så här om det.

Jag uppfattar det som att du inte fått diagnos, men att du tror att du har asperger?
Om man nu blir förolämpad för det, vad spelar det för roll? Det är du, du kan inte göra något åt det, du kan hitta bättre människor än dem som tycker illa om dig för ditt "handikapp" eller vad du vill kalla det.

Jag förklarade på annat ställe att psykologen trodde det, men "försvann"

Jo, jag har klart goda erfarenheter med att vara öppen med min diagnos. Men jag vet ju inte om riktigt vilka som tar avstånd från en.

/notwoodstock

Självmedicinerar ganska mycket med alkohol för att slippa alla tankar..
Även sömnmedicin för att sova mellan jobbpassen. Blir numer inte mycket mer av livet då jag är dödstrött jämt

sparven: Du blandar väl inte dessa två?
Jag har inte använt alkohol för att slippa tankar, då jag gillar att tänka.
Men jag känner mig aldrig ledsen eller smådeppig, vad jag än tänker på.
Känns mer som att jag analyserar såna tankar som en "andraperson".
Men har absolut druckit för mycket och när jag dricker så kan jag ha svårt för att sluta innan alkoholen är slut eller att jag däckar.

Men försök att ta dig i kragen, analysera dina tankar, skriv med någon på nätet om du inte har någon att diskutera dina tankar med, eller att du vill vara anonym. Så klart är det bra att välja var man gör det och hur man gör det.

Valeriana - nej, det bara låter som "marijuana" - "rogivande" extrakt av vänderot som använts i hundratals år med "tryck i magen" som enda (sällsynt) biverkan. Säljs receptfritt på apotek som Valerina (mest kostnadsaffektivt när jag jämförde), Neurol eller Baldrian-Dispert. Trots att det verkligen är klassat som vanligt läkemedel - förutom som naturläkemedel - så känner nästan ingen läkare till det! Men ingen har heller avrått mig från det. Jag förstår att Linné gav det namnet Vänderot för att det "synes kunna vända allt ont till gott"!

Åksjuketabletter - jag har lyckats undvika att ta dem för att bli hög, men jag begriper inte hur dessa kan säljas receptfritt på apotek medan sådana verkningslösa sömnmedel som benso både kräver recept och klassas som narkotika! I bästa fall är det så att jag med min GAD ständigt har ett svagt illamående som ger mig ångest utan att jag tänker på det eller rättare sagt just för att jag inte tänker på det - ett ovanligt effektivt avslappningsmedel?

Choklad är ett utmärkt sätt att bli mätt utan att gå upp i vikt. Nu, ni, mainstream-dietister : Ersätt ett av dagens mål med choklad! Det stillar dessutom sötsuget och sockret skadar knappast tänderna eftersom det är inbäddat i fett. Det lär till och med finnas ett enzym i chokladen som skyddar emaljen. Verkar stämma, annars hade jag inte haft några tänder kvar och så fort jag äter lösgodis får jag tandvärk! Ganska lågt GI dessutom - när ska någon rätta TV-doktorn?! Kryllar av antioxidanter. Betydligt mer kalium än natrium vilket är ovärderligt med resten av västerländsk kost i åtanke. Mycket magnesium. Jag skulle nog faktiskt ha svårt att hitta ett livsmedel som är nyttigare ur ens de flesta synpunkter! Så länge man inte ersätter ALLA mål med choklad... Men liksom vi med AS en gång för alla stämplats som styckmördare så har chokladen en gång för alla stämplats som snask, bara mer eller mindre kulturellt korrekt sådant.

Magnesium - i form av receptfria tabletter med citrat eller laktat - oxid och hydroxid är värdelösa. Inte bara på stenåldern utan så sent som för hundra år sedan åt vi ungefär ett gram magnesium om dagen - i dag rekommenderar man 0,3 gram! Undra på att man får ångest och depression. Stress ökar dessutom åtgången.

"Omega-3" - om du inte äter fet fisk minst tre gånger i veckan eller motsvarande kosttillskott(alger) så har du en brist som skadar hjärnans funktioner - det behöver inte ens tas något prov för det finns inget annat sätt att få tillnärmelsevis tillräckligt med DHA. EPA däremot kan man med lite tur och rätt livsstilsfaktorer få tillräckligt av genom att äta linolensyra som ändå är essentiell, finns mest i valnötter, linfröolja och rapsolja.

Litiumorotat - vetenskapligt tveksamt men desto fler vittnesmål. Det enda farliga är om du skulle ta lika mycket litium i denna form som i form av sulfat o liknande läkemedel - men vitsen är just att du bara behöver en tiondedel så mycket när det är i form av orotat. Jag tror det skyddar hjärnan mot överaktivitet pga för mycket natrium.

Jag personligen självmedicinerar med alkohol mot stress och ångest. Jag dricker inte för att bli full primärt. Jag har även turen/oturen av att i princip aldrig må dåligt av det. Samma dag eller dagen efter. Jag vill kunna varva ner, dämpa stress och stresstinnitus och bli lite social med familjen.

Förr fungerade nikotin hyggligt bra mot ångest, men jag har slutat med det. Jag har inte hittat någon ersättare för alkohol... Och jag vill inte behöva dricka en halv Kicki-festis för att relaxa.

gadas skrev:Valeriana - nej, det bara låter som "marijuana" - "rogivande" extrakt av vänderot som använts i hundratals år med "tryck i magen" som enda (sällsynt) biverkan.

Nej, man kan kräkas av det.