Hjälp, har min partner AS? (+ Kassandrasyndromet)
Kan detta vara asperger?
Lonya skrev:Hundralappen skrev:Cassandra skrev:Men jag trodde att just det repetitiva och intstrumenettla i experimentell jazz är något som tilltalr aspergare. Jo jag tycker nog att en del av de artiklar jag läst i ämnet har en poäng t ex den här http://www.allaboutjazz.com/php/article ... awfUpxkmcE
Klart vissa lyssnar på jazz. Men merparten på det här forumet lyssnar mest på rock, pop, punk, hiphop, elektroniskt och industrial enligt vad jag sett genom åren.
http://www.youtube.com/watch?v=5MR6B1jvUg4
Åh, Lonya den var väl inte så hemsk det var visserligen monotont men bara en harmonislinga in 25 olika i totaldisharmoni, den hade jag lätt stått ut med att lyssna på 25 gånger i rad utan att klaga!
Kan detta vara asperger?
Cassandra skrev:Lonya skrev:Hundralappen skrev:
Klart vissa lyssnar på jazz. Men merparten på det här forumet lyssnar mest på rock, pop, punk, hiphop, elektroniskt och industrial enligt vad jag sett genom åren.
http://www.youtube.com/watch?v=5MR6B1jvUg4
Åh, Lonya den var väl inte så hemsk det var visserligen monotont men bara en harmonislinga in 25 olika i totaldisharmoni, den hade jag lätt stått ut med att lyssna på 25 gånger i rad utan att klaga!
Hihi, ÄLSKAR den låten ))
Kan detta vara asperger?
Cassandra skrev:- Han samlar på allt och blir vansinnig om jag slänger något.
Om jag hade en fru så skulle jag tro att det var du!
I övrigt både en del typiskt och en del atypiskt, vilket är vanligt vid AS.
Exempelvis är både 'nykterism' och alkoholproblem vanligt vid AS, både noggrannhet och rörighet. Att inte vilja ha sex kan mycket väl ha med AS att göra, trots att det knappast är typiskt.
'Språkliga uttryck' och "inga vänner" är typiskt. Att duscha tre gånger i veckan och hoppa över frukosten kan vara vanligt vid AS men kan vara vanligt annars också.
Kan detta vara asperger?
Cassandra skrev:Jag svalde helt enkelt att jag var en sämre människa, med sämre smak och helt enkelt dummare.
Det är ju inget bra.
Samtidigt är det kanske typiskt AS, även om många av oss här lärt oss en del...
Egocentricitet t ex kan ta sig de här uttrycken. Det är inte egoism, man har bara svårt att flytta fokus från sig själv. Jag tror i och för sig att det är möjligt att ändra på, frågan är vem som ska göra det, vem han lyssnar på - nu låter det som 'ett psykfall' igen, sällan blir det mer markant att det finns två sidor av saken, hans inställning kanske inte alls är orimlig men gränssnittet måste anpassas...
Om du bestämmer dig för att 'konfrontera' honom så är det kanske lika bra att du säger att du tror att han har AS, men också att det inte skulle behöva var ett så stort problem - och låt honom läsa beskrivningar av AS i lugn och ro, det kan gå mycket lättare när man själv får komma på något. Kanske blir han bara rasande igen, men det kanske det inte blir värre av.
Jag tror inte alls att han struntar i vad du tycker, men att han inte förstått hur allvarligt det är för dig - och det kan bara du tala om för honom.
Kan detta vara asperger?
Hehe, han har åtminstone bra musiksmak. Jag tillhör jazzdiggarna här men jag är samtidigt musikalisk allätare.
Men allvarligt talat, jag läste inte riktigt hela tråden men det jag läste räckte. Jag tvivlar faktiskt på Asperger, även om vissa av dragen kanske är vanliga inom aspergergruppen. Om du är intresserad av aspergare i relationer finns en bra bok av Karin Stadler, som diskuterats här mycket på forumet.
Framförallt låter han väldigt narcissistisk.
Frågan är om det skulle funka att föreslå att han började gå i terapi - han skulle väl börja med att kalla terapeuten för idiot.
Får jag fråga vad han arbetar med (inga detaljer självklart). Fattar inte hur det kan fungera om han är emot andra som han är emot dig Alla arbeten är ju mer eller mindre sociala, om man inte räknar rena ensamarbeten som exv bredbärare, tidningsbud eller fyrvaktare (det sista numera ett utdött yrke).
Men allvarligt talat, jag läste inte riktigt hela tråden men det jag läste räckte. Jag tvivlar faktiskt på Asperger, även om vissa av dragen kanske är vanliga inom aspergergruppen. Om du är intresserad av aspergare i relationer finns en bra bok av Karin Stadler, som diskuterats här mycket på forumet.
Framförallt låter han väldigt narcissistisk.
Frågan är om det skulle funka att föreslå att han började gå i terapi - han skulle väl börja med att kalla terapeuten för idiot.
Får jag fråga vad han arbetar med (inga detaljer självklart). Fattar inte hur det kan fungera om han är emot andra som han är emot dig Alla arbeten är ju mer eller mindre sociala, om man inte räknar rena ensamarbeten som exv bredbärare, tidningsbud eller fyrvaktare (det sista numera ett utdött yrke).
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Kan detta vara asperger?
barracuber skrev:Får jag fråga vad han arbetar med (inga detaljer självklart). Fattar inte hur det kan fungera om han är emot andra som han är emot dig Alla arbeten är ju mer eller mindre sociala, om man inte räknar rena ensamarbeten som exv bredbärare, tidningsbud eller fyrvaktare (det sista numera ett utdött yrke).
Olika typer av naturvårdare är oftast ensamarbete, som skogvaktare, jägmästare, skogstraktorförare, fiskare. Men även yrkesförare som plogbilsförare, sopbilsförare, lastbilförare, traktormaskinister. Och för att inte tala om alla äventyrsmänniskor, ensamseglare, grottforskare mm och det är nog en stor del som har AST i varierande grad, haha
Kan detta vara asperger?
barracuber skrev:Hehe, han har åtminstone bra musiksmak. jag tillhör jazzdiggarna här men jag är samtidigt musikalisk allätare.
Men allvarligt talat, jag läste inte riktigt hela tråden men det jag läste räckte. Jag tvivlar faktiskt på Asperger, även om vissa av dragen kanske är vanliga inom aspergergruppen. Om du är intresserad av aspergare i relationer finns en bra bok av Karin Stadler, som diskuterats här mycket på forumet.
Framförallt låter han väldigt narcissistisk.
Frågan är om det skulle funka att föreslå att han började gå i terapi - han skulle väl börja med att kalla terapeuten för idiot.
Får jag fråga vad han arbetar med (inga detaljer självklart). Fattar inte hur det kan fungera om han är emot andra som han är emot dig Alla arbeten är ju mer eller mindre sociala, om man inte räknar rena ensamarbeten som exv bredbärare, tidningsbud eller fyrvaktare (det sista numera ett utdött yrke).
Tack för era svar, Barracubas, antonius och Gadas.
Mycket intressant läsning!
Visst får du fråga, barracubas. Han är tekniker, civilingenjör. Hans arbete är på många sätt ett "ensamarbete" där han endast behöver avrapportera sina resultat till en arbetsgrupp.
Jag har inte träfat några av hans kollegor utan endast hans chef en gång av en ren slump, vi hamnade bredvid varandra på ett inrikesflyg. Det var ett väldigt lustigt samtal jag förstod att min mans chef uppfattad min man som lite lustig och kufisk....men genial. (Och det där med genial tror ju jag är ett aspergerdrag... hm.) I och för sig tycker jag att det är lite märkligt att min man arbetat på samma ställe i drygt tio år utan att jag träffat en enda av hans arbetskamrater och även att han inte umgås/vill umgås med någon av dem.
Kan detta vara asperger?
Cassandra skrev:Visst får du fråga, barracubas. Han är tekniker, civilingenjör. Hans arbete är på många sätt ett "ensamarbete" där han endast behöver avrapportera sina resultat till en arbetsgrupp.
Jag har inte träfat några av hans kollegor utan endast hans chef en gång av en ren slump, vi hamnade bredvid varandra på ett inrikesflyg. Det var ett väldigt lustigt samtal jag förstod att min mans chef uppfattad min man som lite lustig och kufisk....men genial. (Och det där med genial tror ju jag är ett aspergerdrag... hm.) I och för sig tycker jag att det är lite märkligt att min man arbetat på samma ställe i drygt tio år utan att jag träffat en enda av hans arbetskamrater och även att han inte umgås/vill umgås med någon av dem.
Han representerar nästan allt för en AS, hoppas ni kan få till ngn slags lösning, men jag tror, om jag får ge ett råd, att ni skulle må bra båda två av att vara ifrån varann ett tag, du för att få vila och lite distans och han för att inte ta dig för given hela tiden, skriv sen gärna och säg hur det går.
Kan detta vara asperger?
barracuber skrev:Alla arbeten är ju mer eller mindre sociala, om man inte räknar rena ensamarbeten som exv bredbärare,
Bredbärare är ett ganska socialt arbete, för om man bär på bredden så kommer man att stöta emot människor, vilket i sin tur är bättre än att stöta sig med människor...
(Ursäkta, kunde inte låta bli, är på dåligt humör dvs skämthumör...)
Kan detta vara asperger?
Cassandra skrev:Men visst det är otroligt mycket jag saknar: sex, utflykter, resor, shopping, kulturella aktiviteter, själslig gemenskap med prat och diskussioner (där han inte bara föreläser och har "rätt").....
Men allt det här är något du skulle kunna få med vänner: "utflykter, resor, shopping, kulturella aktiviteter, själslig gemenskap med prat och diskussioner". Livet är kort, vill du verkligen sitta ensam med honom när ni är pensionerade, inlåst i hans tvångsmässiga rutiner? Om du inte kan få utlopp för dina egna behov är det bättre att ni separerar. Ni verkar inte ha några barn heller?
Alltså du får försöka förklara för honom vad du behöver och vad som du inte kan acceptera. Och vill han inte ens försöka ändra sig, så flyttar du. Han kommer säkert att sakna dig, men du kan inte vara ihop med honom enbart på hans villkor.
För mig är detta att läsa om asperger ett ljus i tunneln - det kanske inte är mig som det är fel på....jag är kanske helt normal....mina önskemål är kanske inte bara fjantiga och onådiga, alltid.
Nej, du är normal. Du kan inte bli aspergare, men han kan inte heller bli NT. Ni skulle behöva komma fram till en kompromiss ni bägge kan leva med. Men det verkar som om du är den enda som kompromissar. Men vi vet inte, kanske tycker han att han också kompromissar. Men jag tycker du får fundera över om fördelarna (som vad jag läst endast verkar vara ekonomiska) uppväger nackdelarna med att du anpassar dig så mycket efter honom.
Har du sett serien The Big Bang Theory? Jag tycker din man påminner en hel del om Sheldon, samma blandning av aspighet, narcissism och tvångsmässighet. (Förutom att Sheldon har tvångsmässiga renlighetskrav.) Sheldon påtvingar också sin lägenhetskompis Leonard sina egna speciella krav. Det vore kanske en serie du och din man borde se tillsammans...
Hjälp, har min partner AS?
Alien skrev:Cassandra skrev:Men visst det är otroligt mycket jag saknar: sex, utflykter, resor, shopping, kulturella aktiviteter, själslig gemenskap med prat och diskussioner (där han inte bara föreläser och har "rätt").....
Men allt det här är något du skulle kunna få med vänner: "utflykter, resor, shopping, kulturella aktiviteter, själslig gemenskap med prat och diskussioner". Livet är kort, vill du verkligen sitta ensam med honom när ni är pensionerade, inlåst i hans tvångsmässiga rutiner? Om du inte kan få utlopp för dina egna behov är det bättre att ni separerar. Ni verkar inte ha några barn heller?
Alltså du får försöka förklara för honom vad du behöver och vad som du inte kan acceptera. Och vill han inte ens försöka ändra sig, så flyttar du. Han kommer säkert att sakna dig, men du kan inte vara ihop med honom enbart på hans villkor.För mig är detta att läsa om asperger ett ljus i tunneln - det kanske inte är mig som det är fel på....jag är kanske helt normal....mina önskemål är kanske inte bara fjantiga och onådiga, alltid.
Nej, du är normal. Du kan inte bli aspergare, men han kan inte heller bli NT. Ni skulle behöva komma fram till en kompromiss ni bägge kan leva med. Men det verkar som om du är den enda som kompromissar. Men vi vet inte, kanske tycker han att han också kompromissar. Men jag tycker du får fundera över om fördelarna (som vad jag läst endast verkar vara ekonomiska) uppväger nackdelarna med att du anpassar dig så mycket efter honom.
Har du sett serien The Big Bang Theory? Jag tycker din man påminner en hel del om Sheldon, samma blandning av aspighet, narcissism och tvångsmässighet. (Förutom att Sheldon har tvångsmässiga renlighetskrav.) Sheldon påtvingar också sin lägenhetskompis Leonard sina egna speciella krav. Det vore kanske en serie du och din man borde se tillsammans...
Har börjat titta på The Big Bang theory....jo, förstår vad du menar, det finns en del likheter.
Suck, dagens lilla detalj som utlöste ett utbrott är hur jag stänger kranar! Tydligen så stänger jag vattenkranar för abrupt och det kan skada ledningarna... Är så otroligt trött på det här eviga påpekandet in i minsta detalj av hur jag gör saker fel.
Gjorde ett litet experiment förresten om det här med musik. Jag har ju aldrig under förhållandet med min man bestämt vad vi skall lyssna på för musik, men i fredags när han kom hem så hade jag satt på en random spotify-lista med julmusik....himmel vad han gnällde. Var och varannan låt var dålig, det var "muzak" musik och "hissmusik", och smörigt skit, jag bytter till en annan jullista samma gnäll och så tjatade han om att "sätt ner ljudet", "sätt åtminstone ner ljudet på skiten".
Jag påpekade då att ljudet var mycket lägre än vad det brukar vara när han spelar sina svåra jazz och undrade varför han klagade, eftersom han tycker att jag är löjig när jag ber honom sätta ner volymen. Svaret blev det är en annan sak! Jag försökte diskutera med honom att det visst inte är en annan sak det är bara han som TYCKER så för det är hans SMAK inte en absolut naturgiven sanning.... Men det var meningslöst. Hans smak är tydligen lika sanna som en naturlag och han kunde inte förstå parallellen. Hans jazz är bra och därför skall den vara på och det på hög volym...
Jag blev så irriterad, det finns liksom inte ens något att diskutera eller "kompromissa" om. Han skall bara ha allt precis så som han trivs med och vill.
Suck jag skulle verkligen vilja hitta något forum för folk som har partners med asperger!
Hur fasiken står folk ut? Det här käns på många sätt som att sitta i fängelse!
Hjälp, har min partner AS?
Ni passar ju uppenbarligen inte ihop, så varför är ni tillsammans? Och snälla, kom med något annat än att du har ekonomisk nytta av förhållandet.
Hjälp, har min partner AS?
Cassandra skrev:Suck jag skulle verkligen vilja hitta något forum för folk som har partners med asperger!
Hur fasiken står folk ut? Det här käns på många sätt som att sitta i fängelse!
Många här har ju släktingar och föräldrar med asperger, så även om vi är som din man har vi upplevt det du har.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Hjälp, har min partner AS?
Hon saknade sex.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Hjälp, har min partner AS?
+Plusantonius skrev:han är väl välbygd, i guess
LordNelson skrev:Hon saknade sex.
vilken lovely combo, nice kör bara...yeahhh
Hjälp, har min partner AS?
LordNelson skrev:Cassandra skrev:Suck jag skulle verkligen vilja hitta något forum för folk som har partners med asperger!
Hur fasiken står folk ut? Det här käns på många sätt som att sitta i fängelse!
Många här har ju släktingar och föräldrar med asperger, så även om vi är som din man har vi upplevt det du har.
Jo, men det är synd att det inte finns något svenskt forum för partners till aspergare. Jag har läst en hel del på ett engelskt forum, The wrong planet och nu faktiskt också hittat ett danskt http://www.aspergerpartner.dk som är väldigt bra i forumdelen.
För att leva med en aspergare är inte lätt! Det är en lättnad att förstå att man inte är ensam om sina upplevelser. Att det är som kinesisk vattentortyr som urholkar ens själ. Jag är glad att jag har börjat läsa om det här och börjat förstå vad som är problemet i mitt förhållande att det inte är jag som är problemet utan att min man inte är "normal"...(Jag har precis ha lagat lunch till oss, som han inte ville ha för han vill bara äta på kvällen och tyckte att lunch nu var onödigt, även om han inte ätit frukost ens...och detta hängde han över mig i köket och gnällde om hur onödigt och dumt det var att äta redan vid 12-tiden mitt på dagen att det var bättre att vänta till på kvällen och äta något "roligt" då.
Och alt medan jag lagade mat så gnällde han dessutom över hur mycket onödigt varmvatten jag använde för att tvätta händerna, att jag använde hans vassa knivar på fel sätt, att de blev slöa (dessa jäkla knivar han är helt besatt av dem) att jag stekte köttbullarna på fel värme, att jag skar upp brödet snett o s v, o s v. Jag bad honom att gå och sätta sig och fortsätta titta på sin krigsdokumentär... men nej, han måste övervaka mig i köket så att allt blir rätt.
Nu har vi ätit och han tittar på den femtielfte krigsdokumentären bara den här julen och äter efter en onödig lunch en påse chips alltid dessa chips... Att sitta och äta med mig och samtala är han helt ointresserad av. Bara dessa dokumentärer och chips och fötterna på soffbordet och mat möjigtvis kl 20-21 på kvällen... så just nu är jag så trött på honom att jag anser att han är totalt "onormal".)
Hjälp, har min partner AS?
Cassandra skrev:antonius skrev:Batman skrev:Vad är hans bra sidor då? Något måste du ha fallit för?
Jag undrar detsamma, @Cassandra, för mitt ex stack för att jag var för "precis" och har svårt med förändringar, men i övrigt var det väl inte ens i närheten av eran situation, jag bör väl tillägga att jag har fortf bra kontakt med mitt ex även om det numer är platoniskt i stort sett. Är väl mer en särbokille, i guess. Ni har aldrig funderat lite i den banan, många idag lever ju så, att man har sitt eget men träffas t ex helger och så.
Ja, Batman och Antonius - bra sidor och vad föll jag för.....jo det är väl att han är smart och intelligent.
Han var ganska märklig från början, men jag var ung och oerfaren och förstod väl inte fullt ut hur avvikande vissa saker var... Som vår första middag hemma hos honom han pratade konstant och jag kände mig som hare i strålkastarskenet från en bil. Helt paralyserad,någon gång gjorde han en paus och frågade mig stora komplicerade generella frågor om något ämne och när jag började treva efter ett svar bara fortsatte hans svada.... Efter middagen så istället för att hångla visade han mig sitt garage och sina fem veteranbilar och hur man byter kamaxelrem på en av dem... första åren var jag tyst och ganska ledsen för att jag inte tyckte att jag hade något intressant att säga. Det var hans intressen som gällde och de kunde jag inte mycket om. Jag försökte någon gång föreslå en film jag ville se eller att vi skulle lyssna på något annat än jazz under hans rituella matlagande men, det blev så mycket suckande och himlande med ögonen då, att det var enklare att avstå och foga sig.
Jag svalde helt enkelt att jag var en sämre människa, med sämre smak och helt enkelt dummare.
Batman - att skriva på lappar vad jag tycker är jobbigt är meningslöst. Han ser inte att det finns någon anledning till att han skall ändra sig. Tycker jag att något är jobbigt med honom - så är det mig det är fel på. Inte honom. Han har ingen diagnos, när han var ung var inte asperger modernt... Men hans mamma har berättat att de var hos barnpsykolog med honom och en av hans bröder när de var små. För de ville inte sova utan lekte nätterna igenom och för att de vägrade äta vissa saker. Brodern vägrar fortfarande i vuxen ålder att äta något som kommer från havet och kan inte heller äta något som det finns ost i. (Det är inte p g a allergi utan bara en smakpreferens. Familjen finner det bara lite smålustigt charmigt.) Barnpsykologen tyckte tydigen inte att det var något alarmerande med de små 3-6 åriga pojkarna, men jag undrar hur diagnosen hade sett om det skett i dag.
Antonius - särbo säger du. Ja, det är nog ett ganska bra förslag. Vi lever redan så separerade liv. I mångt och mycket är det som att bo på ett hotel med en främling, som blir en bekant som man inte kommer nära.
Låter inget vidare det där.
Jag undrar hur du kunde falla för honom från första början.. Du verkar inte ha känt dig speciellt bekväm under dejtingperioden och inte därefter heller..
Man kan inte bygga ett hus på sumpmark.. Ni har aldrig fått någon grund att stå på. Men det är bådas fel. Han fungerar på ett visst sätt och du borde från början ha visat att du inte accepterar det.
Hur pass starka känslor har ni för varandra nu, egentligen? Ni kanske borde vara vänner istället..
Hjälp, har min partner AS?
ElisabetC skrev:Cassandra skrev:antonius skrev:
Jag undrar detsamma, @Cassandra, för mitt ex stack för att jag var för "precis" och har svårt med förändringar, men i övrigt var det väl inte ens i närheten av eran situation, jag bör väl tillägga att jag har fortf bra kontakt med mitt ex även om det numer är platoniskt i stort sett. Är väl mer en särbokille, i guess. Ni har aldrig funderat lite i den banan, många idag lever ju så, att man har sitt eget men träffas t ex helger och så.
Ja, Batman och Antonius - bra sidor och vad föll jag för.....jo det är väl att han är smart och intelligent.
Han var ganska märklig från början, men jag var ung och oerfaren och förstod väl inte fullt ut hur avvikande vissa saker var... Som vår första middag hemma hos honom han pratade konstant och jag kände mig som hare i strålkastarskenet från en bil. Helt paralyserad,någon gång gjorde han en paus och frågade mig stora komplicerade generella frågor om något ämne och när jag började treva efter ett svar bara fortsatte hans svada.... Efter middagen så istället för att hångla visade han mig sitt garage och sina fem veteranbilar och hur man byter kamaxelrem på en av dem... första åren var jag tyst och ganska ledsen för att jag inte tyckte att jag hade något intressant att säga. Det var hans intressen som gällde och de kunde jag inte mycket om. Jag försökte någon gång föreslå en film jag ville se eller att vi skulle lyssna på något annat än jazz under hans rituella matlagande men, det blev så mycket suckande och himlande med ögonen då, att det var enklare att avstå och foga sig.
Jag svalde helt enkelt att jag var en sämre människa, med sämre smak och helt enkelt dummare.
Batman - att skriva på lappar vad jag tycker är jobbigt är meningslöst. Han ser inte att det finns någon anledning till att han skall ändra sig. Tycker jag att något är jobbigt med honom - så är det mig det är fel på. Inte honom. Han har ingen diagnos, när han var ung var inte asperger modernt... Men hans mamma har berättat att de var hos barnpsykolog med honom och en av hans bröder när de var små. För de ville inte sova utan lekte nätterna igenom och för att de vägrade äta vissa saker. Brodern vägrar fortfarande i vuxen ålder att äta något som kommer från havet och kan inte heller äta något som det finns ost i. (Det är inte p g a allergi utan bara en smakpreferens. Familjen finner det bara lite smålustigt charmigt.) Barnpsykologen tyckte tydigen inte att det var något alarmerande med de små 3-6 åriga pojkarna, men jag undrar hur diagnosen hade sett om det skett i dag.
Antonius - särbo säger du. Ja, det är nog ett ganska bra förslag. Vi lever redan så separerade liv. I mångt och mycket är det som att bo på ett hotel med en främling, som blir en bekant som man inte kommer nära.
Låter inget vidare det där.
Jag undrar hur du kunde falla för honom från första början.. Du verkar inte ha känt dig speciellt bekväm under dejtingperioden och inte därefter heller..
Man kan inte bygga ett hus på sumpmark.. Ni har aldrig fått någon grund att stå på. Men det är bådas fel. Han fungerar på ett visst sätt och du borde från början ha visat att du inte accepterar det.
Hur pass starka känslor har ni för varandra nu, egentligen? Ni kanske borde vara vänner istället..
"Men det är bådas fel" Det är inte vems fel det är som jag egentligen var intresserad av utan om min partners beteende, sätt att vara eller modus operandi visar tecken på asperger.
Jag är och har varit extremt konfunderad över hur han fungerar. Jag vet att man inte kan ställa en diagnos över nätet i ett forum. Men vad som jag är nyfiken på är om det kanske finns folk med asperger diagnos som känner igen sig i hans sätt att vara.
Hjälp, har min partner AS?
Tja, nu har jag inte riktigt hunnit/orkat läsa alla dina inlägg om din man, Cassandra, men det jag hittills läst påminner mig mycket om någon jag känner väl med både AS och ADHD-diagnos.
Jag tänkte också tipsa dig om Cassandra phenomenon/syndrome men förstår av ditt nickval att du redan läst om det.
Men för sakens skull, kanske någon annan vill läsa:
http://faaas.org/otrscp/
Bra tråd för övrigt! Jag har plöjt framåt från sidan 1 och är någonstans halvvägs förutom att jag också läst de 3-4 sista sidorna.
Jag tänkte också tipsa dig om Cassandra phenomenon/syndrome men förstår av ditt nickval att du redan läst om det.
Men för sakens skull, kanske någon annan vill läsa:
http://faaas.org/otrscp/
Bra tråd för övrigt! Jag har plöjt framåt från sidan 1 och är någonstans halvvägs förutom att jag också läst de 3-4 sista sidorna.
Hjälp, har min partner AS?
LILITH_ skrev:Tja, nu har jag inte riktigt hunnit/orkat läsa alla dina inlägg om din man, Cassandra, men det jag hittills läst påminner mig mycket om någon jag känner väl med både AS och ADHD-diagnos.
Jag tänkte också tipsa dig om Cassandra phenomenon/syndrome men förstår av ditt nickval att du redan läst om det.
Men för sakens skull, kanske någon annan vill läsa:
http://faaas.org/otrscp/
Bra tråd för övrigt! Jag har plöjt framåt från sidan 1 och är någonstans halvvägs förutom att jag också läst de 3-4 sista sidorna.
Tack Lilith! Det är en bra sida som du länkar till.
Ja, Cassandra problematiken är besvärlig. Omgivningen ser i mitt fall bara den något nördige men ack så duktige mannen, de tycker att han är lite kuriös med sina "bestämda preferenser, tankar och ideér" och att det är charmigt med hans specialintressen och att han bara vill vara hemma. Han är ju ett "geni". Men för partnern som lever med den sunkige soffpotatisen och tyrannen som får utbrott som är oförutsägbara är det en prövosam tillvaro.
Hjälp, har min partner AS?
Cassandra skrev:plåtmonster skrev:En ny regel man kan prova för varje sak som kommer in i huset måste två försvinna. Den centrala punkten är att man böhöver prioritera vad som är viktigt. T.ex en bra soffa eller två som förvisso är billiga men som man vantrivs med. Du kan ju också prova att sluta städa. Vid någon nivå så lär partnern drunkna i sin egen skit.
Känns som han inte lyssnar och tar till sig det du önskar eller är oförmögen till det.
Kom på något nu.. flytta alla chipspåsar, ölglass, fyra osthyvlar, chilli osv till hobbyrummet
Konstruktivt förslag Kan inte låte bli att berätta vad jag gjorde en gång förra året. Några väninnor till mig skulle komma på besök och äta lunch, det fick planeras till en vardag på sommaren då jag hade semester och min man arbetade...för han kunde inte förstå varför han skulle behöva träffa dem...ja, ja det asociala i det kan nog också vara asperger. Nå, att det var sommar passade ju utmärkt, med lite tur så kunde vi ju sitta ute i trädgården och luncha, men trots allt var jag ju tvungen att städa upp huset så att de åtminstone kunde gå igenom det och kanske gå på toaletten utan risk för att smittas med någon okänd bakteriekultur..
Så jag städade och gjorde det enkelt för mig jag köpte sådana där stora genomskinliga plastbackar som man kan apcka saker i och som finns på IKEA, Ö&B, Åhlens, ja de är väl på en 70 liter i storlek, öste ner alla av min mans saker som låg och skräpade i backarna, en eller flera backar i varje rum som fick stå där i ett hörn. Mina väninnor skrattade och jag förklarade att jag inte kunde sätta undan hans saker för att han blir så arg om han inte hittar dem och om jag inte sätter dem "rätt" ställe (fråga mig inte hur han vet att de alla de här sakerna har ett "rätt" ställe utom soffan, soffbordet, matbordet och stälen där jag tycker att de inte borde vara, men uppenbarligen anser han att de har ett "rätt" ställe också). Vad hände? Jo vi har fortfarande plastbackarna kvar i alla rum, det absolut mesta av sakerna ligger kvar.. Snyggt? Inte precis. Känns mest som ett barns leksakslådor.... Det är snart dags att köpa nya lådor om jag inte vill drunkna i röran.
Du kanske ska ta ut grejjerna ur de där backarna.
Har min sambo asperger?
Hej!
Jag fick ett tips via ett annat forum om att jag kanske kunde få hjälp här för att förstå min sambo lite bättre, kanske har han någon form av diagnos eller bara väldigt mycket anorlunda än vad jag själv är. Vi har varit tillsammans i över ett år och jag har upplevt det som väldigt jobbigt att jag ofta inte förstår hans känslor och inställningar till livet.
Nedan följer några av de sidor hos honom som jag har svårt att förstå och hantera, om ni själva känner igen något av det jag beskriver eller har något tips om hur vi kan förstå varandra bättre vore jag mycket tacksam.
- Ensamvarg som barn. Ville hellre sitta tyst hos de vuxna.
- Återkommande depressioner och ångest utan "orsak", bottnar ofta i en slags meningslöshet och oförmåga att värdesätta livet (utan att för den skull få självmordstankar).
- Svårt att själv ta initiativ till att säga "jag älskar dig" men inga problem att svara tillbaka, förklarar att "jag tänker inte så ofta på att jag älskar dig" utan att förstå på förhand att detta uttalande sårar mig.
- Uttalar sig om att barn är otäcka och att han har mkt svårt att se sig själv i en sån relation där det skulle vara en möjlighet att skaffa barn. Inte heller detta uttalande förstår han på förhand kommer att såra mig.
- Uttrycker ofta på ett lättsamt sätt att livet oftast är skit, att han hoppas att han får dö vid 40.
- Säger sig vara som lyckligast när han är alkoholpåverkad. Har annars svårt att komma på någon situation då han känner sig lycklig.
- En ovilja att skaffa hjälp för ångest, anser sig ha så pass god kunskap om sin situation och syndrom att han vet att inget kommer att hjälpa. "Det är som det är, varför måste man vara "hel" och lycklig". Han har läst många böcker om vad lycka innebär.
- Mkt svårt att ge komplimanger eller bekräftelse trots att jag väldigt tydligt efterfrågar det och även försöker uppmuntra de gånger de sker för att förtydliga. Kan ge extremt ärliga komplimanger utan att förstå att de kan såra. Tex Du har en väldigt liten sned mun, eller din nya tröja ser lite ut som en sjukhus-skjorta. Eller som svar på frågan varför vi inte har så mycket sex längre: Det är som att man har blivit lite van varandra och det är inte så spännande längre.
- Mindre minnesbortfall närmaste året. Tex platser vi besökt.
- Dålig förlorare (frågespel, minigolf), innebär ett dygn eller mer av inneslutenhet och oinspiration. Ibland fungerar "förloraren får en öl" ; )
- Ogillar att känna sig "förnedrande dålig", har haft ett par djupa ångest attacker då han velat vara själv resten av dagen.
- Mindre perioder av ångest och depression botar han bäst genom att utföra väldigt praktiska enkla sysslor, tex städa hela huset eller putsa alla skorna.
- Det draget som han har som jag har svårast att förstå är oförmågan att föreställa sig/minnas känslor. Jag har själv en ytterst god förmåga att känna mig lycklig när jag tänker på något roligt som ska hända eller (mindre kul) få ångest och känna negativa känslor inför en situation som ännu inte uppstått. Denna förmåga manar han att han helt saknar. Vilket gör mig så ledsen för hans skull efterssom jag formligen lever på dessa känslor, särskillt då jag är en kreativ och fantasifull person.
Kan tilläggas att jag tycker att denna man är den vackraste och djupaste människa jag träffat, trots att vissa av hans tankar och värderingar tynger mig har jag ändå lärt mig mycket av honom om mig själv. I perioder har vi väldigt kul tillsammans och jag älskar honom fast jag har svårt att förstå och svårt att nå fram. Min egna diagnos är Generell ångest och jag är ytterst utåtriktad i mina känslor, tvärt emot min sambo. Detta spelar såklart en stor roll i vår relation. Jag gråter väldigt mycket men min sambo är expert på att trösta mig nu, låter mig gråta och lockar mig till skratt mitt i allt det hemska. Han är väldigt fysisk och gosig, ibland kan han dock när vi är ute bland nytt folk liksom skjuta ifrån sig mig/ta bort handen om jag söker kontakt och han menar att han inte alls är medveten om detta.
Om någon känner igen något av detta eller bara har någon kommentar vore det väldigt intressant. Jag har skrivit tidigare på olika forum om våra relationsproblem och mötts av förmaningar att göra slut etc. För mig är inte det ett alternativ, jag älskar min sambo och vill inte ändra på honom. Jag vill bara förstå vad det är jag inte förstår : )
Moderator: Slog ihop med tidigare tråd.
Jag fick ett tips via ett annat forum om att jag kanske kunde få hjälp här för att förstå min sambo lite bättre, kanske har han någon form av diagnos eller bara väldigt mycket anorlunda än vad jag själv är. Vi har varit tillsammans i över ett år och jag har upplevt det som väldigt jobbigt att jag ofta inte förstår hans känslor och inställningar till livet.
Nedan följer några av de sidor hos honom som jag har svårt att förstå och hantera, om ni själva känner igen något av det jag beskriver eller har något tips om hur vi kan förstå varandra bättre vore jag mycket tacksam.
- Ensamvarg som barn. Ville hellre sitta tyst hos de vuxna.
- Återkommande depressioner och ångest utan "orsak", bottnar ofta i en slags meningslöshet och oförmåga att värdesätta livet (utan att för den skull få självmordstankar).
- Svårt att själv ta initiativ till att säga "jag älskar dig" men inga problem att svara tillbaka, förklarar att "jag tänker inte så ofta på att jag älskar dig" utan att förstå på förhand att detta uttalande sårar mig.
- Uttalar sig om att barn är otäcka och att han har mkt svårt att se sig själv i en sån relation där det skulle vara en möjlighet att skaffa barn. Inte heller detta uttalande förstår han på förhand kommer att såra mig.
- Uttrycker ofta på ett lättsamt sätt att livet oftast är skit, att han hoppas att han får dö vid 40.
- Säger sig vara som lyckligast när han är alkoholpåverkad. Har annars svårt att komma på någon situation då han känner sig lycklig.
- En ovilja att skaffa hjälp för ångest, anser sig ha så pass god kunskap om sin situation och syndrom att han vet att inget kommer att hjälpa. "Det är som det är, varför måste man vara "hel" och lycklig". Han har läst många böcker om vad lycka innebär.
- Mkt svårt att ge komplimanger eller bekräftelse trots att jag väldigt tydligt efterfrågar det och även försöker uppmuntra de gånger de sker för att förtydliga. Kan ge extremt ärliga komplimanger utan att förstå att de kan såra. Tex Du har en väldigt liten sned mun, eller din nya tröja ser lite ut som en sjukhus-skjorta. Eller som svar på frågan varför vi inte har så mycket sex längre: Det är som att man har blivit lite van varandra och det är inte så spännande längre.
- Mindre minnesbortfall närmaste året. Tex platser vi besökt.
- Dålig förlorare (frågespel, minigolf), innebär ett dygn eller mer av inneslutenhet och oinspiration. Ibland fungerar "förloraren får en öl" ; )
- Ogillar att känna sig "förnedrande dålig", har haft ett par djupa ångest attacker då han velat vara själv resten av dagen.
- Mindre perioder av ångest och depression botar han bäst genom att utföra väldigt praktiska enkla sysslor, tex städa hela huset eller putsa alla skorna.
- Det draget som han har som jag har svårast att förstå är oförmågan att föreställa sig/minnas känslor. Jag har själv en ytterst god förmåga att känna mig lycklig när jag tänker på något roligt som ska hända eller (mindre kul) få ångest och känna negativa känslor inför en situation som ännu inte uppstått. Denna förmåga manar han att han helt saknar. Vilket gör mig så ledsen för hans skull efterssom jag formligen lever på dessa känslor, särskillt då jag är en kreativ och fantasifull person.
Kan tilläggas att jag tycker att denna man är den vackraste och djupaste människa jag träffat, trots att vissa av hans tankar och värderingar tynger mig har jag ändå lärt mig mycket av honom om mig själv. I perioder har vi väldigt kul tillsammans och jag älskar honom fast jag har svårt att förstå och svårt att nå fram. Min egna diagnos är Generell ångest och jag är ytterst utåtriktad i mina känslor, tvärt emot min sambo. Detta spelar såklart en stor roll i vår relation. Jag gråter väldigt mycket men min sambo är expert på att trösta mig nu, låter mig gråta och lockar mig till skratt mitt i allt det hemska. Han är väldigt fysisk och gosig, ibland kan han dock när vi är ute bland nytt folk liksom skjuta ifrån sig mig/ta bort handen om jag söker kontakt och han menar att han inte alls är medveten om detta.
Om någon känner igen något av detta eller bara har någon kommentar vore det väldigt intressant. Jag har skrivit tidigare på olika forum om våra relationsproblem och mötts av förmaningar att göra slut etc. För mig är inte det ett alternativ, jag älskar min sambo och vill inte ändra på honom. Jag vill bara förstå vad det är jag inte förstår : )
Moderator: Slog ihop med tidigare tråd.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor