kiddie skrev:Hur ska min hjärna kunna bli belönad samtidigt som den har fullt upp med att vara överbelastad och oroa sig?

Precis. Hittade tråden då jag sökte på Sifrol i syfte att se om någon här erfarenheter av det då jag testat det mesta som finns på marknaden hittils, men eftersom de flesta mediciner även påverkar det noradrenerga systemet förvärras symptomen i fettklumpen i kraniet som redan kokar över.

kiddie skrev:Är det fel att inte bli belönad? Jag har rätt lätt att hålla koll på mina behov, känner inte att jag måste ut och "göra" något, faller inte lätt för frestelser att äta och dricka fel saker (visst det händer men då är det ett val, inte så att jag inte kan motstå).

De som är så där gladlyckliga verkar ju söka sig till saker som ska göra dem glada och ibland blir det för mycket och slutar i missbruk osv.

Dessutom, känner de en mångfald av känslor eller är det bara gladlyckligheten som bryter igenom? För mig så känner jag mig lycklig i saker man kanske inte blir skrattglad av.

På sätt och vis är det ur såväl ett evolutionärt som individuellt perspektiv direkt till en nackdel att inte kunna känna belöning, enligt min mening. Rent filosofiskt kan man givetvis diskutera in absurdum huruvida någon i ett nuläge tjänar på att det ens finns belöningssystem, så därför vill jag inte svara på om det är "fel" att inte ha det. Det är för konkret och för värdeladdat som ord.

Vad jag förstått är det snarare människor som inte är NT, men som döljer det väl, och som vill vara gladlyckliga som hamnar i missbruksproblematik då längtan efter att vara "som alla andra" är för stor, eller helt enkelt för att det är det enda sättet att kicka igång belöningssystemet (på det viset som dagens medicinska forskning och förhärskande teorier visar att det fungerar på).

Jag vet inte riktigt om förmågan att känna lycka är samma sak som att ha ett aktiverat belöningssystem, eller vad som normalt sett sätter igång systemet, men med tanke på hur oerhört olika förutsättningar människor har runtom i världen i form av materiella tillgångar men ändå uppenbarligen kan känna "lycka" är min teori att det är något som uppstår vid socialt samröre med andra. Vi som inte är NT kan antagligen genom särpräglade intressen eller via andra sätt känna samma form av "lycka" genom att syssla med sådant vi gillar, fast vi inte sitter och tjuter av skratt med tårar rinnande längs kinderna.

Vad gäller mångfalden av känslor är det min uppfattning att det egentligen inte finns någon skillnad mellan låt oss säga NT och AS, det är bara att vi med AS har väldigt svårt att tolka och se våra egna känslor, eller vad som utlöser dem. Så är det med mig i alla fall.

antonius skrev:

Kevlarsoul skrev:Vad är det då jag känner när jag är rätt säker på att jag känner lycka?

Vi kanske bara tror att vi är lyckliga

Flummigt!

Hade helt missat att jag blev besvarad.

Lonya skrev:

Kevlarsoul skrev:Vad är det då jag känner när jag är rätt säker på att jag känner lycka?

Lycka! Der verkar som att du missade att läsa HELA inlägget!

Missuppfattade möjligen inlägget.

antonius skrev:

Kevlarsoul skrev:Vad är det då jag känner när jag är rätt säker på att jag känner lycka?

Vi kanske bara tror att vi är lyckliga

Men om tror att jag är lycklig borde jag väl vara lycklig..

Kevlarsoul skrev:Hade helt missat att jag blev besvarad.

Lonya skrev:

Kevlarsoul skrev:Vad är det då jag känner när jag är rätt säker på att jag känner lycka?

Lycka! Der verkar som att du missade att läsa HELA inlägget!

Missuppfattade möjligen inlägget.

antonius skrev:

Kevlarsoul skrev:Vad är det då jag känner när jag är rätt säker på att jag känner lycka?

Vi kanske bara tror att vi är lyckliga

Men om tror att jag är lycklig borde jag väl vara lycklig..

Hihi, mjaou! Rätt!

Lonya skrev:

Kevlarsoul skrev:Hade helt missat att jag blev besvarad.

Lonya skrev:
Lycka! Der verkar som att du missade att läsa HELA inlägget!

Missuppfattade möjligen inlägget.

antonius skrev:
Vi kanske bara tror att vi är lyckliga

Men om tror att jag är lycklig borde jag väl vara lycklig..

Hihi, mjaou! Rätt!

i så fall är det ju lyckat

antonius skrev:

Lonya skrev:

Kevlarsoul skrev:Hade helt missat att jag blev besvarad.



Missuppfattade möjligen inlägget.

Men om tror att jag är lycklig borde jag väl vara lycklig..

Hihi, mjaou! Rätt!

i så fall är det ju lyckat

Hahahaa! Jaou!

Kevlarsoul skrev:

antonius skrev:

Kevlarsoul skrev:Vad är det då jag känner när jag är rätt säker på att jag känner lycka?

Vi kanske bara tror att vi är lyckliga

Men om tror att jag är lycklig borde jag väl vara lycklig..

Jag tror det är så här, man kan känna sig väldigt lycklig en period men när men vid senare tillfälle känner sig lyckligare så inser man kanske att den lycka man kände första gången faktiskt inte var verklig lycka (så har det åtminstone varit för mig i mitt liv).

Det tycker jag dock inte att man ska använda som tanke när man känner sig lycklig, njut av den lycka du känner men låt dig inte missledas, skulle det finnas en gnagande oro över något, ta tag i det (ex.vis det finns många som "känner sig lyckliga" men som blir misshandlade och därmed är lurade av sig själva och/eller partnern, bryt upp, det går att bli lycklig på riktigt även om det kan göra ont att bryta).

@Kevlarsoul, jag tror på din lycka, du har en kärlek som jag tycker du ska hålla fast vid.

Alltså jag tror att din psykolog har fel, det är absolut inget fel på aspergare för det först, det är en genetisk variation, evolutionen begår inga misstag, den är värdenihilistisk, den bara är.
Min lycka och olycka fungerar väldigt knäppt och konstigt men det beror inte i grunden på att någonting fungerar annorlunda i själva belöningssystemet. Det beror på att jag har extremt dålig implicit mentalisering med mig själv, (förmågan att intuitivt förstå mig själv och andra) jag identifierar mig inte alltid med mig själv. Jag kan t.ex. bli glad för att jag är glad för att jag är glad osv... ända tills allt dopamin är slut.
Jag kan ibland kognitivt styra mina känslor, jag identifierar mig inte alltid med känslorna, de tillhör det där djuret jag har hamnat i, känslorna tillhör inte mig.
Jag är den där som tänker och betraktar, övermänniskan i människan. Om jag inte finner någon rationell anledning att reagera på känslor av ilska så reagerar jag inte, varför skulle jag? kommer sällan på någon anledning.
Det här förhållningsättet till mig själv är det som jag tror gör att mina dopaminnivåer fungerar olikt andras och att mina dopaminnivåer ibland kan löpa amok.

Det har kommit småstudier hit och dit som pekat mot vad man kallar för abnormalities, alltså avvikelser, gällande serotonin och dopamin. Ganska små, inte särskilt omfattande studier som inte representerar oss i det stora. Det ligger väl en del i att det ofta finns överlappande psykiska besvär eller funktionshinder. Mycket med autism får ganska stora rubriker, även om själva "nyheten" inte är särskilt spektakulär. Något större finns det att finna, men hur den slutsatsen utvecklas får vi vänta med att se.

Försök att inte se det som något fel, hörrni. Det är inget fel på era hjärnor.

earlydayminer skrev:Försök att inte se det som något fel, hörrni. Det är inget fel på era hjärnor.

Jag tror nog det är fel på allas hjärnor, det beror lite på hur man definierar ordet. Det är lustigt hur de flesta antar att alla använder samma definition, de flesta meningsskiljaktigheter grundar sig i att människor använder olika definitioner av ord men antar att alla andra använder samma. Jag blir inte upprörd om någon säger att det är fel på min hjärna, varför skulle jag? Om jag ber om en definition av ordet och personen säger: du har en hjärnskada så kan jag lugnt konstatera att den har fel. Människor underskattar oftast hur stor genetisk variation det finns i mänskligheten. Men om någon får för sig att det är fel på alla hjärnor som finns i individer som inte genetiskt reproducerar sig så blir det helt plötsligt fel på väldigt många hjärnor. Om någon får för sig att det är fel på alla hjärnor som har gener som kan mutera så är det fel på alla hjärnor.
Är jag en idiot? Vad menar du med det? kan du definiera vad du menar med det ordet? Kan du definiera definitionen? osv...

earlydayminer skrev:Mycket med autism får ganska stora rubriker, även om själva "nyheten" inte är särskilt spektakulär.

Vad tänker du på då?

plåtmonster skrev:

earlydayminer skrev:Mycket med autism får ganska stora rubriker, även om själva "nyheten" inte är särskilt spektakulär.

Vad tänker du på då?

Jag tänker på att många artiklar om autistiska tillstånd skrivs och sprids, blir något större än vad det ur ett vetenskapligt perspektiv egentligen är, eller hur betydelsefullt det egentligen är rent vetenskapligt. Risken finns att information/statistik/studier feltolkas blåser upp och blir större än vad det i själva verkat faktiskt är i verkligheten.

KourosGould skrev:

earlydayminer skrev:Försök att inte se det som något fel, hörrni. Det är inget fel på era hjärnor.

Jag tror nog det är fel på allas hjärnor, det beror lite på hur man definierar ordet. Det är lustigt hur de flesta antar att alla använder samma definition, de flesta meningsskiljaktigheter grundar sig i att människor använder olika definitioner av ord men antar att alla andra använder samma. Jag blir inte upprörd om någon säger att det är fel på min hjärna, varför skulle jag? Om jag ber om en definition av ordet och personen säger: du har en hjärnskada så kan jag lugnt konstatera att den har fel. Människor underskattar oftast hur stor genetisk variation det finns i mänskligheten. Men om någon får för sig att det är fel på alla hjärnor som finns i individer som inte genetiskt reproducerar sig så blir det helt plötsligt fel på väldigt många hjärnor. Om någon får för sig att det är fel på alla hjärnor som har gener som kan mutera så är det fel på alla hjärnor.
Är jag en idiot? Vad menar du med det? kan du definiera vad du menar med det ordet? Kan du definiera definitionen? osv...

En seriös vetenskaplig studie kommer inte antyda att det är något FEL i din hjärna. Det spelar absolut ingen roll om du definierar FEL som tusen olika saker. När du ger dig in i biologi så kommer du inte att antyda att naturen är FEL. Det kallas oftast avvikelser, det är inte samma sak som fel. Avvikelser och brister går att gradera. Ett fel är ett fel.

Är det en debatt neddragen till semantik? I sådana fall får du ha rätt i det, medan du har fel ur ett neurovetenskapligt perspektiv. Det kallas avvikelser, inte fel. Man har inte fel i hjärnan. Det är ett gemene mans uttryck.

earlydayminer skrev:Är det en debatt neddragen till semantik?

Ja, alla debatter är i grunden en debatt om semantik. Värden är illusioner, jaget är en illusion.
Du säger att eftersom de flesta ,när de pratar om neurovetenskap, säger avvikelse så är avvikelse rätt och att säga fel är fel när man pratar om neurovetenskap. Då utgår du ifrån att normen har rätt och minoriteter har fel, det är ett sätt att definiera orden fel och rätt, du har alltså rätt med din egen definition. Jag har dock rätt med min definition vilket jag säker på att du håller med mig om bara du visste vilken den var, vi har båda rätt och det vi säger utesluter inte varandra, så brukar det vara.
Om jag använder mig att samma definition när jag säger avvikelse som när jag säger fel så är de synonymer och då spelar det ingen roll vilket ord jag använder. Om jag har samma definition när jag säger banan som när jag säger avvikelse så spelar det ingen roll vilket ord jag använder. Det finns ingen objektiv definition av ord, man får helt enkelt försöka komma överens om en definition men det är alltid klurigt när man börjar med definitionens definition... det är omöjligt i slutändan.

Problemet ligger i att många subjektivt värderar ordet "fel" mer negativt än ordet "avvikelse", det finns ingen anledning att göra det eftersom det beror på vilken definition man använder och för att komplicera saken ännu mer så är alla värden subjektiva. Det finns ingen anledning att ta illa upp för någonting, jaget är en illusion precis som att värden skulle vara objektiva, någon kanske blir mindre deppig av att inse detta, det har i varje fall hjälpt mig, någon kanske blir deppig av det, i så fall ber jag om ursäkt för att ha rört om i någons idévärld i onödan.
All verbal kommunikation är semantik, speciellt när man bara skriver, då finns det inga ansiktsuttryck mm att ta hänsyn till. Om någon säger till mig väldigt argt: Du är underbar, så tar jag troligen illa upp eller bara tycker den är konstig, om någon säger: du är hemsk, jätte glatt så blir jag troligen glad eller bara tycker den är konstig. Men jag omtolkar ordens innebörd beroende på hur någon säger det, att säga att det är fel på mig behöver inte vara negativt och om det är det så är det en subjektiv värdering. Men om någon säger något positivt om mig så föredrar jag att bevara illusionen om att det den säger är en objektiv värdering, kicken blir större då! Varför inte vara glad? Det finns ju ingen objektiv anledning att varken vara ledsen eller glad.

KourosGould: Jag menar inte att vara respektlös, men det du skriver är irrelevant i sammanhanget och jag medverkar främst för att läsa samt eventuellt tillägga något gällande huvudämnet.

Om du öppnar en ny tråd där du skriver ett mindre filosofiskt och mer sammanhängande inlägg i ämnet så är jag villig att läsa det med nyfikenhet i spetsen.

Alien skrev:

marcooleo skrev:Jag fick förklarat av min psykiater att när man har Asperger så är vårt "belöningscentrum" i hjärnan inte rätt utvecklat, därför frisätts inte dopamin på samma sätt som hos andra. Med andra ord vi kan inte känna lycka och tillfredsställelse på samma sätt. Vad säger ni om denna teori?

Det skulle som redan nämnts vara intressant om psykiatern anser detta vara fakta som det finns forskning på el om det bara är en obevisad teori (hypotes).

Det får väl i så fall bevisas genom kemi och hjärnröntgren då.

Jag kan ju t ex inte veta om jag känner "lycka och tillfredsställelse på samma sätt" som andra normala människor. Jag vet ju inte hur de känner.

Men det skulle ju kunna stämma att aspergare t ex inte känner samma lycka att umgås med andra, och därför inte klarar av att jobba. Hen behöver kanske ett jobb som engagerar hen, det sociala kan inte kompensera för ett jobb som känns meningslöst. Men det är bara min teori baserad på mig själv.

Bra skrivet. ... Min spontana tanke är också att det kan vara skillnader på hur man upplever saker socialt. Jag var ofta olycklig när jag var yngre i sociala sammanhang för jag kunde inte dela lycka och glädje på det sättet som andra kunde i grupp. Och jag upplevde det inte så mycket som att jag inte kunde förstå deras glädje och delande, utan mera att jag själv av någon anledning inte regerade på samma sätt. Idag är det stor skillnad, men jag tror att ett stort problem för mig varit att jag upplevde saker väldigt starkt inombords eftersom jag är en väldigt känslig person men av någon anledning inte lyckades dela på mina känslor (andras känslor är också mina i den betydelsen) med andra på det sätt som de flesta andra kunde. Därför har jag idag ett ENORMT behov utav att dela känslor med andra. Jag har för det mesta känt mig isolerad även när jag umgåtts med andra.

KourosGould skrev:Då utgår du ifrån att normen har rätt och minoriteter har fel

Det finns rätt få nobelpristagare, de är en minoritet och har därför fel i sitt tänkande ..

Palindromus skrev:...
Bra skrivet. ... Min spontana tanke är också att det kan vara skillnader på hur man upplever saker socialt. Jag var ofta olycklig när jag var yngre i sociala sammanhang för jag kunde inte dela lycka och glädje på det sättet som andra kunde i grupp. Och jag upplevde det inte så mycket som att jag inte kunde förstå deras glädje och delande, utan mera att jag själv av någon anledning inte regerade på samma sätt. Idag är det stor skillnad, men jag tror att ett stort problem för mig varit att jag upplevde saker väldigt starkt inombords eftersom jag är en väldigt känslig person men av någon anledning inte lyckades dela på mina känslor (andras känslor är också mina i den betydelsen) med andra på det sätt som de flesta andra kunde. Därför har jag idag ett ENORMT behov utav att dela känslor med andra. Jag har för det mesta känt mig isolerad även när jag umgåtts med andra.

Intressant.

Jag känner igen att jag inte reagerade på samma sätt som andra människor. Men gemenskap hade jag, fast tyvärr påverkat av social fobi. Jag är nog en känslig person, jag också. Men nu ny här, jag undrar faktiskt: vem är jag/vad har min hjärna varit igenom egentligen?

Häftigt.

Blev intresserad av att hitta gemenskap här, se inägg:

http://www.aspergerforum.se/nattonskningen-t37792.html#p1099282

/notwoodstock

notwoodstock skrev:Intressant.

Jag känner igen att jag inte reagerade på samma sätt som andra människor. Men gemenskap hade jag, fast tyvärr påverkat av social fobi. Jag är nog en känslig person, jag också. Men nu ny här, jag undrar faktiskt: vem är jag/vad har min hjärna varit igenom egentligen?

Häftigt.

Stämmer bra på mig med. Det där med att lära känna sig själv och börja förstå hur man själv fungerar är en långsam och ofta energislukande process. Men att skriva kan hjälpa mycket - både till sig själv och till andra. Att lyssna på andra är också och försöka "spegla sig" i dem och försöka bli bättre på att förstå sina egna reaktioner är också bra. Se bara till att inte analyserna hindrar dig att leva ditt liv eller skapar för mycket oro. Vi får kämpa vidare tillsammans!

Har detta alls med egenheten att jämt söka bekräftelse inom vissa områden?

Jag känner mig sjukligt kontrollerad av något som sprider mina "upptäckter".

T.ex Guldcitat.

Men ingen bryr sig, eller hör av sig,

Och jag fortsätter ändå...

För jag vill ju egentligen delvis också att ingen skall missa sådana här saker.

/notwoodstock

P.S. Är alltså osäker på om jag missförstått helt? D.S.

notwoodstock skrev:
...

För jag vill ju egentligen delvis också att ingen skall missa sådana här saker.

/notwoodstock

P.S. Är alltså osäker på om jag missförstått helt? D.S.

Bilaga:

T.ex: Sådant som denna:

http://quotespictures.net/quote-pictures/noam-chomsky/

P.S Detta har med argumentationen att göra. Fast borde iofs ligga någon annanstans. Eller? D.S.

Tintomara Ariadne skrev:Hm... Innebär det då att t.ex. ritalin skulle kunna hjälpa mot delar av problematiken vid AS även om man inte samtidigt har ADD eller ADHD?

Jag mår sjukt mycket bättre psykiskt av concerta och ritalin. Fungerade otroligt mycket bättre än lyckopiller samt mindre biverkningar. Utan ritalin så skulle jag fan inte kunna jobba.

Hittade inte mycket på wiki, men dock:

http://www.hjarnguiden.se/index.php?option=com_content&view=article&id=43&Itemid=53

/notwoodstock

marcooleo skrev:Jag fick förklarat av min psykiater att när man har Asperger så är vårt "belöningscentrum" i hjärnan inte rätt utvecklat, därför frisätts inte dopamin på samma sätt som hos andra. Med andra ord vi kan inte känna lycka och tillfredsställelse på samma sätt. Vad säger ni om denna teori?

Det låter intressant, kan finnas belägg för det men
kan inte hålla med om att vi skulle uppleva lycka annorlunda.