Hade ungdomsåren upp till 30 års ålder "förstörda" p.g.a schackspelande och -tränande.

Man måste nog vara lite egen för att "slösa bort" 5 timmar på ett parti.

Men det gav mig mycket kamratskap samt umgänge på helgerna i stort sett alkoholfritt!

Och skönhetsvärdet i bra partier är otvivelaktigt en positiv sak!

Men att utsätta sig för det så stor del av fritiden var en klar miss - bättre att använda livet till något annat också!

Och det på 70-talet gav mig ju koncentrationsförmåga, vilket jag hade nytta av i den akademiska "karriären".

/notwoodstock

En viktig sak som jag är eländigt medveten om, är att schacket förstörde mig i huvudet, så att jag förr var helt fast i "ratingtänkande". Ungefär som att det på magen står en stor skylt med "Stormästare" (pratas inte med...). Och "klubbspelare" (har man inte så mycket kontakt med om man inte spelar ihop i lagsammanhang).

Och sedan hade jag ändå helt fel bild av dom bra spelarna - "dom är som maskiner", egentligen. Idag har jag insett att man skall ha klart större respekt för en Stormästares förmåga än man kanske vet.

Kom dock på häromdagen när jag nämnde det, att jag nog ändå har lyckats ändra på mig litet!

All högfärd och liknande vill jag ju som troende undvika.

/notwoodstock

Det slog mig om hur många procent av schackklubb-medlemmar som har AS. Hmmmm...

Jag tror efter mina år inom stockholmsklubb att schackspelarna är statistiskt sett lite fortfarande ett mysterium. Det förekommer bohemer, ordningssamma människor, storrökare, unga fenomen, vinnartyper, men frågan är då om AS är överrepresenterat?

En orsak är att man måste vara lite relationsmässigt egen om man kan tillbringa 5 söndagstimmar spelande schack mot någon annan klubb, iofs inte sittande vid brädet hela tiden. Men i stort sett i tystnad.

Kompisarna och jag betedde oss klart enkelspårigt, diskuterade aldrig politik, tjejer eller någonting vettigt. Allting snurrade kring brädet, och att träna, titta på, analysera och njuta av partier.

Så det var den perfekta miljön för att vara så insnöad i, att jag när jag flyttade hemifrån, hade någon diffus plan att man borde ha en flickvän. Och var då klart okunnig om var sådana fanns någonstans.

Men frågan är då om t.ex fler i klubben har AS, med schack som specialintresse? Dom beter sig iofs mer normalt, och jag som slutade spela på 80-talet vet ju inte om hur dom blev som äldre, i stort sett.

Slutsats oklar. Och kanske hemlig...

/notwoodstock

Intressant tanke, det där. Tror nog att en hel del schackspelare har AS, ja. Men inte alla. Kretsar hela ens liv kring schack, så har man nog AS. Lever man ett normalt liv, men tränar och tävlar utan att låta det ta över, så har man inte AS. Fast who knows.