konsten att le
20 inlägg
• Sida 1 av 1
konsten att le
Det finns flera fördelar med leenden. Man verkar trevligare då, och på bättre humör. Fast jag ler väldigt sällan. Åtminstone så att man ser tänderna, stängda leenden sker då och då men de är oftast vaga. Problemet är att jag inte kan släppa leendet fritt. Leenden har länge varit rätt känsligt i min tankevärld, oron för att le "fel" har tagit överhanden. Enligt mitt sätt att tänka är det riskabelt, och då är ett stenansikte att föredra.
Är det nån här som känner igen sig i detta tänkande?
Är det nån här som känner igen sig i detta tänkande?
Senast redigerad av mnordgren 2011-05-04 14:27:11, redigerad totalt 1 gång.
Är du mest rädd för att le på fel sätt eller att le vid fel tillfälle?
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 14:27:11, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Re: konsten att le
mnordgren skrev:Det finns flera fördelar med leenden. Man verkar trevligare då, och på bättre humör. Fast jag ler väldigt sällan. Åtminstone så att man ser tänderna, stängda leenden sker då och då men de är oftast vaga.
Jag ler aldrig så att man ser tänderna och tycker ofta det är obehagligt när andra gör det. För mig är visade tänder ett tecken på aggressivitet och alltså ett hot.
Jag vet med mig att jag ibland när jag blir arg drar lite i överläppen uppåt så att man kan ana tänderna men det kan ju vara en konsekvens av att ha umgåtts med och fostrat så många hundar...
Men jag ler alltsom oftast med sluten mun och med det får omgivningen nöja sig (det gör de också).
Senast redigerad av Titti 2011-05-04 14:27:11, redigerad totalt 1 gång.
Re: konsten att le
mnordgren skrev:Det finns flera fördelar med leenden. Man verkar trevligare då, och på bättre humör. Fast jag ler väldigt sällan. Åtminstone så att man ser tänderna, stängda leenden sker då och då men de är oftast vaga. Problemet är att jag inte kan släppa leendet fritt. Leenden har länge varit rätt känsligt i min tankevärld, oron för att le "fel" har tagit överhanden. Enligt mitt sätt att tänka är det riskabelt, och då är ett stenansikte att föredra.
Är det nån här som känner igen sig i detta tänkande?
För längesedan - jag kanske var i 15-20 årsåldern - var det någon som sade till mig att mina leenden såg hånfulla ut. Efter det vågade jag inte le på många år.
Riskabelt kanske jag inte tycker. Men det kan vara lurigt i kommunikationen med människor. Det är inte lätt att le rätt. På senare år har jag vågat börja le. Men det händer ändå rätt ofta att folk jag ler mot - speciellt snabba oväntade leenden - ser förvirrade och frågande ut. Speciellt när man möter extroverta människor så vill de hela tiden har bekräftelse på att man hänger med i vad de säger, annars vet de inte vad man tycker och tänker, och då kan bekräftelser i form av hummanden, nickar och leenden vara bra. Det är ofrånkomligt att kommunikationen med andra inte kan fungera perfekt i alla situationer.
Jag visar heller helst inte tänderna - mest pga estetiska skäl! - men jag tror inte det är så aggresivt som Titti tror - de flesta manniskor blir nog bara vackrare av att visa tänderna.
Tror ändå att folk mår bra av att le och få leende tillbaka. Men att le för mycket kan lätt uppfattas som ytligt och glättigt - till exempel hos säljare och politiker. Som tur var har jag ganska lätt att le eftersom jag har en ganska positiv livssyn i grunden trots allt. Men man kan inte gå omkring och le hela tiden. Känner mig fortfarande mest som "mig själv" när jag inte ler, då känner jag mig mer fokuserad på något sätt, vet inte varför.
När jag var student och singel gick jag mycket på stan ensam. Det kunde gå dagar när jag nästan inte öppnade munnen. Då brukade mina läppar ofta kännas ihopklistrade. Har ni känt så nån gång?
/Barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 14:27:11, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Re: konsten att le
barracuber skrev:
När jag var student och singel gick jag mycket på stan ensam. Det kunde gå dagar när jag nästan inte öppnade munnen. Då brukade mina läppar ofta kännas ihopklistrade. Har ni känt så nån gång?
/Barracuber
Har själv haft perioder då jag sagt väldigt lite, ett tag glömde jag bort hur min egen röst lät, istället hörde jag andras röster när jag tänkte (men det varade inte så länge som tur var).
Bjäbbmonstret skrev:Är du mest rädd för att le på fel sätt eller att le vid fel tillfälle?
Hmm, det kanske är mer det senare egentligen.
Att le när man pratar med en person som är väldigt utåtriktad och ler mycket är lättare, då känns det som att det är läge. Men att le när man pratar med en som gör mer som jag själv skulle inte gå, då skulle man måsta ta initiativet.
Jag tror nog att det också finns en viss oro för att mitt leende inte ser normalt ut, att det skulle finnas nåt onaturligt i det.
Senast redigerad av mnordgren 2011-05-04 14:27:11, redigerad totalt 1 gång.
skrattar ofta vid fel tillfälle,tex nån som gör illa sig...Jag blir ju inte glad för att dom gör illa sig utan därför dom ser roliga ut...Har lärt mig att detta är inte OK...
Skrattar ofta åt saker jag tycker är roliga men det är ofta sånt som andra inte tycker är roligt...
Måste jag titta i ögonen på folk kan jag absolut inte le samtidigt..min dotter säger att jag ser konstig ut när jag ser henne i ögonen(hon är NT men helt OK iaf) Jag får härdsmälta i skallen av att se folk i ögonen...
Skrattar ofta åt saker jag tycker är roliga men det är ofta sånt som andra inte tycker är roligt...
Måste jag titta i ögonen på folk kan jag absolut inte le samtidigt..min dotter säger att jag ser konstig ut när jag ser henne i ögonen(hon är NT men helt OK iaf) Jag får härdsmälta i skallen av att se folk i ögonen...
Senast redigerad av biol 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
Jag visar heller inte tänderna när jag ler, när jag skrattar tittar jag alltid ner i backen och även jag skrattar vid fel tillfälle, biol. Ibland när någonting är riktigt sorgligt kan jag skratta också, mitt hjärta bashar mig för det.. Min hjärna reagerar inte.
Jag skrattar nästan aldrig åt någon annans skämt, jag har inga egna skämt som jag skrattar åt heller för den delen.... Jag kan dock göra roliga miner och säga saker på ett roligt sätt.. Fast det är krävande som fan när alla ögon markerar sin uppmärksamhet! Är det någon mer som har det så?
Jag skrattar nästan aldrig åt någon annans skämt, jag har inga egna skämt som jag skrattar åt heller för den delen.... Jag kan dock göra roliga miner och säga saker på ett roligt sätt.. Fast det är krävande som fan när alla ögon markerar sin uppmärksamhet! Är det någon mer som har det så?
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Re: konsten att le
barracuber skrev:För längesedan - jag kanske var i 15-20 årsåldern - var det någon som sade till mig att mina leenden såg hånfulla ut. Efter det vågade jag inte le på många år.
Bara förtydligar: när detta hände - att någon sade till mig att mina leenden såg hånfulla ut - minns jag att jag bara log med läpparna utan att visa tänderna. Den typen av leenden kan kanske lättare uppfattas som hånfulla...
Idag visar jag tänderna ganska ofta. Och ingen nuförtiden säger att jag ser hånfull ut (inte till mig åtminstone... )
/Barracuber
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
När folk jag pratar med drar skämt så är det ibland nästan omöjligt för mig att se road ut, även om jag vill det. Så har det inte alltid varit, när jag var barn brukade jag då och då brista ut i gapskratt, och att skratta åt skämt gjorde jag ofta. Jag brast faktiskt ut i ett sådant gapskratt förra året när jag såg på Borat-filmen (inte på bio), det gjorde mig verkligen förvånad, men det har inte upprepats sedan dess.
Nåt måste ha hänt sedan dess. Eller så skulle det kanske ha blivit så även om jag inte blivit rädd för människor?
Så vad ska man göra? Gå ut på stan och le konstant och tvinga sig själv att tokgarva?
Nåt måste ha hänt sedan dess. Eller så skulle det kanske ha blivit så även om jag inte blivit rädd för människor?
Så vad ska man göra? Gå ut på stan och le konstant och tvinga sig själv att tokgarva?
Senast redigerad av mnordgren 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
mnordgren skrev:När folk jag pratar med drar skämt så är det ibland nästan omöjligt för mig att se road ut
Samma här,, fast jag tycker det är kul har jag svårt att skratta eller liknande, jag har olika perioder i en vecka kn jag vara sten ansikte och se tråkig ut. Sen så en dag så asgarvar jag hela dagen åt allt och alla,, fast det är oftast större mellanrum än en vecka, jag är oftast tråkig..
Sen le har jag alltid haft lätt till.. Jag ler typ hela tiden, när jag försöker prata med kompisar slutar det med att dom säger hej jag flinar tillbaka dom frågarvad jag gjort i helgen jag säger inget du då? och hon säger ngt jag ler, och sen så sitte vi tyst och vid ögonkontak ler jag vilket är skitstörande Men det känns som om det är mitt fel att det är tyst att jag måste börja prata :O men för det ä jag inte kompislös, fast en som jag älrde känna på min nya
skola sa att ibörjan så hon villa verkligen lära känna mig, men det var svårt men ho lyckades till slut! Så jag säger bara att det är som filmer altid goda slut.. Eller inte men hoppas kan man alltid
KRAM FRÅN DEN LEENDE BÄVERN ! >:]
Senast redigerad av Baevern 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
Har just läst Praktisk retorik av Göran Hägg, han menar att det värsta som finns är påklistrade leenden. Well, det visste ni kanske sen förut, men i alla fall.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Jag har börjat känna att det har blivit lättare att le och skratta tillsammans med någon. I början vågade jag inte le eller skratta för mig själv. Det berodde dels på mina tvångstankar och dels mina funderingar på hur andra kulle reagera.
Senast redigerad av Ceron 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
Le och skratta är alltid bra, ju mer ju bättre! Även om folk tittar konstigt på mig när jag ibland exempelvis kan ha hysteriskt mycket roligare åt "Moulin Rouge" eller uppenbart flmade skämt på "Americas funniest home videos" än omgivningen... Vad tusan det är ju deras problem om de har tråkigt eller??
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
Kan inte heller le men jag verkar ha en otrolig förmåga till att fnissa vid fel tillfällen och ju mer man inte får dessto värre blir det... Tex. om jag sitter på ett ytterst allvarligt möte där jag håller på att dö av trisstess (jag undviker möten så lång det går) så kan jag se någon av deltagarna som gör något som jag tycker ser väldrans roligt ut och så börjar jag fnissa... I bland kan det bli så illa att jag måste ursäkta mej och gå in på damernas och skratta av mej men det får bara till föjd att jag inte kan gå in igen för bara att gå till dörren med vetskapen att den som fått mej igång finns där inne så börjar jag igen...Jag har skrattat mej igenom en hel läkarundersökning bara för att läkaren pratade danska... till slut fattade han vinken och slutade prata... som om det hjälpte... Jag gissar att han ansåg att min rygg var det minsta problemet jag hade
Nervöst? Näe... jag ser nog inte på andra människor riktigt så som andra tror jag
Le har jag aldrig förstått mej på, har försökt när folk ska ta kort men man ser ju ut som en tok !!
Nervöst? Näe... jag ser nog inte på andra människor riktigt så som andra tror jag
Le har jag aldrig förstått mej på, har försökt när folk ska ta kort men man ser ju ut som en tok !!
Senast redigerad av Emma 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
MsTibbs: Americas funniest home videos, allt där folk trillar, gör tokigheter, snavar, tokiga hundar, katter, jag skrattar så jag säkert hörs över hela kvarteret och minst lika mycket när jag själv gör dumheter av olika slag... och det gör jag ofta
Lite knas bara när man står i en kö och så dagdrömmer man lite och kanske kommer ihåg nåt man sett och råkar gapskratta rak ut.. Händer mej allt för ofta
Lite knas bara när man står i en kö och så dagdrömmer man lite och kanske kommer ihåg nåt man sett och råkar gapskratta rak ut.. Händer mej allt för ofta
Senast redigerad av Emma 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
Där jag arbetar ler de mycket. Det tillhör väl själva poängen med att vara där, det är ju trots allt social rehabilitering. Jag är dock inte speciellt social, sitter nästan alltid själv och tittar ut genom fönstret på raster. Går omkring på gården ganska så ofta och tittar på fåglar. Fast jag brukar prata mycket med min arbetsgivare, kvinnan som har hand om friskvård och kvinnorna i köket. "De vuxna föreståndarna".
Någon som har en bild på hur man ler sådär "God dag, god dag!"?
Eller typ.. "Det är en fin dag idag du!"?
De börjar bråka med mig om att jag är socialt avvikande, och det p g a droger eller något annat skumt.. Och det för att jag inte hänger med de andra. Självklart använder jag mig inte av sådant tjafs utan är sådan "by nature".
Jag är värdelös på att naturligt fejka ett leende men om jag får ser hur de ser ut blir det enklare!
Social rehabilitering... Hah, mja.. Jag sa i varje fall "Lycka till med mig".
Samma här.. När jag var 10 år så busade jag och en kompis lite för mycket med belysningen där jag bor. Hela stället blev svart och polisen kom. Jag vände mig om och började skratta som fasiken när jag såg hur rädd min kompis var. Ena polismannen slet in mig i bilen och frågade om jag hade lust att följa med till station. Även då var det svårt att vara allvarlig, som tur va lyckades jag hålla masken tills jag kom hem.
Jag ser förmodligen mest ut som en nervös bov när jag möter polisen. Det är riktigt svårt, för jag vet inte hur jag ska bete mig då. Och le mot dem gör jag verkligen inte, då kanske de tror att jag är dryg mot dem och börjar tjafsa.
Synd det, jag tycker om polisen.
Någon som har en bild på hur man ler sådär "God dag, god dag!"?
Eller typ.. "Det är en fin dag idag du!"?
De börjar bråka med mig om att jag är socialt avvikande, och det p g a droger eller något annat skumt.. Och det för att jag inte hänger med de andra. Självklart använder jag mig inte av sådant tjafs utan är sådan "by nature".
Jag är värdelös på att naturligt fejka ett leende men om jag får ser hur de ser ut blir det enklare!
Social rehabilitering... Hah, mja.. Jag sa i varje fall "Lycka till med mig".
Emma skrev:en otrolig förmåga till att fnissa vid fel tillfällen
Samma här.. När jag var 10 år så busade jag och en kompis lite för mycket med belysningen där jag bor. Hela stället blev svart och polisen kom. Jag vände mig om och började skratta som fasiken när jag såg hur rädd min kompis var. Ena polismannen slet in mig i bilen och frågade om jag hade lust att följa med till station. Även då var det svårt att vara allvarlig, som tur va lyckades jag hålla masken tills jag kom hem.
Jag ser förmodligen mest ut som en nervös bov när jag möter polisen. Det är riktigt svårt, för jag vet inte hur jag ska bete mig då. Och le mot dem gör jag verkligen inte, då kanske de tror att jag är dryg mot dem och börjar tjafsa.
Synd det, jag tycker om polisen.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 14:27:12, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Jag ler väldigt mycket, ser glad ut för det mesta, tror att många tycker man ser "goofy" och lite smådum ut om man verkar glad.
De flesta människor iaf i västvärlden vet inte hur det är andra ställen, blir så lätt sura över att saker inte går som de tänkt sig. Att jag verkar jämt tycka "haha det är ok allt är ok" hela tiden verkar störa vissa, som att jag borde bli sur för att vara normal.
Jag är väldigt känslig för negativa känslor. Om någon verkar irriterad blir jag väldigt lätt rädd, så det kanske är det jag försöker undvika. Mitt ex blev ofta arg för att jag jämt verkade nöjd med tillvaron fastän det på henne och andra tycktes som om världen var åt helvete, bara för att små saker krånglade, typ om det var fel på bilen eller att man fått fel pålägg på sin pizza, småsaker.
Jag kan också bli ledsen och rädd men då syns det också. Jag tror jag verkar lite "fjollig" för en del personer för att jag kan börja dansa spontant av glädje eller klappa händerna för att jag ser en fin spindel, en del tycker att det är barnsligt eller något, fast jag är bara rädd för att om jag inte är glad så kan dåliga stämningen krypa fram och då blir allt så mörkt och hemskt och det står jag inte ut med. Jag gillar att vara glad.
I skolan sa ofta lärarna "va är det du flinar åt?" bara för att jag såg glad och intresserad ut när de stod och berättade om sitt ämne.
Blev tillochmed misstänkt i högstadiet för att använda knark på grund av det här och fick lämna urinprov, det var 3 år innan jag ens drack lite av en öl, och 9 år innan jag ens sög lite på en haschpipa.
Det är lite konstigt att det ska vara på det sättet, men det kan man ju helt enkelt ta och flina åt.
De flesta människor iaf i västvärlden vet inte hur det är andra ställen, blir så lätt sura över att saker inte går som de tänkt sig. Att jag verkar jämt tycka "haha det är ok allt är ok" hela tiden verkar störa vissa, som att jag borde bli sur för att vara normal.
Jag är väldigt känslig för negativa känslor. Om någon verkar irriterad blir jag väldigt lätt rädd, så det kanske är det jag försöker undvika. Mitt ex blev ofta arg för att jag jämt verkade nöjd med tillvaron fastän det på henne och andra tycktes som om världen var åt helvete, bara för att små saker krånglade, typ om det var fel på bilen eller att man fått fel pålägg på sin pizza, småsaker.
Jag kan också bli ledsen och rädd men då syns det också. Jag tror jag verkar lite "fjollig" för en del personer för att jag kan börja dansa spontant av glädje eller klappa händerna för att jag ser en fin spindel, en del tycker att det är barnsligt eller något, fast jag är bara rädd för att om jag inte är glad så kan dåliga stämningen krypa fram och då blir allt så mörkt och hemskt och det står jag inte ut med. Jag gillar att vara glad.
I skolan sa ofta lärarna "va är det du flinar åt?" bara för att jag såg glad och intresserad ut när de stod och berättade om sitt ämne.
Blev tillochmed misstänkt i högstadiet för att använda knark på grund av det här och fick lämna urinprov, det var 3 år innan jag ens drack lite av en öl, och 9 år innan jag ens sög lite på en haschpipa.
Det är lite konstigt att det ska vara på det sättet, men det kan man ju helt enkelt ta och flina åt.
- Prins Palinor
- Inlägg: 21
- Anslöt: 2008-07-06
- Ort: Norrköping
Återgå till Att leva som Aspergare