Hej..

Skrev jättelångt inlägg nyss som bara försvann för att jag under tiden blivit utloggad . Man lär sig väl kopiera i fortsättningen...

Nu mycket kortare version av inlägget så får ni fråga runt om punkterna.

Jag har hamnat i ett förhållande som förmodligen inte finns kvar nu eller snart och det är nog väldigt bra för mig men jag vill förstå varför han är som han är och om han kan ha diagnosen Asperger...

- Ser förvånad och rädd ut om jag rör honom (han tar aldrig initiativ själv)

-Sätter sig gärna i fåtöljen så jag inte hamnar i direkt närhet med honom

- När han rör mig nångång så gör han likadant på min arm som han gör när han kliar katten.
-Endast tagit initiativ till sex en gg, det var när jag var nära att ge upp och göra slut-då bjöd han på middag först och sen när vi skulle sova så hade vi sex.
-När vi har sex så bryr han sig inte om hur jag har det (med undantag, gången ovan). Har inte haft sex många gg, kanske 1 gg på 5 dgr. (Träffats ca 2 mån)

-Han sover alltid med kalsonger, ibland även t-shirt.

-När jag pussar honom (han har tagit initiativ en gg när han sträckte sig över bordet på krogen) så får jag en puss tillbaka men utan "känsla".

-Vi har aldrig kysst varann (ok för mig med)

- Han ger aldrig en spontan kram eller puss eller "klapp på baken", inga sexuella anspelningar. Han har hållit om mig korta stunder ute men då har det känts som att det är lite påtvingat för att han bör göra det.

-Han säger, när jag ifrågasätter varför han inte myser eller rör mig, att han känner närhet bara av att vi umgås.

-Han presenterade mig för vänner, syster, mamma första dagen vi sågs på tu man hand.
- Han kan avbryta mig mitt i en mening och berätta något han vill ha sagt.

-Han har lämnat mig själv på krogen för att gå mellan "rökrutan och toaletten" flera timmar utan att bry sig om mig, jag kände ingen (förutom hans kompis jag hade träffat 15 min).

- Om jag plötsligt säger något så blir det ofta: "Va?"

- Säger att han är öppen om sig själv och inte har några skelett i garderoben.

- Dåligt med ögonkontakt och möts vi i hallen t ex så går han bara förbi.

- Blev sur på kompis som ringde upp mig innan vi började dejta (han hade berättat för sina kompisar att han tyckte jag var fin och verkade trevlig) att han tog mobil och slängde i backen.

- Har berättat att han med alkohol i kroppen ofta kan hamna i diskussioner som han vägrar "ge upp i".

- Skriver att han tycker om mig mycket, ibland med en puss. Sällan med en "kram" i messet.

- Han tycker att jag klagar på honom när jag undrar varför han inte ger mig närhet, varför är det hans fel? Han tycker att han har för mycket krav på sig från mig, arbetskamraterna och släkten.

-Har "varit" (vet inte om han menade förhållanden eller sex) med 5 tjejer i sitt liv (är 45 år), säger att han kanske är "trög i förhållanden" och sa att de tjejerna alla tycker att han är en idiot.

- Han har sagt att det inte går att förändra honom, kanske lite.

- När jag vill ha sex så säger han: "sen".

- Är väldigt snäll mot sina vänner, inte introvert utan extrovert i sociala sammanhang, givmild. (Bjuder mycket, taxi betalar han alltid även när vänner är med). Väldigt annorlunda mot hur han är ensam med mig.

- Gillar inte hålla handen (han berättade det utan att jag försökt)

- När han rökte i bilen så tog jag halsduken över näsan (gör det varje gång) antingen så förstår han inte fast jag sagt varför eller så bryr han sig inte. Han fortsätter röka i bilen. (Jag är inte rökare)

- Gillar filmerna Rosa Pantern, dokumentärer på TV.

Mitt i allt det här säger han att han vill vara med mig, tycker jag ska vara glad för det vi har och inte tjafsa om närhet, "kan vi inte bara ha det bra?"


Vad tror ni...?

En sak till jag ville ha med:
-Han är riktigt bra på gitarr, säger "att det är bara att lyssna och spela likadant".

Av vad jag läser, tycker jag att du verkar verkligen försöka hitta något 'fel' på honom. Om det nu ändå är över (?) så är det väl lika bra att lägga på hyllan? Jag personligen tycker det du beskriver kan vara så enkelt som att ni inte känner varandra ordentligt innan ni blev ihop.

Sadistic skrev:Av vad jag läser, tycker jag att du verkar verkligen försöka hitta något 'fel' på honom. Om det nu ändå är över (?) så är det väl lika bra att lägga på hyllan? Jag personligen tycker det du beskriver kan vara så enkelt som att ni inte känner varandra ordentligt innan ni blev ihop.

Nä, behövde inte leta... Jag förstår inte varför han säger att han tycker om mig och vill vara med mig när han inte visar nåt sånt förrän jag säger att jag inte fixar att ha det så. De andra grejerna skrev jag med för att beskriva honom, det var närheten som blev problemet, att han visade nada bekräftelse.

Mandarin, jag rekommenderar att du läser dessa trådar:

asperger-och-omhet-forhallande-nt-och-aspie-t1399.html

ar-aspergare-egoister-t13793.html

hjalp-har-min-sambo-as-t6266.html

Visst verkar han aspig, detta tycker jag tyder på det:

Mandarin skrev:-Han säger, när jag ifrågasätter varför han inte myser eller rör mig, att han känner närhet bara av att vi umgås.

Det är förstås så han känner, för honom räcker det, för mycket fysisk närhet däremot kan kännas kvävande. Ovilja mot fysisk närhet och undvikande av ögonkontakt är typiskt aspigt (men gäller för den skull inte alla med AS).

- Om jag plötsligt säger något så blir det ofta: "Va?"

Det tycker jag är rätt självklart, han är djupt inne i sina egna tankar.

- Han tycker att jag klagar på honom när jag undrar varför han inte ger mig närhet, varför är det hans fel? Han tycker att han har för mycket krav på sig från mig, arbetskamraterna och släkten.

Ja, han förstår förstås inte varför hans sätt inte duger. Särskilt om han inte har någon diagnos. Och för honom blir det för mycket krav, att ständigt vara på ett annat sätt än man egentlien är. För honom blir det en medveten ansträngning, det går inte automatiskt, och därför mycket tröttande.

- Han har sagt att det inte går att förändra honom, kanske lite.

Nej, har han AS, kommer han alltid att ha AS. Omgivningen måste acceptera detta och inte tro att han kan "bli NT". Däremot kan han förstås ändra en del beteenden (inte personligheten). T ex att du säger klart ut att du inte accepterar att han röker i bilen. Det är faktiskt inte acceptabelt att tvinga andra att bli passiva rökare nuförtiden.

- Är väldigt snäll mot sina vänner, inte introvert utan extrovert i sociala sammanhang, givmild. (Bjuder mycket, taxi betalar han alltid även när vänner är med). Väldigt annorlunda mot hur han är ensam med mig.

Vännerna träffar Dr Jekyll, du får dras med Mr Hyde. Men det är lättare att se vad som är ok gentemot vänner än gentemot partner (hur andra är när de är ensamma med sin partner vet man ju inte). Eller så kan du se det som att han tror att ni har ett närmare förhållande, så med dig kan han slappna av och vara sig själv.

Oj, du har precis samma rubrik på din tråd som jag har på min, så jag blev nyfiken och läste.

Jag misstänker ju att min man har asperger....det där med att avbryta mitt i en mening känner jag igen lite, och det här också "- Har berättat att han med alkohol i kroppen ofta kan hamna i diskussioner som han vägrar "ge upp i". Min man har inte den självinsikten, även om även i nyktert tillstånd aldrig kan "ge sig" i något som han och jag pratar om så blir han när han är onykter helt omöjlig och kan t o m bli skrämmande aggressiv. Första åren var väldigt jobbiga när jag försökte hävda min mening, numera har jag gett upp och låter honom få som han vill och håller mig undan så mycket som möjligt när han är påverkad, går och lägger mig tidigt, läser en bok etc och låter honom sitta i soffan och titta på sina dokumentärer, lyssna på sin musik...
Och ja det där med musik kan jag kanske jämföra med din pojkväns
rökande i bilen och hur han ej förstår när du drar halsduken för näsan. Min man lyssnar på sin ganska extrema musik på hög volym och han tycker inte att det är konstigt att jag i vårt hem använder öronproppar för att jag inte orkar lyssna på den. Jag har föreslagit att han skulle kunna lyssna i hörlurar, men nej det går absolut inte för det är inte samma känsla och det är obekvämt....så det är jag som måste anpassa mig.

jag har ingen aning om din pojkvän har asperger.... Men det låter inte så roligt det du skriver.

Alien skrev:

Mandarin skrev:- Är väldigt snäll mot sina vänner, inte introvert utan extrovert i sociala sammanhang, givmild. (Bjuder mycket, taxi betalar han alltid även när vänner är med). Väldigt annorlunda mot hur han är ensam med mig.

- Vännerna träffar Dr Jekyll, du får dras med Mr Hyde. Men det är lättare att se vad som är ok gentemot vänner än gentemot partner (hur andra är när de är ensamma med sin partner vet man ju inte). Eller så kan du se det som att han tror att ni har ett närmare förhållande, så med dig kan han slappna av och vara sig själv.

OM han nu har asperger men inte är den introverta "typen", kan det vara så att familjen inte märkt det då? Känns som att introvert är mer "vanligt" och att det kanske är så det märks från början?

Han är så annorlunda när vi "hänger" med hans vänner (vi har inte ens kommit så långt att han träffat mina vänner, han har inte ens varit hemma hos mig...)att jag inte skulle bli förvånad om ingen sett något annorlunda med honom mer än att han aldrig har någon relation och inte heller släpar hem tjejer från krogen.

Dock ser jag att det kanske ser ut som att han inte bjuder mig när vi är ute, det gör han med, han vill betala jämt, jag försöker få betala men det är väldigt sällan han låter mig, han säger att han har lättare att betala än vad jag som "ensamstående mamma som studerar" har.

Dock pratade jag med en tjej på en fest vi var på som sa att han är "knepig" och är som han är, liksom hennes kille, svår att förändra, vet inte vad hon menade och kommer nog inte träffa henne igen.

Jag vill bara förstå, har inte varit med om liknande beteende förut, att höra/få det skrivet att man är mycket omtyckt (det får jag höra när jag säger att jag inte känner att han tycker om mig) men inte känna det alls.

Tack för länkarna till de andra trådarna, har läst dem alla och det är mycket som känns som honom.

Jag tror inte att jag är rätt person att orka kämpa i ett sånt här förhållande, jag har inte fått någon kärlek eller närhet av mina föräldrar (minns bara kramar jag själv försökte mig på att ge i nån veckas tid för att ha det som "alla andra" familjer) under uppväxten och jag behöver både bekräftelse och närhet, känna att jag är omtyckt och behövd. Med det här menar jag inte att jag är extra klängig...

Cassandra skrev:Oj, du har precis samma rubrik på din tråd som jag har på min, så jag blev nyfiken och läste.

Jag misstänker ju att min man har asperger....
jag har ingen aning om din pojkvän har asperger.... Men det låter inte så roligt det du skriver.

Jag tror aldrig jag skulle få den här mannen att kolla upp om han kan få en diagnos, tyvärr. Här är det jag som är dum som kräver mer än han kan ge och det är inte mycket jag kräver (för en med asperger är det ju det såklart).

Jag har, innan jag kom in på aspergerbanan, googlat "närhet" "jag vill ha närhet" "varför rör han inte mig" mm, tills en vän igår (som då inte träffat honom eller vet vem han är) skrev: "Han har ingen diagnos..?". Hade inte en tanke på att det kunde vara det innan, jag fattade bara ingenting... Nu tycker jag så mycket stämmer in...