När jag var liten älskade jag julen; allt julgodis, julklappar, snö, julgran osv. Då hade jag ingen aning om alla de som inte får några julklappar, fattiga, ensamma, flyktingar mm. Allt var så lätt då och jag hade helt enkelt inte en massa annat att tänka på. Jag är inte "lilla Julia" längre. Nuförtiden är jag väldigt känslosam och har jättelätt för att gråta när julen närmar sig. Jag tycker fortfarande om den men känslorna är all over the place. Tror det är en kombination av det jag nämnde ovan + stress, nostalgi, äckelkänsla över all materialism och det faktum att jag var deprimerad för 3 år sedan vilket kan ha satt sina spår.

Vore trevligt att diskutera detta med folk som känner likadant.

JCSweden skrev:Jag är inte "lilla Julia" längre.

Wonderful statement...man blir ju faktiskt äldre...fast filosofiskt är du ju samma "person".

JCSweden skrev:Nuförtiden är jag väldigt känslosam och har jättelätt för att gråta när julen närmar sig. Jag tycker fortfarande om den men känslorna är all over the place. Tror det är en kombination av det jag nämnde ovan + stress, nostalgi, äckelkänsla över all materialism och det faktum att jag var deprimerad för 3 år sedan vilket kan ha satt sina spår.

Vore trevligt att diskutera detta med folk som känner likadant.

Själv hatar jag den där äckliga konsumismen. Man skall liksom köpa julklappar, äta mat och låtsats att allt är bra. Det är som om den där julkänslan som folk talar om inte finns. Jag har sett en och annan amerikansk film om jultiden och tänker man på det så blir man nog lite ledsen.

Jag är inte heller helt glad i julen.

Dels ogillar jag den upphausade stämningen, stressen och konsumismen, men främst är det kanske de ständigt brutna förväntningarna och påföljande besvikelserna. När jag var liten var det jämnt en massa supande på jul vilket skapade dålig stämning bland övriga firare, nu för tiden är det mest ensamheten samt folks reaktioner på att man "firar" ensam. Exempelvis brukar grannarna ha besök från när och fjärran och så går de sin julpromenad och passerar där jag bor och får se att jag är ensam hemma. Då blir det en konstig stämning och de vill bjuda hem mig och jag försöker komma på bra anledningar till att tacka nej och så vidare.

Nej, det blir skönt när det är över. Går bara julaftons eftermiddag bra så klarar resten av julhelgen sig sedan.

Huggorm skrev:Går bara julaftons eftermiddag bra så klarar resten av julhelgen sig sedan.

Lustigt, jag älskar julen och julklapparna - och hatar nya rekord i julhandeln. Men jag känner igen just det där att efter julaftonens eftermiddag - eller helst hela julafton - så har man inte så höga krav längre. Jag tror jag kan förklara varför det var tvärtom när man var barn. All anspänning var behaglig, eftersom man hade långtråkigt och bara ville att något skulle hända, översvämning om inget annat - det var ju inte jag som hade ansvaret (inte ens om jag orsakat den...).

I dag har jag ansvar för allting och dessutom är jag konstant orolig, ibland medvetet, ibland omedvetet, för att julen inte ska bli lyckad. När så stämningen stiger och anspänningen med den så kommer det ovanpå all tidigare anspänning, det svämmar över i ångest. Men det har blivit mycket bättre på senare år. GOD JUL!

Ekonomisk börda under vilket man ska låtsas att allt är bra. Under tre månader innan har man bombarderats med konsumism och "god jul" som inte betyder något för de som ej pengar har.

Mina känslor kring julen är kallare än det önskade väderförhållandet på just julafton. Jag har inte haft några julaftnar jag vill minnas, och dom jag inte kan minnas kan möjligtvis ha varit mer/mindre trevliga, men det är inga minnen jag lyckats återskapa då dom sista julaftnarna under barnaåren var trasiga så atmosfären kring högtiden gick i bitar. På senare år har jag dock börjat snegla åt att försöka bege mig till en närliggande kyrka vars aftnar är i syfte att ge åt de fattiga och de som inget har. Det kan vara något. Jag vet ju (nästan) hur det är. I övrigt kan konsumismen dra åt helvete.