Min 17 åriga dotter har Asperger/adhd. Och nu har hon hamnat i en rejäl låsning då hennes pojkvän gjort slut med henne. Hon har stängt in sig på sitt rum med låst dörr i över en vecka. Vägrar kommunicera. Vägrar liksom ALLT. Hon äter nästan ingenting, hon är så otroligt nedslagen, ledsen, arg, besviken...hon vägrar berätta vad som hänt, hon bara ber oss att fara åt h- vete och gå därifrån. Det kan jag ta. Men jag kan inte bara stå och se på när hon bryter ner sig själv och inte klarar av att gå vidare. Hon ser på serier. Sover inte på nätterna, men sover på dagarna.

Skolan var väldigt jobbig innan detta, men nu har hon gett upp helt. Hon tänker hoppa av säger hon. Jag kan ju inte tvinga henne, jag kan bara förklara vad hennes val är: att fortsätta kämpa eller skaffa en praktikplats. Hennes pappa (min man) tycker bara att hon är jobbig, blir arg och hotar med det ena och det andra. Hamnar i konflikt med henne hela tiden, vilket gör att jag känner att jag måste skydda henne från hans ilska hela tiden. Vi har väl samma mål, att hon ska må bra. Men jag vägrar att gå med på att det skulle ske genom hot och hårda ord!!! Detta är hennes andra totala härdsmälta. Tidigare var hon borta från skolan två mån i sjuan.

Hon verkar inte kunna inse att hon måste gå vidare, göra saker för att det ska kunna bli bättre så småningom. Hon vägrar allt! Vägrar ta mediciner, verkar inte ha tagit till sig sin diagnos heller. Hon tycker att bup delar ut diagnoser hit och dit så fort det är något och att de tror att piller ska hjälpa mot allting. Dock är vi många som är övertygade om att hennes liv skulle underlättas med tex concerta.

Allt detta gör att maken o jag hamnat i en konflikt som går ut över alla...

Moderator Alien: Delade in texten i stycken för större läsbarhet.

Oj, det är inte en lätt situation.
Jag vill börja med att anse at du och din man går några gånger i familjerådgivning, bara för att ni båda ska känna att ni är på samma sida och för att hitta gemensam strategi. Det är viktigt att ni båda känner att ni är två och inte måste strida sinsemellan samtidigt.
Sedan kan man diskutera hur man ska agera.
Nu är jag man och skulle nog ställa krav på att släppas in för att prata och försöka hitta en lösning och om inte, ta mig in till henne. Jag uppfattae inte henne mogen att kunna ta beslut på egen hand utan att ni har suttit ned som familj och resonerat fram hur hon bör agera. Försöka få hjälp med skolan av skolan samt diskutera med BUP.
Det finns säkert andra personer här som anser att ni bör göra annorlunda. Du och din man får resonera er fram till hur ni vill agera.
Jag önskar er verkligen att allt ska gå bra för er alla tre.
Min erfarenhet i liknande situation gör att jag vill starkt förorda familjerådgivning eller parterapi för dig och din man.
Sånt här är inte lätt.

Dottern har nog dessvärre rätt om piller och diagnoser. De ges för lättvindligt. Pappan verkar också destruktiv för hennes mående.

Har hon något att se fram emot? kanske ett miljöbyte till någon semesterort vore något eller ställe där hon kan odla sina intressen? Får hon hjälp med skolarbetet? Att få lugn och ro, en andepaus helt enkelt ska inte underskattas det heller.

Hon genomgår något jobbigt nu och allt som inte hjälper det lär få nobben direkt.

Tack för era tankar! Vi får rådgivning från Bup, och nu har jag även ringt och bett om boendestöd.

Fortfarande låser hon in sig på sitt rum, ser på film o sitter vid datorn. Hon sover på dagarna, har svårt att sova på natten. I natt hörde lillebror att hon grät ...usch vad ont det gör i mammahjärtat!
På natten har hon stängd dörr, men inte låst.
Faktiskt så har jag gått in trots att hon låst. Utan att vara arg (tack snälla Gud eller nån för att jag har fått ett nästan oändligt tålamod). Dock blir hon arg. Skriker och slåss. Kan inte behärska sig. Då får man ju markera att det inte är ok, samtidigt som man får stå ut med att ilskan och sorgen måste få ta vägen nånstans.
Eftersom hon är så låst så kan man inte nå henne. Hon vill inte kommunicera. Så nu har vi fått rådet att vänta ut henne. Hon får släppa skolan, så hon får ett mindre problem att tänka på, över jullovet.
Just nu har hon inget att se framemot. Hon och (fd) pojkvännen skulle åka utomlands över nyår men det blev ju inget. Jättestor besvikelse...
Jag önskar jag hade råd att dra iväg med henne!

Har du provat att chatta med henne eller sms-at? Ibland kanske det är enda sättet att få kontakt...

Skriv något om att du inte är arg på henne förutom att du vill stötta henne.

Miche skrev:Har du provat att chatta med henne eller sms-at? Ibland kanske det är enda sättet att få kontakt...

Skriv något om att du inte är arg på henne förutom att du vill stötta henne.

Bra tips! Det har funkat hos mig.

Jag skriver ofta till mina barn och de till mig. Det är lättare för oss på många sätt.

Titti skrev:Jag skriver ofta till mina barn och de till mig. Det är lättare för oss på många sätt.

Även när ni bor i samma hus?

Koboshi skrev:

Titti skrev:Jag skriver ofta till mina barn och de till mig. Det är lättare för oss på många sätt.

Även när ni bor i samma hus?

I mitt fall även i samma hus ibland.

Vi har även gjort det i samma rum eftersom jag ibland pga min tinnitus har väldigt svårt att höra vad andra säger (blivit många jobbiga missuppfattningar).

Det finns risk att ju mer du är på henne, desto mer utdragen blir processen. Att hålla ett öga på det hela och finnas till hand kan man ändå göra.

Det känns nog som att ha påle genom hjärtat och att vänta ut läkningsprocessen är den enda vägen fram. Är man dessutom kär i någon så duger ingen annan som ersättning heller. Till skillnad om det är ren ensamhet, då är det inte lika låst.

Det som sker är nog att hjärnan omedvetet bearbetar separationen och film och dator är bara en distraktion som är synlig för andra. Men konsekvensen är att det inte finns utrymme för andra tunga uppgifter. Bearbetningen är oftast såpass intensiv att det sätter annat som t.ex sömn ur funktion.

Koboshi skrev:

Titti skrev:Jag skriver ofta till mina barn och de till mig. Det är lättare för oss på många sätt.

Även när ni bor i samma hus?

Ja. Just för att vi har lättare att formulera oss i skrift och för att det är enklare att både "lyssna" och "prata" när man inte ser den andre eller blir iakttagen. Då kan man läsa och skriva i lugn och ro. Läsa om och fundera.

I samma hus, på olika eller samma våning, ibland i samma rum också. Men inte alltid i samma hus.

Hon har gått igenom en svår grej och är upprörd på djupet. Tänk om du och din make skulle skiljas och någon sa typ veckan efter att ryck upp dig, var som vanligt, gå framåt! Skulle inte det såra rätt rejält?

Om hon ska lära sig att gå igenom livskriser med den personlighet och förutsättnigar hon har tror jag inte på att försöka droga bort det bara för att vinna lite tid. Hon är bara 17 år och det är ingen katastrof om hon kommer efter med studier och liknande. Sånt går att ta igen!

Dessutom kan man inte bara läsa på om en medicin och bestämma att den ska funka. ADHD-mediciner kan ibland ge hemska biverkningar som ångest och total matleda. Man vet inte om det är bra förrän man provat.

Det är helt normalt av en tonåring att ifrågasätta, det är så man utvecklas till sin egen person. Hon kanske inte hanterar allt jättebra just nu i all hjärtesorg men det verkar ju inte som omgivningen direkt är mer normal. Jag tycker inte det är normalt som hennes far reagerar. Det kommer inte hjälpa om hon känner sig som det är ni mot henne, att hon "ska" acceptera diagnoser, "ska" ta mediciner osv. Hennes far måste väl oxo haft sorger i livet? Om han själv bara manglat på så kanske han inte lärt sig bearbeta sådant. Glöm inte att visa er mänskliga som föräldrar att ni oxo haft sorger i era liv. Det kanske är bättre att ni gråter en stund tillsammans istf att hon sitter ensam och gråter.

Skulle nog säga att det är som att ens käresta omkom i någon blodig olycka och man sedan skall rycka upp sig och se lite glad ut veckan efteråt.

Det kan ju vara skillnad mellan en tonåring med NPF och en "vanlig tonåring". När min dotter fick sitt hjärta krossat vid 17 års ålder så grät hon och stannade hemma från skolan en dag, men sen gick hon dit som vanligt. Men hon har alltså inte AS.

Kravet är alltså inte att hon ska "se glad ut" utan att hon ska fortsätta i skolan. Det är ju ingen heller som tycker det är ok att stanna hemma från jobbet för att partnern gjort slut.

Men mentala sår är förstås orsak nog att sjukskriva sig. Alltså att man är djupt deprimerad. Så hon behöver en tids time-out från skolan. Jag skulle förstås som mor också varit orolig för hennes framtid och vilja fråga "men vad vill du göra av ditt liv, du kan väl inte stanna hemma i evighet". Men jag håller nog med om att det bäst att ta ett steg tillbaka här, eftersom flickan troligen inte klarar av mer nu.

Sedan tycker jag också det är negativt att inte acceptera sina diagnos/er, då kan man ju inte ta emot den hjälp som finns. Men det är förstås också för mycket att hon ska acceptera dem nu, när hon har blivit så förkrossad.

Funderar på om hennes far också har (drag av) AS och just därför svårt med mentaliseringsförmåga och empati.

kiddie skrev:Jag tycker inte det är normalt som hennes far reagerar.

Egentligen är det nog en rätt normal reaktion, men det är knappast en reaktion som gynnar dottern, tvärtom.