Abelamfolket bor i östra Sepikområdet i Papua Nya Guinea. De uppgår till ca. 40 000 personer som talar sitt eget språk (abules), engelska och pidginspråket tok pisin. I dag är många abelam kristna, men den gamla religionen praktiseras också.
Abelam är självförsörjande bönder och odlar mest jams. De håller årliga skörderitualer då de byter speciell ceremoniell "långjams" med varann. I byarna finns också ceremoniella "jamshus". Abelam har inga egentliga hövdingar, men män som är diplomatiska, duktiga talare och - naturligtvis - skickliga på att odla jams, kan bli "big men" med en del att säga till om.

Hulifolket bor i Papua Nya Guineas södra högländer. De uppgår till ca 65 000 personer som pratar huli, tok pisin och engelska. De praktiserar traditionell religion eller är kristna. Precis som många andra av Nya Guineas folk väljer de ut "big men" - en sorts ledare, men inte med högre ställning än andra - bland män som anses ha goda egenskaper.
Huli bor i områden med regnskog och träskmark. De är svedjebrukare, odlar sötpotatis och jagar svin och pungdjur. Män och kvinnor lever helt skilda liv och gör olika saker. Männen odlar och jagar, medan kvinnorna skördar och tar hand om grisarna.
Alla män får tidigt gå i "perukskola", då de lär sig odla fantastiska, svampliknande peruker. Dessa pryds med blommor och fjädrar. Männen brukar också inför speciella tillfällen måla sina ansikten i otroligt granna färger.

Amungmefolket bor i Tsingadalen i Irian Jaya (Västpapua). De uppgår till ca. 12 000 personer som pratar amungme och indonesiska. Amungme är kristna eller praktiserar traditionell religion. De bedriver svedjebruk, odlar potatis och föder upp grisar. Amungme har ett klansamhälle och släktskap räknas på manslinjen.
Enligt amungme kan mark aldrig ägas, köpas eller säljas, utan bara användas för en tid.
På 1970-talet tvångsförflyttades många amungme när skogsbolag exploaterade Irian Jaya.

Rapa Nui är ursprungsbefolkning på Påskön (också känd som Rapa Nui). De uppgår till ca. 2 500 personer, varav ca. 300 bor på Chiles fastland. Rapa Nui är ett polynesiskt folk som skall ha kommit till Påskön på 300-talet e.Kr. De kallade troligen sin ö för Te-Pito-Te-Henua, "jordens navel". De tidiga Rapa Nui hade en rik kultur och utvecklade bl.a. en sorts hieroglyfer kallade rongo-rongo. Man hade också något som kallades Fågelmanskulten: den man som hittade vårens första svalägg blev för ett år en reinkarnation av fågelguden Make-Make.
Rapa Nui utnyttjade sin ö till bristningsgränsen och högg ned alla träd. Utan något att bygga kanoter av, blev de strandsatta på ön.
På 1700-talet upptäckte européerna Påskön och med deras ankomst följde sjukdomar, fattigdom och inbördestrid.
I dag har Rapa Nui åter en rik kultur och håller en årlig kulturfestival. En kulturell företeelse hos Rapa Nui är att berätta historier med hjälp av snörfigurer - kai-kai.
Mest känt är Påskön för sina stenfigurer - moai - vars ursprungliga betydelse och syfte ingen känner till.

De 21 000 yupikerna är ett eskimåfolk (de vill inte kallas inuiter) som bor i västra Alaska, samt på Sibiriens nordöstra spets (där de kallas yuit). De har sitt eget språk, men talar även engelska eller ryska. Många yupiker, även i Alaska, tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan, men en del traditionell religion lever kvar. Historiskt bodde de i torvhus.
1900 och 1919 drabbades yupikerna av svåra influensaepidemier som decimerade deras antal. Sedan 1960-talet lever de ett "modernt" liv, men många fiskar och jagar fortfarande, medan andra arbetar med att tillverka och sälja souvenirer. I Sibirien har en del yupiker fortfarande ansiktstatueringar.


Chipewyan (tjip-pe-WAJ-an) är ett indianfolk bestående av ca. 5000 personer. De bor i subarktiska Kanada och talar både engelska och sitt eget språk. De är katoliker eller praktiserar traditionell religion. Många lever fortfarande av fiske och renjakt och en del är halvnomader. Förut var chipewyan helt nomadiserande och bodde i tipier (tält).
Flickor och pojkar separeras redan vid tio års ålder och får då inte längre leka tillsammans.
1717 fick chipewyan kontakt med engelska handelsmän och blev partner i byteshandel.


Tlingit är ett indianfolk som bor i sydöstra Alaska, det s.k. "Alaskan Panhandle". De uppgår till ca 25 000 personer som talar sitt eget språk, samt engelska. De har också sin egen religion, men många tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan. Många tlingitmän är fiskare, medan många kvinnor arbetar i konservfabriker eller som hantverkare.
Tlingits traditionella religion är mycket komplex, med ett klansystem som går på moderslinjen. Alla tlingit delas in i två överklaner, Korp-Kråka och Örn-Varg, och får inte gifta sig inom dessa. Traditionellt byggde tlingit stora skepp för fiske, men också för krig. De är också ett av de indianfolk som snidar totempålar, en sorts tredimensionella historieböcker.
1971 fick tlingit och andra inhemska Alaska-folk ett 40 miljoner hektar stort landområde.

Makah är ett indianfolk bestående av ungefär 1000 personer. De bor i Neah Bay i staten Washington (i USA). Deras reservat var förut en militärbas. Makah har sitt eget språk och sin egen religion, men alla pratar även engelska och många är kristna.
Förut hade makah ett klassystem med adel, vanligt folk och slavar. Hövdingarna bestämde bl.a. över fiskevatten.
Makah var ett av de indianfolk som höll ceremonier kallade potlach, en sorts skrytfester då adeln tävlade i prestige genom att förstöra eller ge bort ägodelar.
Makah har alltid fiskat och jagat val, men valjakten har i modern tid lett till konflikter.
Vargen är helig för makah och varje klan har sin egen vargdans.


Haida är ett indianfolk som uppgår till 2 000 personer boende i sydöstra Alaska och på de kanadensiska öar som officiellt kallas Queen Charlotte Islands, men som av haida kallas Haida Gwaii ("människornas land"). Haidas traditionella språk är nästan utdött i dag; de flesta pratar engelska. Både haidas traditionella religion, och den kristendom många anammat, lägger stor vikt vid reinkarnation. Haida är besläktade med bl.a. tlingit och har haft ett klansystem med adel, vanligt folk och slavar. Precis som tlingit har haida traditionellt varit indelade i två större klaner, där medlemskap ärvdes på kvinnosidan. Haida sysslar med jakt och fiske och är skickliga träsnidare. Totempålar, kanoter och potlach ingår i deras traditioner.
Från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal plågades haidafolket svårt av smittkoppor.
Dagens haida försöker återuppliva sin gamla kultur och har ett eget råd, Council of Haida Nation.


Mi'kmaq (eller Micmac) är ett indianfolk som utgör av ca 65 000 personer boende i Kanadas maritima provinser (New Brunswick, Nova Scotia och Prince Edward Island), Gaspéhalvön i Quebec och Maine i USA. De pratar mi'kmaq och engelska. Deras traditionella religion lever kvar, men många mi'kmaq är katoliker. Tidigare var de nomader som levde av jakt och fiske, men i dag är de flesta lönearbetare på byggen, fabriker eller fiskerier. Många är egenföretagare. De har tackat nej till initiativ att göra dem till jordbrukare.
När en mi'kmaq dör, flyttar släktingarna in i hens hus för att hindra den döda från att gå igen.
Mi'kmaq kan ha varit de första indianer som träffade på européer.

Ojibwe (eller chippewa) är ett indianfolk som bor i Minnesota, Wisconsin och Michigan i USA, samt Manitoba, Quebec och Ontario i Kanada. De uppgår till ungf. 220 000 personer. De pratar sitt eget språk, samt engelska. En del ojibwe praktiserar traditionell religion, andra är katoliker eller metodister. Ojibwe har alltid skördat och ätit vildris.
I Ontario ligger Walpole Island Reserve, som ojibwe delar med indianfolken ottawa och potawatomi. Tillsammans brukar de kallas The Tree Fires.
Förr i tiden var ojibwe fiender till irokeser och siouxer, men stred mot de vita tillsammans med ottawa- och shawneefolken.



Irokeserna (på engelska iroquois) kallar sig själva för haudenosaunee, "folket i långhus". De uppgår till ca. 125 000 personer och tillhör sex olika stammar - mohawk, seneca, onondaga, cayuga, oneida och tuscarora. De har ett gemensamt klansystem. Irokeserna bor främst i staten New York och provinsen Quebec. Tidigare levde de av jakt och av att odla bönor, majs och squash ("De tre systrarna"). Kvinnor spelade en viktig roll i politiska beslut.
Eftersom de märkligt nog inte verkar kunna drabbas av svindel, är det vanligt att irokeser arbetar som byggnadsarbetare. Många irokeser var med och skapade New Yorks stadsbild.
I dag praktiserar en del irokeser en religion som kallas Handsome Lake Religion och som är en blandning av traditionell religion och kväkartro.

Tuscarorakvinna

Potawatomi (po-ta-WA-to-mi) är ett indianfolk som lever i USA (främst Michigan, Wisconsin och Oklahoma), samt i Ontario i Kanada. De uppgår till ca. 28 000 personer. Potawatomispråket talas inte längre av så många, men försök görs att återuppliva det.
Förr levde potawatomi av jakt, fiske samt skörd av vildris.
De flesta potawatomi är kristna (katoliker eller metodister), men en del praktiserar traditionell religion.

Cree är ett indianfolk som bor i subarktiska Kanada, framför allt i James Bay-området i Quebec. De uppgår till ca 150 000 personer. Förr i tiden levde creeindianerna av fiske och jakt. Deras bytesdjur var främst älg, vildren och bison. De deltog också i pälshandeln som startats av vita nybyggare. I dag bedriver de mest kommersiell jakt och fiske.
I mitten av 1900-talet tvingades creeindianerna bli bofasta och förflyttades till byar. I dag plågas många creesamhällen av hög arbetslöshet, missbruk och självmord. Creeindianerna tvingas också se hur oljebolagen utarmar deras mark.

Sioux [soo] är ett av de mest kända indianfolken. De uppgår till ca 153 000 personer som bor i Kanadas och USAs prärieprovinser. De talar tre olika större siouxspråk - Dakota, Nakota och Lakota - samt engelska. Traditionellt bodde siouxindianerna i tipis och jagade bison på prärien. I dag bor de i moderna hus på reservat och i städer. En del arbetar med bisonuppfödning. En del gamla siouxriter, t.ex. att röka ceremoniella pipor, har överlevt.
Under massakern vid Wounded Knee 29 december 1890 blev ca 300 sioux från lakotagruppen, de flesta av kvinnor och barn, brutalt slaktade av det amerikanska kavalleriet.
Wounded Knee är i dag ett nationellt minnesmärke.


Oglala Lakota Sioux-indianer firar powwow i Pine Ridge, South Dakota, USA.

Blackfeet, ca 25 000 personer, är ett indianfolk som härstammar från övre Missouri (floden, inte delstaten). I dag bor de flesta i reservat i Alberta och Montana. En del blackfeetindianer arbetar med boskapsuppfödning, inom flygindustrin eller på varv, men många lever på bidrag.
På 1700-talet var blackfeet ett av de indianfolk som dominerade övre Missouri. De var duktiga på att rida, skjuta med gevär och bedriva handel. Senare kom de att decimeras av smittkoppor och svält.


De 15 000 cheyennerna kommer från södra prärien, men bor i dag på två reservat, ett i Oklahoma och ett i Montana. Oklahomagruppen driver rancher, odlar vete och arbetar med oljeutvinning. Montanagruppen driver också rancher, men arbetar även inom timmerindustrin, samt med att odla alfalfa. Många cheyenner är bidragsberoende.
Cheyennerna har ett mycket rikt rituellt liv. De flesta är i dag katoliker eller anabaptister, men en del praktiserar traditionell religion.
Blackfeet deltog i slaget vid Little Big Horn 1876. Wounded Knee var en "hämnd" för detta slag.


Comanche, 12 500 personer, kommer från södra prärien. I dag bor de flesta i Lawton i Oklahoma. Deras språk har nästan helt dött ut och talas bara av en del äldre comanche; alla andra talar engelska. Försök görs dock att återuppväcka språket.
Comancherna försörjer sig främst på jordbruk och på att leasa ut mineralrättigheter. Förr var de nomader och jagade bison. De var skickliga ryttare och fruktade krigare.
Under andra världskriget var en del comancher anställda som radiooperatörer. De använde sitt eget språk som en hemlig kod och fienden lyckades aldrig knäcka den.

Cherokee, som kallar sig själva Tsalagi eller Aniyunwiya ("det främsta folket") bor i sydöstra USA. De uppgår till ca 130 000 personer. En del är självförsörjande bönder, medan andra väver, arbetar inom timmerindustrin eller lever på bidrag. I Oklahoma hyr en del cherokeer ut jord till boskapsskötare. Många är fattiga och det är vanligt att tre generationer bor tillsammans.
På 1700-talet var cherokeerna mycket krigiska och hade makten över sydöstra USA. 1828 tvångsförflyttades de cherokeer som bodde i Georgia till Oklahoma. Vandringen dit var 130 mil lång och kallas för Tårarnas vandring. Över 4000 personer dog innan de hade nått sitt mål.
Cherokeemannen Sequoyah, född 1776, uppfann ett cherokeealfabet som fortfarande används.
Många amerikanska kändisar har cherokeeursprung, bland dem Tori Amos, Kevin Costner, Johnny Depp, Cameron Diaz, Jimi Hendrix, Chuck Norris och Dolly Parton.

Mandan är i dag en ganska liten indiansk folkgrupp; den består bara av ca 1000 personer. De kommer från övre Missouri(floden), men bor i dag i ett reservat i Fort Berthold, North Dakota. De talar mandan och engelska. Traditionellt odlade de majs, pumpa och squash. I dag har många sålt eller arrenderat ut sin mark till vita.

Mandanflickan Sha-kó-ka, målade 1832 av George Catlin

De 100 000 louisianakreolerna bor i södra Louisiana, främst i städerna New Orleans och Bayou Têche. De talar en kreolform av franska och praktiserar katolicism, men även vodou och andra former av spiritualism. Louisianas kreoler härstammar från svarta slavar, fransmän, spanjorer, indianer och haitier. Till deras kultur hör bl.a. zydecomusik som framförs på dragspel och frottoir (tvättbräde). Många kreoler är organiserade i traditionella grupper som Mardi Gras-sällskap, begravningssällskap och en kreolsk grupp som kallas The Knights of Peter Claver (även kvinnor kan bli medlemmar).
Till de mest berömda kreolska rätterna hör gumbo (okragryta) och jambalaya (påminner om paella).

Lumbee är ett lite annorlunda indianfolk. De uppgår till ca 30 000 personer, främst bosatta i Robeson County i North Carolina. Staten erkänner dem som ett eget indianfolk, men de är inte erkända nationellt. Lumbee anses härstamma från "rester" av olika siouxtalande folk. De talar dock inget indianspråk och har ingen indiansk religion, utan talar engelska och praktiserar till största delen baptism.
En del lumbee räknar sig till det irokesiska tuscarora-folket.

Creek och Seminole, ca 61 000 personer, är två närbesläktade indianfolk som bor i Oklahoma. Dessutom bor en del seminoler i Florida. Ursprungligen bodde de två folken i Georgia och Alabama, men en grupp utvandrade till Florida på 1700-talet. De kom att kallas seminole, rymlingar. De flesta seminoler tvingades dock tillbaka, och de två folken förflyttades till Oklahoma på 1830-talet. Tillsammans med choctaw, chickasaw och cherokee räknades creek och seminole till "de fem civiliserade stammarna."
De flesta creek och seminole är baptister.


Creekindiansk dansare


Seminolebarn

Navajo är USA:s största indiannation med ca 200 000 personer. De bor till största delen i Arizona och New Mexico, men det finns också navajoer i Utah. Navajo pratar ett språk som är släkt med apache. Själva kallar de sig Dené, "folket". Många navajo är medlemmar av Native American Church, en inhemsk religion där medlemmarna drogar sig med peyotekaktus.
Navajoerna är indelade i 64 klaner och medlemskap räknas matrilinjärt (på moderslinjen). Man gifter sig utanför klanen.
Navajonationen äger ett hela 64 000 km2 stort reservat. Många navajoer är silversmeder, fårfarmare eller boskapsskötare, andra arbetar med mineralutvinning eller turism.
Navajo är berömda för de vackra sandmålningar de skapar under heliga ritualer. Förut förstördes alltid dessa målningar, men numera brukar de sparas t.ex. som vävda mönster. Navajo tillverkar också turkossmycken och vackra filtar.
Under andra världskriget var en del navajoindianer radiooperatörer och använde sitt eget språk som en hemlig kod.



Sandmålning

De ca 20 000 apacheindianerna bor i Arizona, New Mexico och Oklahoma. De tillhör flera olika undergrupper, t.ex. mescalero och kiowa. Förr var de nomader och bedrev handel med de bofasta puebloindianerna. På 1660-talet fick de hästar och blev ökända som ett krigiskt folk. I mitten av 1800-talet krigade apacherna mot den vite mannens intrång. Den siste apachen att ge sig, 1886, var den man som av de vita fick namnet Geronimo.

Även om de flesta apacher i dag är kristna, följer många av dem gamla sedvänjor. Många flickor i puberteten genomgår den flera dyng långa soluppgångsriten, då hon bl.a. blir insmord med pollen.

Tohono O'odham, vilket betyder "ökenfolk" är ett indianfolk bestående av ca 20 00 personer. De bor i Sonora i Mexiko (där de kallas Pima Bajo) och i sydvästra Arizona. Tidigare delades de upp i två grupper, Pima och Papago [PÅP-a-gå], och deras språk kallas fortfarande pima-popago. I USA är många tohono o'odham-indianer anställda inom serviceyrken, medan andra är bidragsberoende. I Mexiko arbetar de främst på rancher, i gruvor och på sågverk. De föredrar att bedriva byteshandel framför att köpa och sälja. En tohono o'odham-hövding skall vara generös, vänlig och humoristisk.


Zapotekerna, ca 500 000, bor i den mexikanska delstaten Oaxaca. Själva kallar de sig Ben'Zaa, "molnfolk". 200 - 900 e.Kr. levde de tillsammans med mixtekerna i Monte Alban i södra Mexiko. I dag arbetar många zapoteker inom turismen i Oaxaca stad. De tenderar att identifiera sig med sin hemby i stället för med sin etniska tillhörighet.
Den zapotekiska kulturen ger kvinnor stort värde och är inte alls lika "macho" som den mestisisk-mexikanska. Många mexikanare tycker emellertid att zapotekerna är "fattiga" och "efter", varför zapoteker tyvärr mer och mer har börjat anta västerländska seder för att slippa fördomar.

Huicholerna, ca 20 000 personer, är ett indianfolk som bor i de mexikanska delstaterna Jalisco, Nayarit, Zacatecas och Durango. De har sitt eget språk och praktiserar sin egen religion med inslag av katolicism. Huicholerna lever relativt isolerat från andra folk och håller sig för sig själva (kusingifte är vanligt). Att huicholerna har lyckats behålla sina traditioner beror mycket på att de under erövringstiden ansågs vara en buffertzon mellan mexikanska byar i söder och mer fientliga folk i norr.
Huicholerna lever av jakt, fiske och svedjebruk, samt tillverkar underbara vävar och broderier.
Ett projekt kallat "Plan Huichol" arbetar för att integrera huicholerna och deras grannar cora i det mexikanska samhället genom jordbruk, utbildning och hälsoråd, men hittills har projektet haft begränsad framgång.

I dag lever mayaindianer, arvtagare till en högkultur, i Mexiko, Guatemala, Belize, Honduras och El Salvador. I Guatemala utgör de 40% av befolkningen. Den mest traditionella gruppen är Lacandon, ca 1000 personer boende i Lacandondjungeln i nordöstra Chiapas (Mexiko), samt i Petén i Guatemala. De hade knappt någon kontakt med yttervärden förrän i slutet av 1900-talet.

Tzotzil (namnet betyder ungefär "fladdermusfolk") är en av de mayagrupper som bor i Chiapas i Mexiko. De ca 135 000 tzotzilindianerna tillhör ca 20 samhällen med unika dräkter och ceremonier. I deras traditionella religion ingår schamanism. Compadrazgo, relationer till gudföräldrar, är mycket betydelsefullt i tzotzilkulturen.
De flesta tzotziler lever av att odla majs, bönor och squash, samt av djurskötsel, men några har uppnått maktpositioner. En del tzotziler har blivit medlemmar av evangeliska kyrkor, vilket tyvärr ofta har lett till att de tar avstånd från traditionell tro och kultur.

Tzutujil är ett mayafolk bosatta i Guatemala, främst i Santiago Atitlán. De uppgår till ca 82 000 personer, som främst lever av att odla majs, kikärtor, avokado och tomater. Traditionellt hade man ett politiskt system kallat copadia, med religiösa ledare som bl.a. höll viktiga ritualer.
Under inbördeskriget i Guatemala dödades ca 1 700 av Santiago Atitláns 20 000 invånare. 1990 ägde en massaker rum i staden med 13 dödsfall som följd, men sedan lyckades indianerna slänga ut armén. I dag hotas deras traditionella kultur av missionerande evangelister.

Miskito är ett indianfolk (ca 150 000 personer) boende längs den s.k. Moskitkusten i östra Nicaragua och nordöstra Honduras. Deras namn har dock inget med ordet "moskit" att göra. Miskiterna talar sitt eget språk, spanska och en kreolform av engelska. Många är kristna (främst herrnhutare), men även en del äldre religion praktiseras och man har schamaner som kallas sukias. Miskiterna härstammar från många olika folk - indianska, afrokaribiska, etc. De assimilerar många olika folk och ser alla barn kort och gott som miskiter.
På 1600-talet var miskiterna framgångsrika inom handel och hade t.o.m. egna kungar. I dag arbetar många med fiske. Miskiternas diet består främst av fisk, sköldpadda (de får fiska sköldpadda för egen konsumtion), maniok, plataner och ris.
Under inbördeskriget i Nicaragua kände miskiterna att sandinisterna främst stödde den mestiskiska majoriteten, varför de i stället stödde USA och Contras.


Miskitofolkets flagga

Wayuu, ca 110 000 personer, är ett indianfolk boende på Guajirahalvön i Colombia och Venezuela. De pratar sitt eget språk och har sin egen religion med schamanism. De är ganska isolerade och bor på savanner, i ökenområden och bland bergen, i byar som kallas miichipala. De jagar, fiskar, odlar grödor, föder upp boskap, samt dyker efter pärlor och hummer. En del guajiroindianer har lönearbeten eller sysslar med smuggling. Samhället är matrilinjärt (släktskap räknas på kvinnosidan) med starka kvinnor som anses mycket vackra. Medlemskap i en eiruku (klan) ärvs från mor till dotter, eller från morbror till systerson.

Den här vackra kvinnan heter Karmen Ramirez Boscan och är ledare för wayuu.

Piaroa är ett indianfolk som uppgår till ca 10 000 personer boende i Orinocoflodens bäcken i Venezuela och Colombia. De pratar sitt eget språk och har sin egen religion, men en del har konverterat till kristendomen. Många piaroa lever fortfarande som seminomader. Traditionellt gifte de sig med korskusiner (morbrors eller fasters barn). I dag blir fler och fler piaroa bofasta och har fått tillgång till skolor, sjukvård, el och rinnande vatten. Vissa lönearbetar, odlar grödor eller rotting, eller föder upp djur till försäljning.

1958 inrättades Nationalparken Xingu i Mato Grosso i Brasilien. Parken är 26 420 km2 stor och hem åt åtskilliga växt- och djurarter. I Xingu bor även flera olika indianfolk som gemensamt brukar kallas Xingufolk. De olika folkgrupperna består var och en av endast några hundratal personer. En av dessa folkgrupper är mehinako, som uppgår till mellan 190 och 260 personer. De har sitt eget språk och sin egen religion. Enligt mehinako gav Solskaparen mjölk, maskiner, bilar och flygplan till kajaiba (folken utanför Xingu), medan xingufolken fick maniok, pilbågar och lerkärl.
Mehinako lever av jakt, fiske och lite grönsaksodling. Under regntiden paddlar de kanot på floderna Tuatuari och Karisevo, men under torrtiden cyklar de över den torra flodbädden!
Privatliv existerar knappt hos mehinako. Hyddorna, i vilka det bor tio-tolv personer, har inga väggar och vetter mot den allmänna samlingsplatsen. Dessutom är de så få och har så bra kännedom om varann att de lätt kan läsa av varandras fotavtryck!

Kayapó är ett annat indianfolk i Mato Grosso (de bor dock inte i Xingu). De uppgår till 2 500 personer och har också sitt eget språk och sin egna religion. Kayapó bor i cirkelrunda byar. Männen är med i rituella sällskap och bor i en egen hydda, medan kvinnor och barn bor i en annan.
Kayapó lever av att jaga, fiska och odla rotfrukter. Deras existens hotas av nybyggare, samt av timmer- och gruvindustrierna. 1991 fick de dock kontroll över ett 44 000 km2 stort område, och de har lyckats stoppa ett dammbygge.
Kayapó har väldigt rika kroppsmålningar.