Flinta skrev:

nallen skrev:

Anastasia skrev:... under en period då jag intalade mig att jag tyckte om människor och t.o.m ville jobba med dem.

Kan man intala sig sånt? *imponerad*

Ja det kan man. Själv hade jag länge en naiv tro om att bara jag utsätter mig så mkt som möjligt för t ex sociala situationer så skulle jag "bli normal"...Hade hört att det man tycker är svårt/jobbigt ska man utsätta sig för så mkt som möjligt, d v s öva, öva, öva ...Resultatet blev att jag blev ännu mer utbränd.

Hade en bekant med social fobi som försökte bli lärare....

Bjäbbmonstret skrev:

Flinta skrev:

nallen skrev:[quote="Anastasia"]... under en period då jag intalade mig att jag tyckte om människor och t.o.m ville jobba med dem.

Kan man intala sig sånt? *imponerad*

Ja det kan man. Själv hade jag länge en naiv tro om att bara jag utsätter mig så mkt som möjligt för t ex sociala situationer så skulle jag "bli normal"...Hade hört att det man tycker är svårt/jobbigt ska man utsätta sig för så mkt som möjligt, d v s öva, öva, öva ...Resultatet blev att jag blev ännu mer utbränd.

Hade en bekant med social fobi som försökte bli lärare....[/quote]

Jag blev utbränd p g a att situationer där man förväntas va social är så obeskrivligt energikrävande för mig. Räcker med att grannen vill småprata i t ex trapphuset eller i busskön på morgonen, så är jag helt slut efter det, och orkar inte interagera med fler människor den dagen...

Bjäbbmonstret skrev:

Flinta skrev:

nallen skrev:[quote="Anastasia"]... under en period då jag intalade mig att jag tyckte om människor och t.o.m ville jobba med dem.

Kan man intala sig sånt? *imponerad*

Ja det kan man. Själv hade jag länge en naiv tro om att bara jag utsätter mig så mkt som möjligt för t ex sociala situationer så skulle jag "bli normal"...Hade hört att det man tycker är svårt/jobbigt ska man utsätta sig för så mkt som möjligt, d v s öva, öva, öva ...Resultatet blev att jag blev ännu mer utbränd.

Hade en bekant med social fobi som försökte bli lärare....[/quote]

Om din bekant hade specialkunskap inom något område som kunde intressera andra kunde h*n ju sälja intruktionsvideos! Det kan man ju skapa och sprida helt solo på sin dator! Tänk om historiens vetenskapsmän som Leonardo da Vinci hade haft den tekniken.

Om man måste stå framför ett gäng elever är det ju så klart lite skillnad

/Barracuber

Flinta skrev:

nallen skrev:

Anastasia skrev:... under en period då jag intalade mig att jag tyckte om människor och t.o.m ville jobba med dem.

Kan man intala sig sånt? *imponerad*

Ja det kan man. Själv hade jag länge en naiv tro om att bara jag utsätter mig så mkt som möjligt för t ex sociala situationer så skulle jag "bli normal"...Hade hört att det man tycker är svårt/jobbigt ska man utsätta sig för så mkt som möjligt, d v s öva, öva, öva ...Resultatet blev att jag blev ännu mer utbränd.

Men det ligger något i det i alla fall. Jag försöker öva på att göra en del sociala saker gång på gång för att därigenom göra det mer vant och enklare att klara av. Att regelbundet gå och simma, gå ut och äta, gå och fika, utsätta mig för olika liknande saker under så liknande omständigheter gör det enklare - men bara till en viss gräns såklart.

Även med barnen gör jag så - försöker lära dem en del saker som är socialt bra att klara av framöver. Att själv välja och betala glass/fika, att själv ta kontakt med vuxna och fråga saker (badvakten tex), att själv välja och låna en bok på biblioteket, att själv ringa en klasskamrat, att godta att bli klippt av frisören etc. Med mig i bakgrunden såklart.

Jag försöker alltså medvetet lära in en del saker som förenklar livet oerhört att klara av, både för mig och barnen. Men allt med måtta såklart - för mycket belastar men det som är invant är enklare att klara av.

Flinta skrev:

Bjäbbmonstret skrev:

Flinta skrev:[quote="nallen"][quote="Anastasia"]... under en period då jag intalade mig att jag tyckte om människor och t.o.m ville jobba med dem.

Kan man intala sig sånt? *imponerad*

Ja det kan man. Själv hade jag länge en naiv tro om att bara jag utsätter mig så mkt som möjligt för t ex sociala situationer så skulle jag "bli normal"...Hade hört att det man tycker är svårt/jobbigt ska man utsätta sig för så mkt som möjligt, d v s öva, öva, öva ...Resultatet blev att jag blev ännu mer utbränd.

Hade en bekant med social fobi som försökte bli lärare....[/quote]

Jag blev utbränd p g a att situationer där man förväntas va social är så obeskrivligt energikrävande för mig. Räcker med att grannen vill småprata i t ex trapphuset eller i busskön på morgonen, så är jag helt slut efter det, och orkar inte interagera med fler människor den dagen...[/quote]

Det känner jag igen mig delvis i. Fast om det är "obeskrivligt energikrävande" för dig och du "inte orkar interagera med fler människor den dagen..." som du skriver, vad gör du då? Drar dig undan, går du hem, sjukskriver dig? Det kan jag tänka mig att vissa gör - jag har själv varit sådan / är ibland fortfarande.

Du använder ordet "utbränd" men det blev jag när jag jobbade 20 timmar om dygnet, mådde skit pga brist på serotoin (vet jag efteråt), dvs jag hade en äkta klinisk depression. Ordet "utbränd" har tyvärr blivit lite missbrukat.

Själv brukar jag inte blir helt slut resten av dagen. Jag lägger på en leende mask och tar mig igenom. Men jag mår dåligt hela tiden för att jag inte sade så och så till den och den, att jag inte tänkte på det just då en del människor inte väntar in pauser, inte förstår att man behöver betänktetid, pga stressen, tempot och rastlösheten. Vanligt vardagssnack tycker jag oftast inte är så jättejobbigt. Men om det gäller jobbrelaterade saker som projekt, möten, hur man presterar på jobbet osv, då kan det bli jobbigt med frågande blickar. Folk både förstår och förstår inte.

Min fru är sådan. Hon viill ha svar direkt annars pressar hon. Mina barn är likadana (samma drag som min fru). jag blir stressad, kan inte tänka och vållar irritation och frustration. Mot frun o barnen kan jag häva ur mig: "Tyst! Jag orkar inte med ert tjat och tjatter!" och de förstår (hyfsat). Så det borde jag träna på och föra ut i arbetslivet.

Mot grannar, bekanta osv spelar jag Bror Duktig, nickar och ler och säger något lagom passande. De är duktiga, kompetenta, insatta, flexibla. Men även de är stressade, uppskruvade, kanske nervösa och osäkra även dem. Jag känner ofta dåligt samvete efteråt för "varför sa jag inte så?" eller "vad tänkte de nu?". Men samtidigt vet jag att inte bara jag mår dåligt utan de allra flesta. Och då får jag en sorts tröst. De är vackra och ytliga. Men egentligen mår de lika skit som jag.

/Barracuber

nallen skrev:

Anastasia skrev:... under en period då jag intalade mig att jag tyckte om människor och t.o.m ville jobba med dem.

Kan man intala sig sånt? *imponerad*

Ja, jag gjorde det. Det kändes aldrig helt äkta, men jag trodde jag tyckte om människor och att de tyckte om mig tillbaka. Jag kan vara bra på vård om jag vill och orkar; jag kan mycket om psykologi och jag vet hur man verkar empatisk och inkännande. Dock har jag en upplevelse av att vara ond innerst inne, antagligen därför jag känner mig falsk.

Kristofer skrev:Vad gör man om man inte har något studiemedel kvar och samtidigt känner att det yrke som man tillslut lyckades utbilda sig till inte fungerar för en pga AS-relaterad problematik?

Åker nog ut från mitt jobb med huvudet före i augusti. Fixar inte stressen och att hela tiden ha folk runt i kring mig. Halvtid är ingen lösning eftersom jag då ändå måste klara av detta. Det är inte arbetstidens länge som är mitt problem oavsett hur lång/kort en dag skulle vara så klarar jag inte av stressen. Anpassat arbete skulle i detta fall innebära typ att svara i telefon eller så, dvs. inget som är relaterat till mit utb.

Suck, det känns som om livet blev jävligt misslyckat och nu orkar jag inte kämpa längre. Jag har som sagt kämpat med massvis av olika yrken/utb. som jag tidigare misslyckats med och nu är det kört för gott känns det som. Kunde lika gärna gett fan i att gära någonting efter åk. 9.

Folköl på parkbänken, någon?

Ahm ikväll blir det iaf massa öl. Skål olyckbröder och alla er andra!

Har du förhört dig om möjligheten att få jobba som biomedicinsk analytiker, med lönebidrag?

Anastasia skrev:

nallen skrev:

Anastasia skrev:... under en period då jag intalade mig att jag tyckte om människor och t.o.m ville jobba med dem.

Kan man intala sig sånt? *imponerad*

Ja, jag gjorde det. Det kändes aldrig helt äkta, men jag trodde jag tyckte om människor och att de tyckte om mig tillbaka. Jag kan vara bra på vård om jag vill och orkar; jag kan mycket om psykologi och jag vet hur man verkar empatisk och inkännande. Dock har jag en upplevelse av att vara ond innerst inne, antagligen därför jag känner mig falsk.

Alla har både gott och ont inom sig. En evig kamp inom varje varelse.

Ställ dig frågan: Vem vill du ska segra? Agera utifrån det.

Om man kunde åka i fängelse för sina EDIT: tankar (blev fel där...) skulle hela mänskigheten sitta bakom lås och bom!

Vi lever inte i någon rosa sagovärld.

En liten blomma växer upp i jorden. En dubbelt så hög blomma växer upp intill den lilla blomman och skuggar den. Vad händer? Den lilla blomman dör. Var tror du den stora blomman gör? Det flyttar inte på sig, nej.
Den lilla blomman kommer att överleva OM den inte kan anpassa sig till den nya situationen, sprida sitt frö och flytta på sig.

* när jag läser föregående stycke vill jag inte att det ska vara sant... *

Detta sade redan Darwin. Att överleva handlar inte om att ha mest intelligens eller styrka. Det handlar om att anpassa sig till en föränderlig värld.

INTE Sex and the City.

INTE muskler, pengar, vara vackrast, sexigast, roligast, ha fräckaste bilen, båten, handväskan, flest skor. mest macho.

/Barracuber

Alien skrev:Har inget svar på just ditt problem. Men det är en sak som OA skulle behöva upplysa omvärlden om. Dvs att "anpassat arbete" för en aspergare inte betyder "enkla, okvalificerade uppgifter som vemsomhelst kan göra" utan snarare "specialiserade uppgifter som kräver koncentration och kvalifikationer men utan tidspress och störande omgivning".

Eller helt enkelt: "samma uppgifter som kollegorna, men utan tidspress och med möjlighet till extra handledning från arbetsledare"

-Funkar bra för mig, åtminstone, men ett tag handlade det mest om just okvalificerade skitjobb.

Tack vare ett möte mellan mig, mina chefer och min siuskonsulent redde vi ut detta, och nu är det även meningen att jag skall få en chans att succesivt få utvecklas i min egen takt, så att det förhoppningsvis inte längre kommer att behövas något lönebidrag, eller någon anpassad arbetssituation i framtiden (men så länge det behövs har jag rätt till det).

KrigarSjäl skrev:

Dyngbaggen skrev:

Projek skrev:Mitt råd till dig är att gå till arbetsförmedlingen och säga att du vill ha hjälp.

Jag har helt motsatt åsikt. Arbetsförmedlingen är en politisk instutition som mest lyckas med att förnedra människor. Räkna inte med någon verklig hjälp därifrån. Jobb måste du ordna på egen hand.

Så sant...

Skitsnack, af. kan vara till bra hjälp, men även du själv måste "dra ditt strå till stacken", genom att t.ex.

*vara aktiv och komma med idéer,

*stå på dig, när du tycker din handläggare/siuskonsulent har fel

*tjata och "påminna"/ställa obekväma frågor, när du inte tycker det händer något inne på Af.

*vara ambitiös/bruka allvar, när du hamnar på praktik,

*samt ta reda på fakta/vad som egentligen ligger bakom/om det finns en tanke med det hela, innan du börjar bråka/missköta dig, om något känns fel.

Den uppfattning jag fått är att väldigt många (säkert inte alla) av de som gnäller på af./utnyttjande arbetsgivare på detta forum har fallit på en-, eller flera av ovan nämnda punkter.

Alien skrev:Eftersom du inte har nåt att förlora, varför inte berätta sanningen för din arbetsgivare? Om du inte vill säga att du har AS, kan du ju berätta att du har upptäckt att du är extre stresskänslig och störs av att ha mycket folk omkring dig.

Då kan de kanske ge dig anpassade uppgifter den tid du har kvar.

Tycker det verkar som du kräver för mycket av dig själv. Du har ett funktionshinder men vill ändå klara av precis allt som en NT. Ungefär som en döv skulle besluta sig för att låtsas vara hörande. "Jag läser på läpparna så märker ingen något".

Jag tycker tvärtom att han bör berätta att han har as., gör han inte det så kommer han knappast att få stanna kvar, men i annat fall finns möjlighet till lönebidrag.
Dock tycker jag han skall vänta ett tag till med att säga något öht., eftersom grabben, vad jag förstått har ett utomordentligt dåligt självförtroende.

Det är således inte alls säkert att han ligger så risigt till på jobbet, som han tror, utan fullt möjligt att han bara har förstorat upp sina fel och brister för sig själv, medans omgivningen kanske blir irriterade för stunden, då han gör en fadäs, för att därefter gå vidare med en axelryckning och kanske t.o.m. ha glömt bort fadäsen någon vecka senare.

Inger skrev:

mitzerl skrev:

Inger skrev:Kristoffer, du ska bara veta att utbildning aldrig är bortkastad även om du inte står ut att jobba med det du är utbildad till. Som högutbildad får man som regel högre lön redan från början även om man tar ett enklare jobb i en helt annan branch.

Tyvärr, där har du nog fel, Inger. Det spelar ingen roll om du så har tio års universitetsstudier bakom dig, har du ingen utbildning för just det som jobbet handlar om så hamnar du ändå längst ner i lönelistan. Sorry.

Jag har inte fått ut ett skit - vare sig lönemässigt eller på annat vis - av mina över 300 universitetspoäng (enligt det gamla systemet med 20 poäng/termin). Inte ett öre mer i lön har jag fått av det.

Nä? Då måste det systemet ha ändrats. Förr i tiden fick man alltid högre lön om man hade någon utbildning. Särskilt inom statliga/kommunla sektorn där det var superreglerat enligt olika tabeller, men även inom privata. Då kunde man som nybörjare få högre lön än de som jobbat i flera år om man hade högre utbildning, även om den inte var till någon nytta i just det yrket. Är det inte så längre nu då?

Det det handlar om är att Mitzerl är en negativ gnällspik, som innerst inne vill att allt skall vara skit även om hon kanske inte är medveten om det själv.

Jag har i varje fall fått högre lön tack vare min utbildning.

Visst förekommer individuell lönesättning, men trots det lönar det sig ofta med utbildning, dessutom kan facket hjälpa dig att förhandla, om det är ett bra fack.

Om däremot arbetsgivaren inte ger något lönepåslag p.g.a. utbildning och facket inte vill/kan hjälpa dig, så kan du alltid (efter ca: 1-2 "hundår") söka dig ett annat jobb, där de kanske värderar dig högre.

Nu är det så här Ford att om grabben berättar att han har AS så blir han bara satt på okvalificerade uppgifter och det är inte det jag har pluggat i tre år för att göra. Men i slutändan så kommer jag ändå få åka på den skiten. Känns så jävla meningsfullt att ha pluggat. Jävla AS till att sabba allt. Har man AS och inte är duktig på ingenjörsgrejer så kan man räkna med att bli förtidspensionär eller få arbetsuppgifter som det räcker med grundskola för att klara av. Ge fan i att anstränga er om ni har AS, det har jag gjort och allt det verkar ge är studieskulder helt i onödan. Du får ändå bara göra saker som du klarar utan minsta skolgång efter 15 års ålder.

ford skrev:

Kristofer skrev:Vad gör man om man inte har något studiemedel kvar och samtidigt känner att det yrke som man tillslut lyckades utbilda sig till inte fungerar för en pga AS-relaterad problematik?

Åker nog ut från mitt jobb med huvudet före i augusti. Fixar inte stressen och att hela tiden ha folk runt i kring mig. Halvtid är ingen lösning eftersom jag då ändå måste klara av detta. Det är inte arbetstidens länge som är mitt problem oavsett hur lång/kort en dag skulle vara så klarar jag inte av stressen. Anpassat arbete skulle i detta fall innebära typ att svara i telefon eller så, dvs. inget som är relaterat till mit utb.

Suck, det känns som om livet blev jävligt misslyckat och nu orkar jag inte kämpa längre. Jag har som sagt kämpat med massvis av olika yrken/utb. som jag tidigare misslyckats med och nu är det kört för gott känns det som. Kunde lika gärna gett fan i att gära någonting efter åk. 9.

Folköl på parkbänken, någon?

Ahm ikväll blir det iaf massa öl. Skål olyckbröder och alla er andra!

Har du förhört dig om möjligheten att få jobba som biomedicinsk analytiker, med lönebidrag?

Den möjlgiheten är inte stor på det ställe som jag jobbar på nu. I så fall så innebär det att jag får göra uppgifter som jag inte alls behöver utbildningen till. För man måste jobba för en hel person om man ska göra själva uppgifterna. Varför skulle de ta in en extra halv person då?

Efter att ha läst vad du skrev om fadäsen känns det som någonting som vem som helst, utan särskilt mycket erfarenhet skulle kunnat ha gjort.

Mitt råd är:

Låt det vara bara; snacka aldrig om det och se till att inte göra ytterligare dundertabbar, så kan allting vara bortglömt om ett tag.

Antinget får du stanna kvar, eller så får du det inte, men om det inte blir någon fortsättning har du åtminstone skaffat dig erfarenhet och då kanske det går bättre på nästa ställe?

-Känns för tidigt att kasta in handduken, tycker jag!

Grejen är det att detta ställe också är min enda referens...

Jag kan samtidigt berätta för dig att långtifrån alla arbetsgivare pallar att ringa och kolla referenser; många nöjer sig med att se att det finns en referens på pappret, i synnerhet om det gäller tillfälliga jobb.

När jag sökte mitt nuvarande jobb använde jag t.ex. min gamla arbetsgivare (som jag blivit ovän med), som referens, av den anledning att jag, vid detta tillfälle inte hade något annat att komma med.

Min gamla chef blev aldrig kontaktad, men jag fick jobbet i.a.f. (eller tack vare det). Min nuvarande chef nöjde sig med att se att jag hade yrkeserfarenhet.

Men det är inte tillfälliga jobb jag är ute efter nu, utan fasta anställningar.

Ibland måste man börja i någon ända, för att kunna komma vidare, så småningom.
Det jobbet jag har nu var från början ett sommarjobb, men chefen var så pass nöjd med mig att jag fick stanna hela hösten, och har därefter fortsatt som säsongare (i praktiken detsamma som fast jobb, i trädgårdsbranschen).

Dessutom är det inget som säger varken att din nuvarande arbetsgivare kommer att minnas fadäsen, när du söker ett annat jobb, eller att en annan arbetsgivare helt nödvändigtvis kommer att bry sig om att kontakta honom, även om det gäller en tillsv. anst.

barracuber skrev:Det känner jag igen mig delvis i. Fast om det är "obeskrivligt energikrävande" för dig och du "inte orkar interagera med fler människor den dagen..." som du skriver, vad gör du då? Drar dig undan, går du hem, sjukskriver dig? Det kan jag tänka mig att vissa gör - jag har själv varit sådan / är ibland fortfarande.

Du använder ordet "utbränd" men det blev jag när jag jobbade 20 timmar om dygnet, mådde skit pga brist på serotoin (vet jag efteråt), dvs jag hade en äkta klinisk depression. Ordet "utbränd" har tyvärr blivit lite missbrukat. /Barracuber

Jag tvingar mig att göra det jag innan planerat, och har hittills inte bokat av något. Är redan sjukskriven.

När jag skriver utbränd menar jag utmattningsdeprimerad (uttrycket "utbränd" är inget som jag brukar missbruka, och reagerar starkt på när det görs) och att min diagnosticerade svåra utmattningsdepression (som var/är? mitt grundtillstånd) förvärras ytterligare av det.

barracuber skrev:Själv brukar jag inte blir helt slut resten av dagen. Jag lägger på en leende mask och tar mig igenom.
/Barracuber

Det gjorde jag också innan jag blev diagnostiserad med svår utmattningsdepression. Att hålla masken och spela ngn annan och försöka dölja och bära hela sin historia/bakgrund själv - hela tiden- blev för mkt.

Titti skrev:Men det ligger något i det i alla fall. Jag försöker öva på att göra en del sociala saker gång på gång för att därigenom göra det mer vant och enklare att klara av. Att regelbundet gå och simma, gå ut och äta, gå och fika, utsätta mig för olika liknande saker under så liknande omständigheter gör det enklare - men bara till en viss gräns såklart.

Även med barnen gör jag så - försöker lära dem en del saker som är socialt bra att klara av framöver. Att själv välja och betala glass/fika, att själv ta kontakt med vuxna och fråga saker (badvakten tex), att själv välja och låna en bok på biblioteket, att själv ringa en klasskamrat, att godta att bli klippt av frisören etc. Med mig i bakgrunden såklart.

Jag försöker alltså medvetet lära in en del saker som förenklar livet oerhört att klara av, både för mig och barnen. Men allt med måtta såklart - för mycket belastar men det som är invant är enklare att klara av.

Jag klarar alla situationer du skriver om (jag klarar det mesta, jag har förmågan att pressa mig hur långt som helst, både psykiskt o fysiskt), men det känns aldrig bättre och spelar ingen roll hur mkt jag övar. På utsidan har det inte synts (eller har det det?) att det varit kaos inuti.

Sorry, Kristofer, att jag skrivit om problem som du inte bad om att få höra, här ska ju pratas jobb...

Kristofer skrev:Men det är inte tillfälliga jobb jag är ute efter nu, utan fasta anställningar.

Du bor i Stockholm. Det är skitbra. Det är gott om jobb. Fasta anställningar är i de flesta fall och brancher inget som man kan hoppas på som nyutbildad. Vill du räkna med stabilitet så är det nog bättre att ge upp och gå in på lönebidragsspåret. Sen när du väl har fått ett sådant jobb så kommer du sannolikt att sitta fast i det och aldrig komma ut på någon annan arbetsmarknad, och det är du för ung för. Jag skulle undvika det.

Samtidigt kan jag se dilemmat. Jag hyser själv en oerhörd trötthet över att byta jobb hela tiden. Energikrävande och säkert mycket värre för dig.

Men det finns nog inget val. Tala inte om för din arbetgivare att du har AS så länge jobbet bara är tillfälligt och du inte har någon anställningstrygghet men försök skaffa dig någon utanför jobbet som du kan tala med om allt det som händer regelbundet. Får du en gång en fast arbetsgivare som du har förtroende för bör du kanske tala om det och få de anpassningar som du talar om.

Blir du kvar i höst så försök skaffa något bra skäl för nedsatt tjänst så du
får lättare att orka och göra en bra insats. Deltidsstudier? Komletterande kurser? Verkliga eller en lögn. Det är inte bra ekonomiskt men även det kan ge referenser och det var väl det du i första hand ville. Ha referenser för att komma vidare. Sen får du lite mer tid att söka dig någon annanstans.

Och lyssna inte för mycket på Bjäbbmonster som häver ur sig tvärsäkra chansartade råd i saker som hon inte har någon som helst insikt i.