Jag är en sådan person som mycket sällan om inte aldrig är nöjd med det jag gör, utan alltid känner att jag måste bli bättre.

Folk har påstått att detta är typiskt AS:are att lägga för stora krav om inte till och med ouppnåeliga, och på så sätt sätta krokben för sig själv.

Ibland känner jag det på det sättet att jag tex tecknar något, jämför med andra, tänker på hur gamla dom är jämfört med mig... och hur långt dom kommit. Och ibland gör det så att jag helt enkelt smått ger upp, och väldigt ofta inte kan ta emot komplimanger.
( jag försöker förstås arbeta med det, för det är inte direkt schysst av nån att säga ' Nej det suger! sluta ljuga att bilden är fin! ' )

Sadistic skrev:Jag är en sådan person som mycket sällan om inte aldrig är nöjd med det jag gör, utan alltid känner att jag måste bli bättre.

Folk har påstått att detta är typiskt AS:are att lägga för stora krav om inte till och med ouppnåeliga, och på så sätt sätta krokben för sig själv.

Ibland känner jag det på det sättet att jag tex tecknar något, jämför med andra, tänker på hur gamla dom är jämfört med mig... och hur långt dom kommit. Och ibland gör det så att jag helt enkelt smått ger upp, och väldigt ofta inte kan ta emot komplimanger.
( jag försöker förstås arbeta med det, för det är inte direkt schysst av nån att säga ' Nej det suger! sluta ljuga att bilden är fin! ' )

Jag skall ge ett enkelt förslag.

Sluta att jämföra dig med andra, jämför dig med dig själv, hur du utvecklas och så.

Andra kan va stimulanser, nya erfarenheter, utmaningar, lärorika. Men de är inget att jämföra sig med. En poäng med jockar som gör nydanande saker är att de aldrig jämför sig. De försöker lära och få inspiration från andra.

När man jämför sig så blir man liksom andligen död. Tänk att jämföra dig med Mandela, när du vill göra en insats för mänskligheten.

Frimodig

Jag upplever att jag jämför mig med mig själv också och då blir jag istället irriterad på att jag inte blivit nog bättre på en viss tid ( det låter knäppt men så blir det ibland xP )

Sedan tycker jag det är svårt att INTE jämföra sig heller med andra med tanke på dom konstanta påtryckningarna från olika håll, lärare, chefer, kompisar etc.

Jag personligen arbetar på att inte vara så hård mot mig själv men det är svårt, men jag tycker det är en bonus att jag har blivit mer medveten om hur löjlig jag kan låta mot mig själv på det sättet.

Sadistic skrev:Sedan tycker jag det är svårt att INTE jämföra sig heller med andra med tanke på dom konstanta påtryckningarna från olika håll, lärare, chefer, kompisar etc.

För en flockvarelse är det alltid svårt att inte jämföra sig med andra. Men knappast omöjligt.

Sadistic skrev:Jag upplever att jag jämför mig med mig själv också och då blir jag istället irriterad på att jag inte blivit nog bättre på en viss tid ( det låter knäppt men så blir det ibland xP )

Sedan tycker jag det är svårt att INTE jämföra sig heller med andra med tanke på dom konstanta påtryckningarna från olika håll, lärare, chefer, kompisar etc.

Jag personligen arbetar på att inte vara så hård mot mig själv men det är svårt, men jag tycker det är en bonus att jag har blivit mer medveten om hur löjlig jag kan låta mot mig själv på det sättet.

Det kan vara smart att börja med att konstatera att du lever i din värld, som alla vi andra. DU väljer vem du vill lyssna på. Och frågan är alltid: what is in it for you? Vad kan du lära? Det är waste of time att försöka tillfredsställa andra, bortsett från käresta och nära familj, eller käraste och nära familj. Resten kommer och går.

Frimodig

Jag jämför mig med Da Vinci (eller snarare ett hopplock av folk som Da Vinci Einstein Gauss och Tesla exempelvis) och det går ganska bra faktiskt. Jag har lite svårt att skriva långa texter och måla snyggt bara men annars så...

Jag har nog egentligen aldrig jämfört mig med andra, prestationsmässigt.
Jag har alltid tänkt att jag har ett helt annorlunda liv. Helt annorlunda villkor.

När jag var tonåring, och läste Colin Wilson, Outsidern, så tyckte jag för första gången att nån försökte beskriva min typ. Ungefär utifrån hur hans valda författare reagerade, inte utifrån vad de presterade.

Jag kan studera riktigt smarta jockar, som Hume eller Popper, men jag jämför mig aldrig. Platon är intressant att läsa, även om han oftast hade fel. Men han var extremt smart, och jag jämför mig inte med honom.

Så, krake och jag funkar lite olika.

Frimodig

Sadistic skrev:Jag upplever att jag jämför mig med mig själv också och då blir jag istället irriterad på att jag inte blivit nog bättre på en viss tid ( det låter knäppt men så blir det ibland xP )

Och här beskrev du precis mitt största problem. Jag är närmast besatt av att göra saker och ting på så kort tid som möjligt.

@Krake, Dags att kassera in Nobelpriset?

plåtmonster skrev:@Krake, Dags att kassera in Nobelpriset?

Jag siktar på före 30 annars går fieldsmedaljen bra den med.

Vad saknas?

Jag har en akademisk verkningsgrad på 1/15 av det normala så det som saknas är den traditionella vägen genom universitet o sånt. Det är svårare när man måste göra allt själv.

På vilket sätt? om du har tiden, litteraturen, utrustning och kommunikation?

Krake skrev:Jag har en akademisk verkningsgrad på 1/15 av det normala så det som saknas är den traditionella vägen genom universitet o sånt. Det är svårare när man måste göra allt själv.

Du bör söka mentorer, såna som kan uppmuntra dig och skydda dig.

Och några utmanare, såna som kan ifrågasätta dina idéer.

Jag skulle kunna hjälpa till, eftersom jag kan snacka med normala människor.

Du kan skriva ebrev om du är intresserad. Sen är jag antagligen genuint ointresserad av dina problem. För mig har det mer att göra med att hjälpa till så folk får utnyttja sin förmåga. Liksom utnyttja alla resurser.

Frimodig

plåtmonster skrev:På vilket sätt? om du har tiden, litteraturen, utrustning och kommunikation?

Bara tid och litteratur. Jag är lite eremitisk.

Förstod inte riktigt det sista, kan du utveckla? Du behöver vara själv för att kunna få tid att läsa litteratur?

plåtmonster skrev:Förstod inte riktigt det sista, kan du utveckla? Du behöver vara själv för att kunna få tid att läsa litteratur?

Jag är för mig själv för det mesta och funkar dåligt med de flesta

Jag tycker inte jag ställer för höga krav på mig. Vardagssaker jag inte klarar borde jag klara. Finns inga ursäkter.

Sådana mer viktiga saker som jag har drömmar om och faktiskt stor talang för, att jag inte klarat det beror på att jag lagt ner för lite tid och energi. Därför har tiden sprungit ifrån mig och jag är en nolla i mina egna ögon. Inte för att alla måste vara bra på ngt men jag är ju bevisligen bra på detta! Som jag inte gör. Ren och skär lättja som gjort mig så olycklig och gjort att få mål nåtts.

Jag jämför mig med mina drömmar, inte med andra. Jag har svikit mig själv vh kastat bort mitt enda liv på att ha suttit och häckat och skyllt på fysisk sjukdom, exekutiva problem, depression, ångest... alla de sakerna är sanna, tar MASSOR av plats i mitt liv, men har man en gåva så ska den vara en passion och man ska klara att hoppa över alla hinder. Jag menar Nietzsche hade ju typ syfilis i hjärnan och inte klagade han på det.

kiddie skrev:Vardagssaker jag inte klarar borde jag klara. Finns inga ursäkter.

Asperger innebär ju ojämn begåvningsprofil så det är inte konstigt att det finns vardagssaker som man faktiskt inte klarar av eller åtminstone har väldigt svårt för att utföra.

kiddie skrev:Jag menar Nietzsche hade ju typ syfilis i hjärnan och inte klagade han på det.

Han hade kanske bara otur när han tänkte...

Frimodig skrev:

Sadistic skrev:Jag upplever att jag jämför mig med mig själv också och då blir jag istället irriterad på att jag inte blivit nog bättre på en viss tid ( det låter knäppt men så blir det ibland xP )

Sedan tycker jag det är svårt att INTE jämföra sig heller med andra med tanke på dom konstanta påtryckningarna från olika håll, lärare, chefer, kompisar etc.

Jag personligen arbetar på att inte vara så hård mot mig själv men det är svårt, men jag tycker det är en bonus att jag har blivit mer medveten om hur löjlig jag kan låta mot mig själv på det sättet.

Det kan vara smart att börja med att konstatera att du lever i din värld, som alla vi andra. DU väljer vem du vill lyssna på. Och frågan är alltid: what is in it for you? Vad kan du lära? Det är waste of time att försöka tillfredsställa andra, bortsett från käresta och nära familj, eller käraste och nära familj. Resten kommer och går.

Frimodig

Oj så många svar sedan jag var här sist, får försöka svara så gott jag kan.

Mitt problem i grunden är att jag vill vara lika kapabel som alla andra, orka allt som 'vanliga' människor gör. Och då har det blivit att jag sätter upp rätt höga krav, för attt jag vill göra dom jag bryr mig om stolta över mig samt kunna känna att jag kan hjälpa dem.

Ett bra exempel är väl min fästman, jag vill kunna ha jobb för att kunna hjälpa till att försörja oss. Därav behöver jag bli nog bra på det jag sysslar med, alltså teckning osv. Och det är en rätt tuff bransch, och för att jag ska kunna bli bättre så måste jag jämföra mig med andra och i samma veva blir jag jäääkligt själv kritisk. Och då ökar pressen på mig själv och jag i princip blir min egen största mobbare.

Men det är något jag arbetar med, kortfattat... så arbetar jag med att stoppa mig själv från att gå för långt, på flera nivåer. Att inte göra projekt för stora, inte ha för höga krav på mig själv, och försöka ge mig själv komplimanger och framförallt acceptera det andra säger till mig i komplimang väg. Det är svårt, men det är bara att försöka :/

kiddie skrev:Jag tycker inte jag ställer för höga krav på mig. Vardagssaker jag inte klarar borde jag klara. Finns inga ursäkter.

Sådana mer viktiga saker som jag har drömmar om och faktiskt stor talang för, att jag inte klarat det beror på att jag lagt ner för lite tid och energi. Därför har tiden sprungit ifrån mig och jag är en nolla i mina egna ögon. Inte för att alla måste vara bra på ngt men jag är ju bevisligen bra på detta! Som jag inte gör. Ren och skär lättja som gjort mig så olycklig och gjort att få mål nåtts.

Jag jämför mig med mina drömmar, inte med andra. Jag har svikit mig själv vh kastat bort mitt enda liv på att ha suttit och häckat och skyllt på fysisk sjukdom, exekutiva problem, depression, ångest... alla de sakerna är sanna, tar MASSOR av plats i mitt liv, men har man en gåva så ska den vara en passion och man ska klara att hoppa över alla hinder. Jag menar Nietzsche hade ju typ syfilis i hjärnan och inte klagade han på det.

Men är inte det att sätta för höga krav på en själv om man inte klarar av att göra dom sysslorna? själv har jag problem att göra saker om dom inte ingår i en rutin. Och om den rutinen blir bruten så faller allt ihop, och man blir bara frustrerad, arg och besviken. Och där kommer då in ännu en sak som egentligen stjäl energi från en som man egentligen kanske behöver till just sin 'special talang'.

Jag ska vara ärlig och säga på en gång att jag inte vet något om Nietzsche, så jag vet inte så mycket mer än det jag kan snabbt googla fram.

Ledsen om jag tar mycket från 'mig själv', har som ingen annan att jämföra med. Och något jag är bra på är att grubbla på varför jag reagerar som jag gör och hur jag kan göra för att gå runt problemen. Tror medvetenhet om vad man kan gör att man kan komma långt, för då kan man börja lösa problemen istället för att sitta ner och konstatera ' Shit, jag har ett problem. '.



Ledsen om jag missade någon, men vissa saker visste jag bara inte vad jag skulle svara på eller hur?

En idé kan vara att gå ifrån att ställa krav på sig själv och jämföra för sedan bli stressad i olika former av att man inte klarar att uppfylla de. Till att göra det man har lust med och tycka det är roligt att förbättra hela tiden. Där förbättringen i sig är kul. Om vägen till målet är kul så gör det inget om resan dit är lite längre.