Är själv subklinisk, men tänkte kolla om det är fler här som har samma bekymmer. Att man vill berätta saker som man tycker är spännande och intressanta, men de andra orkar inte lyssna.

Som exempel, jag är gift med en kvinna som är väldigt social(inte helt lätt, men vi har varit ihop i 25 år nu) och det är alltid samma sak då man ligger och slöar tillsammans. Jag läser en massa spännande grejer på t.ex. Wikipedia och blir entusiastisk och vill berätta om det. Historia, människoöden osv. Men frugan blir helt irriterad, jag blir långrandig, avbryter det hon läser om osv.

Känner ni igen er i det? Att ni gärna vill berätta något, och då pratar för länge? Hur hanterar ni det? Jag tycker det är skitjobbigt. Antingen blir folk stressade, eller så skall man ha det där i sig oberättat, och de bara kokar.

Jag har lärt mig att inte prata på så, efter att ha förstått att det inte alltid uppskattas. En anpassning helt enkelt, ett mödosamt sätt att passa in i NT-gemenskapen. Samtidigt är det svårt att hitta rätt balans, man måste ju prata lite med sina medmänniskor också för att vara intressant men det blir lätt antingen för lite eller för mycket. Oftast är jag helt tyst i början men när jag börjar lära känna folk babblar jag för mycket, inser snedsteget och blir tyst igen.

Jag är garanterat sådan hitils babblar jag bara på oavsett om folk lyssnar eller inte dock ger de väldigt lite utan respons, har svårt att dra gränser när de blir för mycke och inte de beror väl iofs på från person till person.

Tbh så hanterar jag de inte för som du säger blir de väldigt jobbigt hitils har jag bara varit ignorant emot de och låter de passera igenom att fortsätta vara som jag är, som du säger så går de inte iaf personligen att hålla de där inne för de äter en inombords

@Bazooka, Vad brukar frugan prata om då?

Jag känner verkligen igen mig.
Ibland hinner jag stoppa mig själv innan jag börjar prata och säga massa saker som andra tycker är skit, jag får bokstavligen hålla för min mun ibland så jag inte ska prata.

I sociala sammanhang försöker jag att endast svara på tilltal och överlag vara tyst. Sällan jag tar initiativ till att berätta något sporadiskt, jag har ju så mycket att berätta så det är nästan svårt att välja. Bättre om jag låter bli helt enkelt. Hade jag haft en partner vet jag inte hur jag hade agerat.

Nä jag har fått lära mig att hålla käften och inte börja babbla hela tiden. Så nä jag talar inte om allt jag läser eller hör. Tyvärr har jag svårt att öppna upp mig jag skulle behöva det istället.

Jag tog åt mig, jag är en person som berättar rätt mycket, är rätt social och kan berätta saker ( kanske till de som jag inte borde berätta ). Vänner till mig ser mig inte som "en öppen bok".
Försöker tänka mig för för jag har haft en känsla att det jag sagt sårat andra, men så har inte varit fallet, men att tänka efter innan man säger nåt är ju bra.

plåtmonster skrev:@Bazooka, Vad brukar frugan prata om då?

Alltis "sociala ämnen där alla kan jaaa hmma med" det som pratas om är inte så viktigt, minsta gemensamma nämnaren typ, mer att de får det där sociala sig till livs.

Har du sett TV-serien The Big Bang Theory? Där vill ofta Sheldon berätta om något intressant faktum och blir jättefrustrerad om han inte får det. Penny (NT, icke-nörd) är totalt ointresserad, hans nördiga vänner har ofta hört det förut.

Jag känner också igen mig i att jag är intresserad av fakta som andra inte är intresserade av.

Jag tycker iaf att du kan låta din fru få läsa sin bok ifred. Du skulle väl inte heller uppskatta om hon avbröt din läsning (t ex av intressanta historiska fakta) med att berätta något för dig ointressant om en arbetskollega el granne.

Jag tycker ju att även om man pratar "för pratandets egen skull" så kan man väl prata om intressanta saker, iaf när man bara är två personer och inte måste tänka på att alla ska kunna förstå, dvs bara prata om det enklaste.

Men många NT är obegripligt ointresserade av fakta och att lära sig mer (en del aspies föredrar också sina fördomar framför fakta, har jag upptäckt). Ni får väl komma överens om när det är lämpligt att prata och inte. Och då får hon finna sig i att lyssna på dina intressanta fakta och du i gengäld lyssna på hennes "sociala prat".

Huggorm skrev:Jag har lärt mig att inte prata på så, efter att ha förstått att det inte alltid uppskattas. En anpassning helt enkelt, ett mödosamt sätt att passa in i NT-gemenskapen. Samtidigt är det svårt att hitta rätt balans, man måste ju prata lite med sina medmänniskor också för att vara intressant men det blir lätt antingen för lite eller för mycket. Oftast är jag helt tyst i början men när jag börjar lära känna folk babblar jag för mycket, inser snedsteget och blir tyst igen.

Ja du, i det där fallet är jag likadan är jag rädd, haha. Ibland kan jag önska att jag var stum, naturligtvis hade inte det varit bra med ytterligare hinder men tanken finns iaf

Ibland har jag kanske inte talat så mycket på ett tag så då blir det lätt att det bara bubblar ur mig en hel del "uppdämda" saker och då blir jag alldelens matt i halsen får liksom träningsvärk, ett tecken på att man talar för sällan kanske, man är så aspie...

Alltså - jag har ett BEHOV av att prata om sådant jag finner intressant, men har precis som det nämndes ovan nånstans lärt mig förstå att människor rent generellt inte är mottagliga. Så jag "sparar" alla mina intressanta ämnen tills jag möter någon likasinnad som brinner för det jag snackar om lika mycket som jag ...

Plasticfck skrev:Alltså - jag har ett BEHOV av att prata om sådant jag finner intressant, men har precis som det nämndes ovan nånstans lärt mig förstå att människor rent generellt inte är mottagliga. Så jag "sparar" alla mina intressanta ämnen tills jag möter någon likasinnad som brinner för det jag snackar om lika mycket som jag ...

Vilket händer ytterst sällan

Azo85 skrev:Vilket händer ytterst sällan

Om du syftade på att möta någon likasinnad, som brinner för samma ämnen som en själv - så japp, det stämmer :pp De flesta bryr sig inte ett skit. Haha.

@Plasticfck, Vilka ämnen intresserar dig?

Det händer. Hamnar samtalsämnet på något som jag finner intressant så kan jag bli riktigt bra på att prata. Men annars så fattar jag mig kort och har inte så mycket att säga om saker och ting. Många gånger då jag pratar om något jag finner intressant så finner jag lyssnaren som ointresserad. Men jag har förstått att jag har väldigt udda intresseområden som 'vanliga' människor inte bryr sig om. Kan inte förstå hur tråkiga vissa kan vara. Det är ju bara min uppfattning och tycke. Socialisering är inte min grej men det är det för många andra. Helst när jag umgås med folk så känns det bäst om det är en åt gången. Fler kan funka också, men det beror på vilka det är. Nu känns det som om jag gick lite off-topic. Ska sluta.

sex kan jag prata hur mycket som helst om, värsta olle waller

Händer mig med jämna mellanrum. Men nuförtiden upptäcker jag (oftast) när jag "föreläser" som jag kallar det. Problemet är väl det att när jag väl är intresserad av någonting så är det oftast enklare för mig att just falla in i mina långa utläggningar än att samtala på "vanligt" vis

Jag är knappast långrandig.

Men lider av att "alltid" vilja bums berätta det som jag associerar till. Klart barnsligt m.a.o.

/notwoodstock

Beror på vem jag pratar med samt om vad vi pratar om.

Vanligtvis brukar jag prata "lagom" mycket enligt folk..

Men sen har vi min närmsta vän som definitivt har fått höra mig mala både en och två gånger.

En bra strategi kan vara att spara pratandet tills de tillfällen på dagen när det finns utrymme att prata exempelvis vid maten eller om man gör några hushållssysslor tillsammans eller när den andre inte verkar vara upptagen med nåt. Har det sen hänt något speciellt intressant på nyheterna eller man råkar läsa en sak som man vet intresserar den andra personen så kan man ju bryta mot det men inte hela tiden.

Bazooka skrev: Att man vill berätta saker som man tycker är spännande och intressanta, men de andra orkar inte lyssna.

Vi har varit tillsammans i 13 år nu (gifta i åtta) och min fru har löst det själv. Hon känner oftast av när en liten detalj kan utvecklas till ett föredrag på några timmar och då säger hon bara att "Nu har du 15 minuter på dig att prata sen räcker det". Dealen är att om jag inte klarar det så får jag helt enkelt vara tyst, klarar jag det (vilket jag oftast gör förutom att det blir så koncentrerat att hon inte begriper något alls) så kan jag oftast lura till mig mer tid Jag brukar dra in något som engagerar henne så får jag lite mer tid. Den där kvarten kan lätt bli några timmar om jag lyckas framställa det snyggt. Så mitt råd är att avsätta tider. Låter hon dig prata ibland så släpper ditt behov lite och båda vinner på det i längden.

Sen känner jag igen att aldrig eller sällan veta när man bör säga vad eller till vem. Särskilt på jobb kan det bli hur fel som helst. Socialt begåvade människor har tydligen koll på andras inbördes relationer men det har inte jag. Alltså säger man oftast fel saker om fel personer vilket kan få katastrofala följder. Jag försöker hålla mig undan och vara för mig själv men om någon så att säga öppnar dammluckan så flödar det fritt och jag har sällan koll på vad som kommer ut eller hur det kommer ut. Hur det tolkas har jag ingen aning om heller, jag/vi använder ju inte så mycket mimik så det blir nog ofta helt fel.

Jag har dock en nytta av min svada eftersom jag jobbar som guide ibland och får frossa i mitt stora intresse hur mycket jag vill periodvis. Vi erbjuder guidningar på 1h men det har blivit allt mellan 30min till 5,5h. Jag blev erbjuden att tala för en mindre grupp i samma ämne och det var avsatt 45 min men efter fyra timmar tyckte några att det började räcka. Som sagt, okontrollerad svada.

Sätter man av tid och har någon som kan hjälpa till att hålla reda på tiden så funkar det ganska bra, åtminstone för mig. Socialt prat kommer jag aldrig att lyckas med men man kan ju inte vara bäst på allt

Detta har hänt mig många gånger. Jag förstår fortfarande inte vad som är för lite och vad som är för mycket. Ett tag gav jag upo helt att prata i protest när många tyckte hag pratade för mycket, men då tyckte folk istället att jag pratade för lite. Den här jäkla balansen är vansinnigt energikrävande, och jag blir så trött på det att jag bl.a av denna anledningen tröttnar alltmer på att umgås med människor.

Tack! Tystnar.

/notwoodstock

( http://www.aspergerforum.se/post1102121.html#p1102121 bl.a )