Hur balanserar man sin acceptans över vem man själv är med acceptansen över vilka sorters vänner man kan ha / förtjänar?

Jag vet knappt var jag ska börja. Jag har skrivit långa texter i detta inlägg och raderat alltihop tre gånger nu. Det kanske blir lättare om jag beskriver ett exempel:

Du brukade inte vara det, men nu för tiden är du ensam. Du vill ha vänner och en flickvän. Du har gjort dig av med de tidigare vänner och flickvänner du haft pga din stolthet. Du var en gång snudd på narcissist, men har blivit mycket bättre. Trots detta vill du inte gå tillbaka till de gamla kontakterna eftersom du helt enkelt växt ifrån dem. Du är stolt över dina gamla bedrifter, varav du har flera. Detta har gjort dig stolt över att vara den du är. Du har en extremt stark personlig integritet. Du är livrädd för skvaller. Samtidigt har du har stora planer för framtiden som kan göra dig till en världskändis om några år. Miljontals kommer veta vem du är, och vilja ta reda på mer om dig, om du lyckas.

Vågar du då försöka? Vågar du visa dig, prata med många, dela med dig av ditt liv, och ge hela din själ till en partner? Du vet att hela världen kommer att få reda på allt om dig. Alla dina hemligheter upptäckas. Vågar du ge upp allt du försöker skydda, för att få en chans till lycka? Är integriteten viktigare än lycka? Kan du ge upp allt du har för att få allt det där andra?

Jag vet inte svaret. Gör ni? Om du misslyckas med att nå dina mål så har du istället förlorat allt; inga vänner, ingen partner, inga hemligheter. Ett stort fiasko att gå i graven med. Jaha... det var ju ett jävligt bra liv, det.

Ja, ni förstår säkert. I min senaste, och första, tråd så var det många som svarade med inlägg av avundsjuka; personer som inte anser att jag har rätt till något mer än det jag redan har eftersom jag tydligen redan kommit längre än de flesta aspergare. För det första är det knappast mitt fel att någon är aspergare, och för det andra så har jag jobbat stenhårt för att kommit dit jag är, och lidit hela vägen. Jag tror inte många skulle vilja byta sina liv mot mitt.

Varför är integritet så viktigt för oss aspergare? Inte för att det är en rättvis jämförelse, men människor som föds med andra biologiska defekter som på sätt och vis har mycket mer att skämmas över kan vara hur öppna som helst. Varför är vi så jävla instängda när vi vet att vi samtidigt har stora talanger? Varför skäms vissa av oss så mycket för minsta snedsteg att de hellre slutar ta steg alls?

Jag har läst artiklar om stolthet och hur det står i vägen så det står härliga till, men det känns inte som att det hjälper. Men eftersom jag sitter här i 30-års åldern med ett liv som jag trots allt arbete inte är det minsta nöjd med så kan jag inte bärga mig längre.

Men hur fan blir jag av med stoltheten? Hur gör man egentligen? Finns det någon här som lidit av samma problem och som varit i en liknande situation vad gäller möjligheterna till att lyckas och nå kändisskap? Jag förstår inte hur kändisar balanserar sina privatliv med själva kändisskapet.

Och vad är värt att skämmas över? Skäms jag över mer än jag behöver? Eller är andra människor för öppna?

Det jag ber om är inte en free-ride till himmelriket. Jag vill bara ha min chans till att må bra för en gångs skull. Bara för att man lyckats väl med något så betyder inte att livet är värt att leva. Frid och fröjd är meningen med livet. Så på sätt och vis har jag inte börjat leva ännu.

De av er som har goda vänner; hur har ni skaffat dem? Var det slumpen eller har ni jobbat hårt för det? Är ni nöjda med dem och varför? Hur vågar ni avslöja era personligheter och dagliga händelser till dessa personer? Hur visste ni att ni skulle ha en hög kompatibilitet mellan era personligheter?

Jag skulle kunna skriva här i flera timmar, men då skulle jag väl inte få några svar. Jag har mycket gott att ge till de jag kan lita på. Och kvinnan i mitt liv hade jag jobbat häcken av mig för att giva lyckan till. Men hur ska man någonsin komma dit om man inte vet hur man börjar utan att göra narr av hela sitt liv?

En jävla röra som vanligt. Jag ber om ursäkt för att jag inte har något mer konstruktivt att ge tillbaka till detta forum för all den tid som ni spenderar på att läsa det jag skriver och svara tillbaka. Det uppskattas otroligt mycket utav mig!

Jag känner igen mig. Jag tror i alla fall att jag förstår vad du menar. Visserligen är jag äldre än du (blir 50 nästa år), men det kanske är en tröstande aspekt för dig? Man måste kanske inte ha hunnit med allt när man är 30.

Jag är själv också i en sån där grubbelfas och känner att jag har inga vänner kvar och att livet är bara arbete (även om det är bra att ha arbete och bra inkomst). Ibland tänker jag: Kanske orkar man helt enkelt inte med alla delarna? För mig var det redan så i skolan: Jag orkade hänga med i skolan, men att också engagera sig i att umgås med andra - då blev det för mycket, det blev inte av. Ibland tänker jag också att jag på ena sidan vill ha några fler vänner och bekannta. Samtidigt - har jag egentligen ork och tid att umgås med dem? Tveksamt!

Däremot har jag en partner, och även barn (så gott som vuxna nu). Jag tycker det är BETYDLIGT enklare att skaffa en partner än att skaffa vänner, för där är det allt eller inget. Med vänner och bekannta måste man ha "lagom kontakt", man kan inte vara för mycket på dem och inte heller för lite. Men det finns ju många andra aspekter, som kan göra det svårt också. Och där är man väldigt olika. Dels måste du ju veta vilken slags person du kommer bra överens med. Kompatibiliteten är verkligen viktig, annars måste man anstränga sig så mycket och ofta funkar det inte ändå. När jag var "ung" trodde jag att det bara krävs kärlek och god vilja, så funkar relationen. Men det är inte så!

Hur vet man att personen passar? Nåja... i nödfall får man ju göra slut om man märker att det inte funkar. Tyvärr missar folk ofta den tidpunkten (ofta redan efter några veckor/månader) och sen är de kvar i relationen minst i några år, trots att det inte funkar.

Om man kan lita på en person - det tycker jag märker man ganska snabbt? Men jag kanske har mer erfarenhet där. Du måste vara realistisk där. Folk kan inte upppfylla alla dina förväntningar. Sätt prioriteter! FÖr mig är det viktigt att jag kan lita på att en potentiell partner behandlar mig med respekt och är ärlig mot mig. Det mesta andra kan diskuteras. Om du säger att du måste kunna lita på personen - menar du då ärlighet och loyalitet eller tänker du även på "mindre brister" som folk kan ha. T.ex. att de kommer lite för sent, lovar något som de sedan inte kan hålla (förutsatt att de hade avsikten att hålla det), och liknande? Ju mer du kan ha överseende med små brister, desto större är urvalet förstås.

@robby, Det går att skydda sitt privatliv genom att helt enkelt inte lägga ut vad som helst och ta itu med de som trampar in på det. Sedan finns det också en kostnad/nytta analys som man får göra. Och pengar gör det mycket enklare att skydda sitt privatliv. Så om en stor framgång ger reda pengar så bör det gå att kombinera privatliv och ett visst kändisskap.

Vänner brukar dyka upp i sammanhang som man ändå är i och då är sannolikheten hög att man delar intressen mm. Låt det hända istället för att aktivt söka. Iaf om man klarar sig gott själv.

För livet i allmänhet gäller det väl att fundera på vad som gör en lycklig och ta sig dit. Ibland blir det tufft men målen kan ofta vara värda det. Tycker man att vägen dit dessutom är rolig så blir det ännu bättre.

robby skrev:Och kvinnan i mitt liv hade jag jobbat häcken av mig för att giva lyckan till. Men hur ska man någonsin komma dit om man inte vet hur man börjar utan att göra narr av hela sitt liv?

Hur menar du?
Annars är det väl som så att man måste försöka och har en del personer problem med det så får man helt enkelt strunta i de.

Tror också likt @Toblerone att man måste prioritera vad som är viktigt i vänskap och partnerförhållanden. Ingen är perfekt, man får helt enkelt välja kompromiss.

Skam och stolthet känner alla som har ett ego. Du måste bli av med ditt ego, det är samma sak som att dö, kroppen måste inte dö men "själen" måste det. Det gör ont att bli av med sitt ego, man förlorar allt, till och med sig själv, tillslut bryr man sig inte mer om sig själv än andra, man ser en massa människodjur som vandrar omkring men man identifierar sig inte mer med det djur man själv råkat hamna i än med de djur som man ser går förbi framför en, man råkar bara ha mycket mer makt över ett djur (en själv) än över alla de andra.
Det här med lycka är överskattat, för mycket lycka gör ont. Vissa människodjur är skapta för att ge sig själv till något viktigare än sig själv, du kanske hamnat i ett sådant människodjur. I så fall kommer du må dåligt ända tills du finner något som är värt att dö för, först då börjar du verkligen leva! Att leva för sin egen miserabla skull är piss och inte värt besväret.