* hoppas inte det redan finns en tråd om den här forskningen.... *

Skillnader i hjärnan hos homosexuella

Intressant artikel. Det här citatet tycker jag är bra:

artikeln skrev:– Det här är ett sätt att förstå människan och försöka se på människan mer som en individ tycker jag. Och det är också viktigt att studierna om homosexualitet är en del i att öka förståelsen och acceptansen för att vi är som vi är, säger Ivanka Savic, forskningsledare vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet

/Barracuber

Jo, i NFD. Men jag är inte medlem där så jag ser gärna en tråd till här i öppna avdelningen.

Är detta något de upptäckt nu? Prof Annica Dahlström berättade ju för två och ett halvt år sen att man upptäckt skillnader i hjärnan mellan hetero och homosexuella.

Jag antar att det är vuxna hjärnor som studerats. Skulle vara intressant om den skillnaden fanns redan när de är nyfödda. Alltså, jag undrar om inte vissa känslor och upplevelser kan förändra hjärnan?

T ex kan man undra om ångest och depression är medfött vanligare hos kvinnor. Eller om kvinnors upplevelser (av underordning, övergrepp etc) påverkar hjärnan. Har ju läst att vi inte ler för att vi är glada utan blir glada fö att vi ler?

Det här är del i nånting större som handlar om att titta eventuella skillnader i hjärnan hos kvinnor och män och framför allt vad dessa skillander betyder. Man undrar till exempel varför depression och ångest är vanligare hos kvinnor, och varför ADHD är vanligare hos pojkar. Då försöker man förstå om de här olikheterna kan säga oss nånting om underliggande mekanismer.

Hjärnforskningen kanske också kan visa om AS verkligen är vanligare hos pojkar el bara mer diagnostiserad.

Alien skrev:Har ju läst att vi inte ler för att vi är glada utan blir glada fö att vi ler?

Menar någon att det skulle vara så? Vilka dumheter. Jag ler för att jag är glad. Om jag provar att le nu *provler* så inte blir jag gladare för det. (Iofs är jag på rätt gott humör men inte på SÅ gott humör att jag sitter här och smilar utan anledning.) Låter som något beteendevetare hittat på.

Men hur ser det ut hos bisexuella? O_o
Har de en blanding mellom en homo og en heterohjerne? Eller forandrer hjernen seg etter hvilket kön ens partner(s) har?

Inger skrev:

Alien skrev:Har ju läst att vi inte ler för att vi är glada utan blir glada fö att vi ler?

Menar någon att det skulle vara så? Vilka dumheter. Jag ler för att jag är glad. Om jag provar att le nu *provler* så inte blir jag gladare för det. (Iofs är jag på rätt gott humör men inte på SÅ gott humör att jag sitter här och smilar utan anledning.) Låter som något beteendevetare hittat på.

Med sången fungerar jag så i alla fall (i måttliga mängder). Mår jag bra och trivs med livet sjunger jag gärna lite för mig själv eller barnen - och jag märker att det förstärker känslan av välmående. Och det beror inte på att jag sjunger så otroligt vackert (för det gör jag inte) utan det händer något helt annat i mig som åstadkommer detta. Kanske är det likadant med leenden?

Men min läkare hade svårt att hålla sig för skratt den gången jag helt förbluffad berättade för honom om en iakttagelse jag gjort på vägen dit - jag log mot en människa som körde en bil jag mötte i en korsning och människan log tillbaka! Jag noterade reaktionen och frågade läkaren om han trodde att det hängde ihop - och då log han vänligt mot mig och sa att det gjorde det nog...

Drik skrev:Men hur ser det ut hos bisexuella? O_o
Har de en blanding mellom en homo og en heterohjerne? Eller forandrer hjernen seg etter hvilket kön ens partner(s) har?

Läste lite om just det för något halvår sedan. Några forskare studerade hur hjärnan hos hetero, homo- och bisexuella reagerade när försökspersonerna fick se bilder av olika lättklädda människor av olika kön. Resultaten blev att de som var hetero- och homosexuella hade ungefär lika stora reaktioner i hjärnan, medan bisexuella hade mycket sällan lika stora reaktioner till olika kön. Det förekom enligt experimentet en stark dragning åt endast ett kön, vilket vissa grupper och personer använder som stöd för att argumentera att bisexualitet egentligen inte existerar. Du är antingen hetero eller homo.

Själv tror jag definitivt att bisexuella personer existerar. Jag tror att när det gäller ämnen som sexualitet och känslor är det svårt att få en korrekt bild av genom att endast utföra vetenskapliga eller tekniska test, eftersom det förmodligen är massor av sociala faktorer som spelar in med.

Interessant egentlig.
Så om en da har partner(s) av samme kön en stund og deretter av motsatt, så er en ikke bi.. en har bare svårt for å bestemme seg?

Selv tror jeg også at bisexualitet finnes. Jeg tror dessuten at det finnes flere sexualiteter en homo/bi/hetero. Asexualitet er jo en ting. Samt pansexualitet.

Drik skrev:Interessant egentlig.
Så om en da har partner(s) av samme kön en stund og deretter av motsatt, så er en ikke bi.. en har bare svårt for å bestemme seg?

Selv tror jeg også at bisexualitet finnes. Jeg tror dessuten at det finnes flere sexualiteter en homo/bi/hetero. Asexualitet er jo en ting. Samt pansexualitet.

*nicka instämmande* Jag ser egentligen inget problem i, huruvida bisexualitet rent mekaniskt "finns" eller inte. Man kan ju inte ta blodprov för att fastställa en aspergerdiagnos heller liksom...

Jag ser heller inget problem i att "inte kunna bestämma sig"; varför skulle jag behöva utesluta endera grupp? Varför skulle jag inskränka mitt utbud redan i förväg? Jag tror de som yttrar sig så att man "måste välja" bara är hetero/homos som är "osäkra på sin sexuella läggning"... *moahaha*

Titti skrev:

Inger skrev:

Alien skrev:Har ju läst att vi inte ler för att vi är glada utan blir glada fö att vi ler?

Menar någon att det skulle vara så? Vilka dumheter. Jag ler för att jag är glad. Om jag provar att le nu *provler* så inte blir jag gladare för det. (Iofs är jag på rätt gott humör men inte på SÅ gott humör att jag sitter här och smilar utan anledning.) Låter som något beteendevetare hittat på.

Med sången fungerar jag så i alla fall (i måttliga mängder). Mår jag bra och trivs med livet sjunger jag gärna lite för mig själv eller barnen - och jag märker att det förstärker känslan av välmående. Och det beror inte på att jag sjunger så otroligt vackert (för det gör jag inte) utan det händer något helt annat i mig som åstadkommer detta. Kanske är det likadant med leenden?

Jojo, men då var man ju redan glad från början och så blir man ännu gladare för att man förstärker sin glädje genom att le eller sjunga. Att förstärka vilken känsla som helst är mycket lättare än att skapa den från en neutral eller helt motsatt känsla. Om jag är ledsen eller sur så blir jag verkligen inte gladare av att arrangera ansiktsdragen i ett leende.

Möjligen kan man göra det indirekt genom att läsa eller titta på något man vet att man brukar bli glad av, eller ringa nån som brukar pigga upp.

Ibland kan det hjälpa bättre att gå in i varför man inte är glad (om det finns någon särskild orsak) och då kan det släppa så att man blir på bättre humör. Eller förstärka känslan ordentligt så att man blir mätt på den, t ex spela något sorgligt tills man tröttnar på att vara nere. Eller skriva om den så att den blir kul. Som när jag var förbannad på Telia-boten resp skrivaren. Då hjälpte det att sätta ord på min frustration och efter ett tag kunde jag se det komiska i situationen.

Men att tvinga sig att försöka känna något man inte känner har aldrig funkat på mig. Möjligen kan s k vanliga människor göra det men jag kan det då inte! Min väninna lockade med mig på ett sånt där jättemöte med Tony Robbins. Han menar att man själv väljer sitt känsloläge vilket i sin tur påverkar hur ens liv är, och att det bara är att välja ett annat kroppsspråk så blir man något annat. Jag kände mig verkligen som en sursmurf från andra sidan galaxen när jag som enda person bland flera tusen vägrade skrika entusiastiskt på kommando och försöka bli mer extrovert än jag är. Det gjorde ont i hela mig att ens tänka tanken och jag blev på allt sämre humör vartefter övriga publiken tinade upp och blev alltmer högljudd och glad.

Titti skrev:Men min läkare hade svårt att hålla sig för skratt den gången jag helt förbluffad berättade för honom om en iakttagelse jag gjort på vägen dit - jag log mot en människa som körde en bil jag mötte i en korsning och människan log tillbaka! Jag noterade reaktionen och frågade läkaren om han trodde att det hängde ihop - och då log han vänligt mot mig och sa att det gjorde det nog...

Haha... gulligt!
Och nu log jag på riktigt.

Inger skrev:Jag kände mig verkligen som en sursmurf från andra sidan galaxen när jag som enda person bland flera tusen vägrade skrika entusiastiskt på kommando och försöka bli mer extrovert än jag är. Det gjorde ont i hela mig att ens tänka tanken och jag blev på allt sämre humör vartefter övriga publiken tinade upp och blev alltmer högljudd och glad.

Äckligt med att försöka skapa masstämningar kring känslor. Jag har varit i liknande situationer själv.

Bjäbbmonstret skrev:

Inger skrev:Jag kände mig verkligen som en sursmurf från andra sidan galaxen när jag som enda person bland flera tusen vägrade skrika entusiastiskt på kommando och försöka bli mer extrovert än jag är. Det gjorde ont i hela mig att ens tänka tanken och jag blev på allt sämre humör vartefter övriga publiken tinade upp och blev alltmer högljudd och glad.

Äckligt med att försöka skapa masstämningar kring känslor. Jag har varit i liknande situationer själv.

Det värsta som finns! Det spelar ingen roll hur upplivad publiken är, jag känner mig alltid som en individ helt frikopplad från de övriga.