En lite kortfattad bakgrund: Bonusdottern på 12 år har Asperger.
Pappan har aspergerdrag, lillasyster är "exemplarisk" och är väldigt lätt att ha att göra med. Hon börjar dock att få en ganska dålig attityd, tjafsig i skolan och trött på syster. Mamman gör sitt absoluta bästa för att räcka till, vi två har dock ingen som helst dialog med varandra.

Till problemet: Jag börjar mer och mer uppleva att pappan och lillasyster liksom "gaddar ihop sig" och nästan trackar ner på systern tillsammans. Som ni kanske förstår är det inte helt oproblematiskt med storasyster. Det är allt från stök, problem med hygien, bokstavliga tolkningar på instruktioner etc.

Jag upplever att pappan inte är tillräckligt pedagogisk, tålmodig och "tillmötesgående". Han förstår liksom inte varför vi ska anpassa oss till storasyster. Jag själv har bara läst på om diagnosen över internet. Min mamma har dock också väldiga problem som troligtvis är aspergerrelaterat, hon är dock odiagnostiserad, henne har jag lärt mig hantera på ett bra sätt. Det är ju dock absolut inte samma sak som en snart tonåring..
Jag vet att mamman till tjejerna har sprungit på en del kurser genom hab men jag har inte varit med om att pappan har varit på en enda. Jag kom dock in i deras liv på allvar ungefär ett år efter att syster fått diagnosen så jag vet inte om han gick på kurser i början.

Frågan är vad jag kan göra. Kan jag gå på kurser via HAB själv? Är de ens något att gå på?
Vad kan jag göra annars för att förbättra situationen?

Och ja, jag ska prata med sambon, ska bara fundera lite på hur jag ska lägga upp det. Det är en väldigt känslig fråga för honom.. Vill bara ha lite input härifrån.
Vad skulle ni göra om ni var i min situation?



Moderator atoms - förtydligade rubriken och flyttade tråden; från Övriga Aspergerfrågor.

Ja hördu det går inte utifrån detta säga men, det låter ju som ni hela familjen borde få lite tid hos en familjerådgivare till att börja med. Vet inte om allt går att härleda till ngt slags problem specifikt med diagnosen asperger, finns problem i många familjer där alla är nevrotypiska, dvs normala. Samtidigt som det finns de som har exemplariskt fina familjerelationer och alla har en diagnos. Men börja med att kontakta en kurator vi er vårdcentral. Hoppas det kan ordna sig för er. Och välkommen hit till forumet.

Är det lillasystem som är ditt riktiga barn och storasysteer som är hans? Tycker det verkar så på det du skriver men då låter följande mening lite konstig.

Jag börjar mer och mer uppleva att pappan och lillasyster liksom "gaddar ihop sig" och nästan trackar ner på systern tillsammans.

Fattar jag fel eller har du skrivit fel? Tycker det låter som att pappan gaddar ihop sig tillsammans med ditt riktiga barn mot sitt eget barn?


Antar att det kan svida rejält att uppleva att sitt eget barn är en betydande orsak till problem samtidigt som hans bonusdotter är den skötsamma och som upplever sig drabbad. Då är det nog lätt att ta till försvarsmekanismer och att diskussionen kring det blir väldigt kämslig. Upplever pappan att du anser att hans dotter är den jobbiga så kommer han ha lättt att se allt som angrepp från din sida.

Moggy skrev:Är det lillasystem som är ditt riktiga barn och storasysteer som är hans? Tycker det verkar så på det du skriver men då låter följande mening lite konstig.

Jag börjar mer och mer uppleva att pappan och lillasyster liksom "gaddar ihop sig" och nästan trackar ner på systern tillsammans.

Fattar jag fel eller har du skrivit fel? Tycker det låter som att pappan gaddar ihop sig tillsammans med ditt riktiga barn mot sitt eget barn?


Antar att det kan svida rejält att uppleva att sitt eget barn är en betydande orsak till problem samtidigt som hans bonusdotter är den skötsamma och som upplever sig drabbad. Då är det nog lätt att ta till försvarsmekanismer och att diskussionen kring det blir väldigt kämslig. Upplever pappan att du anser att hans dotter är den jobbiga så kommer han ha lättt att se allt som angrepp från din sida.

Jag har nog skrivit lite klumpigt. Inga av barnen är mina, båda är bonusbarn.

antonius skrev:Ja hördu det går inte utifrån detta säga men, det låter ju som ni hela familjen borde få lite tid hos en familjerådgivare till att börja med. Vet inte om allt går att härleda till ngt slags problem specifikt med diagnosen asperger, finns problem i många familjer där alla är nevrotypiska, dvs normala. Samtidigt som det finns de som har exemplariskt fina familjerelationer och alla har en diagnos. Men börja med att kontakta en kurator vi er vårdcentral. Hoppas det kan ordna sig för er. Och välkommen hit till forumet.

Tack för ditt svar och tack för välkomnandet,
Både jag och sambon vill nog prova lösa det här själva innan vi går till en familjerådgivare.
Att gå dit känns så drastiskt. Det är väldigt mycket problem med 12 åringen. Om det beror på hennes diagnoser (Hon har också add) eller om det är åldern är väldigt svårt att säga. Det är också väldigt svårt att se skillnad på vad add'n bidrar med. Speciellt för mig som egentligen inte vet någonting om det.
Nu har dock problemen blivit så stora att tom korttids tycker att det är problematiskt att ha med henne att göra. Vad det sedan beror på vet ingen.

Denna ständiga "kamp", med korttids, fritids, rektorn, klassförståndaren osv, ser jag suger ut varje droppe energi från sambon. Vilket i sin tur gör att han inte alls har tålamod med tjejen. Lillasyster däremot, som är väldigt lätt får uppmuntran, kramar, beröm och liknande. Med stortjejen blir det bara tjat och skäll på.

Jag förstår men det är nog inte dumt att få en utomståendes åsikt, om alla är med på det och man får det från någon som är van att ge den typen av råd, behöver väl inte vara så dramatiskt om man planerar lite för en träff med de berörda i familjen

Habiliteringen brukar ha kurser/föredrag/info för anhöriga. Kan inte du och sambon gå tillsammans? Oavsett vad han lärt (el inte lärt) sig tidigare, så är ni ju två vuxna i familjen och bör därför få samma info att diskutera.

Och jag förstår inte vad som är så drastiskt med att gå till familjerådgivningen. Låter som typiskt "stoppa-huvudet-i-sanden"-beteende. Om vi går dit betyder det att vi har problem, så vi går inte dit, då har vi inga (stora) problem?

Av vad du skrivit så låter det faktiskt som hela familjen har stora problem. Iaf storasyster, pappan och du själv. Det kommer naturligtvis att påverka lillasystern också, även om det verkar som allt funkar bra för henne just nu.

sweeney_todd skrev:...
Frågan är vad jag kan göra. Kan jag gå på kurser via HAB själv? Är de ens något att gå på?
Vad kan jag göra annars för att förbättra situationen?

Och ja, jag ska prata med sambon, ska bara fundera lite på hur jag ska lägga upp det. Det är en väldigt känslig fråga för honom.. Vill bara ha lite input härifrån.
Vad skulle ni göra om ni var i min situation?

Det där med HAB får någon annan svara på, har ingen aning om hur det funkar. Men mycket information och bra föreläsningar kan du hitta på nätet, sök på Svenny Kopp exempelvis. Hon har mycket kunskap om just flickor med autism och add/adhd och de svårigheter som dessa flickor kan ha.

Det låter som att pappan är ganska överbelastad.
Kanske har det med hans AS-drag att göra att orken tryter (Vi med AS blir ofta utmattade av själva livspusslet, att få familjeliv och allt annat att fungera får många av oss att faktiskt gå in i väggen till slut.) vilket påverkar allt från tålamod till ork att vara pedagogisk. Det kan ju hända att han även är lite okänslig och oförstående inför dottern på grund av de dragen...kanske behöver han förstå mekanismerna bakom dotterns beteende, att någon väldigt konkret förklarar hur dotterns AS och ADD får henne att agera som hon gör, att hon inte kan förväntas att klara av allt på samma nivå som jämnåriga och framför allt att hon inte med vilje är besvärlig.
Eller har han faktiskt förstått allt det redan? Då är det oförlåtligt att inte ge dottern det stöd hon behöver hemmavid och att tvärtom ytterligare försvåra situationen för henne...då behöver ni hjälp utifrån.

Det där att pappan och lillasystern liksom gaddar ihop sig mot storasyster är nog ändå inte ett helt ovanligt mönster i en familj där någon mår mycket sämre än de andra och är besvärlig att ha att göra med.
Att uppmärksamma det som du nu gör är en väldigt bra början - överhuvudtaget en stor eloge till dig som tar dig an bonusbarn på det här viset och orkar bry dig - kanske räcker det med att diskutera igenom det du observerat med pappan?
Om han förstår sin egen roll i det hela så kanske han också är beredd att försöka ändra på det beteendemönster som han och lillasystern halkat in i.

Om han däremot har en helt annan syn på det hela eller har svårt att förstå vad du syftar på så är det läge att försöka få med honom på familjerådgivning eller liknande.

Generellt verkar det som att flickor med AST ofta har en tuff uppväxt och speciellt en väldigt jobbig tonårsperiod. Det är så mycket som händer i kroppen, hormoner som ställer till det och kraven utifrån som ökar hela tiden. Att hantera allt det är ofta övermäktigt och många utvecklar psykisk ohälsa till följd av det här som sedan följer med en långt upp i åldern, kanske hela livet. (Jag hänvisar till Svenny Kopps föreläsningar även här.)

AS är ju en störning i utvecklingen, så din bonusdotter må se ut som en 12-åring men inombords är hon kanske mycket mer omogen än så, samtidigt som hormonerna börjar ställa till det humörmässigt, kroppen börjar förändras (både inre som yttre förändring är ofta svåra att hantera vid AS) och det sociala samspelet med omgivningen blir mer påtagligt och ställer till det med fler misslyckanden som är svåra att hantera osv.
Puberteten är ju en svår tid och extra svår om man har flera funktionsnedsättningar.
I det läget är det guld värt att ha en bonusmamma, en extra vuxen, som bryr sig!

Jag är lite för mosig i skallen just nu för att skriva mer men det finns definitivt mer att skriva om flickor med AST och uppväxtvillkor, hur tufft det kan vara. Hoppas andra här kan fylla i med mer info.

Välkommen till forumet också.

Boktips:
Aspergirls: Empowering Females with Asperger's Syndrome
Kanske för tidigt, men där kanske finns en del insikter iaf.

En fundering, kan det vara så att bonusdottern har blivit så pressad under en längre tid att det numera konstant är problem? och att en paus från allt drama skulle kanske lugna ner situationen?

LILITH_ Tack så jättemycket för svaret! Du gav mig mycket att tänka på.

Ja det är sant att pappan är överbelastad, både av jobb som han vantrivs fruktansvärt på och av situationen här hemma. Försöker hjälpa till så gott det går, men i princip allt är ju situationer han måste ta själv. Som att åka tidigt från jobbet och prata med fritids då dottern fått en låsning. Jag är övertygad om att han inte förstår sig på henne, häromdagen sa han tex att han tror att känslan att må dåligt är den enda känslan som dottern är kapabel att känna.
Visst, hon är väldigt neutral, men bara för att hon inte kan förmedla känslorna på vårat språk betyder ju inte det att hon inte har känslor alls liksom.

Jag började prata lite med sambon i går och han verkar vara inne på min linje att alla vi har beteendemönster som måste brytas. Storasyster ska byta psykolog, där jag kommer att få vara med om jag vill. Vi pratade om att lillasyster ska börja gå i en syskongrupp, hon är dock ett år för liten i nuläget.
Det jag inte pratade om var situationerna då han och lillasyster vänder sig emot storasyster tillsammans, det var inte riktigt läge för det igår. Men jag känner att han är väldigt lyhörd för det jag har att säga i alla fall, en riktig pärla är han.
Känner mig nästan lite dum som var beredd på något annat.

Alien skrev:Habiliteringen brukar ha kurser/föredrag/info för anhöriga. Kan inte du och sambon gå tillsammans? Oavsett vad han lärt (el inte lärt) sig tidigare, så är ni ju två vuxna i familjen och bör därför få samma info att diskutera.

Och jag förstår inte vad som är så drastiskt med att gå till familjerådgivningen. Låter som typiskt "stoppa-huvudet-i-sanden"-beteende. Om vi går dit betyder det att vi har problem, så vi går inte dit, då har vi inga (stora) problem?

Av vad du skrivit så låter det faktiskt som hela familjen har stora problem. Iaf storasyster, pappan och du själv. Det kommer naturligtvis att påverka lillasystern också, även om det verkar som allt funkar bra för henne just nu.

Får jag gå på habs kurser? Då jag inte är vårdnadshavare menar jag. Lär man sig mycket på dessa kurser?

Jag tycker att det är lite drastiskt att gå till familjerådgivningen. Jag vill kunna försöka själv först. Sambon är ännu värre än vad jag är.

Ja, hela familjen har problem, inklusive lillasyster i allra högsta grad. Hon är lätt att ha att göra med och gör nästan alltid som man säger, sköter skolan och allt sådant där.
Men hon blir ovän med kompisar mycket lättare, hon ska alltid berätta hur duktig hon är och vad ordentlig hon är när storasyster är i närheten. Hennes attityd mot systern är också i nuläget riktigt dåligt. Hon är provocerande och så gott som alltid snäsig när hon tror att vi vuxna inte hör. Hon kan också säga saker som att hon vill att storasyster aldrig hämtas från korttids som är 1 helg i månaden och liknande.

antonius skrev:Jag förstår men det är nog inte dumt att få en utomståendes åsikt, om alla är med på det och man får det från någon som är van att ge den typen av råd, behöver väl inte vara så dramatiskt om man planerar lite för en träff med de berörda i familjen

Det är ju just det, att det inte är säkert att alla är med på det. Storasyster kommer definitivt inte vara med på det och sambon, ja han är en sådan som alltid ska klara av saker själv.

Hela min familj gaddade ihop sig mot mig, det är nog inget ovanligt, de slog mig gul och blå allihop. Vi snackar järnrör, dörrtrösklar och knytnävar. Jag fick inte göra samma saker som brorsan mm. De har erkänt att de behandlade mig som skit. Mor och far har även sagt att det vore enklare om jag vore död, men att de inte är något de egentligen önskar. Men tanken har slagit dem några gånger. Min bror har ett väldigt normalt Svensson liv, medan jag är ganska trasig nu. Jag är fortfarande den ända som inte får julklappar på julafton. Dock får jag julkort av farsan nu för tiden. Men de får de andra med.

plåtmonster skrev:Boktips:
Aspergirls: Empowering Females with Asperger's Syndrome
Kanske för tidigt, men där kanske finns en del insikter iaf.

En fundering, kan det vara så att bonusdottern har blivit så pressad under en längre tid att det numera konstant är problem? och att en paus från allt drama skulle kanske lugna ner situationen?

Tack så mycket för tipset, den ska jag kolla in.

Jag vet faktiskt inte om hon blivit pressad. Inte mer än vanligt i alla fall. Och det är inget speciellt som hänt, förutom att jag flyttade in för drygt ett år sedan då och mamman separerade med sin partner i våras.
Jag tror mer att vi alla är inne i en nedåtgående spiral och behöver bryta mönster. Kanske få in lite fler rutiner?
Sedan tror jag att det kan vara det som LILITH_ säger, att hon är på väg in i puberteten och allt som hör dit, vilket blir lite övermäktigt.
Jag vet ju hur jag själv var i tonåren, åren mellan 7an och 3an på gymnasiet var som en nattsvart avgrund för mig. Skulle aldrig vilja tillbaka till den tiden i livet igen någonsin.

Intressant skrev:Hela min familj gaddade ihop sig mot mig, det är nog inget ovanligt, de slog mig gul och blå allihop. Vi snackar järnrör, dörrtrösklar och knytnävar. Jag fick inte göra samma saker som brorsan mm. De har erkänt att de behandlade mig som skit. Mor och far har även sagt att det vore enklare om jag vore död, men att det inte är något de egentligen önskar. Men tanken har slagit dem några gånger. Min bror har ett väldigt normalt Svensson liv, medan jag är ganska trasig nu. Jag är fortfarande den ända som inte får julklappar på julafton.

Så oerhört tråkigt att höra. Det hugger i hjärtat att läsa.
Jag hoppas verkligen att du kommit bort från de där personerna, att du fått hjälp att bearbeta det som hänt och att du genom livet träffar många som bryr sig om dig.

sweeney_todd skrev:

Intressant skrev:Hela min familj gaddade ihop sig mot mig, det är nog inget ovanligt, de slog mig gul och blå allihop. Vi snackar järnrör, dörrtrösklar och knytnävar. Jag fick inte göra samma saker som brorsan mm. De har erkänt att de behandlade mig som skit. Mor och far har även sagt att det vore enklare om jag vore död, men att det inte är något de egentligen önskar. Men tanken har slagit dem några gånger. Min bror har ett väldigt normalt Svensson liv, medan jag är ganska trasig nu. Jag är fortfarande den ända som inte får julklappar på julafton.

Så oerhört tråkigt att höra. Det hugger i hjärtat att läsa.
Jag hoppas verkligen att du kommit bort från de där personerna, att du fått hjälp att bearbeta det som hänt och att du genom livet träffar många som bryr sig om dig.

Jag träffar dem alla, men det är kanske inte de mest givande mötena. Morsan ler gärna, brorsan ignorerar mig halvt, medans hans fru tycker om att prata med mig. Farsan, hör av sig när han vill, men svarar gärna inte när jag har frågor etc. Jag trodde mitt liv såg ganska normalt ut, förrens min psykolog sa till mig att det inte är ett bra liv alls.

Jag har världens sämsta självkänsla och det är svårt att träffa någon som bryr sig då. Det skiner liksom igenom efter ett tag. Det jag menar är, försök vara sjyst mot henne om du ser att det gaddar ihop sig, det kan mycket väl vara så.

sweeney_todd skrev:Får jag gå på habs kurser? Då jag inte är vårdnadshavare menar jag. Lär man sig mycket på dessa kurser?

Jag fick gå en anhörigskurs utan att vara vårdnadshavare (var sambo med barnets mamma).

Jag fick ut en del matnyttig information från kursen, men kunde även bidra själv med en hel del eftersom jag har diagnoserna Asperger och ADHD.