Oj, hela tråden

Fint inlägg btw, hoppas du också hittar denne någon att hålla om och älska för evigt

Stor kram till dig administrerad av den som blir den som delar famn med dig

rdos skrev:

Pemer skrev:Men jag tycker de här frågorna är ett område där mycket av diskussionen känns oerhört mer NT-mässig än vad jag nog skulle ha velat tro om en målgrupp av andra aspergare, det måste jag verkligen säga...en aspekt jag nog aldrig tagit upp när dessa ämnen diskuterats?

Instämmer. Jag var på god väg att skriva ett ilsket inlägg i tråden efter allt ryggdunkande om hur relationer skulle skapas i samband med Nallens frågor om "instruktionsbok".

Jag får tyvärr en känsla av att de tjejer som gick före och skulle beskriva för Nallen och andra hur de skulle få till en relation gav mängder av oseriösa råd som ingen Aspie borde lyssna på. Vidare kan man inte på ett generellt sätt beskriva detta på det vis som gjordes, med tydlig vink att man borde lära sig att fatta vad NT-kvinnor ville ha. Riktigt inkonsekvent blev det när Weasley babblade på en massa om hur "spelet fungerade" för att nästa andetag påstå att hon inte ville bli uppraggad.

Så jag skulle vilja säga: Skärpning tjejer! Sluta snacka i NT-termer kring relationer utan att berätta vilken målgrupp ni syftar på. Jag är säker på att ni kommer att lura en och annan aspie-kille här annars + (vilket är ännu värre) utöva fel inflytande på de Aspie-tjejer som är singlar och inte heller får till någon relation. Att försöka tuta i dem att de skulle bli lyckligare om de kräver att deras partner ska kunna spela "NT-spelet" perfekt är garanterat ett väldigt bra recept för att förbli singlar!

1. Men har nallen m fl uttryckligen sagt att de enbart är intresserade av aspiekvinnor? Eftersom de flesta kvinnor är NT, så är det rimligt att råden utgår från dem.

2. Gränsen mellan NT- och AS-kvinnor är inte knivskarp. Massor av saker (men inte allt) som gäller för många NT-kvinnor gäller för mig med. (Och kom nu inte och påstå att jag inte är någon "äkta aspie"! )

rdos skrev: Observera oxå vilka som skrivit allt detta. Ingen av dem har problem med relationer!!!

Så man är mer kvalificerad att skriva om relationer om man inte har någon än om man har någon? Hur går det ihop rent logiskt?

Påminner om vad en annan (inte längre aktiv) forummedlem skrev till alla som svarade honom: Om de inte hade några problem, hade de inget att säga. Om de inte hade någon relation, hade de heller inget att säga.

Alien skrev:... har nallen m fl uttryckligen sagt att de enbart är intresserade av aspiekvinnor?

Nej, inte jag ialafall.

Min stora sorg i livet är att jag aldrig har träffat någon tjej ! skäms att jag är oskuld som 26 åring, anses ju vara onormalt, men för mig något jag har valt fram tills nu eller kanske inte valt men har bara blivit så . Har ett flertal gånger varit olyckligt kär i et antal tjejer och det är fruktansvärt. det gör så ont så att jag inte kan beskriva i ord hur ont det gör :'(, blir så fruktansvärt avundsjuk på alla andra som får flickvänner hur lätt som helst ! och det gör att min sorg blir ännu värre, finns det någon på detta forum som känner samma sak ? Mvh än förtvivlad kille / Kram

Jag var 34 när jag blev ihop med min första tjej, hade knappt ens pussat på någon innan...

Jag var väl desperat fram till strax efter fyllda 30 sen gav jag upp och då plötsligt dök hon upp i mitt liv.

Jag var 41 år när jag träffade min älskade.

Krick87 skrev:Min stora sorg i livet är att jag aldrig har träffat någon tjej ! skäms att jag är oskuld som 26 åring, anses ju vara onormalt, men för mig något jag har valt fram tills nu eller kanske inte valt men har bara blivit så . Har ett flertal gånger varit olyckligt kär i et antal tjejer och det är fruktansvärt. det gör så ont så att jag inte kan beskriva i ord hur ont det gör :'(, blir så fruktansvärt avundsjuk på alla andra som får flickvänner hur lätt som helst ! och det gör att min sorg blir ännu värre, finns det någon på detta forum som känner samma sak ? Mvh än förtvivlad kille / Kram

Istället för att gå runt och vara olyckligt kär under en längre period så är det bättre att sikta in sig på andra tjejer som man finner intressanta! Att vara olyckligt kär hjälper föga och det märks utåt vilket gör en mindre attraktivt. Självförtroende är a och o och är viktigt att hålla upp, annars blir det bara skit av allt (även om man ser bra ut). Försök bryta den onda spiralen och tyck inte synd om dig själv!

Ett annat sätt är att söka sig till platser där det finns mycket tjejer, t.ex. genom sina intressen. Gå med i något ungdomsförbund (brukar vara en gräns på upp till 28-30 år). Andra saker du kan göra (viktigt att du har intresset för det och tycker det är kul) är att engagera dig politiskt, gå med i djurens rätt eller liknande, klätterförening, skytteförening etc.

Finns även många andra sätt...

Jag är inget bra exempel känner jag, jag har haft tur.
Fick min första pojkvän när jag var 17 och min andra när jag var 22.

Olycklig kärlek, jag vet hur det känns. Sitter själv i den båten just nu. Men det blir bättre, det är iaf så de säger.
Om du vill hitta en partner så måste du nog sluta leta för då hittar du aldrig någon. Jag tror starkt på att man hittar den rätte när man slutar leta.

Apollo skrev:Olycklig kärlek, jag vet hur det känns. Sitter själv i den båten just nu. Men det blir bättre, det är iaf så de säger.
Om du vill hitta en partner så måste du nog sluta leta för då hittar du aldrig någon. Jag tror starkt på att man hittar den rätte när man slutar leta.

Ja precis, det gjorde jag, hittade en underbar man när jag inte ens letade efter det.

Det svåra är att sluta leta, när man väl har börjat.
Men det lönar sig, förhoppningsvis.

Jag har haft ett par flickvänner men det senaste förhållandet tog slut för ca 1,5 år sedan.
Skulle kärlek uppstå i framtiden så vore det skoj, men inget jag springer och oroar mig för längre. Nu satsar jag nog mer på att skaffa mig en hund istället.
Däremot är vänner viktigt... om jag nu får någon förutom de få jag har och är verkligen glad för.

Visst, har jag haft en pojkvän men då var jag i mitt tycke väldigt ung och egentligen inte alls redo.Tog en del fel beslut enbart för att jag var rädd att han inte skulle tycka om mig eller göra slut.

Detta är baserat på egen erfarenhet, om man blir för fokuserad på att leta efter någon att älska så kan det bli så att man kanske går miste om någon vettig människa. Blir du för desperat i letandet så är det som om du sänder ut omedvetna signaler till det motsatta könet, eller potentiella partners. Som konsekvens kommer de bara att fly från dig.

Så mitt råd är att försöka hitta någonting annat att lägga mer energi på.
Kanske en hobby eller någonting som du gillar göra.

Jag har för första gången i mitt 27-åriga liv funnit kärleken, och blivit tillsammans med en underbar pojke som jag verkligen älskar, och som jag känner att jag inte vill leva utan! Vi träffades faktiskt här på forumet, han började skriva till mig samma dag som jag blev medlem här, och sedan dess har vi haft kontakt. Vi träffades för första gången på riktigt i oktober 2013, och blev förälskade i varandra. Vi fortsatte att träffas och umgås med varandra, och blev tillsammans den 2 december 2013. Jag är alltid så lycklig när jag är tillsammans med honom, och får känna hans beröring. Jag känner mig trygg med honom, och det är jag med ytterst få människor! Han betyder väldigt, väldigt mycket för mig och just nu älskar jag honom så mycket att jag känner att om jag inte får vara tillsammans med honom så vill jag inte leva längre. Jag älskar honom så att det gör ont... *gråter* Det som är så jobbigt nu är att han inte är förälskad i mig längre, han vet inte vad han känner för mig, vilket får mig att bryta ihop... Jag bara gråter och gråter... Jag vill ju bara vara tillsammans med honom för all framtid... Jag har sagt hela tiden att om han inte vill ha mig som flickvän längre så vill jag fortsätta att vara hans vän så länge som jag lever. Han får inte försvinna ur mitt liv! Jag har mått så bra de senaste månaderna, och det beror på stor del för att han har funnits vid min sida. Jag älskar honom verkligen!

Är det någon här inne som kan svara på följande frågor, så vore det enormt tacksamt och till stor nytta för mig och min pojkvän.
Hur länge är det "normalt" att en förälskelse pågår?
Vad händer sen när själva nyförälskelsen lagt sig, är det vanligt att det inte känns lika "intressant" och "spännande" som i början?
Vad är viktigast tycker ni; kyssar eller smek?

Jag är så djupt förälskad i min raring att jag verkligen hoppas att hans känslor för mig blir som de var förut...

Alla råd är välkomna, tack på förhand.

Geisha skrev:Är det någon här inne som kan svara på följande frågor, så vore det enormt tacksamt och till stor nytta för mig och min pojkvän.
Hur länge är det "normalt" att en förälskelse pågår?
Vad händer sen när själva nyförälskelsen lagt sig, är det vanligt att det inte känns lika "intressant" och "spännande" som i början?
Vad är viktigast tycker ni; kyssar eller smek?

Jag är så djupt förälskad i min raring att jag verkligen hoppas att hans känslor för mig blir som de var förut...

Alla råd är välkomna, tack på förhand.

Jag tror själva förälskelsefasen generellt sett brukar vara några månader upp till ett år eller två. Det varierar, men märker det. När själva förälskelsefasen har passerat det är då själva vardagen brukar komma fram.

Man kanske lägger märke till saker eller vanor som ens partner har som man inte stört sig på då man var förälskad. När förälskelsefasen är över så är det vanligtvis så att känslorna kanske blir djupare och förändras. Du går från förälskelse till kärlek helt enkelt. Så ja, det kan hända att själva spänningen försvinner när förälskelsen har lagt sig.

Tråkigt att höra om dig och din pojkvän hoppas att det löser sig för dig.

Kärlek är inte lika intensiv som förälskelse men ändå är kärlek något att bygga en framtid på, en kärlek kan hålla livet ut (det gör knappast en förälskelse, inte minst eftersom man många gånger fungerar ganska konstigt, man är inte riktigt sig själv).

Jag hittade en länk för några dagar sedan om skillnanden mellan kärlek och förälskelse, se här.

Jag saknar ibland någon att vara med jag också. Jag letar inte heller efter kärleken, men det sägs ju att den kommer när man faktiskt inte letar.

Det där med att sluta leta så kommer kärleken kanske funkar av ren slump för folk som är mycket utåtriktade, umgås med mycket folk, är kontaktsökande och har lätt för att få vänner.

Tillhör man inte den kategorin gör man nog bäst i att fortsätta letandet.

sugrövmanövern skrev:Det där med att sluta leta så kommer kärleken kanske funkar av ren slump för folk som är mycket utåtriktade, umgås med mycket folk, är kontaktsökande och har lätt för att få vänner.

Träffar man inga alls eller alltid samma personer så funkar det (kanske) inte (kanske inom parentes syftar jag på att man faktiskt kan träffa på någon via nätet, jag känner ett flertal personer som träffat någon via nätet, utan att leta aktivt).

Men att hitta någon som tycker om mig? Det är ju en sak att jag tycker om någon. Min erfarenhet är tyvärr sådan att när jag visar att jag tycker om någon, så drar vederbörande.

sugrövmanövern skrev:Det där med att sluta leta så kommer kärleken kanske funkar av ren slump för folk som är mycket utåtriktade, umgås med mycket folk, är kontaktsökande och har lätt för att få vänner.

Tillhör man inte den kategorin gör man nog bäst i att fortsätta letandet.

Jag tillhör den inte, ser härmed till att förändra mitt jaktbeteende och tillvägagångssätt. Tack för hjälpen!

Geisha skrev:Jag har för första gången i mitt 27-åriga liv funnit kärleken, och blivit tillsammans med en underbar pojke som jag verkligen älskar, och som jag känner att jag inte vill leva utan! Vi träffades faktiskt här på forumet, han började skriva till mig samma dag som jag blev medlem här, och sedan dess har vi haft kontakt. Vi träffades för första gången på riktigt i oktober 2013, och blev förälskade i varandra. Vi fortsatte att träffas och umgås med varandra, och blev tillsammans den 2 december 2013. Jag är alltid så lycklig när jag är tillsammans med honom, och får känna hans beröring. Jag känner mig trygg med honom, och det är jag med ytterst få människor! Han betyder väldigt, väldigt mycket för mig och just nu älskar jag honom så mycket att jag känner att om jag inte får vara tillsammans med honom så vill jag inte leva längre. Jag älskar honom så att det gör ont... *gråter* Det som är så jobbigt nu är att han inte är förälskad i mig längre, han vet inte vad han känner för mig, vilket får mig att bryta ihop... Jag bara gråter och gråter... Jag vill ju bara vara tillsammans med honom för all framtid... Jag har sagt hela tiden att om han inte vill ha mig som flickvän längre så vill jag fortsätta att vara hans vän så länge som jag lever. Han får inte försvinna ur mitt liv! Jag har mått så bra de senaste månaderna, och det beror på stor del för att han har funnits vid min sida. Jag älskar honom verkligen!

Är det någon här inne som kan svara på följande frågor, så vore det enormt tacksamt och till stor nytta för mig och min pojkvän.
Hur länge är det "normalt" att en förälskelse pågår?
Vad händer sen när själva nyförälskelsen lagt sig, är det vanligt att det inte känns lika "intressant" och "spännande" som i början?
Vad är viktigast tycker ni; kyssar eller smek?

Jag är så djupt förälskad i min raring att jag verkligen hoppas att hans känslor för mig blir som de var förut...

Alla råd är välkomna, tack på förhand.

Rent biologiskt så är det väl mest normalt att ens förälskelse sträcker sig från ett par veckor till några månader. Det är mycket ovanligt att man kan hålla kvar i det upp ända upp till 1,5 år – men det förekommer tydligen också.

Själv blir jag bara gladare ju snabbare förälskelsen lägger sig. Det är ju då "den riktiga relationen" tar vid, så att säga.

Tror inte du ska gå och hoppas på att killen blir förälskad i dig på nytt – låter som ett säkert sätt att generera onödig friktion.

nano skrev:Jag längtar efter o hitta någon att tycka om jättemycket, så pass att jag blir kär.

Har du hittat någon du tycker väldigt mycket om, hur gick det till?
Vad gjorde du för att lyckas?
Vad var den inledande upplevelsen?

Får gärna beskriva flera tidigare tillfällen om du har det.
Själv har jag aldrig varit ihop med någon, men har/har haft trevliga tjejbekanta

vill också hitta nån att tycka om. vill också bli omtyckt. men har aldrig gillat nån och ingen har gillat mig. tror mina känslor är förstörda av all ensamhet. känns jävligt jobbigt och konstantera redan som 13 år gammal att jag kommer vara ensam livet ut, jag är nu 22 och fortfarande ensam. ser ingen lösning på problemet. är för konstig för andra människor.

Utifrån vad jag lärt mig så kan man aldrig bli lycklig tillsammans med en annan person.
Att gå runt och vänta på att man ska bli "räddad" av en annan person och på uppnå lyckan
så fort man hittat denna partner är enligt mig bara ett sätt att lura sig själv.

Kanske låter hårt, men man kan aldrig och bör aldrig gå runt
och hoppas att lyckan kan uppnås
så fort man träffar den där partnern.

Man kan nämligen vara minst lika olycklig tillsammans med någon,
det enda som ändrats är ju att man blivit kär.
För att kunna hitta någon att tycka om så måste man respektera sig själv,
acceptera sina brister och älska och värdesätta sig själv.
Om man inte gör det så blir det ytterst svårt
att hoppas på att hitta en partner som tycker om en och som behandlar en på rätt sätt.
Visst kan du fortfarande hitta någon som tycker om dig men med största sannolikhet kommer
det inte vara den person du söker.
Vad jag menar är att personen i fråga antagligen
inte kommer känns rätt för dig, kommer att behandla dig som skit på ett eller annat sätt.
Om du först inte lär dig att respektera,
värdesätta och acceptera dig själv samt att sätta gränser.

Att sätta gränser, är enligt mig att respektera och värdesätta jaget.
Säga ifrån när du upplever att någon gör fel gentemot dig
men också veta vart gränsen går i olika sammanhang.

(Inte menat att såra någon med detta inlägg, bara en allmän reflektion).