Jag har ett specialanpasat jobb inom LSS för att jag inte klarar allt man måste uppfylla angående krav för tex att kunna få en trygghetsaställning så antar att det är lite mer accepterat eller vad man ska säga på mitt jobb om man inte gör allt perfekt.

Men en sak jag tycker är väldigt jobbigt är när jag verkligen försöker förklara hur jag menar och tänker för att jag vill undvika missförstånd och konflikter på jobbet. Jag tycker verkligen jag anstränger mig för att förklara mina oftast röriga och invecklade tankar. Oftast säger de att de förstår, men sen när jag väl hamnar i en situation där jag inte vet hur jag ska göra slutar det oftast med att någon blir sur på mig och ber mig förklara vad jag menar. Då blir jag oftast arg och ledsen för att jag ansträngt mig att berätta hur jag ser på saker och de har sagt att de förstår. Men om de förstår, varför blir de då sura och vill prata mer om det? Kan ta ett exempel.

Igår sa min handledare att det lätt blir dålig stämning om någon går runt och är negativ över det mesta. Jag vet att jag säger som jag tycker, tycker jag något är tråkigt säger jag det utan att tänka mig för. Jag sa att jag ska försöka tänka på det att inte alltid säga direkt om något är tråkigt eller jobbigt då jag egentligen förstår att man inte bara kan ha roligt jämt. Det tyckte min handledare lät jätte bra sa hon igår, sen var det inget mer med det och jag uppfattade det som att vi förstod varandra och var klar med det ämnet.

Sedan idag på jobbet var det en annan i min grupp som sa emot allt i prencip, gjorde vi en sak så var det fel men ändrade vi något som hon hon ville ha det så då sa hon att hon ändrat sig igen och att det var helt fel. Sen gjorde hon verkligen allt för att provocera och gick runt och svor och klagade på det mesta jag gjorde. Försökte verkligen inte bry mig utan antingen svarade jag henne inte för kände att det är onödigt att ställa till med bråk så försökte koncentrera mig på min uppgift allt jag kunde. Senare kom en annan i arbets gruppen och började säga emot den här kvinnan så de började bråka och de klagade tillsammans på det mesta som hände. Inklusive det jag gjorde. Kände att jag blev mer och mer arg och ledsen men försökte att inte visa något utan fortsatte med mitt.

Tillslut kände jag att jag inte orkade lyssna för blev väldigt ledsen över vissa saker de sa så frågade min handledare om jag kunde få gå iväg 2 minuter för mig själv och lugna ner mig lite då det kändes bättre än att börja bråk med de med tanke på samtalet igår om att försöka vara positiv och bidra till en trevlig stämning på jobbet. Jag sa att jag behövde vara ensam en stund och skulle uppskatta om ingen följde efter. Men då började min handledare ändå gå efter mig och fråga varför jag var sur. Svarar då att "Nej jag är inte sur utan känner att jag behöver vara själv lite så jag kommer om en stund". Ändå fortsätter hon att gå efter mig plus att en annan i gruppen börjar följa efter. Känner att jag blev så pass ledsen att jag börjar gråta och vill inte visa att jag gråter så höjde då rösten lite och sa mer bestämt att jag vill verkligen vara själv nu för jag är på dåligt humör och vill inte säga något jag kommer ångra senare så var snäll och lämna mig ifred. Men trots detta går min handledare efter och då brast det för mig då jag tycker att jag var väldigt tydlig.

Så jag börjar förklara att jag har väldigt svårt att vara positiv när de 2 hela tiden klagar, påverkar allt jag gör och bråkar och att jag tar åt mig och blir ledsen men att jag verkligen försökt att inte säga något negativt. Då säger hon att "ja man kan ju ha en dålig dag men man ska inte vara negativ hela dagen för det och att jag inte ska ta åt mig för vad de gör". Men jag har svårt för sånt och sa det att jag blir påverkad negativt när någon står bredvid och klagar oavbrutet och är sur hela tiden. Sen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon svarar då att hon inte tänker säga åt de utan fortsätter säga att jag inte ska vara negativ en hel dag. Men vaddå. Jag hade försökt skoja och vara glad och inte låtsas om de här personerna fram till dess. Jag hade lyckas vara glad 3,5 timmar och detta hände 30 minuter innan jag slutar. Hatar när det blir så här.

Vad gör jag för fel? Är jag otydlig? Är det verkligen att vara negativ en hel dag om man tänker på det jag beskrev?


Moderator Alien: Delade upp texten i flera stycken för större läsbarhet.

Millan8950 skrev:sa min handledare att det lätt blir dålig stämning om någon går runt och är negativ över det mesta. Jag vet att jag säger som jag tycker, tycker jag något är tråkigt säger jag det utan att tänka mig för.

Låter som att din handledare är klassisk neurotyp som inte begriper sig på eller respketerar hur personer med asperger fungerar.

Millan8950 skrev:Jag sa att jag behövde vara ensam en stund och skulle uppskatta om ingen följde efter. Men då började min handledare ändå gå efter mig och fråga varför jag var sur.

Dålig respekt verkar handledaren också ha. Kanske man skall kasta saker på de som följer efter för att de skall begripa. Ibland måste man ta i för att budskapet skall gå hem. Ett alternativ är att springa iväg.

Millan8950 skrev:Då säger hon att "ja man kan ju ha en dålig dag men man ska inte vara negativ hela dagen för det och att jag inte ska ta åt mig för vad de gör". Men jag har svårt för sånt och sa det att jag blir påverkad negativt när någon står bredvid och klagar oavbrutet och är sur hela tiden.

Handledaren verkar ha dålig insikt.

Vad är det för slags ställe? vad är det för arbetsuppgift? och vad tjänar du på att vara där?

(bryt gärna upp din text i stycken nästa gång dock)

Ber om ursäkt att det blev en lång sammanhängande text. Ska tänka på det i fortsättningen.

Jag är på en daglig verksamhet och vad jag tjänar på att vara där, ja om du menar pengar så 22:50 för 4 timmar.
Min handledare har jobbat många år och tror hon anser lite att hon jobbat länge så hon vet hur saker ska lösas och göras och har egentligen ingen aning om hur mycket hon vet om Asperger....

Ja, jag får testa att antingen skrika åt de som följer efter eller att låsa in mig på toaletten och vänta till de går. Känner att de gör saken bara värre genom att följa efter mig då jag får mer eller mindre panik då om de inte respekterar när det blir för mycket. Funderar på att be om att få berätta för hela gruppen jag är i inklusive handledare vad det innebär och hur jag känner.

Är en grupp på 6 personer/brukare plus en handledare och vi är på ett badhus där vi hjälper till att städa i källaren, sköta om miljön ute som trädgårds skötsel, sortera sopor och åka till återvinningen, skotta snö på vintern, måla tex möbler, måla över klotter, plocka skräp och fylla på ved i en bastu.

För den lönen och en så knepig handledare hade jag bara slutat tvärt. Måste vara en bra affär för kommunen iaf som slipper anställa folk för en riktig lön.

Har du gått någon utbildning tidigare i livet?

Jag tycker att du ska prata med din LSS-handläggare om att din handledare vet för lite om AS. Hon behöver lära sig att när du är nära bristningsgränsen och går därifrån så ska hon inte följa efter, även om det känns naturligt för henne. Hon får vänta. Du måste få tid att återhämta dig.

En annan sak är att det känns orättvist om andra (vanliga) får vara negativa och klaga, men inte du.

När man har DV får man ingen ordentlig lön, eftersom man förutsätts vara försörjd genom aktivitets/sjukersättning.

-Ser du DV som jobb?
I så fall är det nån som har lurat dig.

Ovidkommande i detta fall. Arbetskamrater som man (inte) kommer överens med kan man ha både på vanliga jobb och på DV.

Alien skrev:Ovidkommande i detta fall. Arbetskamrater som man (inte) kommer överens med kan man ha både på vanliga jobb och på DV.

Nej ett DV är inte en arbetsplats utan en sysselsättning. Det är en viss skillnad.

Du som är i yrkesverksam ålder och inte kan arbeta på grund av din funktionsnedsättning kan få hjälp med att hitta en sysselsättning som är anpassad till dina förutsättningar. Sådant stöd ansöker du om hos din kommun.

http://www.1177.se/Stockholm/Tema/Funkt ... lsattning/

Det vet jag väl, du behöver inte informera om det självklara.

Jag påpekar att det är ovidkommande i detta fall. TS frågar om hur hen ska slippa bli missförstådd av sina arbetskamrater. Det är ju ett arbete TS utför, vad man än kallar det.

Alien skrev:Ovidkommande i detta fall. Arbetskamrater som man (inte) kommer överens med kan man ha både på vanliga jobb och på DV.

-Det finns socionomer och en del andra som gärna vill lura i naiva aspergare att LSS-åtgärden daglig verksamhet är eller ska upplevas som arbete, som nåt viktigt, som nåt reellt.

Detta är ingenting annat än bedrägeri och tål därför att påpekas upprepade gånger.

Om DV vore nåt viktigt, en merit av betydelse, skulle man se det i människors CVn.
Om DV vore nåt reellt skulle folk skryta om det.
Om DV skulle vara bra för plånboken skulle ersättningen för det första inte vara skrattretande minimal, alltså mindre än vad en femtonårig jordgubbssäljare tjänar, och för det andra inte kallas nåt så förolämpande som "flitpeng".

Hur var det, kommunerna får pengar av staten för att sätta in folk i såna åtgärder va?
Om inte så kan man tänka sig att de vill bättra på arbetslöshetsstatistiken.
Man kan också tänka sig att ju fler som vistas på DV - desto fler föreståndare.
Och att vara föreståndare är också en födkrok.

Detta är inte påhopp mot TS utan syftet är att medvetandegöra orsaksförhållanden och att bidra med relevant samhällskritik.
Säger det så kanske vi slipper höra om hur elak jag är fram och tillbaka.

Tack för era svar ur olika synvinklar.

Jo jag vet att man inte kan jämföra det med ett "riktigt" arbete. För det första får jag ju ingen lön att prata om direkt. Sen är det ju inte så att man har samma krav heller som när man har lönebidrags anställning tex. Men väljer ändå att använda ordet arbetskamrater av den anledningen att jag utför ju vissa uppgifter där tillsammans med de andra brukarna som det egentligen heter och känns som ett trevligare ord enligt mig med arbetskamrater än "de övriga brukarna". Jag har insikt om att kommunen tjänar på att ha oss där. Vilket känns helt fel men tog inte upp det för att jag vet det och jag har (kanske typiskt för AS, vet inte) men tagit reda på ganska mycket om vilka regler, vad som gäller vid daglig verksamhet, LSS mm.

Men kände att det bara inte var relevant angående just det som hände igår. Jag har DV för att jag har för stora svårigheter för att klara någon annan sysselsättning/jobb med högre krav.

Men tack i alla fall för era råd, tips och synpunkter

-Så länge du trivs med att vara där har jag inget att invända.
Men jag blir lack när jag tänker på hur kommunerna organiserar och prioriterar när det gäller såna som oss.

Millan8950 skrev:Jag har DV för att jag har för stora svårigheter för att klara någon annan sysselsättning/jobb med högre krav.

Du kanske underskattar din förmåga att sysselsätta dig själv?

Det finns gott om böcker som kan göra en bildad. Det finns rätt mycket saker som är billiga nog för att man skall kunna ta i bruk för sina intressen.

Hade detta var t.ex 1960 så hade man i stort sett varit hänvisad till att läsa böcker från biblioteket hemma. Så är det inte längre.

Såg att jag glömde svara på en fråga. Jag har gått ut gymnasiet med inriktning på vård och omsorg men visste inte vad jag gav mig in på då det var absolut inget för mig upptäckte jag under praktiken.

Läser endel böcker på fritiden när jag inte är på badhuset och håller på med mina frimärken men känner att även det hör inte riktigt hit. Jag vill ha något för mig på dagarna och vill komma ut ur min lägenhet och göra något och det har jag svårt att ta mig för med om jag inte skulle ha fasta tider till någon sysselsättning då skulle lätt en dag försvinna för mig medan jag satt inne i min lägenhet och skulle inte märka att tiden gick när jag gör något jag är intresserad av och vill inte titta tillbaka på mitt liv när jag blir gammal och inse att jag ägnat större delen av mitt liv åt att sitta hemma utan vill känna att jag gör något annat också och som sagt skulle inte fixa det om jag inte hade fasta tider när jag ska iväg till något

Risken är att ett sådant där ställe bryter ner en, och till slut har man inte kraft att ens ta sig därifrån. Jag talar av egen erfarenhet. Hitta något som får dig att må bra, eller ok åtminstone.

Man kan springa i skogen (eller för att nå den , besöka olika verksamheter och event osv.. Det brukar alltid finnas saker att göra.

Millan8950 skrev: Jag vill ha något för mig på dagarna och vill komma ut ur min lägenhet och göra något och det har jag svårt att ta mig för med om jag inte skulle ha fasta tider till någon sysselsättning då skulle lätt en dag försvinna för mig medan jag satt inne i min lägenhet och skulle inte märka att tiden gick när jag gör något jag är intresserad av och vill inte titta tillbaka på mitt liv när jag blir gammal och inse att jag ägnat större delen av mitt liv åt att sitta hemma utan vill känna att jag gör något annat också och som sagt skulle inte fixa det om jag inte hade fasta tider när jag ska iväg till något

-Ha gärna med punkt och kommatecken nästa gång, såna här texter blir man nästan andfådd av att läsa.

Jag har märkt att när jag behöver att NT lyssnar på mig så funkar det bättre om jag söker deras blick och tittar in i den utan att blinka. Sedan säger jag att jag t.ex. "Jag behöver vara för mig själv, förstår du vad jag säger?" Jag visar inga känslor med ansiktet, jag bara stirrar bestämt som att jag säger till en riktigt jävlig unge som vägrar lyda order.

Då tystnar NT och går sin väg. Ibland får man ju upprepa sig några gånger, jag upprepar mig som en maskin och frågar lika stirrande och bestämt. "Vad i det jag säger är det du inte förstår? Jag behöver vara för mig själv". Man måste vara uthållig och våga upprepa sitt budskap utan att släppa blicken, då förstår NT att man menar allvar. Annars kan det hända att de tror att man söker tröst men säger att man vill vara för sig själv.

NT testar ofta andra människors "medlidande" genom att låtsas vilja vara för sig själv, om de som är runt omkring inte tränger sig på och vägrar lämna den sårade NT i fred så betyder det för sårade NT att ingen bryr sig om den. Jag vet, det är helt knäppt men så funkar många av dom. Blicken avgör vad NT menar när det säger att NT vill vara för sig själv. Stirrande blick = menar bokstavligt. Nedåtriktad blick = vill ha uppmärksamhet och tröst.

Det här stämmer för det mesta enligt mina betraktelser. Men jag vågar sällan testa trösta en NT när NT säger att den vill vara för sig själv.

"No neurotypicals beyond this red line"

Millan8950 skrev:---
Jag vill ha något för mig på dagarna och vill komma ut ur min lägenhet och göra något och det har jag svårt att ta mig för med om jag inte skulle ha fasta tider till någon sysselsättning då skulle lätt en dag försvinna för mig medan jag satt inne i min lägenhet och skulle inte märka att tiden gick när jag gör något jag är intresserad av och vill inte titta tillbaka på mitt liv när jag blir gammal och inse att jag ägnat större delen av mitt liv åt att sitta hemma utan vill känna att jag gör något annat också och som sagt skulle inte fixa det om jag inte hade fasta tider när jag ska iväg till något

Hoppas det ordnar sig. Vad tror om att berätta för din LSS-handläggare om dina problem med din handledare och att handledaren troligen vet för lite (ingenting alls kanske) om AS?

Du får också komma ihåg att du är på DV för din egen skull. Så om du inte mår bra där, kan du begära att få komma på något annat ställe.

Nedåtriktad blick brukar betyda att personen är ledsen och vill inte visa det därav sänker man blicken.

Millan8950 skrev:Jag har ett specialanpasat jobb inom LSS för att jag inte klarar allt man måste uppfylla angående krav för tex att kunna få en trygghetsaställning så antar att det är lite mer accepterat eller vad man ska säga på mitt jobb om man inte gör allt perfekt.

Men en sak jag tycker är väldigt jobbigt är när jag verkligen försöker förklara hur jag menar och tänker för att jag vill undvika missförstånd och konflikter på jobbet. Jag tycker verkligen jag anstränger mig för att förklara mina oftast röriga och invecklade tankar. Oftast säger de att de förstår men sen när jag väl hamnar i en situation där jag inte vet hur jag ska göra slutar det oftast med att någon blir sur på mig och ber mig förklara vad jag menar. Då blir jag oftast arg och ledsen för att jag ansträngt mig att berätta hur jag ser på saker och de har sagt att de förstår. Men om de förstår, varför blir de då sura och vill prata mer om det? Kan ta ett exempel.

Igår sa min handledare att det lätt blir dålig stämning om någon går runt och är negativ över det mesta. Jag vet att jag säger som jag tycker, tycker jag något är tråkigt säger jag det utan att tänka mig för. Jag sa att jag ska försöka tänka på det att inte alltid säga direkt om något är tråkigt eller jobbigt då jag egentligen förstår att man inte bara kan ha roligt jämt. Det tyckte min handledare lät jätte bra sa hon igår, sen var det inget mer med det och jag uppfattade det som att vi förstod varandra och var klar med det ämnet.

Sedan idag på jobbet var det en annan i min grupp som sa emot allt i prencip, gjorde vi en sak så var det fel men ändrade vi något som hon hon ville ha det så då sa hon att hon ändrat sig igen och att det var helt fel. Sen gjorde hon verkligen allt för att provocera och gick runt och svor och klagade på det mesta jag gjorde. Försökte verkligen inte bry mig utan antingen svarade jag henne inte för kände att det är onödigt att ställa till med bråk så försökte koncentrera mig på min uppgift allt jag kunde. Senare kom en annan i arbets gruppen och började säga emot den här kvinnan så de började bråka och de klagade tillsammans på det mesta som hände. Inklusive det jag gjorde. Kände att jag blev mer och mer arg och ledsen men försökte att inte visa något utan fortsatte med mitt.

Tillslut kände jag att jag inte orkade lyssna för blev väldigt ledsen över vissa saker de sa så frågade min handledare om jag kunde få gå iväg 2 minuter för mig själv och lugna ner mig lite då det kändes bättre än att börja bråk med de med tanke på samtalet igår om att försöka vara positiv och bidra till en trevlig stämning på jobbet. Jag sa att jag behövde vara ensam en stund och skulle uppskatta om ingen följde efter. Men då började min handledare ändå gå efter mig och fråga varför jag var sur. Svarar då att "Nej jag är inte sur utan känner att jag behöver vara själv lite så jag kommer om en stund". Ändå fortsätter hon att gå efter mig plus att en annan i gruppen börjar följa efter. Känner att jag blev så pass ledsen att jag börjar gråta och vill inte visa att jag gråter så höjde då rösten lite och sa mer bestämt att jag vill verkligen vara själv nu för jag är på dåligt humör och vill inte säga något jag kommer ångra senare så var snäll och lämna mig ifred. Men trots detta går min handledare efter och då brast det för mig då jag tycker att jag var väldigt tydlig.

Så jag börjar förklara att jag har väldigt svårt att vara positiv när de 2 hela tiden klagar, påverkar allt jag gör och bråkar och att jag tar åt mig och blir ledsen men att jag verkligen försökt att inte säga något negativt. Då säger hon att "ja man kan ju ha en dålig dag men man ska inte vara negativ hela dagen för det och att jag inte ska ta åt mig för vad de gör". Men jag har svårt för sånt och sa det att jag blir påverkad negativt när någon står bredvid och klagar oavbrutet och är sur hela tiden. Sen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon svarar då att hon inte tänker säga åt de utan fortsätter säga att jag inte ska vara negativ en hel dag. Men vaddå. Jag hade försökt skoja och vara glad och inte låtsas om de här personerna fram till dess. Jag hade lyckas vara glad 3,5 timmar och detta hände 30 minuter innan jag slutar. Hatar när det blir så här.

Vad gör jag för fel? Är jag otydlig? Är det verkligen att vara negativ en hel dag om man tänker på det jag beskrev?

Jag tror du behöver lära dig att vara tyst. Jobba och vara tyst. Säg ingenting.

Du bör förstå att din värld inte är andras värld, de upplever helt andra saker. Jobba och var tyst.

Bara gå iväg när du känner dig överväldigad, säg ingenting.

Låt andra komma till dig. Ta kommandot.

Tystnad är ett effektivt vapen.

Förklara ingenting.

Se vänlig ut när du är tyst.

Frimodig

Tack för era olika råd och tips.

Är värt att tänka på och testa lite olika saker. Jag bad om att få prata själv med min handledare idag och frågade om hon kunde lyssna utan att avbryta, men att hon gärna fick ha åsikter eller ifrågasätta. Bara hon lyssnade klart först (vilket hon inte alltid gör).
Förklarade så gott jag kan hur jag känner, vad jag inte tycker fungerar bra och frågade tillslut om hon funderade över något antingen varför jag beter mig som jag gör eller något om AS.

Jag sa tex att jag menar att jag vill vara ifred när jag säger det och att jag går iväg istället för att börja svära, säga saker jag inte menar och för att få lugna ner mig.
Hon frågade om det är något vi bör ta upp i gruppen, hur man samarbetar, vad man bör säga och inte, hur man bör reagera om någon går iväg eller om någon blir arg/ledsen.
Jag tänkte att varför inte. Tänkte försöka att förklara lite hur jag känner och reagerar osv. Men utan att gå in på för mycket detaljer såklart.

Om inte detta fungerar så tänker jag antingen be min handledare läsa mer om AS eller att säga åt henne på mer bestämt att om det inte blir någon förändring så vill jag ha ett möte med någon utomstående som hennes chef, våran kordinator som fördelar platser i de olika grupperna om jag verkligen ska fortsätta vara där, eller om jag ska byta grupp.

Tack igen för era tips

Det låter bra att du fick tala ut med handledaren (utan att bli avbruten). Hoppas hon tar det till sig.

De andra som jobbar där har alltså också DV (förutom handledaren då)? De har alltså också problem men ingen av dem AS (antar jag).

Dessa grupper har rätt till DV:

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom

Om dina arbetskamrater har medfött el förvärvat begåvningshandikapp, så kan de ha svårt att ta till sig information om AS.