Malande tankar plågar mig dagligen. Oftast helt onödiga frågor som går rundgång i huvudet så fort jag vaknar och håller i sig hela dagen. Inga direkt tvångshandlingar utan mer en ständig plågsam tankeström.

Någon mer som känner igen sig i detta?


Moderator: Kompletterade rubriken.

Japp, känner igen mig. När man har tvångstankar utan medföljande tvångsandlingar kallas det Pure-O OCD på engelska. Jag vet egentligen inte riktigt hur man skiljer sådan OCD från GAD (generaliserat ångestsyndrom). Själv har jag tvångstankar utan tvångshandlingar när jag medicinerar. Utan medicinering har jag även tvångshandlingar och ritualer. Innan jag började medicinera när jag var 14 eller 15 (minns inte riktigt) präglade tvången hela min tillvaro.

Vilken medicin är det om jag får fråga?

Jag går på Cipralex i maxdos nu men har gått på andra sorters antidepp tidigare. Cipalex är bäst för mig tack vare få biverkningar.

Ok, tack för svar

Se även dessa trådar:

medicin-mot-tvangstankar-ocd-och-fobier-t15833.html
tips-om-internetbehandling-av-tvangstankar-handlingar-t18276.html
tvangstankar-lattare-och-svarare-inkl-fixeringar-t5237.html
ar-vi-vara-tvangstankar-t4319.html
autistiska-drag-och-tvangssyndrom-t16053.html

Hm.. lärde mig nåt nytt av den här tråden, trodde man var tvungen (lol) att ha nåt slags handlingar o ritualer... 'Pure O', låter exklusivt iaf.

radix skrev:'Pure O', låter exklusivt iaf.

Haha, jo, äkthet och renhet tilltalar ju oss med OCD.

Någon mer som har erfarenhet av tvångssyndrom? Framför allt tvångstankar. Vid närmare eftertanke har jag haft det så länge jag kan minnas. Inga tvångshandlingar, typ handtvättande, men däremot tankar som ibland skulle kunna liknas vid vanföreställningar. Ibland kommer jag på mig själv med att i princip tro på saker, som jag verkligen inte vill tro.

Jag har haft OCD sedan jag var fyra år. I vuxen ålder har jag funderat på om en stor del har varit vanföreställningar. Jag har lite svårt att skilja mellan OCD och vanföreställningar när det kommer till mina tankestörningar.

Skillnaden sägs ju vara att vanföreställningar är egosyntona, dvs ifrågasätts inte. Kommer du ihåg om du accepterade dina tankar, eller försökte du ändå motbevisa dem?

Jag trodde/tror verkligen på mina tvångstankar, inte att det jag tänker skulle vara något konstigt. Därför tror jag att det handlar mer om vanföreställningar. Vad folk än säger till mig biter inte på mig. Jag trodde verkligen att jag skulle bli förgiftad eller att jag skulle bli sjuk om jag inte gjorde mina ritualer etc.
Men hela tiden har mina föräldrar försökt att förminska mina problem, eftersom de alltid har försökt förneka så mycket som möjligt när det kommer till mina avvikelser.

Just ritualer är ju något som man till slutet kan göra helt omedvetet, speciellt om det är i grunden normala handlingar. Till exempel att göra saker i en viss ordning, undvika vissa saker etc.

Vad jag skrev om att ifrågasätta tankarna gäller nog framför allt det som brukar kategoriseras som "purely obsessional OCD", med till exempel religiösa, filosofiska, metafysiska teman, eller tankar gällande till exempel sexuell läggning. Jag kan säga att jag har (flera gånger) verkligen börjat tro på vissa saker, men samtidigt varit medveten om de är avvikande från mina tidigare föreställningar, att det inte funnits någon logisk slutledning bakom dem, och framför allt, att jag inte vill tro på dem.

OCD

Detta verkar vettigt tycker jag. Se länk/Simmel

http://www.youtube.com/watch?v=635HvPE1OyA

Tvångstankar är en form av ångest. Precis som med annan ångest är det framför allt rädslan för det, som tvingar fram det. "Nej, nej, nej, inte panik nu!!!" är en typiskt panikdrivande reaktion. "Nej, inte de där tvångstankarna nu!" har jag lärt in som reaktion på en begynnande tvångstanke. "Lärt in" i sämsta mening. Så nu gäller det att lära ut motsatsen. När man övat tillräckligt på det så funkar det; när man sedan försöker framkalla sina tvångstankar så blir man bara trött och släpper det, det är inte intressant längre.

Tvångstankar kan också vara ohyggligt skrämmande, ungefär som en panikattack. Då är det extra viktigt att komma ihåg att inte blanda ihop tanke och handling, det är dessbättre två olika världar. Ja, jag har bollat mina tvångstankar mot en överläkare i psykiatri, som inte såg någon risk att jag skulle "förverkliga" tvångstankarna. Att tro att en patient med tvångstankar om att mörda är farlig är egentligen lika dumt som att tro att varje besökare, som kommer ut från en biograf efter en film om en mordhistoria, är farlig. Men visst, det GÅR att begå ett mord och sedan hitta en psykiatriker som hävdar att det berodde på filmen...

Egentligen handlar alltihop om något som omfattar mycket mer än diagnoser; en hel kultur där vi blir itutade och tutar i oss själva att "det går inte att påverka", den lilla människan är maktlös osv. Fel. Den lilla människan har all makt över både tankar och handlingar och utvecklingen i världen - men hon tror sig inte om det.

Jag levde med en som hade tvångstankar i några månader. Det är jävligt jobbigt som närstående att se.