A skrev:Livet blir vad man gör det till.
Det är det ansvar man har.

Ousch, ständigt detta ansvar .

Been there done that! Låt oss analysera alternativen Adkit. Då även jag har en problemfri relation med min egen existens så skulle jag först vilja säga något som kanske är tabubelagt. Döden är faktisk en del av livet. Man behöver inte alls vara deprimerad för att känna att dö skulle vara ett personligt misslyckande. Jag anser mig vara oförskämt lycklig för närvarande. Det mesta fungerar i mitt liv, jobb, familj etc. Men jag ser fortfarande döden som en logisk utväg om livet skulle ta mig på en icke önskvärd resa. Men med medicin och terapi har jag även hittat andra farbara vägar. Dom vägarna har jag visserligen på ett helt nyktert och kognitivt sätt även vetat om tidigare. Men dom var inte intressanta. Dom saknade även utmaningar. Även i de långa perioder där jag ansåg mig vara helt befriad från depression och nedstämdhet så var alternativen helt enkelt inte intressanta. Det var ett tillstånd av knastertorrt, överanalyserande vacum som jag befann mig i. Mellan mina perioder av depression och ångest ansåg jag mig fungera normalt. Visserligen i ett känslomässigt vacum men frisk. Ville inledningsvis inte veta av terapi och medicin. Men tack vare omgivningens envishet så inledde jag i alla fall detta ”medicinska åtgärdspaket”. Så oavsett om man vill kalla det depression eller inte så ser jag nu efteråt att jag under många år befann mig i ett tillstånd av emotionell förvirring eller vad man nu vill kalla det. Så förutom att det jag kallade depression och ångest har försvunnit så har även mitt sinne hittat mängder med andra intressantare dörrar att öppna. Tanken på döden finns alltid där hos mig, men alternativen är f.n. betydligt mer roligare. Så i ditt fall vill jag bestämt råda dig att vända dig till vården med dina funderingar. Jag vill nu i efterhand klart påstå att ditt tankemönster som du berättar om inte är friskt, oavsett vad du anser själv. Som sagt been there, done that!

PS. Jag ville aboslut inte lämna denna tråd obesvarad, men då jag sitter på jobbet och knappar så kanske det gick lite väl fort, så ha överseende med ev. logiska luckor och stilistiska brister i mitt inlägg!

ONödig är man om man inte kan offra i kyrkan, dvs konsumera, få mammon att röra på sig i vårt avkristnade samhälle.

Hmm...så borde man säga och mena att man hädar mot dagen gud och fruktar, och om man inte hädar fruktar man den gemle guden....cyanidkapsel, NU.

det är intressant hur många som kallar mig deprimerad. det borde kanske få mig att tänka efter...

lyckligtvis så är jag envisare än så. :S för om jag hade blivit deprimerad igen eller ens erkänt till att vara det så tror inte jag att jag hade klarat av att leva. det är liksom svårt nog att inte välja döden som den logiska utvägen redan nu, jag behöver inte panikattacker och depression ovanpå det.

jag vet inte om jag kanske helt enkelt LÅTER deprimerad eftersom jag levt med depression så länge att jag inte vet hur annars jag ska bete mig? eller om jag har något tillstånd som påminner om depression men egentligen är nåt helt annat? för om jag hade varit deprimerad...så hade jag inte kämpat för att komma framåt som jag gör. jag hade inte längtat ut till jobbet eftersom jag åtminstone får LITE utmaning där.

Man kan också kvävas i en påse.

tycker jag beskriver hur jag känner mig rätt perfekt faktiskt. om livet är en påse och jag faktiskt inte är intresserad av vad man kan stoppa I påsen utan vad som finns utanför den så är det klart att jag inte känner mig så värst hoppfull.

på tal om detta ämnet så kan ni tänka på det här citatet från Doug Stanhope (ståupp komiker igen):
"life is like a movie, if you've sat through more than half of it and it sucked every second so far, it probably isn't gonna get great right at the end and make it all worthwhile. Nobody should blame you for walking out early.”

Adkit.

Som jag sa förut: Har man haft det überjävligt ett tag och sedan inte har det är det lätt att tro att man inte är deprimerad. Jag ser att du anser det. Jag vet varför du anser det. Men jag lovar, det behöver inte vara så tomt som du beskriver att det är.

Avsaknad av ångest betyder inte att man mår bra. Det har jag lärt mej först nu. Prova du också. Kanske du också kan upptäcka det?

A skrev:Livet blir vad man gör det till.
Det är det ansvar man har.

Säg det till alla allvarligt psykiskt störda människor. Dom kommer bli friska direkt (obs. ironi).

Det är riktigt att det bara är en själv som har ansvar för sitt eget liv, men det finns också många som är sjuka, och/eller okapabla till detta av annan anledning, och då är det också bra om det finns dom som tar ansvar för andra och söker hjälp åt dom.

Adkit skrev: för om jag hade varit deprimerad...så hade jag inte kämpat för att komma framåt som jag gör. jag hade inte längtat ut till jobbet eftersom jag åtminstone får LITE utmaning där.

Varför inte? Det kan vara en depression som gör dig i stort sett oförmögen att tänka klart och försöka göra något åt ditt liv, och då orkar du inte hitta nya vägar i livet utan kör i de gamla spåren. I den tillvaron kanske jobbet är det mest spännande du har, och så kanske jobbet hjälper dig att tänka på andra saker än dina problem. Ungefär så var det nog för mig i väldigt många år, och jag är övertygad om att det handlade om depression och ångest i mitt fall, och det har hjälpt väldigt mycket med antidepresseiva läkemdel, efter att jag äntligen gick med på att prova det.

Flinta skrev:

A skrev:Livet blir vad man gör det till.
Det är det ansvar man har.

Säg det till alla allvarligt psykiskt störda människor. Dom kommer bli friska direkt (obs. ironi).

Det är riktigt att det bara är en själv som har ansvar för sitt eget liv, men det finns också många som är sjuka, och/eller okapabla till detta av annan anledning, och då är det också bra om det finns dom som tar ansvar för andra och söker hjälp åt dom.

Ja, det är en förolämpning.
Däremot kan man ju alltid tänka i olika mönster.
Men man "gör" inte livet till vad det är, ingen gör det, men det låter ju hoppfult och värt att kämpa?

Bara modern bajspsykologi som går så lätt att knäcka tesen på och se meningen bakom.
Kyrkan var hederligare, lid dina år får du leva i himmelen sen. Hur de nu kunde garra det.
Hursom är mina resurser på alla sätt begränsade, ekonomiskt, psykiskt, socialt så att jag blir vad jag gör mig till är en direkt uppmaning: Acceptera och anpassa eller dö.
Jag dör helst. Andra kan välja att hunda, det gör nog runt 70% och de är glada små hundar som lärt sig tänka i dagens systen å alla vägar..

Flinta skrev:Säg det till alla allvarligt psykiskt störda människor. Dom kommer bli friska direkt (obs. ironi).

hur kommer det sig att jag är den enda i världen som verkar veta att ironi och sarkasm är två helt olika saker? x.x

Ja-a, hur kommer det sig?

Vad tror du själv ?

Adkit skrev:

Flinta skrev:Säg det till alla allvarligt psykiskt störda människor. Dom kommer bli friska direkt (obs. ironi).

hur kommer det sig att jag är den enda i världen som verkar veta att ironi och sarkasm är två helt olika saker? x.x

Jag skrev "ironi" i parantesen, och du menar att jag skulle skrivit "sarkasm" istället, om jag inte missförstår dig. Kunde utelämnat parantesen helt, men kom på mig själv, att jag är ju på Aspergerforum och här gäller det att va tydlig (-are) när jag menar tvärtemot vad jag skriver, därav parantesen .

Flinta skrev:

Adkit skrev:

Flinta skrev:Säg det till alla allvarligt psykiskt störda människor. Dom kommer bli friska direkt (obs. ironi).

hur kommer det sig att jag är den enda i världen som verkar veta att ironi och sarkasm är två helt olika saker? x.x

Jag skrev "ironi" i parantesen, och du menar att jag skulle skrivit "sarkasm" istället, om jag inte missförstår dig. Kunde utelämnat parantesen helt, men kom på mig själv, att jag är ju på Aspergerforum och här gäller det att va tydlig (-are) när jag menar tvärtemot vad jag skriver, därav parantesen .

jo min poäng är att det du skrev var sarkasm, inte ironi. folk säger "ironi" hela tiden när dom pratar om sarkasm, det är en pet peeve jag har bara. x.x

sarkasm är om man säger "ja, hans kläder var såå snygga" när det är uppenbart att kläderna egentligen var skitfula.

ironi är om en mus attackerar och äter upp en katt. DET hade varit ironi.

Natalie Imbruglia verkar inte förstå det så bra heller.

Det hade varit omöjligt om inte musen var jävligt stor.

Det har nog mer att göra om hur man säger det och vad det handlar om.

Skit i det nu...
Jag svarar på ditt första inlägg...................och kan bara konstatera att jag funkar och känner likadant just nu...Javisst ligger det depression idet - men det är helt klart något annat också.
Jag önskar bara att jag visste vad det är...
Nånstans så slappnar jag av nu, när jag vet...och låter allt(alla) komma ut och blomma - allt som man hållt hemligt, känslor man låsats haft etc...och nu bryr jag mig inte...ett jävla skit...Och det är jobbigt...
Kanske är det ett stadie man går igenom...vad vet jag...
Men det är skönt att veta att man inte är ensam, så:
Tack för ditt inlägg!

Adkit skrev:ironi är om en mus attackerar och äter upp en katt. DET hade varit ironi.

Jag fortsätter den här OT-diskussionen eftersom det är din tråd och det är du som har initierat detta sidospår...

Enligt SAOL betyder ironi "klander el. förlöjligande under skenbart beröm".

Ditt exempel där en mus äter upp en katt har ingenting med ironi att göra. Däremot tycker jag Flintas kommentar passar ganska väl in på beskrivningen. Det verkar som det är du som inte vet vad ironi betyder.

Ur SAOB:


Ironi:

2) (grövre l. finare, mer l. mindre genom­skinligt) tadel l. klander av person l. sak l. för­nekande l. underkännande av ett påstående l. av ngts väråe o. d. i ordalag som äro (vanl. mer l. mindre överdrivet) erkännande l. beröm­mande l. bejakande o. alltså säga motsatsen till vad man menar; vid tal ofta med yttrandets värkliga innebörd (mer l. mindre kraftigt) för­tydligad l. understruken medelst tonfall, åt­börd(er) l. minspel; ofta äv. om enbart gm ton­fall, åtbörd(er) l. minspel uttryckt, förstucken kritik; stundom äv. om gillande l. beröm, på motsvarande sätt tillkännagivet gm låtsat klan­der osv.;

Sarkasm:

1) om (kvickt o.) elakt hånande l. ironiskt uttrycks- l. framställningssätt i tal l. skrift, avsett att ned­värdera l. kritisera ngn l. ngt; äv. om läggning ut­märkt av benägenhet att använda ett sådant ut­tryckssätt; elakt l. bitande hån l. skämt.

Sarkasm torde alltså vara att betrakta som ett specialfall av ironi och med kraven att det är negativt och elakt.

YES!

Kvasir skrev:Ur SAOB:


Ironi:

2) (grövre l. finare, mer l. mindre genom­skinligt) tadel l. klander av person l. sak l. för­nekande l. underkännande av ett påstående l. av ngts väråe o. d. i ordalag som äro (vanl. mer l. mindre överdrivet) erkännande l. beröm­mande l. bejakande o. alltså säga motsatsen till vad man menar; vid tal ofta med yttrandets värkliga innebörd (mer l. mindre kraftigt) för­tydligad l. understruken medelst tonfall, åt­börd(er) l. minspel; ofta äv. om enbart gm ton­fall, åtbörd(er) l. minspel uttryckt, förstucken kritik; stundom äv. om gillande l. beröm, på motsvarande sätt tillkännagivet gm låtsat klan­der osv.;

Sarkasm:

1) om (kvickt o.) elakt hånande l. ironiskt uttrycks- l. framställningssätt i tal l. skrift, avsett att ned­värdera l. kritisera ngn l. ngt; äv. om läggning ut­märkt av benägenhet att använda ett sådant ut­tryckssätt; elakt l. bitande hån l. skämt.

Sarkasm torde alltså vara att betrakta som ett specialfall av ironi och med kraven att det är negativt och elakt.

vänta, vad?! ok, kolla på punkt tre av svenska akademins ordbok av vad ironi är:

om det förhållande att en strävan leder till ett resultat rakt mot­satt det avsedda l. att en händelseutveckling tager ett helt annat förlopp än man trott sig hava skäl att vänta l. om annat snarlikt mot­satsförhållande som gör att det ser ut, som om en högre makt l. ödet l. slumpen fann sitt nöje i att gäcka o. korsa mänskliga beräkningar o. planer; i sht i uttr. ödets, historiens, händelser­nas ironi o. d.
GEIJER I. 1: 177 (1818).
Det är .. en egen ödets ironi, att just Hammarsköld, som skylde Dalin för "inre fattigdom" o. s. v., skulle inflicka ett förstlingsarbete af honom bland den beundrade Stjernhjelms verk. WARBURG i 2SAH 59: 32 1882. (Symmachus kom) genom en skic­kelsens ironi omedvetet att tjäna den religion, som han hatade.

det är vad jag räknar som ironi. nåt som är ironiskt. som att en vegetarian säger att han älskar köttsmak. inte att han säger att han älskar köttsmak sarkastiskt men egentligen menar nåt annat.

jag kan inte förstå att det står sådär i svenska akademins ordbok och att min definition av ironi, den definitionen som är mest logisk, står som nummer 3 i listan. varför skulle ironi vara samma sak som sarkasm liksom, det finns redan ett ord för sarkasm.

att jag predikar om hur ni inte vet vad ironi är medans jag verkar ha fel själv, DET är ironi. ni håller väl med om att det är ironi åtminstone? för om ironi är en sak medans ironi också är samma sak som sarkasm så borde någon ändra i akademins ordbok så att ironi är en skild sak från sarkasm, vad är poängen? x.x

Nej, ironi och sarkasm är inte samma sak. Sarkasm är ett specialfall av ironi, dvs. sarkasm är ironi men ironi behöver inte vara sarkasm. Det är precis som att röd är ett specialfall av färg. Röd är alltid en färg, men en färg behöver inte vara röd.

Sedan finns det förstås ytterligare betydelser, men de verkade antingen inte aktuella här eller var betecknade som utdött språkbruk.

Var det av ironi menat du startade tråden, eller har den bara flippat ut?

Adkit skrev:detta är min hjärna som säger åt mig att jag helt enkelt inte har nåt att leva för.

jag blir inte utmanad av något längre. jag kan inte prata med någon utan att må dåligt över hur lite jag faktiskt bryr mig om den personen. "vad har du för planer i helgen då?", "inget, jag gör aldrig nåt om helgerna." vad är poängen?

jag försöker utbilda mig till kock. men jag mår dåligt av tanken på att jobba på ett yrke i resten av mitt liv. men om jag inte ska jobba som kock i resten av mitt liv utan vet att jag ska sluta någon gång i framtiden, varför kämpar jag på att utbilda mig till kock då?! är det allt livet handlar om? att ha någonting att göra tills man dör?

om livet handlar om att njuta av resan medans man lever så kan jag redan nu säga helt lungt, metodiskt och logiskt säga att jag kan ta livet av mig direkt för jag njuter inte alls. jag längtar. jag längtar tills jag dör. vilket liv är det att leva?

det funkar inte att underhålla mig själv med hobbys, gadgets, nya tv-spel, godis och sömn. jag har tröttnat på allt en efter en.

varför laga någonting som inte ens vill fungerar.

Tja, jag skulle inte kalla ovanstående för depression utan för en existensiell kris. Du ställer ytterst relevanta och intelligenta frågor kring livet och dess mening. En mycket svagbegåvad person ställer sig sällan dessa frågor. De som har mycket hög intelligens ställer sig dessa frågor i högre grad och sedan är ju frågan om du tillhör den kresensitiva sorten, konstnärssjälen, den kreativa kocken eller ståuppkomikern. Dessa människor drabbas säkert alla väldigt hårt av deexistentiella frågorna: VAD ÄR MENINGEN MED DEN HÄR CIRKUSEN?

Jag klarar inte av att lämna sängen om jag inte vet att dagen kommer att ha en mening, dvs om jag inte tror det så ligger jag kvar. Why not?
För mig MÅSTE livet ha en mening. Att jag har stått ut med så mycket av grottekvarnen har varit p g a att jag vid 29 års ålder blev mamma. därmed fick alla existentiella frågor ge vika för det stora svaret: KÄRLEKEN.

Misstänker att den starkaste kärleken på jorden är mellan förälder och barn, men det finns förstås många andra väldigt viktiga kärlekar av alla de slag. Jag har älskat män. Jag har älskat flera av de tavlor jag målat. Jag har verkligen älskat många av mina sånger, och min gitarr.
Jag har älskat mina vänner. Allt som fått mig att stå på benen har haft med kärlek att göra.

I mitten av 1900-talet var det rätt modernt, bland intellektuella, att ta livet av sig, enbart av existentiella skäl. Man ansåg sig vara så intelligent att man hade enomskådat hela denna triviala tillvaro och insett att den är helt meningslös. Självmord var alltså ett tecken på överintelligens.

Om livet bara handlade om att njuta så skulle jag ta livet av mig omedelbart. Mitt liv är nämligen en plåga, i stort sett. Har nu värkt nästan ihjäl de senaste två månaderna och kan knappt stå på benen. MEN idag blev jag inbjuden av min skyddsängel (en diakonissa) att ta med mig gitarren, åka till kyrkan och sjunga och spela några sånger som en UTELIGGARE hade valt. Han älskar att få spela gitarr. Det fanns en del kristna (slitna) sånger han gärna ville spela med oss. OK, gillar inte Pärleporten etc, men jag ville så gärna få se honom lysa upp ett tag, finna lite glädje och gemenskap. Sångerna var inte MITT val men att vilja betyda något för en mycket utsatt människa DET var MITT VAL.

Det jag vill leva för är kärleken till de utslagna, även om jag själv är en, so what? Det finns alltid de som har det värre. Kristendomen rymmer i sig många enorma utmaningar: typ: ge bort allt du äger och ge till de fattiga.

UTMANINGAR finns för dem som saknar dem! De finns överallt.
VAD vill Du göra med ditt liv? Kanske inte kock är det rätta? Du kanske kräver något mer, inget 8-5-jobb. Kreativa människor brukar hata så tidsbundna jobb. De föredrar freelansjobb av olika sorter.

Hoppas du hittar Dig!

Flinta o Mardröm

Tycker ni att Adkit är en allvarligt psykiskt störd människa?
Och även om h*n skulle vara det så har man även då ett ansvar för sitt liv, efter den förmåga man har.

Sen behöver ni inte tala om det för mig, jag har haft kontakt med svårt sjuka människor av alla sorter i flera decennier, både i jobbet och i det ideella arbete jag gör. NPF är inte sjukdom, men ger ofta svårigheter att finna ett bra sätt att leva sitt liv.

Ingen är betjänt av att man tycker synd om eller ser någon som inkapabel att själv ta ansvar för sitt liv. Det utesluter inte att man ger stöd, förståelse eller vad som kan behövas för att hjälpa en människa vidare i livet.

Adkit verkar ha tappat insikten att livet är just vad man gör det till, inget mer och inget mindre. Sen kan förmågan att göra nåt av livet variera, både i perioder för samma människa, och mellan individer. Då kan man behöva stöd och hjälp att hitta vad som är möjligt och hjälp att genomföra det. Men utan insikt om det egna ansvaret och initiativet lär man inte komma nånstans. Jag ser det dagligen hos alla de jag har kontakt med, och bland dem finns många som har det riktigt ordentligt dåligt av många olika anledningar. Men de drivs av ambitionen att åstadkomma något med livet.

Jag stöter också på en del som upplever den tomhet som Adkit pratar om. Den är svår att leva med och att hantera. Jag tror inte det finns någon enkel lösning på det problemet. Jag tror att det man kan göra är att lära sig att acceptera känslan och ändå försöka få ett hyfsat meningsfullt innehåll i sitt liv. Det Adkit pratar om är ju de existensiella frågor som vi alla får brottas med och hitta en lösning på. Men att bara stanna kvar i den negativa känslan av tomhet och meningslöshet leder ingen vart, vill man ha ett liv med innehåll så måste man själv skapa det innehållet eller åtminstone ha ambitionen att delta i det skapandet även om man kan behöva hjälp med det.

Jag försöker att inte ägna mig åt sarkasmer och ironier, jag tycker inte det hör hemma i kontakten med människor överhuvudtaget, och i synnerhet inte med människor som upplever att livet är jobbigt. Det jag skrev var varken ironi eller sarkasm utan hör snarare till kategorin livsvisdom, min och andras. Jag har haft mycket nytta av det själv, om nån tror att mitt liv varit en dans på rosor så är denne fullständigt ute och reser. Man behöver inte ha npf för att livet ska jävlas med en. Ibland är det då en hjälp att ha några "kloka ord" att återvända till och ta till när det känns "jobbigt" där nere i helvetet.

Känner, men orkar inte skriva mer, än att Kock, som jag själv är utbildad till, inte, under några omständigheter, ät rtt 9-5 jobb - Det är ett lika konstnärligt och kreativt yrke som inredningsarkitekt - därav hypen i media....
Men fy fan, rent ut sagt - det kostar att jobba i branchen - tidsmässigt och framför allt emetionellt - Att laga maten är det lilla, men ack så underbara...