ElisabetC skrev:Åh.. vilken svår fråga.
Jag har väl egentligen inte välkomnat diagnosen, så försöker med alla medel att "omprogrammera" mig själv så att den inte märks..

Har du märkt hur det påverkar dig? Det kan ta mycket kraft o energi, när man spelar någon man egentligen inte är..

barracuber skrev:

ElisabetC skrev:Åh.. vilken svår fråga.
Jag har väl egentligen inte välkomnat diagnosen, så försöker med alla medel att "omprogrammera" mig själv så att den inte märks..

Har du märkt hur det påverkar dig? Det kan ta mycket kraft o energi, när man spelar någon man egentligen inte är..

Jag spelar inte.
Ser bara till att ändra vissa beteenden så att det blir enklare för mig att vara en del av samhället.

Förändringarna har hittills endast gynnat mig (och andra).

Mvh * Elisabet.

ElisabetC skrev:

barracuber skrev:

ElisabetC skrev:Åh.. vilken svår fråga.
Jag har väl egentligen inte välkomnat diagnosen, så försöker med alla medel att "omprogrammera" mig själv så att den inte märks..

Har du märkt hur det påverkar dig? Det kan ta mycket kraft o energi, när man spelar någon man egentligen inte är..

Jag spelar inte.
Ser bara till att ändra vissa beteenden så att det blir enklare för mig att vara en del av samhället.

Förändringarna har hittills endast gynnat mig (och andra).

Mvh * Elisabet.

Jag håller nog med ElisabetC, fast jag välkomnade diagnosen.
Jag har lärt mig att förståelse är svårfunnen i samhället och kan jag genom att förstå själv faktiskt påverka vardagen genom att bete mig lite mer NT så förenklar det utan att ta något ifrån mig.
Dock upptäckte jag att det blev rörigt för psykologen...

Att jag är Autistisk är en stor del av vem jag är, diagnosen redde ut så mycket för mig. Jag har tillbringat så mycket tid inom psykiatrin fel- och övermedicinerad på grund av fel diagnoser. Så den kom som en som lättnad för mig jag kände igen så väl i beskrivning det var verkligen mig. De pratade om och gav en förklaring till många av mina svårigheter.

Jag är väldigt öppen med att jag är Autist, inte för att folk ska tycka synd om mig eller så utan för att jag vill nyansera den bild många har av Autister.
Med tanke på den syrebrist jag råkade ut för när jag föddes har jag ändå haft tur (tror dock inte att vare sig Autismen eller ADHDn beror på det)

Inte ett dugg, kommer aldrig att låta mitt funktionshinder bli min identitet.

Psykisk kirurgi

Låt oss alla glömma våra svårigheter, våra svaga sidor
ty de är inte vilka vi är
Låt oss bara vara det bra i oss själva
ty allt annat är bara illusioner

Låt oss vara starka
för vi saknar svagheter ty svagheter är inte vår identitet

Låt oss välja vad av oss själva som är oss själva
Låt oss genomföra psykisk kirurgi
förpassa allt det trista till ett minne blott
nej, till en bortglömd värld

Låt oss skära ut våra brister och lämna allt det andra
den del vi verkligen är
våra sanna jag

Låt oss vara starka, perfekta
utan de defekter
som endast vanliga dödliga defekta
människor besitter

Låt oss vara ideal, ultimata
optimala, svaghetsbefriade

Låt oss vara detta utan det andra
Låt oss för en gångs skull krympa ut ur våra felande komponenter
Låt oss frigöra oss själva

- skriven av Mikael Jörgensen

Förstår inte riktigt frågan. För mig är det samma sak som: Hur mycket av din identitet består av din personlighet? Vilket för mig är en fullständigt ologisk fråga. Har man AS, så har man. Vare sig man vill det eller inte. Har man AS så är den en del av ens personlighet. Men den har inget med ens identitet att göra. Det står knappast "Har Asperger" på körkortet eller ytterdörren....inte på mina iaf!

Inte alls. Jag upplever inte att asperger beskriver mig vad gäller funktionsnivå. Och diagnosen har stått ivägen för att jag skulle kunna få den hjälp jag behövde mer, eftersom jag ansågs vara ett avklarat fall när jag väl fick den.

Jag har ingen diagnos än men har märkt att jag släppt lite på "spärrarna". Förr försökte jag anpassa mig och kämpade verkligen med att fungera som resten av samhället förväntade sig. Men för drygt ett år sedan brast allt när jag inte kunde leva upp till det längre. Jag började bli väldigt deprimerad, utvecklade anorexia och blev sjukskriven. Nu är den enda jag försöker anstränga mig inför min sambo. Och då är det inte att jag föreställer mig själv utan är (enligt mig) överdrivet tydlig med hur jag menar/tycker och att jag alltid frågar hur hon menar/tycker. Annars blir det väldigt mycket missförstånd som ingen av oss mår bra av.

Jag tror inte man orkar anpassa sig för länge när det inte kommer naturligt. Jag gjorde inte det i alla fall. Nu väntar jag "bara" på diagnosen så jag har en ursäkt (i brist på bättre ord) för att jag inte beter mig som andra eller tar in information på samma sätt som andra. Arbete och studier fungerar inte för mig på det sätt som det förväntas fungera. Jag är trött på att känna mig som en sämre människa.

Någonstans mellan 85 och 95 procent, men jag bejakar min särart till 100 procent. Alltid, och i alla lägen .

Jag ser mig själv som Icke-Neurotypisk, Och det är jag tacksam och stolt över.




Hjärn och Neuroforsningen har gjort oerhörda framsteg sista åren och fler och fler vill komma bort från handikapptänket.

Den största förändringen är nog insikten att hjärnan är plastisk, och inte statisk som man hållit lika säkert man höll att jorden va platt ända tills den vart rund.


Dom har som med en dåres envishet utgått från sin egen eurotypiska hjärna som har specifika enheter där frontalloben dominerar genom att omfatta områdena lärande social interaktion känslor empati osv, i den neuropatiska hjärnan avstannar tillväxten av vävnad tidigt och aktiviteten inom varje enhet stabiliserades i 10-12 årsoldern och kopplingarna mellan enheterna är få och enkla.


Frontloben hanterar spegelneuron systemet och många forskare tror att det är brister i eller avsaknaden av det som är huvudförklaringen till ”autism”, jag är helt om saken.

I praktiken räcker det att dom härmar varandra utan att vara medvetna om det dom första 10 åren och sedan köra 97% på autopilot resten av livet, för hjärnan refererar instinktivt till gamla erfarenheter och kunskaper i alla situationer som känns bekanta.


Dom har sätt det som att den ”autistiska hjärnan” ”förväxer” och blir abnorm i storlek och mängd kaotiska kopplingar över allt mellan alla enheter, särskillt i området kring frontloben och att det förlamar frontloben och orsakar överkänslighet och kaos mellan alla andra funktioner.

Och dom bekräftar och förstärker varandras uppfattning om hur hjärnan är uppbyggd och funkar och hur alla tänker känner och beter sig, så att en avvikelse automatiskt är en defekt som måste lagas och rätas till.


Men faktum är att hjärnan är plastik, den kompenserar bortfall och brister, man kan flytta funktioner mellan olika delar av hjärnan, ändra ta bort och skapa nya kopplingar och mönster.


Vi utvecklar mer hjärnvävnad fler hjärnceller och ”hyper-kopplingar” över hela hjärnan, internet är en bra jämförelse, och vi kan använda hela hjärnan simultant för att bearbeta information.

Och ju mer man använder hjärnan bestå mer kan man använda hjärnan till.


Det vi behöver lära är att sortera och få hjälp att fokusera på det som är väsentligt, då blir det en markant kvalitativ skillnad jämfört med deras sätt att arbeta under autopilot, oavsett område.

Dom kallar sitt system för ”small world connections”, jag tycker det är väldigt talande, dom har en landsväg eller möjligtvis en telefontråd där dom skickar information fram och tillbaka och bearbetar informationen i område efter område och kommer i bästa fall fram till något som åtmindstånde låter bra, för en neurotypisk hjärna, dom gillar berättelser och dom ska helst ha samma struktur som finns i olika sagor, sägner eller religion, men det är bara början lite grann i mitten och slutet som är viktigt, där i mellan kan det lika gärna vara 70% mombo jumbo, är väl lite, ”var är jag/hur börjar jag, vad ska jag göra och vad är målet?”
Men det är samma sak i det sociala samspelet, autopilot och 70% mombo jumbo, antagligen vet dom varken vad dom säger eller vad andra säger, men på något jävla vis fattar dom vilka dom där viktiga 30% är.









Men i alla fall, jag tycker dom neurotypiska är sinnesförvirrade, dom lever i illusioner, speglar sig i bara i varandra och kämpar ständigt för att passa in duga och tillhöra, ska ha senaste kläderna och prylarna, bästa jobbet, största lägenheten och åka på coolaste resorna, känna rätt människor, och har dom inget märkvärdigt att komma med hittar dom bara på i stället, eller lurar sviker och bedrar varandra, Det är som om dom själva är centrum i sin egen lossasvärd och att ingenting dom gör påverkar något i den riktiga världen.



Folk är obildade naiva och ganska knäppa.

”djur har inga känslor eller teory of mind, förutom delfiner för dom är faktiskt jättesmarta”

”Personer med Autism kan inte känna empati”

”Psykopater kan inte känna empati”

(Psykopater är experter på Affektiv empati, att känna och förstå vad andra känner, men använder det för att kontrollera och trycka ner andra”

Personer med Autism är experter på Kognitiv empati, känna med och för andra men har svårt att veta när hur och till vilka vi ska visa det, vi blir lätt brända.)


”Hjärnan är statisk”



I USA har hela folket trott att ju mer dom jobbar, för minimilön och ju större lån alla tar och alltid garanterar dom rikaste skattefrihet och bankerna och staten ansvarslöshet så kommer alla få det bättre hela tiden,generation efter generation efter generation .




Många fördömer arbetsförhållandena i Bangladesh men fortsätter köpa prylar som tillverkas under samma förhållande som om ingenting hänt.

Den rikaste procenten av mänskligheten är groteskt rik och en miljard människor är groteskt fattiga.

Samtidigt fortsätter dom hugga ner regnskogen, utplåna djurart efter djurart, förgifta haven och bränner så mycket olja och kol som som dom bara kan.


Folk tror på spöken, tomtar och troll, Gudar, himmel och helvete, att man får våldta massa oskulder i himlen om dom dödar Amerikaner, sekter, kapitalism och kommunism osv.




Det där med identitet tycker jag är svårt, även om jag har egenskaper, intressen och vänner som påverkar mig och avspeglas i min personlighet så gör helheten mig helt unik.

En majoritet av dom neurotypiska kommer vakna upp i ensamhet i livets slut och inse att dom jobbat och stressat sönder sitt liv, försummat sin familj och prioriterat bort vännerna medan jag tagit lugnt och ägnat mig åt saker som verkligen betyder något och njutit av allt som är bra i livet.

Fuck NT! Fuck asperger! Fuck diagnoser! Jag är människa och jag är jag!

Jag ser mig själv som aspergare i en mening. Ärligt talat så är jag ganska splittrad i min identitet. Ibland så identifierar jag mig mer med mitt överjag än med det djuret (människa) som mitt överjag råkar befinna sig i.