Jag träffar en kille som har Aspergers. I perioder drar han sig undan helt, utan förklaring och vill inte ha någon som helst kontakt med mig. Detta kommer helt plötsligt, utan förvarning, ena dagen kan han vara som vanligt och jättegullig för att nästa dag inte vilja ha kontakt med mig.

Det jag undrar är helt enkelt om det är troligt att detta beror på hans Asperger? Jag har läst att personer med AS har ett behov av att "dra sig undan" ibland, men har inte förstått på vilket sätt. När det gäller den här personen så verkar det dock bara vara mig han drar sig undan. Borde han inte i så fall dra sig undan alla, eller är det såhär det fungerar?

Förstår att det är svårt att svara på eftersom det väl är olika för alla, men jag vill bara veta OM det här kan bero på AS. Det är så otroligt förvirrande och gör mig lika sårad varje gång, allting är jättebra och helt plötsligt pratar han inte ens med mig.

Vad tror ni? Och, vad borde jag tänka på? Är det bara att ge honom tid som gäller?

Moderator Gripandekylig - förtydligade rubriken

Det är tänkbart. Frågan är om det finns något i hans liv som utlöser detta?

Hur då, vad skulle det kunna vara som utlöser det menar du?

Kanske Försäkringskassan krånglar t.ex?

plåtmonster skrev:Kanske Försäkringskassan krånglar t.ex?

What. Det skulle väl inte förklara att hen är selektiv i sitt undvikande beteende? Jo, det är klart, personen kanske träffar fk, hab, soc, god man eller dyl.

jiilwy skrev: När det gäller den här personen så verkar det dock bara vara mig han drar sig undan. Borde han inte i så fall dra sig undan alla, eller är det såhär det fungerar?

Det behöver inte vara så att man drar sig undan just människor i egenskap av människor, fastän det ser ut så på ytan. Jag drar mig undan människor med anledning av de sinnesintryck de ger mig, vilket gör att jag ibland drar mig undan alla och ibland endast en del. Att hen drar sig undan just dig kanske beror på relationens natur på något sätt? Jag drar mig undan min partner ibland för att jag får för mkt av de intryck hen ger mig, inte för att jag får nog av hen, märk väl.

Det är väldigt vanligt bland oss det där att dra sig undan, ja.

Om jag talar utifrån mig själv behöver jag "egentid" för att ladda batterierna och orkar inte vara social sju dar i veckan eller 16 timmar om dygnet.
På morgon vill jag inte prata överhuvudtaget utan vara ifred och hitta ett fokus för dagen.

Normalmänniskan sägs få energi av att vara social medan det för aspergaren ofta krävs energi för att vara social.

Du ska inte tolka det som att han inte vill vara med dig längre eller att detta innebär att han tycker mindre om dig på nåt sätt.
Det är bara så vi funkar: behov av enskildhet med jämna mellanrum.

Jag föreslår att ni tar ett rakt och ärligt snack om detta snarare än försöker gissa er till vad den andre vill och behöver.

Svårt att säga varför han drar sig undan, behöver inte bara bero på aspergers. Aspies är ju lika olika som NT.
Kanske han behöver tid för sig själv för att fundera.
Kanske han tycker det är jobbigt med för mycket närhet.
Kanske han egentligen vill begränsa kontakten men vet
inte hur han ska säga det.

KrigarSjäl skrev:Du ska inte tolka det som att han inte vill vara med dig längre eller att detta innebär att han tycker mindre om dig på nåt sätt.
Det är bara så vi funkar: behov av enskildhet med jämna mellanrum.

Jag föreslår att ni tar ett rakt och ärligt snack om detta snarare än försöker gissa er till vad den andre vill och behöver.

Men brukar/kan det vara så att det bara är en person man drar sig undan isåfall? Om han nu behöver ensamhet, då borde han ju göra detsamma mot alla och inte bara undvika mig?

Tyvärr är det väldigt svårt att prata om detta med honom, jag har försökt många gånger. Han förstår inte själv varför han blir såhär, och erkänner inte ens att han drar sig undan (även om jag tror att han faktiskt märker det själv). Men så fort han "kommer tillbaka" ska jag göra ett nytt försök att prata med honom, och hoppas att det går bättre.

Hur som helst, tack för svaret!

En del behöver egentid för att orka med att vara social, så väl med en person som med flera. Kanske kan det bero på det.

jiilwy skrev:

KrigarSjäl skrev:Du ska inte tolka det som att han inte vill vara med dig längre eller att detta innebär att han tycker mindre om dig på nåt sätt.
Det är bara så vi funkar: behov av enskildhet med jämna mellanrum.

Jag föreslår att ni tar ett rakt och ärligt snack om detta snarare än försöker gissa er till vad den andre vill och behöver.

Men brukar/kan det vara så att det bara är en person man drar sig undan isåfall? Om han nu behöver ensamhet, då borde han ju göra detsamma mot alla och inte bara undvika mig?

Tyvärr är det väldigt svårt att prata om detta med honom, jag har försökt många gånger. Han förstår inte själv varför han blir såhär, och erkänner inte ens att han drar sig undan (även om jag tror att han faktiskt märker det själv). Men så fort han "kommer tillbaka" ska jag göra ett nytt försök att prata med honom, och hoppas att det går bättre.

Hur som helst, tack för svaret!

Bor ni ihop?
Isf är det inte konstigt att det bara blir dig han drar sig undan.
Men på vilket sätt är han mer social med andra?

jiilwy skrev:

KrigarSjäl skrev:Du ska inte tolka det som att han inte vill vara med dig längre eller att detta innebär att han tycker mindre om dig på nåt sätt.
Det är bara så vi funkar: behov av enskildhet med jämna mellanrum.

Jag föreslår att ni tar ett rakt och ärligt snack om detta snarare än försöker gissa er till vad den andre vill och behöver.

Men brukar/kan det vara så att det bara är en person man drar sig undan isåfall? Om han nu behöver ensamhet, då borde han ju göra detsamma mot alla och inte bara undvika mig?

Tyvärr är det väldigt svårt att prata om detta med honom, jag har försökt många gånger. Han förstår inte själv varför han blir såhär, och erkänner inte ens att han drar sig undan (även om jag tror att han faktiskt märker det själv). Men så fort han "kommer tillbaka" ska jag göra ett nytt försök att prata med honom, och hoppas att det går bättre.
Hur som helst, tack för svaret!

Jag håller med om att man kan dra sig undan olika personer beroende på olika intryck. Sedan fungerar vi olika som personer, oavsett AS eller inte.
Han kanske inte har tänkt så mkt på att han behöver egentid förrän du påtalar det. Och han kanske inte vill erkänna det för att han är rädd att du ska misstolka det.
Jag håller med Krigarsjäl, ett rakt och ärligt samtal.Men pressa honom inte att det måste ske just nu men att ni behöver ha samtalet. Kanske dela upp samtalet på några tillfällen så han får tid på sig att tänka genom det ni säger. Sista meningen baserar jag bara på hur jag kan reagera, men vi fungerar alla olika.
Lycka till.

Ja som redan sagts så är det väldigt vanligt att behöva egentid men tycker det är lite dålig stil av han att inte säga det och bara försvinna så där, är han inte så här mot andra utan bara dig?

Kanske är det så att han känner av att de krav du har på honom på hur han skall agera när du och han vistas tillsammans. Alltfrån att säga hej, svara på frågor närsomhelst, observation och respons på sätt som man omedvetet rör kroppen på och som en del människor skapar ogrundande värderingar på, otydliga förväntningar på t.ex att kanske beröra och pussa utan vetskap hur det skall gå till och hur man skall svara på reaktioner osv.

Allt detta förväntas "alla" reagera på direkt och inte som kanske många med asperger kanske helst skulle vilja ha. Att motparten talade om vad som önskades, man gör detta och får tänka igenom det i några minuter i lugn och ro innan man förväntas ge ett svar antingen verbalt eller fysiskt.

Personer som har omedvetna krav på sin omgivning och visar sin reaktion på ett lika omedvetet och krävande sätt. Kan vara väldigt krävande för personer med kroppsspråks- och sociala kommunikationssvårigheter. För att vila från detta kan det finnas behov av att vara själv. Är man intim partner så är dessa krav kanske ännu högre. Även om ingen säger att de ställer de så bestraffas personer som gör fel genom att andra kan börja behandla de negativt.

Du bör nog börja fråga försiktigt och öka hur direkta frågorna är beroende på om du får en givande respons och fråga sådant som gör att du får insikt i vad som gör att det blir som det är. En del saker bara är som de är men oftast går det att ändra så att det blir annat utfall.

KrigarSjäl skrev:Bor ni ihop?
Isf är det inte konstigt att det bara blir dig han drar sig undan.
Men på vilket sätt är han mer social med andra?

Nej, vi bor inte tillsammans, men ses ganska mycket (oftast varje vecka och flera ggr/v).

Jag vet egentligen inte hur social han är, men jag har märkt/sett att han skriver med andra och verkar vara som vanligt mot dem. Och tidigare gånger han varit såhär har jag vetat att han umgåtts med andra osv. Men den här gången har jag bara sett att han skrivit till andra, mer än så vet jag inte. Reagerade bara på det eftersom han totalignorerar mig.

Feldwebel skrev:Ja som redan sagts så är det väldigt vanligt att behöva egentid men tycker det är lite dålig stil av han att inte säga det och bara försvinna så där, är han inte så här mot andra utan bara dig?

Ja, precis. I varje fall vad jag förstått och vad han själv sagt. Visserligen säger han ju att han inte alls undviker mig, men jag tror att han faktiskt märker det egentligen, det måste han göra. Men enligt honom har ingen annan reagerat på att han gör såhär, men jag vet inte om det beror på att han bara är så mot mig eller om de helt enkelt inte märker det lika mycket (pga att han och jag har mer kontakt än vad han har med någon annan och står mig närmare).

Och vad jag har märkt både tidigare gånger och den här gången (och fått höra av honom efteråt) så har han både kunnat umgås med andra och haft kontakt med andra, så det är nog bara mig.

Hur attraktiv är han? och hur attraktiv är du själv? om dragningskraften är svag så kanske det inverkar.

plåtmonster skrev:Hur attraktiv är han? och hur attraktiv är du själv? om dragningskraften är svag så kanske det inverkar.

Jag tror definitivt inte att det har någon inverkan, men vi är hur som helst väldigt attraherade av varandra båda två.

Det behövs nog att du pratar med din partner för att komma vidare. Det finns flera uppslag här men det saknas underlag.

jiilwy skrev:Visserligen säger han ju att han inte alls undviker mig, men jag tror att han faktiskt märker det egentligen, det måste han göra.

Jag reagerade på den här meningen och tänkte på att du verkar "tro" ganska mycket. Nu vet jag ju inte hur insatt du är i AS, men jag vill vänligt påpeka att man ska akta sig för att göra egna tolkningar av vad en AS-person säger. En del av AS-kommunikationen är ju att man faktiskt menar det man säger, ordagrant, utan dolda budskap och inlindade innebörder. Det gäller alltså att ta AS-personen på orden - något som jag emellertid har förstått är svårt för den som inte har AS själv, eftersom tolkningen verkar komma automatiskt. För AS-personen är orden fristående från känslor och tolkningar, kanske man kan säga. Det är i alla fall så jag upplever det.

Nå, om han säger att han inte undviker dig så menar han troligen det. Lita på hans ord! Som andra i tråden har sagt behöver man ofta ta igen sig för att det tar så mycket energi att umgås med andra (även med dem man tycker om!), och om du är den han umgås mest med är det inte så konstigt att du också märker av det mest. Kanske orkar han egentligen inte umgås flera gånger i veckan? Det kan ju vara svårt att förklara i så fall. Men jag ska inte spekulera; det bästa är förstås om ni kan prata om det och förklara hur ni båda upplever saker och ting.

Det kan helt enkelt vara så att du är den enda hen känner att hen kan vara sig själv mot. Dvs dra sig undan när hen behöver det. Folk blir lätt sårade när man drar sig undan från dem, och därför undviker man att göra det helt enkelt. På bekostnad av ens eget själsliv så klart.

Det finns många människor som man inte kan dra sig undan från av olika anledningar. Kollegor, myndighetspersoner, kunder osv. Och så ihärdiga "vänner" som inte förstår att man behöver lugn och ro ibland utan tar det väldigt personligt.

Tycker du ska satsa på att ha en öppen och rak kommunikation med hen om det här. Prata om vilka behov ni båda har.

Sjuckert skrev:

jiilwy skrev:Visserligen säger han ju att han inte alls undviker mig, men jag tror att han faktiskt märker det egentligen, det måste han göra.

Jag reagerade på den här meningen och tänkte på att du verkar "tro" ganska mycket. Nu vet jag ju inte hur insatt du är i AS, men jag vill vänligt påpeka att man ska akta sig för att göra egna tolkningar av vad en AS-person säger. En del av AS-kommunikationen är ju att man faktiskt menar det man säger, ordagrant, utan dolda budskap och inlindade innebörder. Det gäller alltså att ta AS-personen på orden - något som jag emellertid har förstått är svårt för den som inte har AS själv, eftersom tolkningen verkar komma automatiskt. För AS-personen är orden fristående från känslor och tolkningar, kanske man kan säga. Det är i alla fall så jag upplever det.

Nå, om han säger att han inte undviker dig så menar han troligen det. Lita på hans ord! Som andra i tråden har sagt behöver man ofta ta igen sig för att det tar så mycket energi att umgås med andra (även med dem man tycker om!), och om du är den han umgås mest med är det inte så konstigt att du också märker av det mest. Kanske orkar han egentligen inte umgås flera gånger i veckan? Det kan ju vara svårt att förklara i så fall. Men jag ska inte spekulera; det bästa är förstås om ni kan prata om det och förklara hur ni båda upplever saker och ting.

Tack för ditt svar. Du har helt rätt, och jag har hela tiden försökt tänka att jag faktiskt inte vet och därför inte ska tro så mycket. Jag har aldrig tidigare stått en person med Asperger såhär nära, och därför är det svårt att hela tiden tänka på att han faktiskt inte alltid tänker som andra skulle ha gjort osv. Det blir ofta att jag tror saker istället. Men det beror nog mycket på att även om jag inte vet hur Asperger fungerar, så vet jag hur han fungerar (för det mesta). Men som sagt, allt är inte så lätt att förstå.

För mig är det dock svårt att se just den biten, hur han INTE kan märka att han blir annorlunda eller undviker mig, när det är så uppenbart (i varje fall för mig). Är det något du (eller någon annan) har upplevt? Alltså att du drar dig undan någon/några utan att du själv märker det, att andra kanske påpekat det men du själv inte förstått att du gjort det?

Men om han vägrar träffa och prata med dig vissa dagar, så drar han sig de facto undan. Hur förklarar han det?

Det kan ju vara att han inte orkar med så mycket umgänge, i synnerhet inte med dig. Just för du står honom så nära att det blir för intensivt. Det kan vara så att han egentligen inte orkar med att träffa dig så ofta som du vill träffa honom.

Om det är skillnad mot tidigare så kan det bero på att något hänt som gör honom tröttare än vanligt. Eller så var det att han var nyförälskad förut och nu först ser du hur han är "som vanligt".

Alien skrev:Men om han vägrar träffa och prata med dig vissa dagar, så drar han sig de facto undan. Hur förklarar han det?

Det kan ju vara att han inte orkar med så mycket umgänge, i synnerhet inte med dig. Just för du står honom så nära att det blir för intensivt. Det kan vara så att han egentligen inte orkar med att träffa dig så ofta som du vill träffa honom.

Om det är skillnad mot tidigare så kan det bero på att något hänt som gör honom tröttare än vanligt. Eller så var det att han var nyförälskad förut och nu först ser du hur han är "som vanligt".

Senast han drog sig undan så hade vi en viss kontakt ändå, men väldigt lite och vi träffades inte, dessutom var han annorlunda. Så då sa han bara att han inte alls drog sig undan eller var annorlunda, han förstod inte vad jag menade, och vi började till och med tjafsa om det ibland. Jag förstod ju verkligen inte varför han sa så (eftersom jag var säker på att han faktiskt märkte det), och han verkade inte alls förstå vad jag menade heller. Så den gången förklarade han ingenting. Hur det blir nu vet jag inte, nu är det ju svårare att säga "jag har inte undvikit dig" när han inte har hört av sig alls på snart en vecka (än så länge).

Men normalt sett är det ofta han som tar initiativen till att ses, och när jag frågar om vi ska ses så brukar han verkligen vilja det. Jag tror han skulle kunna säga till mig om han inte vill/orkar ses, jag hoppas det iallafall. Så det är egentligen bara när det blir såhär som han visar att han inte vill/orkar ses, men då säger han inget istället.

Jag har ingen aning om ifall han är eller har varit kär/förälskad, men jag tvivlar starkt på att något har förändras. När han är som vanligt så är han verkligen som vanligt, han vill ses mycket osv. Senast för någon vecka sen (innan han blev såhär) så ville han ses och vi hade bestämt att göra det, och vi träffades dessutom mycket (på hans initiativ). Så det är just dessa perioder som han inte vill ses eller ha kontakt osv.

Du är jobbig.