jag var deprimerad för ett par år sedan och jag var praktiskt taget på gränsen till självmord. min far kastade ut mig på gatan, jag var mobbad i skolan, fick panikattacker av min mor och kände mig allmänt missförstådd eftersom jag inte visste vad aspergers syndrom var än. nu har depressionen försvunnit och jag vill inte längre dö av ren deppighet. men min nyfunna klarhet har förvandlats till nåt underligt...

jag har ingen livsglädje längre. jag känner mig så...onödig och värdelös. jag är INTE deprimerad så säg inte till mig att gå till en psykolog. jag vet hur depression känns. detta är inte depression, detta är min hjärna som säger åt mig att jag helt enkelt inte har nåt att leva för.

jag blir inte utmanad av något längre. jag kan inte prata med någon utan att må dåligt över hur lite jag faktiskt bryr mig om den personen. "vad har du för planer i helgen då?", "inget, jag gör aldrig nåt om helgerna." vad är poängen?

jag försöker utbilda mig till kock. men jag mår dåligt av tanken på att jobba på ett yrke i resten av mitt liv. men om jag inte ska jobba som kock i resten av mitt liv utan vet att jag ska sluta någon gång i framtiden, varför kämpar jag på att utbilda mig till kock då?! är det allt livet handlar om? att ha någonting att göra tills man dör?

om livet handlar om att njuta av resan medans man lever så kan jag redan nu säga helt lungt, metodiskt och logiskt säga att jag kan ta livet av mig direkt för jag njuter inte alls. jag längtar. jag längtar tills jag dör. vilket liv är det att leva?

det funkar inte att underhålla mig själv med hobbys, gadgets, nya tv-spel, godis och sömn. jag har tröttnat på allt en efter en.

jag har inga vänner, noll. har bara haft en flickvän. jag är populär bland folk eftersom jag är rolig (det märks ju inte här men jag försöker inte direkt just nu. x.x) men det känns rätt värdelöst när jag inte bryr mig om människorna i gengäld.

och om du läst hit ner så...är jag ledsen. för jag har ingen direkt poäng med den här historien. jag tror inte att någon kan ge mig något råd. "skaffa vänner", "ryck upp dig" eller "gå till en psykolog" hade inte funkat. vad hade funkat? ...jag vet faktiskt inte. varför laga någonting som inte ens vill fungera?

ville bara skriva av mig det där. sorry.

Adkit

Jag håller med dej. Det du hade förut kallade du för depression, därför säger du att du inte är deprimerad nu, du har bara ingen lust med något längre.

Men, ser du, det är här den märkliga konflikten mellan olika betydelser av orden dyker upp. Jag vet exakt vad du talar om. Jag sa samma sak själv för några år sedan. "Jag är ju inte deprimerad NU!" För jag hade ju varit deprimerad PÅ RIKTIGT. Men, som sagt, betydelser.

Deprimerad, enligt det sätt jag nu fått lära mej att innebörden är, är man när man känner och beskriver sej precis som du gör nu. Jag lovar! Det är det som är så konstigt med hur man ser på orden och vad de menar.

Jag ska inte trötta ut dej med tirader och funderingar om varför det är så olika med betydelsen, det gör jag bara om du ber mej om det. Men jag är ledsen att meddela att du ÄR deprimerad enligt medicinens sätt att se på saken. Oavsett vad du själv tycker om det. Du kan alltså få hjälp. Jag läste att du inte ville bli åthutad att gå till psykolog, nå jag tänker inte huta. Du gör som du vill. Men att du är deprimerad enligt "deras" normer är lätt att se.

Låter mest som att du haft tråkigt en längre tid.

Adkit skrev:jag var deprimerad för ett par år sedan och jag var praktiskt taget på gränsen till självmord. min far kastade ut mig på gatan, jag var mobbad i skolan, fick panikattacker av min mor och kände mig allmänt missförstådd eftersom jag inte visste vad aspergers syndrom var än. nu har depressionen försvunnit och jag vill inte längre dö av ren deppighet. men min nyfunna klarhet har förvandlats till nåt underligt...

jag har ingen livsglädje längre. jag känner mig så...onödig och värdelös. jag är INTE deprimerad så säg inte till mig att gå till en psykolog. jag vet hur depression känns. detta är inte depression, detta är min hjärna som säger åt mig att jag helt enkelt inte har nåt att leva för.

jag blir inte utmanad av något längre. jag kan inte prata med någon utan att må dåligt över hur lite jag faktiskt bryr mig om den personen. "vad har du för planer i helgen då?", "inget, jag gör aldrig nåt om helgerna." vad är poängen?

jag försöker utbilda mig till kock. men jag mår dåligt av tanken på att jobba på ett yrke i resten av mitt liv. men om jag inte ska jobba som kock i resten av mitt liv utan vet att jag ska sluta någon gång i framtiden, varför kämpar jag på att utbilda mig till kock då?! är det allt livet handlar om? att ha någonting att göra tills man dör?

om livet handlar om att njuta av resan medans man lever så kan jag redan nu säga helt lungt, metodiskt och logiskt säga att jag kan ta livet av mig direkt för jag njuter inte alls. jag längtar. jag längtar tills jag dör. vilket liv är det att leva?

det funkar inte att underhålla mig själv med hobbys, gadgets, nya tv-spel, godis och sömn. jag har tröttnat på allt en efter en.

jag har inga vänner, noll. har bara haft en flickvän. jag är populär bland folk eftersom jag är rolig (det märks ju inte här men jag försöker inte direkt just nu. x.x) men det känns rätt värdelöst när jag inte bryr mig om människorna i gengäld.

och om du läst hit ner så...är jag ledsen. för jag har ingen direkt poäng med den här historien. jag tror inte att någon kan ge mig något råd. "skaffa vänner", "ryck upp dig" eller "gå till en psykolog" hade inte funkat. vad hade funkat? ...jag vet faktiskt inte. varför laga någonting som inte ens vill fungera?
ville bara skriva av mig det där. sorry.

För att inte vara deprimerad låter du ganska deprimerad. Resonemangen och synen på sig själv, tillvaron och framtiden är i alla fall förvillande lika en deprimerad människas.

Måste varje depression upplevas på samma sätt?
Kan du bevisa att du inte är deprimerad?
Har du något att förlora på att söka hjälp?

Kan det vara så att du saknar stimulans? Det kan till exempel vara stimulansen av att ha intelligenta/kreativa/knäppa människor omkring sig som går att snacka eller dela sina intryck/uttryck med. Om man själv är intelligent/kreativ/knäpp, men inte stimuleras till att göra något av det, på grund av att omgivningen inte är intelligent/kreativ/knäpp, och därför inte får utlopp för det kan det bli så att man lägger av efter ett tag.

Med lite tur kan du hitta en sysselsättning där ditt intresse faktiskt håller i sig längre än bara nå'n månad, men du måste kanske vara beredd på att få stå ut några år innan det eventuellt sker.

Kanske kan du hitta människor vars umgänge du faktiskt blir stimulerad av. Det kanske bara är så att du inte har träffat dem än.

Det enda råd jag kan ge (och det är inte ens nå't särskilt revolutionerande råd och du har säkert fått höra det förut) är att stå ut några år till och under tiden försöka hitta det där speciella som kan ge nå'n slags mening till livet. Själv har jag delat in mitt liv i treårsperioder, vilket fungerar hyfsat för mig (men det är kanske också den enda det fungerar för).

Nu blev det längre än jag hade tänkt mig, men ämnet engagerar mig.

Livsleda kanske är rätta benämningen. T.ex. om man tycker att livet endast är en lång meningslös vandring till graven. Ordet "depression" tycker inte jag säger någonting. Det verkar som att i samhället så anses man vara deprimerad (läs sjuk) om man inte är en muntergök och har påklistrade leenden ( ) i alla lägen. Någon som arbetade sa: "Det är viktigt att vara glad." "Varför då?" undrar jag om man nu inte känner sig glad...

Gå till en Psykolog. Har du tur att få träffa en bra en så kommer du få sitta och snacka med någon som fattar vad du snackar, du kommer känna hopp om att det kanske inte är så kört, bli vitaliserad i en halvtimme efter terapisessionen för att sedan bli golvad av verklighetens käftsmäll styrd rätt in i ansiktet på dig.

Depression i klinisk mening är ett bredare begrepp än vad folk i allmänhet brukar mena när de pratar om depression. Man behöver inte ens känna sig "deppig" för att vara kliniskt deprimerad. Här har du en lista på vanliga symptom:
http://www.depressionslinjen.com/default____86.aspx


Här är en lista där man specifikt ska uppfylla minst fem av punkterna:

En patient som får diagnosen klinisk depression har haft minst fem av följande symptom oavbrutet under en tvåveckorsperiod:

* är nedstämd eller ledsen
* har tappat intresset för flertalet aktiviteter
* kan inte glädjas
* har störd sömn
* har förlorat eller fått ökad aptit alternativt minskat eller ökat kraftigt i vikt
* känner sig extremt trött
* har minskad förmåga att tänka, koncentrera sig och fatta beslut
* sköter vardagssysslor långsamt och trögt eller är rastlös/kan inte sitta still
* känner sig värdelös och hyser obefogade skuldkänslor

(Tagen från http://www.foreningenbalans.nu/Sjukdomarna.htm)

Fundera på om du inte kvalar in de på den definitionen.

nej nej nej, jag är inte deprimerad. anledningen till varför jag säger att jag inte är deprimerad är för att jag faktiskt är rätt lycklig. jag skrattar rätt mycket nu för tiden (sorgligtvis endast när jag ser ståuppkomedi eller serier/filmer från datorn. vanliga människor är inte roliga speciellt ofta. men ändå) jag kan njuta av saker, jag kan gå framåt genom att lära mig nya sysselsättningar och liknande.

jag vet att jag låter deppig när jag räknar upp allt det där men problemet just nu är inte att jag ÄR deppig över det där utan det faktum att jag vet att jag kommer BLI deprimerad om jag inte kommer någonstans. att vänta ett par år och se om det löser sig låter helt enkelt...sjukt. som jag sa, är inte livet mer än så?

* är nedstämd eller ledsen
* har tappat intresset för flertalet aktiviteter
* kan inte glädjas
* har störd sömn
* har förlorat eller fått ökad aptit alternativt minskat eller ökat kraftigt i vikt
* känner sig extremt trött
* har minskad förmåga att tänka, koncentrera sig och fatta beslut
* sköter vardagssysslor långsamt och trögt eller är rastlös/kan inte sitta still
* känner sig värdelös och hyser obefogade skuldkänslor

jag är inte ledsen, jag är helt kolugn när jag berättar om hur tomt mitt liv är, det är ett faktum inte en känsla. jag tappar intresse men av anledningen att jag lär mig sakerna för snabbt och enkelt. jag kan glädjas, jag äter som en häst och har fått mycket bättre tankeförmåga nu när jag inte är deprimerad längre om jag ska vara ärlig.

så jag är inte deprimerad. mitt liv är helt enkelt inte ett bra liv. det är ju bara logiskt, alla kan ju inte ha "bra" liv. var det inte George Carlin som sa "life isn't for everyone"?

jag är säker på att samhället hade satt den klisterlappen på mig dock. men samhället har fel. anledningen är att dom har ingen "livsleda"-mapp att stoppa in mig i så dom sätter mig i "depression"-mappen. hur som helst så vet jag att en psykolog inte hjälpt mig över huvud taget, jag vet hur psykologer fungerar.

och Gud vad jag saknar stimulans ja. x.x märks inte det på dom onödigt långa inläggen?

Har egentligen inte något att tillägga som de andra inte sagt, men kan inte bara gå vidare utan att skriva något.

Du låter deprimerad, man behöver inte känna sig ledsen för att vara deprimerad. Din depression visar sig på ett annat sätt än tidigare.
Håller med weasley och det hon skriver om ordens innebörd.

Du har gått igenom jobbiga saker. Det är allvarligt att inte kunna njuta,

Jag vet att du inte bett om det här, men: det finns hjälp att få. snälla be om det.

NOTE: det här inlägget borde ligga innan Adkits nya inlägg.

Adkit skrev: jag vet hur psykologer fungerar.

Hur fungerar de?

Adkit@ oavsett om du är deprimerad eller inte, så tycker jag ändå att du skulle kunna få ut något av en psykologkontakt. Du skriver att ditt liv inte är bra. Då tänker jag att en psykolog skulle kunna hjälpa dig med att se vad det är som gör att ditt liv inte är bra och vad du kan göra för att ändra det.

docfrasse skrev:

Adkit skrev: jag vet hur psykologer fungerar.

Hur fungerar de?

dom försöker guida till en insikt om vad som faktiskt är fel och sen ger dom en råd eller guidar en till lösningen på problemet. jag får inte ut nåt av det, jag tänker oavbrutet, jag är min egen psykolog. det funkade inte när jag var deprimerad för då var jag inte objektiv men just nu, just precis nu...så är jag lugnet självt. och jag kan vara min egen psykolog. det funkar rätt bra. men min egen psykolog håller med mig om att jag faktiskt inte har mycket som händer i mitt liv. substanslöst, är det.

TheBoxSaysNo skrev:Adkit@ oavsett om du är deprimerad eller inte, så tycker jag ändå att du skulle kunna få ut något av en psykologkontakt. Du skriver att ditt liv inte är bra. Då tänker jag att en psykolog skulle kunna hjälpa dig med att se vad det är som gör att ditt liv inte är bra och vad du kan göra för att ändra det.

det är ju det som är saken, jag vill ju inte ändra det. jag vill ingenting. jag har absolut ingen vilja att arbeta på mitt liv eftersom det inte ger mig nåt. om målet är att man ska dö i slutändan så känns det nästan mest logiskt att helt enkelt dö nu.

"hur blir mitt liv bättre"? för det måste jag svara på "vad vill jag ha?" och svaret på det är "ingenting".

Frågan är då om det inte händer något i ditt liv för att du inte orkar försöka få något att hända, vilket i sig kan vara ett tecken på depression. Det låter som du är intelligent nog för att kunna sysselsätta dig med intressanta och meningsfulla saker, förutsatt du mår tillräckligt bra mentalt för att orka.

Och så att du oroar dig för risken att bli deprimerad i framtiden? Det låter väl nästan som någon slags ångest?

Adkit skrev:

TheBoxSaysNo skrev:Adkit@ oavsett om du är deprimerad eller inte, så tycker jag ändå att du skulle kunna få ut något av en psykologkontakt. Du skriver att ditt liv inte är bra. Då tänker jag att en psykolog skulle kunna hjälpa dig med att se vad det är som gör att ditt liv inte är bra och vad du kan göra för att ändra det.

det är ju det som är saken, jag vill ju inte ändra det. jag vill ingenting. jag har absolut ingen vilja att arbeta på mitt liv eftersom det inte ger mig nåt. om målet är att man ska dö i slutändan så känns det nästan mest logiskt att helt enkelt dö nu.

"hur blir mitt liv bättre"? för det måste jag svara på "vad vill jag ha?" och svaret på det är "ingenting".

eller så kan man börja med "vad är det som inte är bra?"... och jobba utifrån detta... alltså om det är brist på stimulans som gör det jobbigt så kan du se hur du kan hitta mer...

Nu kan inte jag tvinga det att byta åsikt, respekterar din upplevelse.
men tänk på det. Att inte se mening, att inte orka låter ganska depressivt.
Ibland är det när man börjat må bättre som man verkligen fattar att man av depression.

Kvasir har ställt en intressant fråga om din oro över framtida depressioner, fundera på den.

jag tycker det låter som du är i nåt slags normaltillstånd. Sorry, det är helt enkelt inte roligare än så här.

Och psykologer... vad ska man med dom till när man redan vet exakt vad som fattas en och att de inte har minsta vilja (möjlighet säger dom) att hjälpa en att skaffa det som saknas?

Välkommen till jämmerdalen.

nallen skrev:jag tycker det låter som du är i nåt slags normaltillstånd. Sorry, det är helt enkelt inte roligare än så här.

.

Nej, det är sant. I det storta hela så handlar det om att få tiden att gå tills man dör...

Adkit skrev:

docfrasse skrev:

Adkit skrev: jag vet hur psykologer fungerar.

Hur fungerar de?

dom försöker guida till en insikt om vad som faktiskt är fel och sen ger dom en råd eller guidar en till lösningen på problemet. jag får inte ut nåt av det, jag tänker oavbrutet, jag är min egen psykolog. det funkade inte när jag var deprimerad för då var jag inte objektiv men just nu, just precis nu...så är jag lugnet självt. och jag kan vara min egen psykolog. det funkar rätt bra. men min egen psykolog håller med mig om att jag faktiskt inte har mycket som händer i mitt liv. substanslöst, är det.

"Det som stör människornas själsliv är inte händelserna i sig, utan det sätt varpå vi bedömer dem"

Epiktetos

Moggy skrev:

nallen skrev:jag tycker det låter som du är i nåt slags normaltillstånd. Sorry, det är helt enkelt inte roligare än så här.

.

Nej, det är sant. I det storta hela så handlar det om att få tiden att gå tills man dör...

Tiden lär nog gå oavsett vad man gör....

jag är populär bland folk eftersom jag är rolig (det märks ju inte här men jag försöker inte direkt just nu. x.x) men det känns rätt värdelöst när jag inte bryr mig om människorna i gengäld.

Det där känner jag igen mig i. Det var precis så jag hade det i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Jag var rolig för att upprepade vad de andra sa och jag är bra på att härma djur, tv-karaktärer osv. Det är en jävla show allting, en förväntan.. Trycket från alla hörn och kanter. Man får höra hur intelligent man är, man boostar sig själv upp till en nivå man rent psykiskt inte har kraft nog att prestera när man själv inte vill.

Jag klarade mig aldrig igenom skolan. Jag umgicks även med fel folk och jag har aldrig haft ett eget beteende försen jag slutade umgås med dem. Mitt riktiga jag var så bra dolt att ingen hade någonsin kunnat se vad som egentligen var ett "problem" för mig. Enda gången jag ser mitt funktionshinder som ett problem är när jag ska vara med andra människor.

Jag har aldrig sett mig själv som mobbad men vid närmare eftertanke, efter min mamma sa "nej men M. vad snäll du är, du försvarar dina förövare". Jag berättade om när 5 personer drog ner mina byxor (ink. kalsipperna) framför hela skolan och kisarna reagerade inte. Jag trodde de var mina vänner, det visar hur "far up in my ass" mitt huvud var. Så där kan jag inte riktigt relatera. Jag kan inte sörja det som var längre, jag har tvingat mig själv att se framåt och min vilja är av stål.

Det verkar helt enkelt som om du är omotiverad, är du inte deprimerad så är det väl det som ligger närmast så att säga.

Jag har satt upp mål framför mig som driver mig. Mina mål inkluderar inte så mycket människor. Däremot djur och natur, någonting jag alltid dragit mig undan till när jag hatat hur människor varit mot mig eller t ex blivit arg på någon.

För mig funkade det att välja bort vad jag inte kan tänka mig att göra istället för att välja vad jag vill göra i framtiden. Till slut väljer man ju vad man vill göra i framtiden, men man gör valet från ett annat håll.

Det har aldrig funkat för mig att ha vänner för jag tycker ändå aldrig likadant som de gör. Det är allt från små saker till stora saker. Jag blir ofta väldigt arg på dem så de tröttnar väl snart ändå.

Jag som pratar med mig själv: Okej seriöst M, för i helvete. Du drar iväg hela tiden, det börjar irritera mig.

Ärligt, om du vill snacka så vill jag gärna läsa (i PM), jag är grymt intresserad av en fördjupning och jag snackar inte med så många i PM här så jag kan fokusera mig på att svara snabbare.

Det är om du vill alltså, jag har aldrig blivit diagnoserad med depression (jag var emot psykologer i 11 år, för envis) men jag tror vi kan finna ett mönster med hjälp av våra erfarenheter i livet som vi kan snoka runt i.

Det finns ingen klarhet i att inte känna någon livsglädje, Adkit.

Livet blir vad man gör det till.
Det är det ansvar man har.

Eller som nån sa
Livet är som en påse, tom och innehållslös om man inte fyller den med något.

Allt innehåll måste inte vara lösgodis.......

A skrev:Livet är som en påse, tom och innehållslös om man inte fyller den med något.

Ibland finns det ingen påse.
Ibland är det hål i påsen.
Ibland är påsen för stor.
Ibland har någon snott påsen.
Ibland är påsen full av gammal skit.
Men påsen är aldrig för liten.

Man kan också kvävas i en påse.