Har blivit botad från parfixering!
12 inlägg
• Sida 1 av 1
Har blivit botad från parfixering!
De här som känner mig från tidigare forum och listor känner ju till min parfixering... Jag har sedan ca tjugoårsåldern varit avundsjuk på par och helt besatt kring detta och rackat ner på alla som jag utifrån egna normer definierat som "parmänniskor". Människor som har eller har haft en parrelation och blivit av med oskulden, samt alla med barn oavsett om det skett genom ett enstaka one-night-stand eller insemination. Dvs större delen av befolkningen. Jag har varit allergisk mot dessa och det har många fått känna på under min framfart. Jag har inte ens kunnat se okända par på stan eller ens på film utan att må dåligt.
Det har gått i perioder, ibland har jag varit mer parnojig, ibland mindre. Men det har alltid varit där. Varje gång jag träffat någon ny människa eller någon ny person kommit till forumet har min första tanke alltid varit "Undrar om han/hon är parmänniska...". På forum har jag ibland gjort detektivarbete och sökt på en persons alla inlägg för att luska fram om det är en parmänniska eller inte. Så fixerad har jag varit. Och jag har definitivt inte varit någon trevlig människa alla gånger .
Men nu har det faktiskt - tro't eller ej - släppt!!! Jag har blivit fri! Detta känns helt otroligt. Det som tyder på att det verkligen har släppt och inte bara är en bättre period är:
* jag bryr mig inte längre om att ta reda på om personer är "parmänniskor"
* jag kan prata med människor utan att tänka på att de är "parmänniskor"
* det stör mig ens inte längre att människor jag pratar med har partner eller barn.
* jag är inte avundsjuk längre, eller inte så avundsjuk som jag varit förut. Jag har börjat kunna hantera det.
* jag känner en allmän känsla av befrielse, att jag kan umgås normalt med folk utan att behöva trycka in en massa aggressioner
* jag har för första gången på ca 15 år kunnat gratulera folk till graviditeter/barnafödslar och verkligen MENA det och kunna känna mig in i deras glädje och UNNA dem det. Utan att behöva ljuga och i hemlighet önska dem missfall (jo, så hemsk har jag faktiskt varit!). Det har känts historiskt att faktiskt kunna göra detta! 2 ggr har det ännu hänt (och funnits tillfälle för det alltså).
Denna parfixeringsbefrielse har nu varat ca 2,5 månad, så det känns iallafall så pass stabilt att jag vågar offentliggöra det här nu. Jag bara hoppas att det kan få fortsätta att hålla i sig. Man vet ju aldrig. Och det är ju ännu så pass nytt att man inte vet hur pass stabilt det verkligen är.
Det har gått i perioder, ibland har jag varit mer parnojig, ibland mindre. Men det har alltid varit där. Varje gång jag träffat någon ny människa eller någon ny person kommit till forumet har min första tanke alltid varit "Undrar om han/hon är parmänniska...". På forum har jag ibland gjort detektivarbete och sökt på en persons alla inlägg för att luska fram om det är en parmänniska eller inte. Så fixerad har jag varit. Och jag har definitivt inte varit någon trevlig människa alla gånger .
Men nu har det faktiskt - tro't eller ej - släppt!!! Jag har blivit fri! Detta känns helt otroligt. Det som tyder på att det verkligen har släppt och inte bara är en bättre period är:
* jag bryr mig inte längre om att ta reda på om personer är "parmänniskor"
* jag kan prata med människor utan att tänka på att de är "parmänniskor"
* det stör mig ens inte längre att människor jag pratar med har partner eller barn.
* jag är inte avundsjuk längre, eller inte så avundsjuk som jag varit förut. Jag har börjat kunna hantera det.
* jag känner en allmän känsla av befrielse, att jag kan umgås normalt med folk utan att behöva trycka in en massa aggressioner
* jag har för första gången på ca 15 år kunnat gratulera folk till graviditeter/barnafödslar och verkligen MENA det och kunna känna mig in i deras glädje och UNNA dem det. Utan att behöva ljuga och i hemlighet önska dem missfall (jo, så hemsk har jag faktiskt varit!). Det har känts historiskt att faktiskt kunna göra detta! 2 ggr har det ännu hänt (och funnits tillfälle för det alltså).
Denna parfixeringsbefrielse har nu varat ca 2,5 månad, så det känns iallafall så pass stabilt att jag vågar offentliggöra det här nu. Jag bara hoppas att det kan få fortsätta att hålla i sig. Man vet ju aldrig. Och det är ju ännu så pass nytt att man inte vet hur pass stabilt det verkligen är.
Senast redigerad av mitzerl 2011-05-04 14:22:57, redigerad totalt 2 gånger.
Härligt! Hur lyckades du med det?
Senast redigerad av Fröken Svarttrassel 2011-05-04 14:22:57, redigerad totalt 1 gång.
- Fröken Svarttrassel
- Ny medlem
- Inlägg: 9
- Anslöt: 2008-06-16
Grattis!!! Vad skönt det måste vara!!!
Senast redigerad av Lilla Gumman 2011-05-04 14:22:57, redigerad totalt 1 gång.
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Grattis, kan inte hänvisa idag till vilken sida men har läst i Daniel Golemans bok "Känslans intelligens" att när man ska lära om och få till ändrat beteende så är åtta veckor en kritisk gräns för att "falla tillbaka" och under dom åtta år jag har användt detta mått så har det stämt ganska bra. Så 10 veckor, GRATTIS!!
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 14:22:57, redigerad totalt 1 gång.
Skönt att höra att du äntligen har blvit kvitt denna fixering.
Senast redigerad av tvilling99 2011-05-04 14:22:57, redigerad totalt 1 gång.
- tvilling99
- Inlägg: 8653
- Anslöt: 2007-05-07
- Ort: malmö
Jag har också det där hatet mot större delen av befolkningen, och det är inte kul. Och hur handskas man med att en syskon har partner, fast hon knappast ansträngt sig hälften så mycket som jag? Jag funderar på att ge upp det där, men då måste jag hitta ett nytt mål med livet och det är ju inte helt lätt.
/29-åringen (kanske jag blir känd som snart)
/29-åringen (kanske jag blir känd som snart)
Återgå till Övriga Aspergerfrågor