-Jag tror inte på lycka och på att vara lycklig på det där enkla kvällstidningsbilageviset, i synnerhet inte om det är såna som Mia Törnblom som ska vara lyckocoacher.

Lycka är en nåd som kan vederfara en människa då och då enligt Ulf Lundell, citerar inte ordagrant men det var väldigt bra formulerat i alla fall.

Själv är jag nöjd om jag slipper må dåligt.
För det vet jag sannerligen hur det känns.
När man mår så dåligt att man måste peta i sig starka tabletter för att överhuvudtaget få nån sömn.

Jag funderar inte på om jag är lycklig eller ej på det där enkla, borgerliga kändisbilageviset.
Jag behöver inte fundera på det eftersom jag vet vad dåligtmående vill säga.
När jag är akut olycklig vet jag nämligen att jag är det.

Alltmer sällan är jag lycklig. För mig minskar det lyckliga markant för varje år som går.

KrigarSjäl skrev:När jag är akut olycklig vet jag nämligen att jag är det.

Det är ju betydligt lättare än när det är kroniskt. Man har som bekant en förmåga att vänja sig med det mesta.
I mitt fall gav den kroniska olyckan upphov till händelser som i sin tur gjorde mig akut olycklig. När vårdapparaten tyckte att den tuggat färdigt på mig hade jag fortfarande kvar den kroniska delen och hade dessutom medveten om den. I övrigt gjorde de ingenting åt några av problemen över huvud taget.
För mig hade det varit bättre om jag faktiskt tagit livet av mig för tio, eller hellre, femton år sen.

Nej, suicid är aldrig nån utväg.

KrigarSjäl skrev:Nej, suicid är aldrig nån utväg.

Det var å andra sidan ingen fråga. Praktiskt sätt så är det den slutgiltiga utvägen - men det är ju inte det praktiska du försöker tala om... jag föreslår en mindre dogmatisk formulering nästa gång.

Jag är dogmatisk i den frågan, på Camus-viset.

När jag varit på självmordsgränsen så har det vänt till en extremt extas. När jag upplever att livet inte är värt någonting så blir heller inte jag värt någonting, inte ens min egen vilja blir värt något och jag finner då ingen poäng i att ta livet av mig även fast jag vill det eftersom min vilja vid den punkten inte har någon betydelse för mig. Jag upplever en sorts utom-kroppslig extas, ett oberoende från allt. Jag upplever bara glädje. Mitt ego har dött och jag är i himmelriket på jorden. Tyvärr vara inte känslan så länge för tillslut så blir känslan så stark att jag vill ha den, då försvinner den eftersom jag börjar bry mig om min vilja igen.

nallen skrev:

tvilling93 skrev:Till er som inte mår så himla bra, ta hjälp!

Det finns ingen hjälp att få.
Den så kallade psykvården varken kan, vill eller får åtgärda de egentliga problemen. Istället fokuserar den på att maskera symptomen genom att försöka göra om mig.

Det ligger tyvärr mycket i det, speciellt detta "varken kan, vill eller får" - ordagrant som jag uttryckt det!
Men i slutändan stämmer det ändå inte riktigt att "Det finns ingen hjälp att få." Man kan ha tur och träffa bra personal och chansen blir förstås större ju fler gånger man försöker. Det går också att lära sig ofantligt mycket mer och inse t ex hur ångest fungerar. Någon kanske invänder att det inte hjälper att förstå hur det onda fungerar, men när det gäller ångest så gör det verkligen det - t o m helt och hållet - om man verkligen förstår!
Jag önskar jag kunde säga det välmenande "Det finns hjälp att få" - tills vidare får jag säga "Det finns hjälp att komma på".

KourosGould skrev:

Tinns skrev:Vilka människor är de lyckligaste?

Jag har läst i flera olika sammanhang att människor som inte reflekterar mycket generellt är lyckligare än människor som reflekterar mycket, skillnaden ska tydligen vara ganska stor, om man har bra minne så blir man lättare traumatiserad. Jag har dock ingen källhänvisning till hands just nu. Lyckoreceptet kanske är: sluta reflektera och sluta minnas. Då undviker man eventuellt olycka. I och för sig så verkar inte dementa vara särskilt lyckliga.

Det kan nog verka så, men jag tror snarare att man ska reflektera mer! Det kanske inte är bra att hålla på och reflektera - om man gör det för lite.

tvilling93 skrev:

Batman skrev:Oj vilken fin cinderella story du sitter inne med, men åter till verkligheten, alla mår inte bättre av att lägga över sitt liv i sjukvårdens händer. Alla blir inte behandlade eller bemötta på ett sätt som gör att man vill gå kvar och jag själv har aldrig träffat någon jag trivts med eller som hjälpt mig med sådant jag behövt hjälp med. Jag har aldrig gått ifrån akuten, vårdcentralen, psykologmotogningar och allt där emellan utan att både må sämre och känna mig grymt besviken. Så nej, bara att att det har hjälpt betyder inte det att det är en universal lösning för jordens alla individer. Välkommen till verkligheten och kom ner på jorden.

Oj men herregud förlåt då, jag menar inget illa. Jag upplevde bara att det var bra och tänkte bara berätta hur det gick för mig.


Moderator Titti
Fixade till citatet.

Det var inget fel. Vi behöver få höra om folk som mår bättre, desto viktigare när det är sällsynt. Uppmaningen "kom ner på jorden" ska vi nog rikta till politiker som gärna framhåller hur väl de lyckats med vården.

Nä, för mycket måsten i livet för vara lycklig

gadas skrev:

KourosGould skrev:

Tinns skrev:Vilka människor är de lyckligaste?

Jag har läst i flera olika sammanhang att människor som inte reflekterar mycket generellt är lyckligare än människor som reflekterar mycket, skillnaden ska tydligen vara ganska stor, om man har bra minne så blir man lättare traumatiserad. Jag har dock ingen källhänvisning till hands just nu. Lyckoreceptet kanske är: sluta reflektera och sluta minnas. Då undviker man eventuellt olycka. I och för sig så verkar inte dementa vara särskilt lyckliga.

Det kan nog verka så, men jag tror snarare att man ska reflektera mer! Det kanske inte är bra att hålla på och reflektera - om man gör det för lite.

Alltså de här undersökningarna jag läst om har förvånat mig. Jag själv har alltid löst alla mina problem genom reflektion. Undersökningarna kanske stämmer bättre på NT. Vi aspergare har ju inget alternativ till att reflektera, vi bygger ju vårt liv på reflektion eftersom vi saknar intuition.

Jag tror att man blir lycklig när man kommer på vad man är bra på och vill göra och gör det. Jag är inte där jag vill vara än men är på väg dit. Så jag är inte helt nöjd men är bekväm med mitt strävande. Att känna social gemenskap kan också tänkas vara viktigt för att vara lycklig. Det är något jag inte upplever så särskilt mycket dock. Har säkerligen byggt upp starka försvarsmekanismer mot det på grund av obehaget som ofta uppstår i grupper.

KourosGould skrev:Vi aspergare har ju inget alternativ till att reflektera, vi bygger ju vårt liv på reflektion eftersom vi saknar intuition.

Jag har utvecklat intuition, varför påstår du generellt att vi saknar det?

Med GAD blir man lycklig när man upptäcker att det som bekymrat en aldrig har inträffat...

gadas skrev:Man kan ha tur och träffa bra personal och chansen blir förstås större ju fler gånger man försöker.

Vad hjälper det när de ändå bara fokuserar på att åtgärda symptomen istället för de egentliga problemen?
Jag visste exakt vad problemen var, att försöka ändra på mig när de ligger på helt andra ställen är inget annat än ett hån.

Miche skrev:

KourosGould skrev:Vi aspergare har ju inget alternativ till att reflektera, vi bygger ju vårt liv på reflektion eftersom vi saknar intuition.

Jag har utvecklat intuition, varför påstår du generellt att vi saknar det?

Jag tycker mig också ha utvecklat en fungerande intuition.

KrigarSjäl skrev:

Miche skrev:

KourosGould skrev:Vi aspergare har ju inget alternativ till att reflektera, vi bygger ju vårt liv på reflektion eftersom vi saknar intuition.

Jag har utvecklat intuition, varför påstår du generellt att vi saknar det?

Jag tycker mig också ha utvecklat en fungerande intuition.

Det finns väldigt många definitioner av intuition, många av dessa definitioner har aspergare. I det här fallet använder jag mig av ordet intuition som en synonym till ordet implicit mentalisering vilket min psykolog har berättat för mig att vi aspergare har ingen alls eller i princip ingen alls, jag har faktiskt ingen säkrare källa på det påståendet så säg gärna till om det inte stämmer.
Den definition jag använder av ordet implicit mentalisering är densamma som jag misstänker att min psykolog menade när vi pratade om det, så här lyder den:
Kognitiv och emotionell kontakt med andra i ett samspel. Interaktionen är då av annan karaktär än när man interagerar (kommunicerar) med en maskin eller dator eller maskiner eller datorer med varandra eller lämnar ett meddelande till någon. Genom sådan interpersonell och levande kontakt kommer människor in i varandras sätt att tänka och känna och vilja saker. De upplever en relation. Denna typ av mentalisering kallas implicit, därför att den ligger i själva kontakten. Vi för inte något resonemang om hur den andre tänker eller känner eller önskar utan upplever det intuitivt, icke-medvetet. Vi mentaliserar varandra, sällskapsdjur inräknade (eng: we mentalize each other and our pets).

Den här definitionen handlar dock om mentalisering vilket AS:are men den är då explicit och inte implicit.

Grundtanken är i alla fall AS:are använder sig av reflektion (explicit mentalisering) för att förstå och sätta sig in i andra människors situation medans NT även använder sig av intuition (implicit mentalisering).
Det finns som sagt många definitioner av mentalisering och jag upplever att jag själv har intuition i många sammanhang, en intuition utöver vad andra har. Enligt min psykolog så har jag ingen implicit mentalisering vilket jag hört många har kallat intuition eller social intuition. Alltså ett sorts undermedveten förståelse för vad andra NT tänker och känner.
Jag erkänner att jag inte har 100% koll på alla termerna, jag använder de termer som jag hittills lärt mig och fått förklarade för mig av andra. De kan vara fullständigt bristfälliga, om de är det så är jag tacksam om ni hjälper mig att göra de mindre bristfälliga, jag hoppas att jag inte irriterat någon med mitt bristfälliga uttalande, i så fall ber jag hemskt mycket om ursäkt. Jag hoppas att jag här med har förtydligat vad jag menade med att aspergare inte har någon intuition.

Det finns hjälp att få. Den finns bara alltför ofta utanför vården.

@KourosGould, Det du säger om explicit vs implicit intuition borde också förklara varför många neurotyper är så exponerade för manipulation. För om tankegångarna styrs av interaktionen implicit så kan den också användas för att styra.

nallen skrev:eller får åtgärda de egentliga probleme

Vad är det egentliga problemet isåfall?

plåtmonster skrev:@KourosGould, Det du säger om explicit vs implicit intuition borde också förklara varför många neurotyper är så exponerade för manipulation. För om tankegångarna styrs av interaktionen implicit så kan den också användas för att styra.

Alltså som jag har förstått det hela (vilket är det jag försökte säga) är att det finns imlicit vs explicit mentalisering. Jag har fått förklarat för mig att implicit kan översättas med intuition och explicit med reflektion. Alltså kan man då säga att det finns intuitiv mentalisering och "reflektiv" mentalisering.

Jo, de kan nog manipuleras, det kan aspergare också pga vår brist på implicit mentalisering. NT har ett extra "instrument" (implicit mentalisering) de kan använda sig av för att till exempel upptäcka psykopater. Många aspergare kan ha svårt att skilja på en manipulativ människas trevliga sätt att vara på och en icke-manipulativ människas trevliga sätt att vara på eftersom vi inte har intuitiv mentalisering. Implicit (intuitiv) mentalisering kan alltså användas för att upptäcka att någon är manipulativ. Om man redan har explicit erfarenhet av människor som är manipulativa så kan en aspergare bli bättre än en NT på att upptäcka manipulation. Jag tolkar det som att man inte kan lära sig intuition eftersom det är undermedvetet. Om man lär sig intuition så kan man ju inte vara medveten om att man har lärt sig det eftersom det inte är något medvetet, det säger sig själv. Men det kanske bara är jag som inte förstår hur intuitiv mentalisering fungerar eftersom jag inte har någon, vad vet jag.

Om man förutsätter att alla andra är snälla för att man själv är det så är det nog lätt att råka illa ut oavsett. Men med en explicit intuition kan kunskapen om den intellektualiseras på ett ganska rationellt sätt och det blir lättare att lägga till nya förmågor. Så lär en implicit intuition kräva längre exponering för att tillägna sig nya igenkännande förmågor. Men den typen lär också göra att man får svårt att kontrollera vad "indatat" påverkar.

En direkt koppling (omedveten?) från andras kroppspråk och ens egen intuition till emotionell och tankemässig påverkan torde vara en uppenbar ingångskanal som kan ställa till det. Det kan vara hela fundamentet för politiker och andra ledare.

Det må låta grymt. Men det är min fasta övertygelse att de lyckligaste individerna är de minst intellektuellt bemedlade. Jag har träffat ett flertal sådana. Den enda fasta övertygelsen hos dessa personer är den om deras egen briljans, på samtliga områden. I all sin enfald och stupiditet förefaller de vara oerhört "lyckliga". Det kan förvisso vara en missuppfattning från min sida, jag har de facto tämligen svårt att avläsa andra människor.

plåtmonster skrev:Vad är det egentliga problemet isåfall?

Andra människor och deras beteende. Oförutsägbarhet och avtalsbrott.

Jag kommer aldrig bli lycklig så länge jag har Asperger.