Hej. Tror nog att alla människor i början tycker det är jobbigt att prata inför klassen. Men det är nog extra jobbigt för oss? Jag blir skakig, tappar ord, blir stressad och svimmar nästan. Samt svårt att hålla ögonkontakt då jag vanligtvis inte tittar folk i ögonen så ofta. Det är verkligen så himla jobbigt så jag kommer alltid på ursäkter för att slippa men det är ju en del av utbildningen att kunna stå framför en hel klass att tala tydligen. Hur har ni gjort med detta? Ni som går/gått i vanlig klass vill säga. Kan dom göra undantag för folk med Asperger?

Först av allt: det är mycket osannolikt att de kan göra ett undantag för folk med svårigheter av att tala inför grupp (yttersta är förmodligen att bara tala inför läraren eller att spela in din röst, men möjligheten för det beror på läraren i fråga), då det är en del av kursplanen för vissa kurser och om du inte uppnår de målen så kan du inte få ett betyg i ämnet.

Mitt tips är att antingen komma överens med din lärare om du kan tala bara inför henne/honom eller spela in dig själv/filmar dig då du för talet. För att motverka din svårighet för att titta folk i ögonen så kan jag rekommendera att du istället fokuserar på en punkt eller ett objekt bakom klassen, det bör förmodligen vara enklare!

Jag har själv inga problem att tala inför en klass, och då det är en hel klass behöver man heller inte ha ögonkontakt med någon utan istället titta ut över alla. Har jag ett specifikt ämne att prata om och jag vet vad jag ska säga finner jag själv inga problem. Problemen uppstår när man ska prata med andra spontant och utan ett specifikt ämne, när det handlar om känslor, vardagliga saker, andras intressen osv. Ren kunskap som jag är insatt i kan jag prata med andra, men så fort fokusen ändras försvinner nästan min talförmågan.

Under gymnasiet kunde jag hålla föreläsningar som varade mellan 30-60 min, både på svenska och engelska om mina intressen, om fysik, om rymden, universum, planeter, någon gång om vissa inriktningar inom kemi, men fick jag frågan "hur är det?" fick jag slut på ord. Det blev blankt i huvudet helt enkelt.

Dock är jag glad att det är så, och inte tvärtom eftersom jag värderar skolan och kunskap över vänner och vänskapsrelationer.

Har du lika svårt att prata inför andra om du kan ämnet väldigt bra?

Batman skrev:Jag har själv inga problem att tala inför en klass, och då det är en hel klass behöver man heller inte ha ögonkontakt med någon utan istället titta ut över alla. Har jag ett specifikt ämne att prata om och jag vet vad jag ska säga finner jag själv inga problem. Problemen uppstår när man ska prata med andra spontant och utan ett specifikt ämne, när det handlar om känslor, vardagliga saker, andras intressen osv. Ren kunskap som jag är insatt i kan jag prata med andra, men så fort fokusen ändras försvinner nästan min talförmågan.

Under gymnasiet kunde jag hålla föreläsningar som varade mellan 30-60 min, både på svenska och engelska om mina intressen, om fysik, om rymden, universum, planeter, någon gång om vissa inriktningar inom kemi, men fick jag frågan "hur är det?" fick jag slut på ord. Det blev blankt i huvudet helt enkelt.

Dock är jag glad att det är så, och inte tvärtom eftersom jag värderar skolan och kunskap över vänner och vänskapsrelationer.

Har du lika svårt att prata inför andra om du kan ämnet väldigt bra?

Okej så är det inte för mig, det är att stå i centrum så och prata jag inte klarar av, spelar ingen roll vad det handlar om

Det kallas för.rampfeber, en hel del artister och skådespelare slåss med det varje föreställning...

Skriv nyckelmeningar på papper så att du aldrig tappar tråden. Hitta några favoriter att hålla ögonkontakt med och växla mellan. Koncentrera dig på uppgiften som att det inte fanns någon klass. Öva på föredraget i ett tomt klassrum. Videofilma för att se hur det ser ut.

Svaret på hur man mår är alltid "bra". För NT är egentligen i de flesta fallen ointresserade av måendet men behöver bekräfta relationen med tonfallet.

Om jag blir tvingad att prata om något helt ointressant ämne är det mycket värre. Då blir det ju ett lidande flera dagar innan för att jag inte kan komma på vad jag ska säga överhuvudtaget.

Om det är något ämne jag gillar så kan nervositeten släppa när jag väl kommit igång med pratandet.

Jag var nervös för att jag brydde mig vad andra tyckte om mig. När jag bestämde mig för att jag var en tönt och för alltid skulle vara det och ju förr människor omkring mig insåg det desto bättre så slutade jag vara nervös. Jag blev istället en cool tönt eftersom jag vågar vara en tönt, det blir ett tecken på mod, det tycker vissa tjejer om har jag märkt. Då känner de att de kan vara sig själva och behöver inte tänka på hur jag uppfattar dem eftersom de aldrig kan lyckas vara lika töntiga som jag är. Många tjejer är trötta på alla krav som finns på hur lyckad man ska vara.

KourosGould skrev:Jag var nervös för att jag brydde mig vad andra tyckte om mig. När jag bestämde mig för att jag var en tönt och för alltid skulle vara det och ju förr människor omkring mig insåg det desto bättre så slutade jag vara nervös. Jag blev istället en cool tönt eftersom jag vågar vara en tönt, det blir ett tecken på mod, det tycker vissa tjejer om har jag märkt. Då känner de att de kan vara sig själva och behöver inte tänka på hur jag uppfattar dem eftersom de aldrig kan lyckas vara lika töntiga som jag är. Många tjejer är trötta på alla krav som finns på hur lyckad man ska vara.

Måste man sätta en massa etiketter på sig själv? Kan man inte bara vara, utan att stämpla sig själv som "tönt", "cool tönt" osv?

Batman skrev:

KourosGould skrev:Jag var nervös för att jag brydde mig vad andra tyckte om mig. När jag bestämde mig för att jag var en tönt och för alltid skulle vara det och ju förr människor omkring mig insåg det desto bättre så slutade jag vara nervös. Jag blev istället en cool tönt eftersom jag vågar vara en tönt, det blir ett tecken på mod, det tycker vissa tjejer om har jag märkt. Då känner de att de kan vara sig själva och behöver inte tänka på hur jag uppfattar dem eftersom de aldrig kan lyckas vara lika töntiga som jag är. Många tjejer är trötta på alla krav som finns på hur lyckad man ska vara.

Måste man sätta en massa etiketter på sig själv? Kan man inte bara vara, utan att stämpla sig själv som "tönt", "cool tönt" osv?

Jag har aldrig lyckats, jag försöker vända alla etiketter till det positiva. Att helt bli av med dem har jag aldrig lyckats med, det vore kanske härligt att kunna. Jag nöjer mig med att relativisera varje etikett in absurdum. Ordet tönt är extremt relativt.

KourosGould skrev:

Batman skrev:

KourosGould skrev:Jag var nervös för att jag brydde mig vad andra tyckte om mig. När jag bestämde mig för att jag var en tönt och för alltid skulle vara det och ju förr människor omkring mig insåg det desto bättre så slutade jag vara nervös. Jag blev istället en cool tönt eftersom jag vågar vara en tönt, det blir ett tecken på mod, det tycker vissa tjejer om har jag märkt. Då känner de att de kan vara sig själva och behöver inte tänka på hur jag uppfattar dem eftersom de aldrig kan lyckas vara lika töntiga som jag är. Många tjejer är trötta på alla krav som finns på hur lyckad man ska vara.

Måste man sätta en massa etiketter på sig själv? Kan man inte bara vara, utan att stämpla sig själv som "tönt", "cool tönt" osv?

Jag har aldrig lyckats, jag försöker vända alla etiketter till det positiva. Att helt bli av med dem har jag aldrig lyckats med, det vore kanske härligt att kunna. Jag nöjer mig med att relativisera varje etikett in absurdum. Ordet tönt är extremt relativt.

Vad är det som gör att du definierar dig som "tönt" förresten?

Batman skrev:

KourosGould skrev:

Batman skrev:Måste man sätta en massa etiketter på sig själv? Kan man inte bara vara, utan att stämpla sig själv som "tönt", "cool tönt" osv?

Jag har aldrig lyckats, jag försöker vända alla etiketter till det positiva. Att helt bli av med dem har jag aldrig lyckats med, det vore kanske härligt att kunna. Jag nöjer mig med att relativisera varje etikett in absurdum. Ordet tönt är extremt relativt.

Vad är det som gör att du definierar dig som "tönt" förresten?

I det här fallet har jag en subjektiv definition av tönt, subjektiviteten är i det här fallet inte baser på min egen subjektivitet utan på de som definierar och har definierat mig som en tönt därför sagt åt mig att jag är en tönt. Om du vill ha en mer exakt definition så får du fråga dem som har kallat mig tönt i det här fallet. Jag definierar mig som tönt eftersom många har sagt det till mig. Det är en sorts demokratiskt definition av tönt, en ett tillräckligt stort antal av de människor jag träffat i mitt liv har kallat mig tönt så definierar jag mig själv som tönt, det är möjligt att alla dessa människor har helt olika definitioner av ordet. Alltså blir det väldigt relativt vilken min definition är i detta sammanhang eftersom definitionen är baserad på många andra människors subjektivitet.

För att generalisera så brukar de flestas definition av tönt ha något att göra med att man bryter mot någon norm på ett sätt som de flesta inte gör. Men den definitionen är långt ifrån fullständig eftersom det då skulle vara töntigt att bestiga mount everest. Jag håller mig till den första definitionen jag nämnde som bygger på andra människors subjektivitet.

Det jag upplevde i skolan var att ha asperger kan vara en fördel när det gäller att tala inför klassen. Däremot blir det vardaliga snacket på rasterna extremt svårt/obehagligt.
NT-typerna verkade dock ha problem med att stå och tala inför klassen (de som är så socialt utåtriktade). Det som är lite svårt för mig är väl att få ut alla mina tankar ur mitt huvud och ut till de som lyssnar.

Att stå och prata inför en klass eller en grupp människor när jag förberett vad jag ska tala om har för mig inte varit något större problem. Problemet för mig är också det där smalltalket när man ska bryta in i samtalet. Det klarar jag klart sämre.
För talarsituationen är något jag har trivts med och har vid ett par tillfällen talat på större möten inför ett tämligen många 100-tals personer och jag har stormtrivts i talarstolen.

Är det bara jag som har svårt med det?

missrb skrev:Är det bara jag som har svårt med det?

Självklart inte.

Jag hatade att hålla föredrag tills jag fick möjlighet att prata om mitt specialintresse, då blev det plötsligt lätt att hålla låda och svara på frågor (det var i gymnasiet), men jag har fortfarande svårt att prata inför många.

Det är minst 15 år sen jag var tvungen att hålla föredrag för flera personer senast (på jobbet). Jag tycker att det blev sämre med tiden. När jag gick i lågstadiet/mellanstadiet blev jag inte nervös, men sen blev det värre. Ibland kände jag mig yr i huvudet som att jag höll på att svimma.

Att tala inför klassen var nog det absolut värsta under hela skoltiden! Fruktansvärd ångest!
Som vuxen har jag dock undervisat i ett ämne jag är både kunnig inom och intresserad av - då har det funkat, men det var fortfarande otroligt jobbigt.
Att stå på scen och spela musik inför publik har dock aldrig varit något problem, oavsett 5 eller 5000 i publiken.

Kommer att se till att mina barn ALDRIG ska behöva redovisa arbete inför klssen om de inte vill - det har jag lovat mig själv!

Jag anser att det inte är viktigt att behöva redovisa saker inför klassen, man kan lika gärna visa endast för läraren. Det är ett stort ångestmoment i skolan som många oroar sig för och den oron och ångesten är nog inte bra i längden så jag tycker att de ska införa i varje skola att man själv väljer hur man vill göra med den saken.

Vissa har lätt för att stå och prata inför andra och nadra har svårt för det. Jag har haft svårt. Under min utbildning så var en del av lärandet att stå i liten grupp och redovisa för resten av klassen och jag skakade och mådde dåligt. Men ju oftare jag tvingades till det, ju lite lättare blev det. För egen del handlade det mkt om hur intresserad jag var av ämnet och hur väl förberedd jag hade gjort mig själv. Övar man jättemycket så man kan det framåt och bakåt, så blir det mindre nervöst för min egen del.
Mitt råd är därför att du lägger väldigt mkt tid på att förberedda dig och talar för din familj eller några vänner innan du ska göra det för klassen.
Sedan med ålderns rätt kan jag säga att vad klassen tycker spelar egentligen inte så stor roll. Det är bara 30 personer i ett land med ca 9 miljoner personer.
Lycka till.

Att prata inför en stor grupp kan vara jobbigt även för de vana. Var nervöst för mig när jag var yngre men känner att det i stort sätt har försvunnit idag. Det är fortfarande lite nervöst för mig men brukar gå över inom en minut.

Tycker det är bättre att träna på det, vet själv hur jobbigt det var ångrar lite idag att jag inte tog chansen att prata inför större grupper oftare under gymnasiet och grundskolan.

Övning ger färdighet!

Lycka till!