Asperger och intresse för (att skaffa) barn
9 inlägg
• Sida 1 av 1
Asperger och intresse för (att skaffa) barn
Nu blir det mycket text, ville bara skriva av mig:
Jag är 37 år och har aldrig nånsin velat skaffa barn. Har aldrig haft det intresset, jag har mina specialintressen och det är dom jag vill lägga min tid på. Samtidigt så sprack mitt förra förhållande eftersom jag blankT sa nej till att skaffa barn, en av hennes största önskningar var att skaffa barn och jag lät inte henne göra det - då flyttade hon ut.
Några månader senare träffade jag en annan tjej med samma längtan efter barn, vi gifte oss ganska snabbt och allt har fungerat jättebra förutom några mindre problem som jag kommer till senare i texten. Jag fick höra av både henne och min förra sambo att mitt intresse för barn skulle öka när jag fick ett eget barn - det skulle vara mitt eget "kött och blod" och allt skulle kännas helt underbart.
I april för 1,5 år sedan fick vi en son, men jag kände absolut inget annat för honom än vad jag har känt för andra nyfödda barn. Det var helt ointressant och även om jag försökte se de roliga stunderna så var dom så få så i jämförelse med allt inom mina intressen som jag tvingades prioritera bort.
När sonen var ca 6 månader gammal fick jag också ett jobb som sångare/gitarrist/producent i ett band som spelar nästan varje helg, eftersom musik är mitt största intresse så la jag om prioriteringarna och tackade ja till jobbet.
Det hela slutade med att jag och min fru började bråka, hon gjorde det (dumt nog) öppet på Facebook, någon anmälde kommentarstrådarna till soc och idag är vår son familjehemsplacerad. Det är inget som jag är ledsen över, han har det bättre där han bor nu och jag mår bättre av att slippa ha honom hemma (det låter sjukt, men det är sanningen) och så länge både han och jag har det bra så är det bra för mig. Jag känner inte ens något intresse av att åka och hälsa på honom, trots att folk försöker intala mig att han mår bra av det...
När jag försöker förklara det här för människor i min omgivning så ses det som nånting helt normalt att man tar till sig sitt eget barn, tydligen så har jag inte den delen och kommer nog aldrig att få den heller.
Jag är ganska ny inom Asperger, fick diagnosen för ca 1 år sedan, så jag vet inte om jag kan hänvisa till min aspergerdiagnos när jag pratar med folk om det här. Jag har hört så många självutnämnda experter prata om att andra av mina problem inte beror på Asperger så jag har nästan slutat prata Asperger och säger istället att det är så jag är, utan att hänvisa till någon diagnos.
Moderator: Kompletterade rubriken för större tydlighet.
Jag är 37 år och har aldrig nånsin velat skaffa barn. Har aldrig haft det intresset, jag har mina specialintressen och det är dom jag vill lägga min tid på. Samtidigt så sprack mitt förra förhållande eftersom jag blankT sa nej till att skaffa barn, en av hennes största önskningar var att skaffa barn och jag lät inte henne göra det - då flyttade hon ut.
Några månader senare träffade jag en annan tjej med samma längtan efter barn, vi gifte oss ganska snabbt och allt har fungerat jättebra förutom några mindre problem som jag kommer till senare i texten. Jag fick höra av både henne och min förra sambo att mitt intresse för barn skulle öka när jag fick ett eget barn - det skulle vara mitt eget "kött och blod" och allt skulle kännas helt underbart.
I april för 1,5 år sedan fick vi en son, men jag kände absolut inget annat för honom än vad jag har känt för andra nyfödda barn. Det var helt ointressant och även om jag försökte se de roliga stunderna så var dom så få så i jämförelse med allt inom mina intressen som jag tvingades prioritera bort.
När sonen var ca 6 månader gammal fick jag också ett jobb som sångare/gitarrist/producent i ett band som spelar nästan varje helg, eftersom musik är mitt största intresse så la jag om prioriteringarna och tackade ja till jobbet.
Det hela slutade med att jag och min fru började bråka, hon gjorde det (dumt nog) öppet på Facebook, någon anmälde kommentarstrådarna till soc och idag är vår son familjehemsplacerad. Det är inget som jag är ledsen över, han har det bättre där han bor nu och jag mår bättre av att slippa ha honom hemma (det låter sjukt, men det är sanningen) och så länge både han och jag har det bra så är det bra för mig. Jag känner inte ens något intresse av att åka och hälsa på honom, trots att folk försöker intala mig att han mår bra av det...
När jag försöker förklara det här för människor i min omgivning så ses det som nånting helt normalt att man tar till sig sitt eget barn, tydligen så har jag inte den delen och kommer nog aldrig att få den heller.
Jag är ganska ny inom Asperger, fick diagnosen för ca 1 år sedan, så jag vet inte om jag kan hänvisa till min aspergerdiagnos när jag pratar med folk om det här. Jag har hört så många självutnämnda experter prata om att andra av mina problem inte beror på Asperger så jag har nästan slutat prata Asperger och säger istället att det är så jag är, utan att hänvisa till någon diagnos.
Moderator: Kompletterade rubriken för större tydlighet.
Asperger och barn
Tycker inte att du ska ha skuldkänslor eller liknande pga detta (framkommer inte riktigt om du har det eller ej) men alla är vi olika. Det kan mycket väl ha med asperger att göra även om inte alla aspergare fungerar så. Huvudsaken är att alla inblandade mår relativt bra, skit i normerna.
Asperger och barn
Frauja skrev:Tycker inte att du ska ha skuldkänslor eller liknande pga detta (framkommer inte riktigt om du har det eller ej) men alla är vi olika. Det kan mycket väl ha med asperger att göra även om inte alla aspergare fungerar så. Huvudsaken är att alla inblandade mår relativt bra, skit i normerna.
Tack!
Det är precis så jag tänker, men visst har man skuldkänslor. Skuldkänslorna beror inte alls på vad jag tycker själv, dom beror på att folk utifrån trycker på om att jag gör fel och verkar tro att jag ska kunna förändra det.
När jag vet att jag inte kan förändra det och samtidigt får "idiot" stämplat i pannan så fort jag nämner det så får jag skuldkänslor över att jag inte klarar att förändra mig och för att jag inte är "normal".
Asperger och barn
Ja, detta visar om inte annat att man aldrig ska skaffa barn med någon som inte vill det och lita på att naturen fixar föräldrakärleken sedan. Din förra sambo gjorde rätt, undrar om hon har barn idag.
Men jag vill visst ge dig skuldkänslor - för att du inte hälsar på din son. Det är oförlåtligt att överge sitt barn. Just nu kanske han inte bryr sig men en dag kommer han att undra varför du övergav honom. Var han inte värd att älska? Det kan sitta som en tagg i honom resten av livet.
Är det så att han blir adopterad är det en annan sak.
En orsak till att folk brukar älska och vara intresserade av sina barn är att de ser sig själva i barnet. (En annan att man ser sin älskade i barnet, men det kan ju ses mindre positivt om partnerkärleken tar slut.) Ser du inga likheter? Det finns risk för att han ärvt din AS. I så fall borde du kunna vara ett stöd genom att beskriva för honom hur det var och är att ha AS för dig.
Ja, jag har själv ett barn. Inte särskilt intresserad av barn innan jag fick ett eget. Men då blev mitt barn mitt specialintresse (samtidigt som jag grämde mig en hel del över att inte hinna med mina andra intressen så mycket som jag ville).
Men jag vill visst ge dig skuldkänslor - för att du inte hälsar på din son. Det är oförlåtligt att överge sitt barn. Just nu kanske han inte bryr sig men en dag kommer han att undra varför du övergav honom. Var han inte värd att älska? Det kan sitta som en tagg i honom resten av livet.
Är det så att han blir adopterad är det en annan sak.
En orsak till att folk brukar älska och vara intresserade av sina barn är att de ser sig själva i barnet. (En annan att man ser sin älskade i barnet, men det kan ju ses mindre positivt om partnerkärleken tar slut.) Ser du inga likheter? Det finns risk för att han ärvt din AS. I så fall borde du kunna vara ett stöd genom att beskriva för honom hur det var och är att ha AS för dig.
Ja, jag har själv ett barn. Inte särskilt intresserad av barn innan jag fick ett eget. Men då blev mitt barn mitt specialintresse (samtidigt som jag grämde mig en hel del över att inte hinna med mina andra intressen så mycket som jag ville).
Asperger och barn
Alien skrev:Ja, detta visar om inte annat att man aldrig ska skaffa barn med någon som inte vill det och lita på att naturen fixar föräldrakärleken sedan. Din förra sambo gjorde rätt, undrar om hon har barn idag.
Ja, det har hon. Vi fick med en månads mellanrum!
Hade jag fått min asp-diagnos före hon lämnade mig så hade det nog varit en helt annan sak för mig. Hon hade säkert flyttat ändå men jag hade inte heller skaffat barn om jag hade förstått att jag har en diagnos som gör det väldigt svårt för mig att slita mig från mina intressen.
Alien skrev:Men jag vill visst ge dig skuldkänslor - för att du inte hälsar på din son.
Det skrev jag inte att jag inte gör, jag skrev bara att jag inte är intresserad av att träffa honom.
Nu har jag visserligen inte träffat honom på en tid men jag har påbörjat en diskussion med familjehemmet och soc angående umgänge så det ska nog lösa sig snart. Det gäller ändå bara 2 - 3 timmar per vecka och det kan jag offra, de som anser att ett barn mår bättre av att träffa sina biologiska föräldrar kan ju ha rätt även om jag inte tror på det.
Asperger och barn
Små barn behöver i första hand någon att knyta an till. Det spelar inte så stor roll vem det är.
Men av nyfikenhet, vad är mammans roll nu?
Men av nyfikenhet, vad är mammans roll nu?
- Kollektivet
- Inlägg: 222
- Anslöt: 2013-10-28
- Ort: Stockholm
Asperger och barn
Kollektivet skrev:Små barn behöver i första hand någon att knyta an till. Det spelar inte så stor roll vem det är.
Men av nyfikenhet, vad är mammans roll nu?
Vi båda har rollen som föräldrar, men just nu på avstånd.
Asperger och barn
7twenty7 skrev:Alien skrev:Ja, detta visar om inte annat att man aldrig ska skaffa barn med någon som inte vill det och lita på att naturen fixar föräldrakärleken sedan. Din förra sambo gjorde rätt, undrar om hon har barn idag.
Ja, det har hon. Vi fick med en månads mellanrum!
Hade jag fått min asp-diagnos före hon lämnade mig så hade det nog varit en helt annan sak för mig. Hon hade säkert flyttat ändå men jag hade inte heller skaffat barn om jag hade förstått att jag har en diagnos som gör det väldigt svårt för mig att slita mig från mina intressen.
Har du steriliserat dig? Så att du inte blir pappa igen av misstag?
Alien skrev:Men jag vill visst ge dig skuldkänslor - för att du inte hälsar på din son.
Det skrev jag inte att jag inte gör, jag skrev bara att jag inte är intresserad av att träffa honom.
Ok, då är det en annan sak.
Jag känner inte ens något intresse av att åka och hälsa på honom, trots att folk försöker intala mig att han mår bra av det...
Detta tolkade jag som att andra försökte övertala dig att hälsa på honom men att du vägrade.
Nu har jag visserligen inte träffat honom på en tid men jag har påbörjat en diskussion med familjehemmet och soc angående umgänge så det ska nog lösa sig snart. Det gäller ändå bara 2 - 3 timmar per vecka och det kan jag offra, de som anser att ett barn mår bättre av att träffa sina biologiska föräldrar kan ju ha rätt även om jag inte tror på det.
Men ska han åter till er (jag antar att du och din fru fortfarande bor ihop?)? Då måste du ju hålla kontakten. Eller är det tänkt att han ska stanna i familjehemmet? I så fall vore det väl bättre för honom att bli adopterad. Nu har han det bra men i framtiden? Kan inte vara tryggt att veta att man alltid kan bli utkastad/borttvingad från sitt (foster)hem.
Asperger och barn
Alien skrev:Har du steriliserat dig? Så att du inte blir pappa igen av misstag?
Nej, jag har inte steriliserat mig men jag har tänkt på det tidigare. Dvs, långt tidigare än min son ens var påtänkt! Jag var på väg att göra det redan när jag var i 20-årsåldern men då hörde jag från väldigt många att jag kunde ångra mig senare i livet. Har jag förstått det rätt så är sterilisering inget som enkelt går att ångra och därför gjorde jag det aldrig. Nu är det ett annat läge, nu är jag så gammal så jag tror knappast att jag kommer att ändra mig i den här frågan. Jag har ju också gjort ett försök som inte gick bra...
Alien skrev:Men ska han åter till er (jag antar att du och din fru fortfarande bor ihop?)? Då måste du ju hålla kontakten. Eller är det tänkt att han ska stanna i familjehemmet? I så fall vore det väl bättre för honom att bli adopterad. Nu har han det bra men i framtiden? Kan inte vara tryggt att veta att man alltid kan bli utkastad/borttvingad från sitt (foster)hem.
Vårt mål är att han ska tillbaka till oss, men samtidigt har vi insett att vi klarar det inte utan hjälp. Risken finns att vi behöver mer hjälp än vad det går att få, och då faller vårt mål ganska platt! Men det får framtiden utvisa, jag vet inte om det är möjligt att få den hjälp vi behöver...
Återgå till Att leva som Aspergare