Min son är diagnostiserad med asperger samt selektiv mutism, högfungerande och väldigt intelligent.

Det har gått snart 2 år sedan han fick sin diagnos och situationen hemma har gått från totalt ohållbar till balanserad. Vi har hemma hittat ett fungerande levnadssätt där vi sluppit allt för mycket konflikter och utbrott.
Sökte hjälp hos BUP då sonen fyra år gammal mådde så dåligt av sitt inre kaos att han inte längre ville leva, det var ingen mening att finnas till. Fyra år gammal och uttryckte sig på ett sätt som var så övertygande att man blev helt kall.

Efter han började i förskoleklass nu i augusti har problemen där börjar hopa sig och med det uppstår även problem hemma då han tar med sitt kaos hem och släpper ut där.

Redan efter någon vecka satte det igång:
(det finns både specialpedagog och psykolog inblandad i skolan som följt honom sen sista året i förskolan).
Det uppstod konflikter mellan både kompisar och lärare:
Exempel: fröken tog leksak från honom som han lagt beslag på en hel vecka som de andra barnen också ville leka med. Resulterade i utbrott där han tog till flykten och de följde efter vilket stressar honom. Han försökt gömma sig under en stuga på gården men det bedömdes som farligt så de drog ut honom. Han springer då ut och ställer sig på vägen och väntar på en bil....
De tar in honom i biblioteket som han river totalt. De ringer mig som får komma och hålla fast i 45 min innan han sansat sig och kan få glida in under en soffa för återhämtning.

Samma procedur upprepas någon dag senare (inte biblioteket dock) och orsaken då var att han haft en pinne vid gungan som han träffade ett annat barn på benet med så den flög upp och träffade en annan i ansiktet. Ledset barn hämtar en fröken som så klart rusar ut och ska minsann få honom att förstå hur fel han gjort och få honom att säga förlåt. Detta är en okänd fröken för min son relationsmässigt, ingen han har lärt känna och har förtroende för.
En annan fröken säger åt upprörda fröken att det nog inte är en bra idé men hon ska minsann prata förstånd med honom för att han gjort fel. Sagt och gjort, hon rusar fram stoppar honom mitt i gungandet och skäller. Det spårar ur för sonen som inte kan hantera den sortens attack och press. Han rymmer igen och ställer sig på vägen och jag rings dit.

Behöver jag tillägga att det var svårt att få honom att vilja gå till skolan igen, han ville hellre dö än gå dit.

Pratade med Hab som kunde skicka ut en som stöd för hans fröken för att få till en fungerande situation, vad händer jo specialpedagogen (SP) på skolan säger till Hab att hon har full koll på läget och avbokar.

Rektorn kallar till möte och där handlar allt om prestige för SP som beskyddar sig med att det aldrig hänt tidigare och därför kunde de inte veta att de behövde förebygga så att dessa situationer inte uppstår. Dessutom sa hon att de haft ett överlämnade av min son, vilket vi inte fick vara med på som det var bestämt. När jag frågade fröken om det efter så hade det bara varit ett gruppöverlämnande i våras.

SP frågade vidare om han fått sin diagnos för asperger nu nyligen för det kände varken hon eller psykologen till. WHAT, vi har suttit och haft massor av möten under ett års tid och talat om just detta. Nej de hade bara uppfattat att han har selektiv mutism för läsa innan till i sina anteckningar går ju inte och där framgår det tydligt. SUCK!

I alla fall så verkade det bli bättre ett tag för att nu de senaste veckorna eskalera igen. Igår slog han sin gravida fröken i magen med knytnävarna. Fröken är orolig att han ska skada barnet och vet inte hur hon ska hantera det hela nu. Han har varit avståndstagande mot henne ett tag och efter lovet nu har det blivit värre. Hon undrar om det är pga graviditeten och att han förstått att hon ska försvinna. Vilket jag fått fram är fallet, föräldrarna har inte fått veta om graviditeten men barnen har informerats.

Samma hände i förskolan... fröken gravid och försvann efter knappt en termin, flera vikarier kom i början innan en fast hittades. Den nya skapade problem redan första dagen:
Hade fått kiss på kalsongerna när han varit på toa och skulle byta. Fröken hittar honom och undrar vad han gör där. Inget svar (selektiv mutism, här ska du inte vara in med dig i klassrummet säger fröken varvid han sätter sig i ett hörn resten av dagen, vägrar äta mellis etc. Inte mysigt med kissiga kläder kan man ju förstå och då inte kunna förmedla det och en fröken som blir irriterad ingen bra kombo. Ville aldrig mer tillbaka efter det men hans andra fröken tog på sig skulden och sa att hon glömt att informera den andra och han accepterade den förklaringen men kom aldrig att gilla den nya.

Troligen har han inte fått tillräcklig information om situation han ställts inför, vet inte när fröken försvinner, när kommer ny, vem är den nya, är den snäll, kommer denna förstå honom. Det är en enorm påfrestning för honom, lagom han blivit trygg i det nya med flytten i skolans lokaler ska han åter kastas ur sin trygghet in i ngt nytt.

Andra fröknar på skolan är oroliga för de andra barnens säkerhet då de tror att han ska göra dem illa. De har märkt av på fritids att han blivit mer orolig och konfliktsökande.

Allt det här öses över på mig, vad ska de göra, varför beter han sig så....

Vad kan jag säga? Jag har ingen aning om vad ni gör för fel i ert bemötande av min son, tydligen kan ni inte läsa av honom för att styra upp situationen innan det blir för mycket för honom så han saknar annan utväg än att explodera för att pysa ur trycket?

Jag är inte där, kan inte skapa mig en bild utan bara försöka tejpa ihop spillrorna jag hämtar hem. Vilket inte är så lätt, jag blir trött, jag orkar inte. Det skapar slitningar hemma då han är som ett åskmoln och måste avreagera sig hemma.

Jag anser att han behöver en resursperson i skolan som är med honom och kan styra honom i rätt riktning. Hjälpa honom från att hamna i onödiga konflikter, som kan gå undan med honom när halsmusklerna börjar spännas och blodådrorna bubblar sig på halsen. Ge tryggheten och se till så han kan komma undan för att samla sig och hämta ny energi.

Skolan har så klart ingen ekonomi och de får inte ens ringa in vikarier så de lär inte vara positiva till min tanke.
Men hur går jag som mamma vidare, vem ska jag prata med? Läste om att skolan ska ha åtgärdsplan för elever men fröken sa att det inte fanns någon för min son. Vem ska upprätta den och hur gör man för att försöka få en resurs.
Hans fröken försöker verkligen och vi har en bra dialog men hon behöver stöd från skolan.
De hade möte igår rektor med fler och där skulle min son tas upp, har inte hört något än.

Jag är trött nog som det är och orkar inte riktigt dra i allt, sitter som ett fån och vet inte vilket håll jag ska gå. Har kontaktat rektorn och levererat min syn på saken och hur jag tycker det ska vara.

Men hur strider jag för min sak, hur vinner jag gehör och får dem att agera rätt? Kan någon komma med tips?

Har lyft detta på ett annat forum men där kunde de flesta inte se min sons perspektiv utan anser att han borde flyttas till särskola då han är farlig, och hur jag som förälder kan acceptera att han gör som han gör och borde gå och be om ursäkt o.s.v.
En del hade lite konstruktiva tankar men antar att det här är ett bättre forum för mig.

En spontan tanke som kom var att förklara spelreglerna för hur "dagis fungerar". Kanske någon mobiltelefon som han kan ringa med när det blir jobbigt?

De tillfällen som han får fnatt så kanske ni tillsammans kan hitta någonstans på dagisområdet där han kan gömma sig? Alternativt, kör över personalen och använd under stugan. Det är väl bara ormar och rostigt skrot som är farligt i Sverige..

(kort sagt: Förklara och kanalisera istället för att släcka bränder)

Skicka med ett papper där du förklarar hur han fungerar? om de fattar dåligt så skicka med ett varje vecka. Till slut kanske det går in.

Annat forum, är det familjeliv.se ..?

Herregud vilka jävla människor. De verkar ju inte kunna någonting.

Sånt där skäll vid gungorna kanske fungerar för andra barn, men för honom blir det ju såklart bara ett felmeddelande i hjärnan. Det är ju helt orimligt att få bassning för någonting som han inte har haft något uppsåt att orsaka...

Skolan har ett ansvar att sätta in rätt resurser med rätt kompetens. Tycker du ska vända dig till Skolverket. Skolan blir ju för honom en krigszon, en miljö där en massa orimliga saker sker mot honom som han inte kan processa eller hantera. Det är inte din son som är farlig (hur fan kan man säga så om ett barn) utan skolan är ju direkt livsfarlig för honom. Bara exemplet hur han gick och ställde sig på vägen. Eftersom skolan har brustit i sitt ansvar och utgör en farlig miljö för honom som det ser ut nu, tycker jag att du borde vända dig till Skolverket och göra en anmälan.

Kom också ihåg att dokumentera alla möten och samtal med skolpersonalen. Du kan med fördel informera skolan om att du spelar in alla samtal så att det inte ska uppstå några frågetecken om vad som egentligen har sagts senare.

Låt dem inte skuldbelägga dig och låt de inte kalla ditt barn för farlig. Jävla idioter alltså...

Jag tror "plåtmonster" är inne på rätt spår, information är rätt väg att gå tillsammans med strategier för stunder när problemen är som svårast.

Jag tror också att din son behöver lära sig dynamiken som uppstår mellan NT och AS personer, detta för att fungera senare i livet. Men att försöka lära en AS person under dessa omständigheter blir nog ganska svårt, så miljön måste bli bättre genom förståelse och det skapas genom information.


Jag måste ge dig beröm för att du tar denna fråga på så stort allvar och för att du kämpar för din son!

Det kanske också är en aspekt. Tala om i helt osmickrande ordalag hur neurotyper fungerar.

Finns en del uppslag i denna tråden.

Det funkade super när han började på den här skolans dagis. Flyttade honom sista dagisåret så han skulle hinna "vänjas in" innan kraven börjar. Då hade han ändå skolats in under ett år då syster började förskoleklass (Lekis) ett år tidigare.
Så han hade redan fått lära känna skolan och personal under lång tid innan så bytet inte skulle bli så hårt. Fröken på dagis var superbra tog till sig allt och lyssnade på honom, han vågade uttrycka vad han saknade etc. och hon kämpade. Tyvärr kom dåliga fröken men bra fröken vägde upp så det inte behövde bli totalt kaos.

Känner mig motarbetad av specialpedagogen som tycker att min son inte passar in i hennes mall för hur ett AS-barn ska vara. Han är populär bland kompisar, väldigt social och verkar ju helt normal när allt rullar på som det ska. Jag och min man har varit väldigt öppna om vår sons diagnos, det är inget vi skäms för utan anser att alla vinner på att vi är öppna.
Vi har sagt att alla som behöver information ska få den, inga hemligheter utan de fick lämna allt till skolan när han flyttades till lekis. Men det blev inte gjort och när detta framkom efter de första motgångarna så sa specialpedagogen att föräldrarna måste ge sig tillstånd först.
Eh...vilket vi för böveln varit övertydliga med. Hon tar inte hans problem på allvar, fokuserar på vad vi gör för fel hemma eftersom det var där allt kom ut förut. Nu finns inte utrymme i samma utsträckning att han kan bete sig hela dagen och brista hemma.
Jag märkte lång innan de första utbrotten att ngt var på gång, han är inte svårläst på ngt sätt. Tog upp det med fröken och specialpedagogen, men den sistnämnda ansåg att allt gick så himla bra och att jag bara skulle lämna honom ifred för hon känner honom så mkt bättre än mig.

Fröken förstår och vill ha hjälp, har lämnat informationsblad om hur just min son fungerar som kopierats och delats ut på skolan, även till föräldrar i hans klass. Det är bara det att fröken själv inte kan hantera det då han inte är ensam om att ha diagnos i gruppen.
Det är tack och lov bara 10 elever i klassen och han går på en väldigt liten byskola vilket gör att jag känner mig hoppfull för tiden fram till högstadiet, bara han får mer stöd.

Han är väldigt svart och vit min son, tar tillsägelser väldigt fel och känner att hela världen hatar honom. Vi kämpar hemma med att inte skuldbelägga utan tänker (oftast) på hur vi ska formulera oss. Ärligt så brister det för mig ibland oxå..."varför gör du så, inte igen". Vi är en väldigt trött familj då vi saknat stöd, ingen vill passa våra barn då sonen är för påfrestande, men farföräldrarna kan passa kusinbarnen där ena har AS men den lugnare varianten. han har fått plats en helg i månaden på kortis men det verkar gå lite segt att få igång.

Vad jag skulle skriva innan jag kom på sidospår var att man inte bara kan säga åt honom att sluta, du får inte göra så där, sluta etc. Man får gå lite runt, sparkar stenar på parkeringen då lägger man fram det som: Va bra att du vill städa bort stenarna så det blir fint men vet du om du bär dom i tröjan istället och häller ut där borta så råkar vi inte träffa bilarna. Sånt nappar han på skulle jag säga sluta du kan träffa bilen så är det av i alla ändar.

Jag hoppas på att de tar tag i skolsituationen nu efter de haft sitt möte igår. Tror jag fick fram hur lågt förtroende jag har för specialpedagogen och hur fel hon har i sina tankar om min son.

Vi har pratat om att ha en plats i skolan dit han kan söka sig, men han verkade inte lita på att bli lämnad ifred så jag sa lås in dig på toa. Men han hinner inte innan det exploderar då folk vill vara så duktiga och följa efter, fråga och vill ha svar.

Hade det själv jobbigt i skolan som liten, inga kompisar på lågstadiet, mobbad och så vidare. Så vill absolut inte att mina barn ska hamna i samma sits. Själv är jag inte helt osmart och har väldigt lätt att lära in fakta och memorera men det visade sig inte fören på högstadiet då jag hittat balans i mitt liv och en vän som stöd. Som klagade lite över att jag alltid somnade när vi skulle umgås efter skolan. Somnade i och för sig på lektionerna oxå.

Hade inget stöd alls hemifrån och kände mig väldigt oälskad av förklarliga anledningar vilket gör att jag jobbar hårt för att ge mina barn det jag saknade själv. Jag har aldrig varit fysisk och verbalt känslosam men har blivit det sen barnen kom så de ska veta att de är älskade.
Leker dock inte med dem då jag inte riktigt klarar rollspelslekar då de gör mig obekväm, bygger lego och läser dock gärna. Ibland känns det som att jag inte direkt hjälpt dem, båda var väldigt blyga tidigare antagligen för att jag och min man inte har ngt socialt liv och inte riktigt vet hur vi ska ta kontakt med folk.
Sonen har dock vunnit mkt från dottern som lekt mkt med honom och tvingat honom till rollekar först där hon informerade om vad han skulle säga men idag samspelar han bra men vill gärna leka ngt de sett på film eller tv.

Jag har funderat på att han kanske skulle ha haft en surfplatta i skolan då han varvar ner bra med spel, brukar låta honom spela på min telefon när han behöver samla sig. Är det en bra idé?

Vill bara flika in att du inte ska ta på dig för mycket med skolan. Du kan skicka med hur mycket papper du vill, upplysa föräldrar och personal tills det står dig upp i halsen. Jag misstänker att du har tillräckligt att göra som förälder för att inte vilja bli extramamma åt vuxna människor heller.

Du har ansvar för dina barn när de är med dig. När de är i skolan ligger ansvaret hos dig. Tar du på dig även denna roll kommer du bränna ut dig totalt och inte vara till någon hjälp över huvud taget.

Men det kanske är typiskt för oss aspisar att se allting som problemlösning. Bara det att nu är det skolan som måste lösa problemen. Det är deras jobb, inte ditt.

Jag känner mycket väl igen mig i det du skriver om din egen barndom. Då var ju AS en ny diagnos och skolorna var dåliga på att snappa upp de problem vi hade. Men det är väl själva fan att det ska behöva vara så även 20 år senare.

Nej, skolan bryter mot lagen och det är också ditt starkaste kort att använda mot dem. Om inte hotet med en anmälan till Skolverket hjälper tycker jag att ni ska gå vidare med en anmälan. Kanske anlita en juristbyrå att driva det ärendet om ni inte orkar själva. Och om ni vill vara riktigt säkra på att få en reaktion drar ni iväg en kopia till lokaltidningen också och säger att ni gärna ställer upp på intervju...

Får jag ställa en lite personligare fråga. Du nämner barnets pappa några gånger. Får du stöd därifrån, eller är han upptagen med något annat?

Jag hade nog börjat med att be specialpedagogen att tala till er precis som att ni har AS.
(Av flera anledningar...)

Det utesluter automatiskt allt odefinierat ansvar som ligger i mellan orden och tvingar personen att ta ansvar både för sig själv och för situationen.

Men då måste ni bemöta den personen på samma sätt genom; eftertänksamhet genom impulskontroll, motivering genom objektiva förklaringar och kanske viktigast, egenansvar genom att tala i 1:a person.

Då håller man sig själv skyldig för allt som kan bli fel och frågorna brukar bli s.k. ödmjuka.


Nu är ju också barndomen en förberedelse för vuxenlivet, så på sikt behöver din son lära sig att hantera detta genom olika strategier. Jag t.ex. undviker helt vissa typer av människor om jag kan, när jag inte kan så vet jag att jag behöver koppla av lite extra efteråt.

Du har i dina inlägg inte nämnt något om resursteam, kommunen borde ha ett sådant team som har till uppgift att ha en helhetsbild över barnens skolgång, alla barn har enligt lag rättigheten att gå tillgodogöra sig skolundervisning och det känns som om er kommun inte gör tillräckligt (tipsen om Skolverket ska du definitivt följa).

@Kollektivet, Det är mycket som är andras ansvar men ibland måste man "lära upp" de så att de gör rätt. Det blir mindre problem i längden.

Jag känner igen mej själv en del som liten i din son, det var på 80-talet.

Jag ansågs vara en "jobbig unge", i mellanstadiet hade jag en magister som t.e.x kunde ta upp med klassen när jag var närvarande angående vad som var "det stora felet" med mej. Jag kände att han ogillade mej, och hela skolan skyllde på hemmet. Personalen på skolan kunde fråga om mamma och pappa drack och liknande, vilket absolut inte var fallet. Magistern var mot alla regler ofta väldigt hårdhänt när han tog mej i armen och släpade ut mej. En gång misshandlade han mej grovt genom en kraftig höger i bröstet så jag spräckte ett revben. Tyvärr anmälde jag alldrig svinet och höllt tyst om det hemma. Sa att jag ramlat eller nått när någon såg att jag hade ont.

Först i gymnasiet fick jag en lärare som förstod mej och som jag kände förtroende för. Han var den enda som kunde få mej lugn utan att det resulterade i att jag drog genom skolan och vandaliserade nått. I dag är jag 40 år och den läraren kommer fram och hälsar på stan än i dag. Han har liknande problem med humöret själv. Jag har i vuxen ålder fått diagnoserna Asperger och ADHD.

Moderator Alien: Delade upp texten i stycken så den blev mer lättläst.

@Plåtis: Jag upplever det som tvärtom. Ju mer jag hjälper andra med deras problem desto mer får jag att göra. De lär sig aldrig ta eget ansvar.

Och i det här fallet är det ju lagstiftat vart ansvaret ligger.

Men men, om det funkar så funkar det.

Ta på mig för mycket är mitt mellan namn , nej…men jag är lite av ett kontrollfreak och släpper ogärna taget då jag vill ha hela bilden. Gissa om det är tacksamt att göra projektarbeten med mig. En gång i tiden gjorde jag de andras delar också ifall de inte skulle leverera, man blev ju bedömd som grupp. Hatar grupparbeten! Det fungerade ungefär likadant på högskolan, jag var projektledare tog de stora bitarna, serverade fakta till de andra så det blev rätt.

Har inte hört något om mötet vare sig från fröken eller rektor än men när min man pratade med Hab idag så fick han veta att de skulle ut till skolan och hjälpa fröken…..i januari . De hade även flyttat vårat möte nu den 25:e till slutet av januari, och visst missat att informera oss.

Barnets pappa är delaktig i allt och vi försöker turas om när det exploderar, så man kan återhämta sig. Dock har jag en annan relation med vår son, hanterar honom bättre och har lättare att leda honom rätt. Samt att min man inte klarar att ta honom när det slått över helt och man måste hålla honom för att han blir en fara för sig själv. Jag kan få honom ur det inte bara genom att hålla till uttröttning, utan genom att tala lugnande t.ex säga andas in o ut och göra rörelse med handen samtidigt . Funkar inte alltid. Min man gör sitt bästa efter sin förmåga men han har svårare än mig så visst jag drar det tyngsta lasset med sonen medan han får ta mer markservice. Han har ulcerös colit vilket gör honom rätt trött och medicinerna gör att han inte är lika uthållig som mig.

Jag skulle helst aldrig mer prata med specialpedagogen, som i alla fall har erkänt till Hab att det föreliggen lite problem just nu och att de behöver hjälp (fick min man höra av hab). Vi har lite känslan av att hon och psykologen inte riktigt vill lyssna på oss, de har en bild och det vi säger passar inte in. De avbryter och slår in på sitt spår och de har fokus på fel grejer.

Resursteam? Vi har specialpedagogen och psykologen på skolan, habiliteringen som hjälp oss som föräldrar och BUP som ställde diagnos och gav oss kvällsro genom att skriva ut melatonin. Ingår de i resursteamet.

Än så länge så gillar de som jobbar med min son honom, det är de andra som är mer oroliga. Fritidspersonalen tycker att han är väldigt charmig och duktig, han är väldigt hjälpsam och vill att andra ska tycka att han är duktig. Sen ligger det honom lite i fatet att han ser ut som sin pappa, det är en otroligt söt unge som smälter is när han ler . Men samtidigt kan han se väldigt bekymrad ut men fortfarande söt.

Resursteamet är en samordningsgrupp som ser till att barn som inte fungerar i skolan får de resurser som behövs, det är säkerligen inte alla kommuner som har ett resursteam (kommunerna är duktiga på att strunta i sånt som kostar pengar, även om de bryter mot lagen...)

Tipex skrev:Min son är diagnostiserad med asperger samt selektiv mutism, högfungerande och väldigt intelligent.

Det har gått snart 2 år sedan han fick sin diagnos och situationen hemma har gått från totalt ohållbar till balanserad. Vi har hemma hittat ett fungerande levnadssätt där vi sluppit allt för mycket konflikter och utbrott.
---
klipp
---
Jag anser att han behöver en resursperson i skolan som är med honom och kan styra honom i rätt riktning. Hjälpa honom från att hamna i onödiga konflikter, som kan gå undan med honom när halsmusklerna börjar spännas och blodådrorna bubblar sig på halsen. Ge tryggheten och se till så han kan komma undan för att samla sig och hämta ny energi.

Skolan har så klart ingen ekonomi och de får inte ens ringa in vikarier så de lär inte vara positiva till min tanke.
Men hur går jag som mamma vidare, vem ska jag prata med? Läste om att skolan ska ha åtgärdsplan för elever men fröken sa att det inte fanns någon för min son. Vem ska upprätta den och hur gör man för att försöka få en resurs.
Hans fröken försöker verkligen och vi har en bra dialog men hon behöver stöd från skolan.
De hade möte igår rektor med fler och där skulle min son tas upp, har inte hört något än.

Jag är trött nog som det är och orkar inte riktigt dra i allt, sitter som ett fån och vet inte vilket håll jag ska gå. Har kontaktat rektorn och levererat min syn på saken och hur jag tycker det ska vara.

Men hur strider jag för min sak, hur vinner jag gehör och får dem att agera rätt? Kan någon komma med tips?

Har lyft detta på ett annat forum men där kunde de flesta inte se min sons perspektiv utan anser att han borde flyttas till särskola då han är farlig, och hur jag som förälder kan acceptera att han gör som han gör och borde gå och be om ursäkt o.s.v.
En del hade lite konstruktiva tankar men antar att det här är ett bättre forum för mig.

Bor ni i närheten av Uppsala?

Jag skulle kunna hjälpa till. Jag blir utmanad av riktigt knepiga människor.
Sen blir jag aldrig sårad eller besviken.

Ok, att hantera myndigheter. Man ber om hjälp och placerar sig i underläge och ser lite dov ut. Man beskriver exakt vad som är problemet, sen blir man tyst.

Man ger positiva signaler, vartefter som de fattar. Man visar stor glädje när de fattat kärnan, om de nånsin gör det.

Jag finns på lennart.frimodig@integra-ab.se

Frimodig

Moderator Alien: Kortade citatet något

Vi bor på ön mitt i stora sjön, så en bit från Uppsala vågar jag påstå. Den dyraste kommunen (?) som ger minst tillbaka till invånarna.

Fröken berättade idag att rektorn tänkt vänta med att göra åtgärdsplanen för min son tills hab skulle komma ut, så de kunde vara med och styra upp den. Men eftersom de nu inte kan komma förren i januari så får de göra den själva nu. De har börjat låta sonen sitta och spela på datorn första timman i skolan, missar samlingen och fri lek och filmtiden.

Han verkar tycka att det är bra och det är inga problem att bryta när de ska börja arbeta. Antar att det är ok, han har ändå svårt för samlingen och är lite orolig på morgonen så då kan han få komma till ro själv först.

Jag önskar att han själv klarade att förmedla vad som är/blir fel så man lättare kunde hjälpa honom. Men ofta vet han nog inte själv.

Igår pratade vi lite om sakerna han plockar på sig i skolan och tar hem, brukar inte vara mer än någon sak och inte varje dag. Men i förrgår var fickorna fulla och jag kopplar ihop det med att han är extra stressad just nu. Får för mig att han hanterar sin stress genom att ta saker, det är saker som postitlappar, sudd, gem, häftstift, magneter m.m.
Vi plockar det när vi kommer hem och lämnar tillbaka dagen efter.

Just det, det var inte Familjeliv som var det andra forumet utan ett främst för hästfolk.

Tipex skrev:Min son är diagnostiserad med asperger samt selektiv mutism, högfungerande och väldigt intelligent.

Det har gått snart 2 år sedan han fick sin diagnos och situationen hemma har gått från totalt ohållbar till balanserad.

--- klippt ---

Skolan har så klart ingen ekonomi och de får inte ens ringa in vikarier så de lär inte vara positiva till min tanke.
Men hur går jag som mamma vidare, vem ska jag prata med? Läste om att skolan ska ha åtgärdsplan för elever men fröken sa att det inte fanns någon för min son. Vem ska upprätta den och hur gör man för att försöka få en resurs.
Hans fröken försöker verkligen och vi har en bra dialog men hon behöver stöd från skolan.
De hade möte igår rektor med fler och där skulle min son tas upp, har inte hört något än.

Jag är trött nog som det är och orkar inte riktigt dra i allt, sitter som ett fån och vet inte vilket håll jag ska gå. Har kontaktat rektorn och levererat min syn på saken och hur jag tycker det ska vara.

Men hur strider jag för min sak, hur vinner jag gehör och får dem att agera rätt? Kan någon komma med tips?

Har lyft detta på ett annat forum men där kunde de flesta inte se min sons perspektiv utan anser att han borde flyttas till särskola då han är farlig, och hur jag som förälder kan acceptera att han gör som han gör och borde gå och be om ursäkt o.s.v.
En del hade lite konstruktiva tankar men antar att det här är ett bättre forum för mig.

Det där låter rätt skrämmande.

Nå. Jag tror du och omgivningen bör fokusera på vad din son är bra på. Var han känner sig hemma.

Jag skulle kunna vara en sån där stödperson. Jag är 69 år, född i Västerås, och har kapacitet att bli extremt obehaglig. Begränsningen är att ni måste bo i Uppsala.

Alltså, ni behöver en stödperson, nån som ser din son från ett möjlighetsperspektiv. För att uttrycka sig krångligt.

Frimodig

Moderator Alien: Kortade ned citatet något.