Jag närmar mig 30 och har lyckats bra i de yrken och hobbys jag haft. Mycket bra i vissa. Men, samtidigt som jag lidit av många problem med mina diagnoser (som jag fick reda på att jag har bara för ett år sedan) så är det nog egentligen inte själva oförmågan att hitta rätt arbetsplats som är det som jag lidit utav mest. Jag har nämligen fruktansvärda principer som säger att var person skall vara på sin plats och aldrig egentligen gå utanför den platsen. Med tanke på mina många framgångar med datorn som verktyg så har jag så att säga hittat min plats.

Men det har knappt gått en dag sedan unga tonåren utan att jag tittat sorgset ut genom fönstret och önskat att jag hade en anledning att gå ut. Vandra, klättra, cykla, vad fan som helst. Hemsidor som dessa får mig att bli väldigt avundsjuk på icke-aspergare. Se på alla dessa fantastiska aktiviteter som vi kan göra här i Sverige. Och här sitter jag och tänker bara: "Jag har inte lov till att njuta av livet pga mina principer som är viktigare."

Jag är så jävla trött på att vara perfekt i mina egna ögon hela tiden och bara göra det som mina jävla aspergerhjärna säger är rätt. Jag vill ut. Jag vill bryta mina principer i bitar och slänga dem åt helvete. Men vågar jag? Hur gör man sig av med en del av sin personlighet som tagit en till extrema längder inom vissa yrken och hobbys, för att göra en helt annan form av tillfredsställelse möjlig?

Hur får man en asperger datornörd som egentligen hatar datorer och endast alltid använt dem som en kompromiss till perfekta vänner som jag kan lita på att kunna njuta av bägge delarna av livet?

Många aspergare lider förmodligen av att de känner sig utanför i samhället. Men jag lider som sagt ännu mer utav att jag inte kan sluta tvinga mig själv till att få njuta av livet utan att först ha en bra anledning. Jag är så jävla uttråkad av livet. Vad är meningen med att vara duktig på något och ha potential till en bra karriär om du ändå hatar ditt liv?

Ber om ursäkt om det blev rörigt. Det är första gången jag erkänner dessa känslor för någon, än dock anonymt, och det är ganska känslosamt att sitta här och be andra anonyma människor att hjälpa mig att ta död på en stor del utav mig för att ge plats åt en annan.

Prova helt enkelt?

Anmäl dig till någon nybörjaraktivitet och se hur det går? Ta det i små steg. Men ibland måste man helt enkelt chansa lite grann. Hellre ett psykbryt än årsdepp

Det låter väldigt jobbigt och begränsande. Jag undrar emellertid om det verkligen är en del av din personlighet, som du säger. Kan inte dessa principer vara något du har skapat genom åren, kanske som en slags trygghet, kanske på grund av perfektionism? Nu spekulerar jag, men jag tycker att det är bra att ifrågasätta sina tankar ibland, och se om det man tar för givet faktiskt är så givet. För mig låter det i alla fall mer som något "inlärt" än som en del av asperger, och sådana problem går ofta att åtgärda med t.ex. KBT (som jag själv genomgår nu).

Har du försökt bryta mot principerna tidigare? Hur känns det i så fall?

Jag är tvärtemot din situation. jag är också uttråkad av livet men inte för att jag har en "lyckad karriär" utan pga att jag är långtidsarbetslös.

Har du fått dina principer och disciplin genom hur du blev uppfostrad? Isf är jag avundsjuk på det, det är just det mina uppväxtår saknar, de grundläggande åren.

Klichén är att aspergare är principfasta, men jag vet flera här som sagt motsatsen, att de inte är sådana.

Viktig fråga!!

Man ska inte kasta bort alla sina principer, de kan vara väldigt värdefulla och en stor tillgång just med AS - det räcker med att NT inte begriper dem - men man kan fråga sig hur rationell var och en av dem är.

Du kommer att utvecklas. Har jag med förr sämsta tänkbara självförtroende lyckats så kommer du att göra det.

Fast här är det väl mer en fråga om att bryta vanor än principer och framförallt att utvecklas och kanske upptäcka nya aktiviteter som är givande.

Den tanke jag får först efter att ha läst ditt inlägg är att det nödvändigtvis inte har så mycket med AS och göra. Mer livskris, som inte är specifikt för aspergare. Å ena sidan längtan efter någonting mer - känslan av att det finns mer kan kan få ut av livet, å andra sidan tryggheten i den situation man är i, som fungerar, med jobb som du passar till som det krävs mycket mod för att ge upp. (Sedan tror jag att den tryggheten kanske är mycket viktigare för aspergare och att det krävs mer för att bryta upp?).

Sedan ser jag inte riktigt konflikten? Varför kan du inte gå ut och vandra/cykla/klättra/övriga ute-aktiviteter? Fast på fritiden? Eller hur hänger det här ihop med din jobbsituation? Eller är det jobbsituation som är det största problemet? Jag tror att det är viktigt att trivas någorlunda med sitt jobb för att kunna ha sin mentala hälsa i behåll i längden. Att ägna så många timmar åt någonting man tycker är tråkigt är otroligt tärande. För mig i alla fall. (fast det känns det som att man knappt får erkänna, man ska vara så nöjd med att man ens har ett jobb typ).

Vara nyfiken brukar hjälpa. Testa något på semestern. Få mersmak. Å bara för att du är bra på datorer så måste du inte vara dålig på att vandra, klättra eller cykla. Många aspisar blir bra på allt dom vill göra.

Låter lite som du vill träna och röra på dig mer istället för att sitta framför en dator. Testa lite olika aktiviteter så kanske du blir träningsnörd istället...

Håller med Meliza. Vad är problemet? De flesta aspergare har svårt att få / hålla jobb. Ditt problem känns nästan som ett - ursäkta - lyxproblem.

De flesta aspergare kämpar med att få vardagen att gå ihop. Att ha en "lyckad karriär" och ändå inte må bra känns som nästan ett hån ärligt talat. Jag säger inte att man inte kan må dåligt även om man har ett bra jobb - man kan må skit här i livet ändå. Men livet handlar ändå om överlevnad. Att fläka ut sig som ett sorts offer samtidigt som man framgångsrikt jobbar heltid, känns lite föraktfullt för alla vi som inte har ett heltidsarbete att gå till.

Vilka krav ställer du på livet och tillvaron? De flesta människor är tacksamma om allting går ihop någorlunda.

Det som är den enes lyxproblem är den andres överlevnadsproblem..

robby skrev: Och här sitter jag och tänker bara: "Jag har inte lov till att njuta av livet pga mina principer som är viktigare."

Vad är meningen med att vara duktig på något och ha potential till en bra karriär om du ändå hatar ditt liv?

Vad är ett liv utan principer? Du borde vara glad som lyckas med så mycket, det du gör skapar nog mer mening än vad andra gör, som kanske inte ens lyckas att arbeta.

Jag studerar fortfarande, men en bra karriär hade fått mig att göra allt annat än att hata mitt liv, troligtvis tvärtom, älskat det än mer. Det är det som jag ser som "meningen med livet".

Var nöjd med att du lyckas, du får saker gjorda och klarar dig i livet.

barracuber skrev:Håller med Meliza. Vad är problemet? De flesta aspergare har svårt att få / hålla jobb. Ditt problem känns nästan som ett - ursäkta - lyxproblem.

De flesta aspergare kämpar med att få vardagen att gå ihop. Att ha en "lyckad karriär" och ändå inte må bra känns som nästan ett hån ärligt talat.

Eftersom jag är i citatet känner jag att jag måste inflika att det inte var så jag menade och reda ut ett eventuellt missförstånd. Och jag tycker att du ts har rätt att känna det du känner. Det är alltid någon som har det värre liksom, men det betyder inte att den situation man är i (och man själv!) inte är värd att tas på allvar!

Om du har problem med principer så kan du alltid testa värderelativisering. Vissa blir väldigt deppiga av det och andra upplever att de har blivit befriade från alla normer som tynger dem.
Läs boken: Etics: Inventing right and wrong av J.L. Mackie

http://www.adlibris.com/se/bok/ethics-9780140135589