Hej!
Är ny här på forumet så vet inte om jag lagt frågan inom rätt kategori, men hoppas kunna få lite svar ändå

Jag har 3 barn varav min äldsta kille på 7 år ska påbörja utredning inom npf med misstanke om diagnos inom autismspektrat.
Han har under sina tidiga år varit motorisk väldigt intensiv med mycket problem på dagis med slagsmål när han blivit arg, men framåt 5 årsåldern och framåt så har han lugnat sig väldigt och är hyfsat lugn av sig och inte alls utåtagerande.

Problemen har uppmärksammats först när han börjat förskoleklass, han kan inte sitta still i samlingen, har tics, svårt när rutinerna brister samt att han ofta "varvar upp" sig själv med att "larva" sig och inte kommer ur det.
Vi hade många möten förra året men nu efter sommaren när han börjat 1:an har han börjat må sämre, fått mer tics, kommer in till oss om nätterna och har en konstant känsla av att vara misslyckad.

Då påskyndade man skolpsykologen för att komma igång med utredning, som nu är vidareremitterad till BUP.
Kunskapsmässigt ligger han före jämfört med jämnåriga.

Jag är helt novis inom autismdiagnoser och skulle gärna höra från andra vilka slags svårigheter som diagnosen medfört och hur det märkts hos mindre barn, för för mig känns inte min pojke "syn/märkbart" annorlunda, annat än i pressade situationer och under skoltid?

Så länge ens cirklar inte rubbas kan man fungera rätt bra, det är väldigt olika från person till person. Jag kan bara tala för mig själv. Jag var ett mkt harmoniskt barn om jag var i en miljö som var bra för mig; fick jag vara ifred så hade jag det hur bra som helst. Det var alltså först när mina cirklar rubbades som problem uppstod. Jag tycker att det låter lite konstigt att din son inte skulle vara syn- eller märkbart annorlunda, men det finns garanterat flera rimliga förklaringar till det.

Det enda jag kan komma på som jag märkt är lite uppvarvning i form av att han "spelar clown" samt att han i stora sällskap kan göra likadant, bara varvar upp sig själv men saknar förmåga att bryta det.

Men hur märktes det i vardagen för din del då? Jag är väl säkert hemmablind då han är vårt första barn och liksom blivit normen för hur det ska vara?

Han kan förutom AS också ha ADHD. De flesta med AS har också ADHD. Och el Tourettes syndrom.

På min tid fanns ju inte diagnosen. Det som märktes var att jag inte hade några kamrater. Det var problemet med det sociala. Jag var också nöjd hemma om jag fick pyssla med mitt.

När vi pratat med skolpsykologen så har hon förklarat att remissen är skriven för att utreda hela npf sidan för att inte missa något, men hon tolkar hans uppvarvning som stress-symtom eftersom han inte i övriga situationer är överdrivet fysiskt, har inga problem att sitta still länge om det är något som fångar hans intresse.
Hennes bedömning var att hon hade som hon sa "goda belägg och anledningar" att säga att det kommer röra sig om en någon slags högfungerande autism med tillägg av tics.

Min son vill gärna leka med andra och ha med sig kompisar hem efter skolan och kan bli väldigt ledsen om han blir "bortvald"? Och tyvärr väljer fler och fler bort honom

Kan man inte sätta in en specialpedagog som hjälper honom med hur skolsituationen fungerar? Att vänta på utredning verkar bara att dra ut på det som ändå behövs.

Någon övning som hjälper honoom att sitta still? Lugna olika impulser och inte agera på dessa.
Man kan också jobba med att visa på vilket sätt uppgifterna kan användas till något intressant.

Enl. Skolpsykologen kommer dom fr.o.m. nu jobba utefter misstanken om autism och börja jobba med det redan nu och läraren och en av specialpedagogerna är redan aktiva, han har fått ett eget kryp in i klassrummet där han kan välja att sätta sig och dom jobbar också med belöning, att om han klarat ett arbetsmoment så får han sitta x antal minuter vid datorn.

Men dom ska också få extra utbildning och handledning av skolpsykologen för fler övningar och arbetssätt

Det är nog också bra att gå till botten med varför hans jämnåriga väljer bort honom.

Isalel skrev:Det enda jag kan komma på som jag märkt är lite uppvarvning i form av att han "spelar clown" samt att han i stora sällskap kan göra likadant, bara varvar upp sig själv men saknar förmåga att bryta det.

Men hur märktes det i vardagen för din del då? Jag är väl säkert hemmablind då han är vårt första barn och liksom blivit normen för hur det ska vara?

Jag är född tidigt åttiotal och då hade man så lite kunskap om HFA (högfung aut) att man istället för att förstå att jag hade AS tänkte att jag var "egen", blyg, "speciell". Här kan tilläggas diverse så att säga ad hoc-hypoteser - förklaringar till varför jag inte betedde mig "som de andra" eftersom jag givetvis var "som de andra" egentligen. För att svara mer konkret på din fråga kan jag tillägga att jag hade ett annorlunda beteende- och reaktionsmönster, tex:
Jag tyckte kanske inte att de saker var roliga som andra tyckte var roliga.
Jag reagerade negativt (genom att backa/rygga tex) i situationer där andra inte gjorde det.
Det uppfattades som att jag var "i min egen värld" (om inte alltid, så ofta).
Jag "gick in i" upplevelser vilket betraktat utifrån nog var lite svårt att sätta några andra ord på än "konstighet" eftersom det enda man såg var att jag dröjde mig kvar vid samma sak ovanligt länge, såg ut att göra "ingenting" eftersom de andra inte kunde se att jag "gjorde något" när jag satt och grubblade, kände på saker, undersökte etc.

plåtmonster skrev:Någon övning som hjälper honoom att sitta still? Lugna olika impulser och inte agera på dessa.
Man kan också jobba med att visa på vilket sätt uppgifterna kan användas till något intressant.

Håller med, att skapa lugn genom sinnesintryck är ett ex, att ge honom något att fokusera på sinnligt. Och, ja, att fånga intresset är jätteviktigt, ibland kanske det kan vara svårt att förstå meningen med saker, när det är uppenbart för de andra eller när de andra inte ens reflekterar över det.

Jag menar att han bör få hjälp med strategier och träning att hantera impulser och kunna bryta sina egna. När det gäller uppgifter är poängen att hitta det som gör de intressanta för honom. Om man kan matte så kan man t.e också skapa 3D figurer på en dator osv.

Vad var det för saker som du inte tyckte var roliga, som andra tyckte om? och vad fick dig att rygga tillbaks?

plåtmonster skrev:Vad var det för saker som du inte tyckte var roliga, som andra tyckte om? och vad fick dig att rygga tillbaks?

Ofta fattade jag inte poängen med de andra barnens lekar, jag tyckte alltså inte att de var roliga. Jag förstod öht inte lekar som involverade skådespeleri. Jag tror att mina lekar bestod till stor del av studier eller upplevelser (vilka iofs också var en form av studier).
Jag kunde rygga tillbaks av saker jag inte förstod eller som involverade starka intryck (oavsett art), även om någon kom för nära mig eller försökte få kontakt med mig för intensivt, dvs när saker försökte tränga sig på/in i min sfär.

Jo jag gissar att lärarna kommer få en hel del saker att öva och testa med honom i skolmiljön och beroende på vad BUP sätter för ev diagnos hoppas jag att vi som föräldrar får en del att öva på med honom också.
Som jag förstod skiljer sätten sig man arbetar vidare på mellan npf-diagnoserna så inväntar lite svar och får förhoppningsvis stöd från hab om övningar/strategier att hjälpa honom med.

Men jag pendlar mellan att tro att det inte är något till att pendla tillbaks igen och vara ledsen över att han kan behöva ställas inför svårigheter som andra slipper.
Svårast är ju att relatera till problemen när dom är mest framträdande i skolan och väldigt sällan i hemmiljön :/

Följ med i skolan?

Skolan min son går i har inte resurser/ekonomi att ta in mer personal och därför hämtar jag tidigt eller är med för att finnas till hands (i ett annat rum) när han kraschar.
Speciellt på rasterna händer det.
Jag kan inte alltid vara i skolan så jag hoppas att han kommer förbi hindret och vågar vara ute och leka på rasten. När jag varit där har jag varit lite avvaktande eller pratat med andra barn medan jag iakttagit vad som är snett..
Han upplever knuffar/puffar som våld och kramar som "kvävning".
Om någon vill leka med honom och snällt kommer fram och tar honom i handen och drar med honom till en lek
-så är han helt avslappnad i handen, han håller inte emot alls så handen glider ur och då har han ofta skrikit att "den drooog mig jättehårt i fingret! Aaaaj!". När jag såg det förklarade jag för honom att man måste hålla emot, hålla i själv också, för att annars gör det ont. Då var den biten klar.
Samma sak när andra barn hälsar och säger "hej A! Vad kul att du är här!" Så har han muttrat och sett arg ut. Jag har förklarat för honom att då blir de ledsna och det är väl synd? Men han tror att om någon var "dum" igår så är det samma sak idag liksom. Man får hitta problem och lösa dem bit för bit.
Ofta är det alltså bra att vara med ibland.
Jag har sagt till klassen att jag är där för att jag tycker det verkar så roligt i skolan!!