ninegirl skrev:Ursäkta om jag frågar... men har du funderat på medicinering med lugnande effekt och eventuellt försöka ta del av flera sociala aktiviteter?

Du verkar väldigt isolerad av dig och tror därför att det kan vara nyttigt för dig själv att utsätta dig för mer sådant som du är ovan vid. Utmana dig själv. Du kan på så sätt utvecklas och lära fler nya saker om dig själv. Sådant är i regel tillfredställande för oss människor, vare sig vi vill eller ej.

Ja jag har funderat på medicin, men är rädd för biverkningarna samt att jag inte vill starta en läkarkontakt, diskutera dosering, uppföljning osv. Har aldrig haft det bra inom vården, går inte längre dit oavsett vad. Haft stora problem med allt från urinen till lite andra fysiologiska saker men drar mig ändå och låtsas som det regnar. Att träffa andra mår jag dåligt av och blir så trött och utmattad att jag börjar må dåligt och måste återhämta mig långt efteråt. Jag gör saker om dagarna, det inkluderar bara inte andra människor, vilket jag mår bättre av.

Batman skrev:Att träffa andra mår jag dåligt av och blir så trött och utmattad att jag börjar må dåligt och måste återhämta mig långt efteråt. Jag gör saker om dagarna, det inkluderar bara inte andra människor, vilket jag mår bättre av.

Låter mest som ovana det sista. Jag menar inte att du ska sitta med folk i timtal dagligen. Det gör jag knappast heller. Någon fika ibland räcker gott och väl.

Jag mår också bäst att vara ensam, men det är mycket svårare att utvecklas då som person. Tro mig.

Det behöver inte vara svart och vitt vet du. Testa dig fram i din takt med saker och ting.

Och du ninegirl, du verkar väldigt högfungerade, vilket även står i din signatur, vilket får mig att inse att vi inte riktigt fungerar på samma sätt. Uppenbarligen har vi olika svårigheter och svårighetsgrader, vilket gör att det som fungerar för dig inte med någon säkerhet överhuvudtaget fungerar för mig. Ha lite förståelse för det, att det som är enkelt för dig kan vara mycket svårt för någon annan.

Innan jag började läsa på distans gick jag också i skolan och träffade andra, och mådde otroligt dåligt. Nu mår jag inte dåligt längre och känner mig allmänt glad över livet, det är bara annat som inte fungerar. Så jo, jag har varit med om det andra också.

Batman skrev:Och du ninegirl, du verkar väldigt högfungerade, vilket även står i din signatur, vilket får mig att inse att vi inte riktigt fungerar på samma sätt. Uppenbarligen har vi olika svårigheter och svårighetsgrader, vilket gör att det som fungerar för dig inte med någon säkerhet överhuvudtaget fungerar för mig. Ha lite förståelse för det, att det som är enkelt för dig kan vara mycket svårt för någon annan.

Innan jag började läsa på distans gick jag också i skolan och träffade andra, och mådde otroligt dåligt. Nu mår jag inte dåligt längre och känner mig allmänt glad över livet, det är bara annat som inte fungerar. Så jo, jag har varit med om det andra också.

Okej. Ja du bad om diverse råd och här ger jag dig en handfull och inget duger. Då får du snart ta och acceptera ditt leverne istället.

Jag må vara högfungerande these days, annat var det under hela barndomen fram till sena tonåren. Jag fattade ingenting med socialt samspel och i och med alla krockar med andra människor blev resultatet oftast "skit" milt uttryckt. Sen blev jag tvingad ut i världen i samband med jobb och började plötsligt utvecklas och tro mig det var mycket skit på vägen, men det man inte dör av blir man starkare av och kanske lär man sig något dessutom. Vilket jag då gjorde. Jag är än idag inte 100% bekväm bland andra människor och kommer nog aldrig att bli. Men det är bara att acceptera läget. Jag är inte 100% korrekt fungerande i sociala aktiviteter men det är som det är. Men jisses vad jag har utvecklats som individ!

Kan tänka mig att jag som barn skulle blivit diagnostiserad som lågfungerande. Men alla utvecklas som sagt åt olika håll och jag är övertygad att om modern min inte varit så "pushig" med att få mig att bli mer social mm så hade jag aldrig kommit dit jag är idag i personlig utveckling. Jag tror på att man kan lyckas mycket mer bara man vill. Inte till orealistiska mål givetvis utan till ens egna individuella, realistiska mål.

Jag vet inte om jag kommer få medhåll eller "mothåll" nu -
men trots att man har en diagnos, som är kronisk, bör väl ens beteende vara MÖJLIGT att förändra/förbättra ?

Jag menar - det bör ju exempelvis vara möjligt gå i terapi för att lära sig avleda sina ilskeutbrott ?

För min del var inte "utbrotten" något kroniskt. Det kändes så i stunden - för jag var så jävla arg hela tiden - men sen började jag fatta hur mycket energi ilskan tog, och hur destruktiv jag var - så jag försökte förändras. Numera pratar jag ej överhuvudtaget med en familjemedlem som jag oftast upplever som provocerande, pratar inte med min mamma om saker jag provoceras av att hon inte fattar, förklarar oftast lugnt vad personens kommentar fick mig att känna, berättar för någon utomstående om ilskan så jag får den ur mig utan att vara "elak" mot den jag är arg på osv osv. På detta sätt "räddar" jag mig själv från min egen ilska, och kan vara en lugnare individ. Jag upplever att det går att "välja" om man ska låta något provocera en - och bli arg, eller om man ska låta personens kommentar träffa en - men avreagera sig på ett mer konstruktivt sätt, istället för att bli förbannad.

Är numera, personligen, bra på att "välja mina tillfällen". Om någon är oförskämd mot mig ute på stan ex. - och beter sig illa, så &%¤(#/!!!! - men är det ex en kollega/närstående/vän - så försöker jag konfrontera. Jag tycker det hjälper att uppmärksamma personen om att dens beteende inte är okej, och att man tog kommentaren illa.

Jag tror för övrigt man ibland endast ser de anpassningar som omgivningen behöver göra för en - men glömmer bort att man själv, också är anpassningsbar, åtminstone till en viss del. Som sagt, vissa kanske inte alls håller med mig, utan tycker att man inte alls är föränderlig om man har AS - men personligen vet jag att jag själv, och säkert även andra med AS, har förmågan att förändras.

Plasticfck skrev:Jag vet inte om jag kommer få medhåll eller "mothåll" nu -
men trots att man har en diagnos, som är kronisk, bör väl ens beteende vara MÖJLIGT att förändra/förbättra ?

Exakt vad jag menade - i andra ord!

För övrigt tror jag oförståelse från föräldrarnas sida är rätt vanligt ...
Jag har det likadant. Mina föräldrar är födda på 50-talet nån gång - och på den tiden gissar jag att funktionsvariationer såsom AS inte var särskillt uppmärksammade ...

Mina föräldrar har olika attityder gentemot min AS. Min pappa tror att det är nåt "nytt påhitt" och att "nu har väl var enda unge en funktionsnedsättning" och "psykiatrin överdriver allt" - medan min mamma typ vägrar erkänna att jag har problem ... haha. Hon vill så jävla hårt tro att jag är "normal" - så hon skiter litegrann i de svårigheter jag har, och tror jag är hypokondrisk/inte vill förändras/"tänker för mycket".

Så.

Min poäng är: man kan tyvärr inte alltid räkna med förståelse från föräldrarnas sida. Det kan hända att de bara inte vill fatta - hur mkt man än försöker - och då kanske det är lättast att bara acceptera detta - och försöka hitta strategier att hantera det med. Personligen snackar jag som sagt inte om mina svårigheter med mina föräldrar mera - för jag bemöts bara med oförståelse eller tystnad - vilket gör mig förbannad.Istället använder jag mig av ex. forum - och har kontakt med psykiatrin. Och väntar på att få samtalskontakt på aspergerhabiliteringen.Fattar inte ens föräldrar - kanske man får hitta ngn annan som gör det.

ninegirl skrev:

Plasticfck skrev:Jag vet inte om jag kommer få medhåll eller "mothåll" nu -
men trots att man har en diagnos, som är kronisk, bör väl ens beteende vara MÖJLIGT att förändra/förbättra ?

Exakt vad jag menade - i andra ord!

Jo - och jag håller med dig!
Personligen tror jag som sagt att vissa av de svårigheter man har, kan förändras/utvecklas till det bättre, med rätt hjälpmedel. Jag menar exempelvis social förmåga - ilskereaktioner - självdestruktivt beteende och dylikt.

Jag är också en av de, som med rätt hjälp (KBT-terapi) har kunnat förändras. Jag har varit betydligt sämre fungerande än jag är idag gällande det sociala, gällande ilskehanteringen och gällande destruktivt beteende. Däremot har jag blivit bättre och bättre, för att jag verkligen velat, tror jag. Jag har tänkt om/fått hjälp/skapat mig resonemang som hjälpt mig/utsatt mig för det läskiga. Jag tror det GÅR att bli mer "fungerande" - men är öppen för att andra inte håller med mig. Tror det är en känslig sak att diskutera, ibland.

Jag förstår er, jag måste bara poängtera att jag har haft väldigt stora problem med både adhd och autism sedan jag föddes, och aldrig fått någon hjälp för det, inte ens som liten. Det är svårt att ha levt likadant i tjugo år för att sedan bara "bestämma sig" för att ändras. Jag överväger till och med att hellre fortsätta i samma spår än att behöva blanda in andra.

Att förändra kan säkert vara möjligt men ens egen erfarenhet är något annat än andras sätt att fungera och anekdotisk bevisföring visar bara att det fungerade i ett specifikt fall.

Kanske har frågat detta innan men bor TS på en större tomt med villa? eller är det radhus, lägenhet osv? trädgård? stor mark?

Plasticfck skrev:Min poäng är: man kan tyvärr inte alltid räkna med förståelse från föräldrarnas sida. Det kan hända att de bara inte vill fatta - hur mkt man än försöker - och då kanske det är lättast att bara acceptera detta - och försöka hitta strategier att hantera det med.

Klokt sagt. Ibland får man helt enkelt låta bli vissa samtalsämnen med vissa personer och inte förvänta sig konstruktiva insatser.

Plasticfck skrev:

ninegirl skrev:

Plasticfck skrev:Jag vet inte om jag kommer få medhåll eller "mothåll" nu -
men trots att man har en diagnos, som är kronisk, bör väl ens beteende vara MÖJLIGT att förändra/förbättra ?

Exakt vad jag menade - i andra ord!

Jo - och jag håller med dig!
Personligen tror jag som sagt att vissa av de svårigheter man har, kan förändras/utvecklas till det bättre, med rätt hjälpmedel. Jag menar exempelvis social förmåga - ilskereaktioner - självdestruktivt beteende och dylikt.

Jag är också en av de, som med rätt hjälp (KBT-terapi) har kunnat förändras. Jag har varit betydligt sämre fungerande än jag är idag gällande det sociala, gällande ilskehanteringen och gällande destruktivt beteende. Däremot har jag blivit bättre och bättre, för att jag verkligen velat, tror jag. Jag har tänkt om/fått hjälp/skapat mig resonemang som hjälpt mig/utsatt mig för det läskiga. Jag tror det GÅR att bli mer "fungerande" - men är öppen för att andra inte håller med mig. Tror det är en känslig sak att diskutera, ibland.

Glad för din skull!

(ska här poängtera att denna mening aldrig ens hade skrivits av mig för 10 år sedan då jag hade ansett den som onödig och löjlig, apropå det här med socialt samspel)

plåtmonster skrev:Att förändra kan säkert vara möjligt men ens egen erfarenhet är något annat än andras sätt att fungera och anekdotisk bevisföring visar bara att det fungerade i ett specifikt fall.

Kanske har frågat detta innan men bor TS på en större tomt med villa? eller är det radhus, lägenhet osv? trädgård? stor mark?

Plasticfck skrev:Min poäng är: man kan tyvärr inte alltid räkna med förståelse från föräldrarnas sida. Det kan hända att de bara inte vill fatta - hur mkt man än försöker - och då kanske det är lättast att bara acceptera detta - och försöka hitta strategier att hantera det med.

Klokt sagt. Ibland får man helt enkelt låta bli vissa samtalsämnen med vissa personer och inte förvänta sig konstruktiva insatser.

Jag håller med dig helt i det du skriver - så, det samma.

Det är just pga. det du skriver som jag menar att detta kan vara ett känsligt ämne. "Goda råd" kan ibland träffa en helt fel, för man är så fast i sin situation att man inte ser/har någon egentlig utväg och för att man kanske ej har samma utgångsläge överhuvudtaget som den som ger råd. Detta förstår jag!

Mycket klokt skrivet här ovan tycker jag. Och jag håller nog med ändå om att du kanske inte kan förvänta dig så mycket av dina föräldrar längre. Jag tror att jag läste mer med ett föräldraperspektiv och jag gillar att läsa bloggar och så av föräldrar till autistiska barn - så mycket kärlek och så mycket ansträngning för att få sitt barn att må bra och fungera så bra den kan och hur stor skillnad det kan göra.

Jag får känslan av att dina föräldrar kanske inte hade så bra kunskaper och verktyg att vara dina föräldrar när du var liten? Edit: ser nu själv att du skrivit att du inte fick det. Hur kommer det sig tror du? (Du behöver inte svara på det om det blir för privat).