Vad jag förstår är det ganska vanligt med både asperger och adhd, vilket jag också har, så tänkte att någon här kanske har något tips...

Jag får en del utbrott och svär då mycket, då jag för det mesta alltid är hemma är det här det sker och främst mot mina föräldrar. Detta leder till en väldigt dålig stämning hemma som ingen orkar med, hur gör ni andra?

Mina föräldrar missförstår mig och mina diagnoser väldigt mycket och jag får mest bara höra att jag är en ytterst elak människa, som inte bryr sig om någon annan än sig själv osv. Är trött på detta, men kan heller inte flytta hemifrån. Klara mig ej på egen hand och har alla mina djur här. Hur gör man....? Känner mig halvt desperat just nu.

Undvik att vara mer än du behöver med jobbiga personer? Säg dock inte att det är så du gör.

Kanske du kan ordna någon stuga på gården? friggebod 15 m² ?

Batman skrev:Mina föräldrar missförstår mig och mina diagnoser väldigt mycket och jag får mest bara höra att jag är en ytterst elak människa, som inte bryr sig om någon annan än sig själv osv. Är trött på detta, men kan heller inte flytta hemifrån. Klara mig ej på egen hand och har alla mina djur här. Hur gör man....? Känner mig halvt desperat just nu.

Man får gå runt och be de drabbade om ursäkt men samtidigt påpeka att man inte bett om att ha AS, det är väl det man kan göra som inledning sen brukar det väl finnas åtm någonting som lugnar ner en, motion, hugga ved, diska, skotta snö, sex vad som helst som får en på bättre mod

Jag ber om ursäkt så fort jag lugnat ner mig, varenda eviga gång, men mina föräldrar orkar inte med, och jag citerar, "den cirkusen vi har hemma". Jag är väldigt noga med att förklara att jag inte menar allt jag säger och att jag inte riktigt kan kontrollera mig själv mitt i ett utbrott, men deras oförståelse är bortom denna värld. (det gäller både min asperger och adhd)

Någon bod eller liknande har jag ej tillgång till, och till viss del försöker jag ej att blanda mig med mina föräldrar, men ibland behöver jag deras stöd väldigt mycket, allt från att få maten att fungera, hygienen, rutinerna, att komma igång osv.
Dom verkar inte riktigt gå med på att hjälpa mig när jag behöver hjälp men annars inte blanda sig med mig, utan det är allt eller inget. Min asperger är väldigt krävande vilket påverkar hela familjen och utöver det får jag utbrott vilket får mina föräldrar att gå i taket och bli arga på mig. Får alltid höra att det bara är att samla sig osv. Så samtidigt som jag behöver dras stöd, orkar vi inte med varandra.
Vill heller inte ha stöd utifrån då jag inte går ihop med andra människor....

Är ett utbrott på gång hjälper det inte att jag sysselsätter mig med annat, plus att det kan komma från en sekund till en annan om jag blir upprörd. Oftast vill jag få ut min ilska mot den som säger eller gör något till mig, och därigenom visa hur missnöjd jag är. Under tiden späds det också bara på eftersom mina föräldrar agerar helt fel istället för att försöka hjälpa/lugna mig osv.

Vet bara inte hur jag ska förklara för mina föräldrar, försöker gång på gång på gång och varje gång jag är lugn när jag förklarar verkar dom förstå hur landet ligger till, för att sedan när det väl kommer till krita glömma allt.

Jaa du, önskar jag hade ngt tips, att säga du borde ha en kille som knullade skiten ur dig är väl inte aktuellt för du var väl asexuell och några mediciner vill du inte ta, så det enda jag kan förslå är ngt eget boende men det är väl svårt ordna det med. Men är du verkligen helt utan sexuella känslor, om en yngre version av George Clony eller Brad Pitt av en händelse kom förbi hade du varit helt oberörd?

Vart jag vill komma är att jag känner så många som sinnelaget ändrats på, när dom träffat ngn att hålla av, när focuset flyttats lite, blivit kär. För, kära du, det är inte så farligt faktiskt och det frigör ju lite ämnen så du blir lite snällare och i förlängningen inte blir en sur bitch på din åldershöst. Kort sagt du behöver hångla lite, tror jag! Synd att jag är för gammal för dig, hehe

En riktigt jobbig och frustrerande situation. Det känns som om du måste få lite ombyte i livet, även om det kanske känns fel i början kan det bli riktigt bra på lång sikt.

Antonius: Du börjar bli jobbig med ditt ständiga sextjat

Huggorm skrev:Antonius: Du börjar bli jobbig med ditt ständiga sextjat

Sorry, men lite sant är det väl att ha ngn att bry sig om kan ändra på mycket

Sex ger en annat att tänka på och ger en direkt farmakologisk kick. Så det är klart att det kan fungera
Hurvida det fungerar i denna situation är en helt annan sak. Oftast måste man förstå kontexten för att kunna göra något.

Jag minns inte om jag läst någonstans hur gammal du är men jag har fått för mig att du är vuxen? Du skriver att du inte kan flytta hemifrån - vad skulle du behöva för att kunna göra det?

Jag tänker att det kan vara viktigt för dig att få klara dig på egen hand och inte känna dig beroende av dina föräldrar. Och med på egen hand menar jag med hjälp av boendestöd eller vad som nu är rimligt. Du skriver att du inte vill ta stöd av någon utifrån men om du väger det mot att ta dig ur den här situationen?

Kan dina föräldrar hitta stöd någonstans som kan hjälpa dem att vara bättre mer tålmodiga föräldrar? Någon slags ventil där de kan ta ut sin frustration istället för tillbaka mot dig? Du skriver att du önskar att dina föräldrar skulle handla annorlunda under dina utbrott- skulle du kunna skriva ned en handlingsplan att ge till dem att plocka fram i "skarpt läge"?

Meliza skrev:Jag minns inte om jag läst någonstans hur gammal du är men jag har fått för mig att du är vuxen? Du skriver att du inte kan flytta hemifrån - vad skulle du behöva för att kunna göra det?

Jag tänker att det kan vara viktigt för dig att få klara dig på egen hand och inte känna dig beroende av dina föräldrar. Och med på egen hand menar jag med hjälp av boendestöd eller vad som nu är rimligt. Du skriver att du inte vill ta stöd av någon utifrån men om du väger det mot att ta dig ur den här situationen?

Kan dina föräldrar hitta stöd någonstans som kan hjälpa dem att vara bättre mer tålmodiga föräldrar? Någon slags ventil där de kan ta ut sin frustration istället för tillbaka mot dig? Du skriver att du önskar att dina föräldrar skulle handla annorlunda under dina utbrott- skulle du kunna skriva ned en handlingsplan att ge till dem att plocka fram i "skarpt läge"?

Ja, jag är tjugo år. Jag vet faktiskt inte vad som skulle få mig att flytta hemifrån. Just nu känns det som en omöjlighet, då det är väldigt mycket vardagliga saker som brister så pass att jag knappt får en dag att gå runt helt på egen hand. Jag träffar heller aldrig människor, och då "umgås" jag hellre med mina föräldrar än med någon utomstående.

Bara att starta hela processen men att flytta hemifrån, lägenhet, fixa med boendestöd, pengar (har inget jobb, studerar), fixa nytt stall till hästen jag själv kan ta mig till och anpassa mig där, hunden o allt där emellan får mig att backa minst tio steg tillbaka. Min sömn är åt helvete och bara tanka av att sova själv får mig att aldrig vilja flytta hemifrån. De få gånger mina föräldrar varit någonstans där jag inte varit med (2-3 nätter) har jag bokstavligen varit vaken alla dessa timmar i sträck då jag inte vågar sova själv.. och maten blir obefintlig.

Mina föräldrar har läst böcker om mina diagnoser, men de verkar bara gå in genom ena örat och ut genom andra. Har skrivit punktlistor, men det slutar alltid med att jag, citerar igen, skyller bara mitt beteende på diagnoser istället för att ta tag i mig själv. Trots att jag har båda diagnoserna på papper...

Verkar som föräldrarna isåfall låter känslor mm styra istället för att ta in det som sagts.

Har du förstått vad som triggar igång dig? Jag var likadan. Jag blev sårad och tillintetgjord av saker som inte var menade sådana och jag reagerade starkt. Nu har jag lärt mig att inte forcera fram det utan försöka få rätsida på saker. Istället för att anse att någon sagt något fel till mig och sedan få argpanik (raseri) så stannar jag till och säger precis vad jag känner.

Ibland förstår folk inte att de har sagt något dumt, och de kan förklara hur de menade utan att jag "vill" att de skulle mena något elakt.

T ex:

- Vad här ser ut. Du borde städa. Det orkar du, va?

Innan:

- OK, jag är JÄTTELAT. Som inte klarar något! Helt jävla värdelös tycker du va?

= konflikt

Sedan betedde jag mig illa och blev sedan jätteångerfull.

Nu:

- Jag blir ledsen av din ton och att du insinuerar att jag är lat. Jag har kämpat jättemycket med mina problem och jag är ofta skittrött fast det inte syns. Jag kallar mig lat inombords när jag inte räcker till. Det gör jätteont. Jag känner som du spär på det. Jag försöker verkligen men jag tror nästan inte på det själv numera för folk tycker jag ska orka mer.

- Oj. Jag menade inte så. Förlåt, jag visste inte att det var så jobbigt.

Att få förståelse brukar ta udden av känslorna för mig innan de springer iväg. Men då måste jag ge folk chansen att se från mitt perspektiv. Det innebär att jag måste veta mina svaga punkter och vad som upprör mig och varför. Sedan måste jag bjuda på denna informationen. Innan straffade jag folk genom att ge så lite info som möjligt och sedan bli arg och ledsen för att de inte förstod.

Det är verkligen inte bara att hålla tillbaka det. Man måste hitta en metod som har en mitt och ett slut. Något som inte bara bollas fram och tillbaka med den andre. Och är det så att de absolut inte förstår och är fördomsfulla eller vad det nu kan vara eller tror att de känner en bättre än vad man känner sig själv, då får man ta smärtan att de inte kommer att förstå.

Då är det bättre att ta avstånd. Och absolut inte integrera deras synsätt om man anser sig veta vad som är rätt. Finns inget värre än att definiera sig själv utifrån vad andra tycker om en.

Jag hade ganska kraftiga raseriutbrott när jag var yngre. Jag hoppade bokstavligt talat igenom en dörr. Tog sats med armbågen rätt in i dörren, dörren gick av på mitten och jag flög genom dörren. Det var för att poängtera att jag fått nog.

Det är INTE ok.

Så, idag. Nu är jag 28 och inte 16. Min rekommendation är att bara gå iväg. Dra ut, träna, spring, cykla, skrik allt vad du kan i en kudde. Allt utom våldsamheter och att säga elaka saker man inte menar till andra individer. Jag går helst min väg och hoppas på personen slutat gnälla på mig när jag kommer tillbaka, annars går jag min väg igen.

Bättre att diskutera igenom saken när det är lugnt.

kiddie skrev:Istället för att anse att någon sagt något fel till mig och sedan få argpanik (raseri) så stannar jag till och säger precis vad jag känner.

Poängen är väl att inte spela enligt de neurotypiska spelreglerna. Utan som sagt säga rakt ut vad man tycker. Att de inte gillar svaret.. tja.. otur för dom

kiddie skrev:- Vad här ser ut. Du borde städa. Det orkar du, va?

Eller så utvisar man helt enkelt personen som pladderstörning.

Om man orkar städa så hade man gjort det, man kanske helt enkelt inte haft tid. Och och om man inte orkar så tja..osis.. fixa själv. Tjat minskar orken och är därmed kontraproduktivt.

Man skall nog inte underskatta vinsten av att välja sitt sällskap. Det förutsätter dock att man är självständig när det gäller ekonomi, bostad, tvätt, mat och hygien.

Batman skrev:Mina föräldrar har läst böcker om mina diagnoser, men de verkar bara gå in genom ena örat och ut genom andra

Har du eller ni som familj något stöd idag? Låter som att ni skulle kunna bli hjälpta av någon form av familjerådgivning- att hitta bättre sätt att prata med varandra på. Hur skulle du ställa dig till det? Och dina föräldrar? Jag tänker att ansvaret för att förbättra situationen hemma inte bara är ditt, utan de även dina föräldrars och de kanske behöver hjälp utifrån för att klara av det. Hur fungerade det när du var yngre?

Jag förstår att det inte är aktuellt att flytta hemifrån, men hur skulle du vilja att det var på lite sikt? Kan (eller vill) du bryta upp det till mindre delmål? Nu kan jag mycket väl ha helt fel för det här är inte min starka sida precis- men jag tycker mig läsa av någon slags maktlöshet? Kanske både från din och dina föräldrars sida?

Tycker att det var en bra fråga vad det är som triggar dig.

Påminner om när jag fick mina utbrott då min mor aldrig lämnade mig ifred med mina tankar. Hon är en översocial själ och jag mer tvärtom. Som upplagt för kaos. I början när jag fick dessa undrade hon om jag tagit något, för att för henne var mina resonemang mm osammanhängande. Allt handlade om att jag ville bli lämnad ifred och accepterad för den jag är och mina tankar och åsikter.

Det enda som löste detta var eget boende, som jag tillslut fick efter flera år i en bostadskö. Där har du den enda tänkbara lösningen jag kan komma på som fungerar.

Batman skrev:Bara att starta hela processen men att flytta hemifrån, lägenhet, fixa med boendestöd, pengar (har inget jobb, studerar), fixa nytt stall till hästen jag själv kan ta mig till och anpassa mig där, hunden o allt där emellan får mig att backa minst tio steg tillbaka. Min sömn är åt helvete och bara tanka av att sova själv får mig att aldrig vilja flytta hemifrån. De få gånger mina föräldrar varit någonstans där jag inte varit med (2-3 nätter) har jag bokstavligen varit vaken alla dessa timmar i sträck då jag inte vågar sova själv.. och maten blir obefintlig.

Du klarar mer än du tror. Här är ett levande bevis nämligen

ninegirl skrev:

Batman skrev:Bara att starta hela processen men att flytta hemifrån, lägenhet, fixa med boendestöd, pengar (har inget jobb, studerar), fixa nytt stall till hästen jag själv kan ta mig till och anpassa mig där, hunden o allt där emellan får mig att backa minst tio steg tillbaka. Min sömn är åt helvete och bara tanka av att sova själv får mig att aldrig vilja flytta hemifrån. De få gånger mina föräldrar varit någonstans där jag inte varit med (2-3 nätter) har jag bokstavligen varit vaken alla dessa timmar i sträck då jag inte vågar sova själv.. och maten blir obefintlig.

Du klarar mer än du tror. Här är ett levande bevis nämligen

Jag klarar en del saker, men inte sådant. Fixar mycket annat själv, men allt går inte. Inte än. Tyckte det var en märklig kommentar för någon som själv har asperger och vet svårigheterna. "Här är ett levande bevis nämligen", betyder inte att bara för att du fixar en sak fungerar det likadant för alla andra. Det finns säkert annat andra klarar men inte du.

ninegirl skrev:Påminner om när jag fick mina utbrott då min mor aldrig lämnade mig ifred med mina tankar. Hon är en översocial själ och jag mer tvärtom. Som upplagt för kaos. I början när jag fick dessa undrade hon om jag tagit något, för att för henne var mina resonemang mm osammanhängande. Allt handlade om att jag ville bli lämnad ifred och accepterad för den jag är och mina tankar och åsikter.

Det enda som löste detta var eget boende, som jag tillslut fick efter flera år i en bostadskö. Där har du den enda tänkbara lösningen jag kan komma på som fungerar.

Fast eget boende är ingen lösning som kommer fungera.

Batman skrev:

ninegirl skrev:Påminner om när jag fick mina utbrott då min mor aldrig lämnade mig ifred med mina tankar. Hon är en översocial själ och jag mer tvärtom. Som upplagt för kaos. I början när jag fick dessa undrade hon om jag tagit något, för att för henne var mina resonemang mm osammanhängande. Allt handlade om att jag ville bli lämnad ifred och accepterad för den jag är och mina tankar och åsikter.

Det enda som löste detta var eget boende, som jag tillslut fick efter flera år i en bostadskö. Där har du den enda tänkbara lösningen jag kan komma på som fungerar.

Fast eget boende är ingen lösning som kommer fungera.

Och nu måste ju jag då fråga FRÖKEN hur hon vet det om hon aldrig ens testar??

Batman skrev:

ninegirl skrev:

Batman skrev:Bara att starta hela processen men att flytta hemifrån, lägenhet, fixa med boendestöd, pengar (har inget jobb, studerar), fixa nytt stall till hästen jag själv kan ta mig till och anpassa mig där, hunden o allt där emellan får mig att backa minst tio steg tillbaka. Min sömn är åt helvete och bara tanka av att sova själv får mig att aldrig vilja flytta hemifrån. De få gånger mina föräldrar varit någonstans där jag inte varit med (2-3 nätter) har jag bokstavligen varit vaken alla dessa timmar i sträck då jag inte vågar sova själv.. och maten blir obefintlig.

Du klarar mer än du tror. Här är ett levande bevis nämligen

Jag klarar en del saker, men inte sådant. Fixar mycket annat själv, men allt går inte. Inte än. Tyckte det var en märklig kommentar för någon som själv har asperger och vet svårigheterna. "Här är ett levande bevis nämligen", betyder inte att bara för att du fixar en sak fungerar det likadant för alla andra. Det finns säkert annat andra klarar men inte du.

Det var ett skämt. Men ta och gör som andra lågfungerande då och skaffa en "god man"?

Känner flera aspies med andra svårigheter än jag själv som fixar bo själv mot alla odds. Känner att jag visst kan uttrycka mig som jag gör utan att det är det minsta "märkligt".

Varken jag eller familjen har något stöd, har så svårt att fungera ihop med andra att det inte har fungerat och jag drar mig ur allt.

Eftersom jag inte träffar andra än mina föräldrar blir utbrotten riktade mot dom, men tidigare har dessa skett mot nästan allt o alla. Lärare, annan skolpersonal, läkare, psykolog, andra vuxna och även andra i min ålder (tidigare när jag var yngre) och kunde inte hantera det, varken tid eller plats. Det är mycket som kan störa mig, tjat, missförstånd, när någon tycker väldigt annorlunda än mig, när inte andra är tysta trots att jag inte önskar något annat, när andra inte lyssnar trots att jag har något att berätta osv. Utbrotten späds också på beroende på hur den andra reagerar. Blir jag provocerad eskalerar det.

ninegirl skrev:

Batman skrev:

ninegirl skrev:Det enda som löste detta var eget boende, som jag tillslut fick efter flera år i en bostadskö. Där har du den enda tänkbara lösningen jag kan komma på som fungerar.

Fast eget boende är ingen lösning som kommer fungera.

Och nu måste ju jag då fråga FRÖKEN hur hon vet det om hon aldrig ens testar??

Som jag skrivit tidigare i tråden får jag inte något att gå runt när mina föräldrar bara varit borta några dagar. Inte sovit överhuvudtaget, maten blir noll, varken duschar eller borstar tänderna så ofta som man borde, kommer inte igång med dagen osv. Jag kommer förfalla på egen hand, plus att jag har hund o häst här som jag varken kan eller vill flytta ifrån.

Ursäkta om jag frågar... men har du funderat på medicinering med lugnande effekt och eventuellt försöka ta del av flera sociala aktiviteter?

Du verkar väldigt isolerad av dig och tror därför att det kan vara nyttigt för dig själv att utsätta dig för mer sådant som du är ovan vid. Utmana dig själv. Du kan på så sätt utvecklas och lära fler nya saker om dig själv. Sådant är i regel tillfredställande för oss människor, vare sig vi vill eller ej.