kiddie skrev:Det är som en telefonlinje. Psykopaten har en utmärkt linje men det finns ingen som verkligen lyssnar i andra änden.

Aspergaren har en halvtaskig telefonlinje men finns där om han lyckas urskilja vad som sägs.

Mycket bra beskrivning!

gadas skrev:

earlydayminer skrev:Omvänt? Vad är omvänt?

Att kognitiv empati är mer eller mindre är intakt medan affektiv empati brister. Man kan förstå att någon känner utan att man själv känner det.

Det är inte det som beskrivs för AST, det är det som beskrivs för psykopati. Full kognitiv empati, noll affektiv empati = psykopati. Bristande kognitiv empati, bättre affektiv empati = AST. Så beskrivs det.

earlydayminer skrev:Jag är också väldigt observant i naturen, jag ser skalbaggar ganska omedelbart när jag cyklar MTB och missar därmed många. Jag kan få väldigt jobbigt om jag avslutar livet för en insekt.

Eller att se en humla kämpa för sitt liv och gång på gång tippa över, men fortsätta gå tills den dör.

Sådana, i andras ögon, små saker kan göra det extremt jobbiga för mig.

Därför att det är rationellt! Tror jag. Rationellt sett är det lika illa om en skalbagge lider som om en människa lider lika mycket. Emotionellt sett är (läs: känns) det för de flesta människor värre om en människa lider, för då är det lättare att känna in det, lättare att begripa att den lider som man själv skulle lida. Är man tillräckligt intelligent så begriper man det utan att känna - och AS innebär påfallande ofta mycket hög intelligens.

earlydayminer skrev:Jag kan t ex få extremt mycket ångest för en ensam, lortig och trasig nallebjörn som ligger på tippen. Jag känner att jag måste ta hem och tvätta den. Jag tycker synd om den, jag gör verkligen det.

Inte lika lätt att förklara men jag känner igen mig där också. Kanske det är där vår rudimentära känslosamhet kommer fram, vi kan identifiera oss och andra människor med nallen.

earlydayminer skrev:

gadas skrev:

earlydayminer skrev:Omvänt? Vad är omvänt?

Att kognitiv empati är mer eller mindre är intakt medan affektiv empati brister. Man kan förstå att någon känner utan att man själv känner det.

Det är inte det som beskrivs för AST, det är det som beskrivs för psykopati. Full kognitiv empati, noll affektiv empati = psykopati. Bristande kognitiv empati, bättre affektiv empati = AST. Så beskrivs det.

Intressant, jag tror det är definitionen eller den intuitiva tolkningen av begreppen "kognitiv" respektive "affektiv" som förvirrar. AS är bättre på det kognitiva i betydelsen rationella.

kiddie skrev:Sitter just och chattar med en av mina äldsta chattkompisar. Hennes man har förmodligen cancer.

Vad jag känner... ingenting.

Sorry, lixom...

(Inte för att jag anser att jag måste känna för att bry mig.)

Låter som ett skolexempel. Du måste inte känna. Du kan bry dig ändå.

gadas skrev:

earlydayminer skrev:

gadas skrev:
Att kognitiv empati är mer eller mindre är intakt medan affektiv empati brister. Man kan förstå att någon känner utan att man själv känner det.

Det är inte det som beskrivs för AST, det är det som beskrivs för psykopati. Full kognitiv empati, noll affektiv empati = psykopati. Bristande kognitiv empati, bättre affektiv empati = AST. Så beskrivs det.

Intressant, jag tror det är definitionen eller den intuitiva tolkningen av begreppen "kognitiv" respektive "affektiv" som förvirrar. AS är bättre på det kognitiva i betydelsen rationella.

Medan vi fortfarande har en hög nivå när det kommer till att tänka rationellt så finns det ofta många brister i det kognitiva, särskilt i AST. Men det betyder inte att vi inte kan tänka förnuftigt, bara det att det fungerar lite annorlunda. Dessutom går det att lära sig mycket och få dessa förmågor att bli väldigt bra, även om man behöver påminna sig själv.

På tal om annorlunda kognition och empati, känner någon annan att ni inte upplever verkligheten "på riktigt"? Jag kan till exempel föreställa mig vad någon tänker och känner på ett abstrakt sätt, men inte att någon verkligen tänker och känner här och nu. Det här gäller egentligen annat också, jag accepterar att det jag upplever är på riktigt så länge jag inte tänker på att jag faktiskt upplever det.

Anledningen varför jag frågar är att detta sätt att på något sätt leva "bortkopplad", I kombination med ganska ordentliga tvångstankar, ofta får mig att ifrågasätta vad jag egentligen tror på.

rviit skrev:På tal om annorlunda kognition och empati, känner någon annan att ni inte upplever verkligheten "på riktigt"?

Jag kan göra små upptäckter om hur jag funkar, hur någon annan funkar, något vetenskapligt... ser lätt mönster. Jag tror ändå inte till 100 % att det är sant. Det blir bara sant känslomässigt om något/någon bekräftar det. Så länge det bara är jag hänger slutsatsen i luften på något sätt.

kiddie skrev:Kanske känner man mer empati för djur antingen för att ett annat empatiprogram kickar in (som ligger djupare hos människan än empati med vuxna), det programmet handlar om att skydda bebisar, hade vi inte haft det hade mänskligheten aldrig överlevt. Eftersom hela vår historia har följts av djur, mest hundar, så har djuren på något sätt bakats in i vår ta hand om-attityd.

En annan förklaring är att vissa av oss förstår djurs signaler och har haft djur i vår omgivning sedan vi var små. Vi har inte haft problem att tolka dem. Därför funkar våra spegelneuroner bättre på dem eftersom vi har ett rent affektivt band. Hade vi tränats i att fatta människors signaler, kanske vi också hade utvecklat empati gentemot människor, men nu har vi mest lallat omkring och sett dem som obegripliga utomjordingar.

+1

rviit skrev:På tal om annorlunda kognition och empati, känner någon annan att ni inte upplever verkligheten "på riktigt"? Jag kan till exempel föreställa mig vad någon tänker och känner på ett abstrakt sätt, men inte att någon verkligen tänker och känner här och nu. Det här gäller egentligen annat också, jag accepterar att det jag upplever är på riktigt så länge jag inte tänker på att jag faktiskt upplever det.

Anledningen varför jag frågar är att detta sätt att på något sätt leva "bortkopplad", I kombination med ganska ordentliga tvångstankar, ofta får mig att ifrågasätta vad jag egentligen tror på.

Jag upplever det som att världen är en tavla och jag betraktar den

sofly skrev:Jag upplever det som att världen är en tavla och jag betraktar den

Jag, ungefär så. Fast bara när jag faktiskt är medveten om hur jag betraktar den.

Vad är empati?

Alltså du precis som de flesta andra aspergare, har problem med implicit mentalisering. Det betyder att du har svårt att intuitivt sätta dig in i hur andra känner utifrån deras kroppsspråk mm. Det måste ske kognitivt. Jag känner ingen empati när jag ser någon gråta men jag känner enorm empati när jag får reda på att personens pappa har dött (speciellt om jag själv känner pappan, då känner ju jag själv en del av de känslor som den gråtandes känner och har lättare att föreställa mig, jag måste alltså känna personen som den gråtandes är ledsen för att ha förlorat, helst i alla fall)

En psykopat är motsatsen till en Aspergerare. En Aspergare bryr sig om andra människor men har svårt att läsa av och förstå vilka känslor andra känner. En psykopat har lätt för att intuitivt förstå andras känslor men bryr sig inte om vad andra känner och har därför lätt att manipulera. Därför brukar psykopater ha de godtrogna aspergarna som lättaste bytet, aspergaren och psykopaten är varandras motsatser, de går ihop som två pusselbitar passar ihop. Den ene är hänsynslös och den andre är godtrogen, psykopaten slukar Aspergaren så som rovdjuret slukar villebrådet (inte bokstavligt)

http://www.reaktion.nu/PDF/NeuMentaEmpati1.pdf

I länken ovan förklaras allting om autisters så kallade "brist på empati".

En aspergare kan även ha svårt att implicit mentalisera sig själv. Alltså när man känner sig glad så förstår man inte hur man tidigare kunde känna sig ledsen, det är ju bara att tänka på det här:... eller på det här sättet:... det funkar ju nu, alltså borde det ha funkat då.

Jag kom precis på att jag har en kompensatorisk strategi som har varit väldigt framgångsrik under hela mitt liv. Om t.ex.en väns pappa har dött så föreställer jag mig att min pappa har dött. Då känner jag typ de känslor som den känner. Den här strategin kanske inte funkar efter att min pappa har dött, vi får se.
Jag har alltid trott att alla gör på det här sättet för att känna empati, alla utgår ifrån sig själv men tydligen har NT någon övernaturlig förmåga att förstå någon annans känslor utan att känna dem... helt sjukt om ni frågar mig.

Just implicit mentalisering har jag aldrig haft svårt för, däremot har jag nog aldrig explicit reflekterat över saker. Jag minns de få, och mycket obehagliga, tillfällen under min uppväxt då jag insåg att jag faktiskt lever här och nu, att det jag upplever händer här och nu. Att känna empati för någon som gråter, till exempel, sker naturligt oavsett anledning. Däremot att någon dött, och att personen tidigare levde, är bara abstrakta tankar för mig.

KourosGould skrev:En aspergare kan även ha svårt att implicit mentalisera sig själv. Alltså när man känner sig glad så förstår man inte hur man tidigare kunde känna sig ledsen, det är ju bara att tänka på det här:... eller på det här sättet:... det funkar ju nu, alltså borde det ha funkat då.

Jag har en teori att de som har sämre implicit mentalisering med sig själv snabbare kommer över ett posttrumatiskt stresssyndrom. Vi har svårt att sympatisera med våra egna trauma och blir då mer opåverkade än de som har bra implicit mentalisering med sig själv. Män har generellt sätt sämre implicit mentalisering än kvinnor, AS hjärnan som är den extremt manliga hjärnan har oftast ännu sämre mentalisering än den genomsnittlige mannen. Det är inte så att AS saknar implicit mentalisering.

Fast det du beskriver låter snarare som sämre explicit mentalisering, i princip dissociation.

rviit skrev:Fast det du beskriver låter snarare som sämre explicit mentalisering, i princip dissociation.

Alltså explicit mentalisering handlar i princip om att förutsäga andras beteende. Citat: "Explicit mentalisering å den andra sidan har en mera konkret karaktär - om vi ser någon med
badbyxor längst ut på en trampolin kan vi med stor säkerhet sluta oss till att personen
avser att hoppa i vattnet - och vi kan sätta ord på det." Inte svårt för mig.

Forskare skiljer på implicit och explicit mentalisering. Den förra är knuten till det
procedurella tysta, som att - utifrån t ex ögonkontakt eller oskrivna beteenderegler -
kunna föreställa sig en annan persons tankar, känslor och avsikter.

En överdriven "empatisk reaktion" kan vara ett tecken på bristande implicit mentalisering. Om min pappas vän har dött och jag då föreställer mig att min pappa har dött så kommer min reaktion på min väns pappas död bli minst sagt överdriven, jag kommer uppleva det som att min egen pappa har dött om jag har tillräckligt bra föreställningsförmåga.

KourosGould skrev:En psykopat är motsatsen till en Aspergerare. En Aspergare bryr sig om andra människor men har svårt att läsa av och förstå vilka känslor andra känner. En psykopat har lätt för att intuitivt förstå andras känslor men bryr sig inte om vad andra känner och har därför lätt att manipulera. Därför brukar psykopater ha de godtrogna aspergarna som lättaste bytet, aspergaren och psykopaten är varandras motsatser, de går ihop som två pusselbitar passar ihop. Den ene är hänsynslös och den andre är godtrogen, psykopaten slukar Aspergaren så som rovdjuret slukar villebrådet (inte bokstavligt)

Fast om AS personen är medveten om den manipulativa individen blir det omvänt.
Det finns flera jag har umgåtts med som visar tydliga tecken på psykopatiska beteende och visst är det lurigt i början. Men kommer dom upp på min "radar" är dom snarare ett byte för mig (teoretiskt) då jag kan gömma mina känslor och låta dom möta mitt intellekt.
Vill dom spegla och utnyttja det är dom nog värre ute än mig!..

Feline skrev:

KourosGould skrev:En psykopat är motsatsen till en Aspergerare. En Aspergare bryr sig om andra människor men har svårt att läsa av och förstå vilka känslor andra känner. En psykopat har lätt för att intuitivt förstå andras känslor men bryr sig inte om vad andra känner och har därför lätt att manipulera. Därför brukar psykopater ha de godtrogna aspergarna som lättaste bytet, aspergaren och psykopaten är varandras motsatser, de går ihop som två pusselbitar passar ihop. Den ene är hänsynslös och den andre är godtrogen, psykopaten slukar Aspergaren så som rovdjuret slukar villebrådet (inte bokstavligt)

Fast om AS personen är medveten om den manipulativa individen blir det omvänt.
Det finns flera jag har umgåtts med som visar tydliga tecken på psykopatiska beteende och visst är det lurigt i början. Men kommer dom upp på min "radar" är dom snarare ett byte för mig (teoretiskt) då jag kan gömma mina känslor och låta dom möta mitt intellekt.
Vill dom spegla och utnyttja det är dom nog värre ute än mig!..

Jag avundas dig, jag märker att det är en psykopat när det börjar kännas obehagligt, som att personen har makt över mig, kommer för djup för snabbt, då flyr jag och säger att jag inte vill ha med personen att göra.

KourosGould skrev:

Feline skrev:

KourosGould skrev:En psykopat är motsatsen till en Aspergerare. En Aspergare bryr sig om andra människor men har svårt att läsa av och förstå vilka känslor andra känner. En psykopat har lätt för att intuitivt förstå andras känslor men bryr sig inte om vad andra känner och har därför lätt att manipulera. Därför brukar psykopater ha de godtrogna aspergarna som lättaste bytet, aspergaren och psykopaten är varandras motsatser, de går ihop som två pusselbitar passar ihop. Den ene är hänsynslös och den andre är godtrogen, psykopaten slukar Aspergaren så som rovdjuret slukar villebrådet (inte bokstavligt)

Fast om AS personen är medveten om den manipulativa individen blir det omvänt.
Det finns flera jag har umgåtts med som visar tydliga tecken på psykopatiska beteende och visst är det lurigt i början. Men kommer dom upp på min "radar" är dom snarare ett byte för mig (teoretiskt) då jag kan gömma mina känslor och låta dom möta mitt intellekt.
Vill dom spegla och utnyttja det är dom nog värre ute än mig!..

Jag avundas dig, jag märker att det är en psykopat när det börjar kännas obehagligt, som att personen har makt över mig, kommer för djup för snabbt, då flyr jag och säger att jag inte vill ha med personen att göra.

Obehagligt, JA!
Först och främst, ge dom "sten-ansiktet" vi oftast har på oss ändå.
Nummer två, ta tre djupa andetag och fundera på hur du mår imorgon om du går med på det dom ber om.
Nummer tre, säg; -"Nej!"

Första gången är svårast!

KourosGould skrev:

rviit skrev:Fast det du beskriver låter snarare som sämre explicit mentalisering, i princip dissociation.

Alltså explicit mentalisering handlar i princip om att förutsäga andras beteende. Citat: "Explicit mentalisering å den andra sidan har en mera konkret karaktär - om vi ser någon med
badbyxor längst ut på en trampolin kan vi med stor säkerhet sluta oss till att personen
avser att hoppa i vattnet - och vi kan sätta ord på det." Inte svårt för mig.

Forskare skiljer på implicit och explicit mentalisering. Den förra är knuten till det
procedurella tysta, som att - utifrån t ex ögonkontakt eller oskrivna beteenderegler -
kunna föreställa sig en annan persons tankar, känslor och avsikter.

En överdriven "empatisk reaktion" kan vara ett tecken på bristande implicit mentalisering. Om min pappas vän har dött och jag då föreställer mig att min pappa har dött så kommer min reaktion på min väns pappas död bli minst sagt överdriven, jag kommer uppleva det som att min egen pappa har dött om jag har tillräckligt bra föreställningsförmåga.

Måste vara jag som feltolkat de psykologiska begreppen en aning. Ungefär att implicit= abstrakt föreställning om innebörd, explicit= konkret föreställning om vad som faktiskt sker. Dvs i princip teori vs övertygelse.