Under nästa psykologbesök fick jag fylla i självskattningsforumlär för ADHD och autism och ADHD kunde uteslutas men det gav utslag för autism. Så nu gör jag en basutredning. Tror jag att det kallas. Jag har ingen aning om vad det är mer än att han ska prata med min mamma om hur jag var som barn. Det kanske inte är mer än det?

Jag avskyr att fylla i sådana formulär. Det känns alltid som om jag ljuger och flera olika alternativ känns aktuella beroende på alla möjliga faktorer. Och det sade jag till psykologen som gick igenom mina svar med mig. I flera fall ändrade han mitt svar till åt det mer autistiska hållet.

Exempelvis hade jag svarat att jag inte ser detaljer som andra missat, eller hur nu frågan var formulerad. Han kommenterade med att han märkt att jag hängt upp mig på detaljer på många av de frågor som ställts till mig. Och jo det stämmer ju. Om man ser det på det sättet.

Det känns lite på samma tema som att jag inte klarar av att svara på frågor av typen "vilken film tycker du är bäst". För att svara på den frågan skulle jag behöva se alla filmer som finns i hela världen. Och även om jag nu inser att frågan egentligen betyder "vilken är den bästa film du sett" så har jag svårt att känna att frågan menar det och dessutom känns det också omöjligt att svara på för jag minns inte alla filmer jag har sett.

Vet inte om någon fortfarande läser men testar...

Jag funderar mer på det där med social fobi och aspergers och just nu rädslan inför att prata inför folk.

Jag avskyr uppmärksamhet. Jag avskyr att vara i uppmärksamhetens centrum. Verkligen avskyr. Mycket därför som psykologen började prata om social fobi.

Jag funderar på en av de känslor jag får, känslan av att tappa kontrollen. Jag har tänkt att det är en aspekt av ångesten men nu funderar jag på om det kanske inte är så att det är så det är!? Så jag försöker återigen få ord på de där suddiga tankarna jag inte lyckas formulera... De där konstigheterna jag alltid haft som jag tror ingen förstår...

Jag verkar vara fysiskt oförmögen att hålla en monolog. Svårt att förklara, men jag tycker att det är rent svårt att säga fler än några få meningar på samma gång. Vet inte varför? Det är som om min samtalsenergi inte håller i så länge. Jag behöver liksom ladda om.

I ett samtal så får man ju pauser ofta. När den eller de andra pratar. Håller man ett föredrag så finns det inga pauser då man kan återfå lite kontroll. Det är som om jag inte kan prata och samtidigt hålla koll på det utanför mig. (?). Den där överblicken, den har jag bara när jag är tyst och iakttar. När jag kliver in i en mer aktiv roll- då är det som om jag tappar så mycket.

Att komma in i ett rum och alla tittar upp- det är inte så farligt. Men att komma in i ett rum och någon genast börjar prata med mig innan jag lite hunnit orientera mig- det tycker jag är jobbigt. Då känner jag mig borttappad eller som om jag tappar kontroll.

Kan det vara så att det inte (bara) handlar om ångest?

Meliza skrev:Det känns lite på samma tema som att jag inte klarar av att svara på frågor av typen "vilken film tycker du är bäst". För att svara på den frågan skulle jag behöva se alla filmer som finns i hela världen. Och även om jag nu inser att frågan egentligen betyder "vilken är den bästa film du sett" så har jag svårt att känna att frågan menar det och dessutom känns det också omöjligt att svara på för jag minns inte alla filmer jag har sett.

Just att vrida och vända på saker, genomanalysera känns rätt typiskt.
Den springande punkten är huruvida du "hindras" på något vis, om du i nån mån funktionshindrad.

Ugglan skrev:Just att vrida och vända på saker, genomanalysera känns rätt typiskt.
Den springande punkten är huruvida du "hindras" på något vis, om du i nån mån funktionshindrad.

Jag har funderat på den frågan. Och jag tror att mitt svar är ja.

Jag har ett stort behov av att göra "rätt" och det är höga trösklar att ta mig över dagligen på jobbet när jag jag inte kan känna detta (det finns inte tid och möjlighet att vrida och vända tillräckligt mycket för att ge mig den känslan istället känns det som om jag rusar in i saker ogenomtänkt), och det skapar en massa obehag i mig som jag inte riktigt kan identifiera (kognitiv dissonans?). Det är enormt energikrävande.

Meliza skrev: För det känns som om ingen skulle tro mig.

Meliza skrev:(dvs jag kan inte kbt-a bort dem!)

Gick tillbaka lite, har heller inte läst alla inlägg. Nej jag känner igen det där med att ingen tror en, lite så är det för mig också. Men detta att energin tar slut kan i det närmaste vara förlamande och det är bra att få en förklaring på det och som sagt att man inte kan kbt-a bort det, ja att det inte handlar om att man gör något fel utan att man bara råkar fungera på detta sätt.

Men utredningar är ingen lätt sak, allt hänger på hur kunnig utredaren är och som sagt hur pass mycket ens sätt att vara faktiskt leder till att det på något vis är ett kraftigt hinder (samtidigt som det också kan vara fördelar, men det är en annan sak). Att fixa arbetslivet är trots allt vad det handlar om mest.

Har nyss börjat följa. LYCKA TILL!

vallesmamma skrev:Har nyss börjat följa. LYCKA TILL!

Tack!

Dags att uppdatera:

Jag fick min diagnos igår! Känner och tänker mycket om allt möjligt men grundkänslan är att det känns bra. Att jag har fått den saknade pusselbiten och jag förstår så mycket bättre varför jag blir så trött till exempel och varför jag har svårt för så "konstiga" saker och varför jag tagit slut nu.

Jag inser att det har gått fort - även om det känns som om jag har varit uppe i det här länge nu - det är jag glad över efter att ha läst om alla långa köer. Jag förstod inte ens att det var en "riktig" utredning jag gjorde förrän jag redan var i den.

Bara var dig själv och kör ditt race, du måste stå ut med neurotypiska så då får de stå ut med dig, om de kritiserar dig så kan du med full rätt kritisera dem och vad de gör fel, säg åt dem att lämna dig ifred så lämnar du dem ifred, om de är taskiga så anmäl det till rektor/polis/auktoriteter osv och svara inte tillbaka.

Ge positiv kärlek lugn extas allt positivt till dig själv allt och alla alltid!

Det måste inte märkas någonting, vissa blir extremt duktiga på så kallad imitation.