Jag är inte känslokall. Verkligen inte. Jag har ångestproblem, skrattar lätt och tar lätt åt mig. Om jag ser någon som mår dåligt mår jag genast dåligt själv. Har aldrig förstått hur det kan vara kul att se folk som slår sig. Det gör ju ont för personen.

Och vadå "kan erkänna"? Menar du att de som säger att de inte är känslokalla ljuger?

gadas skrev:Beror nog på vad man menar med känslokall.

Saknar normala känslor - har inget med AS att göra.

Svårt att uttrycka känslor - kardinalsymptom. Och snarare omgivningen som bör erkänna.

Jag håller ovanstående.
Vi är alla olika personer med olika personligheter.
AS är bara en sak vi har gemensamt. Hjärnan består av många andra delar.
Däremot vill vi alla känna både samhörighet med andra såväl som att vi är unika.

Jag lutar mer emot att det vissa individer uppfattar som låg till ingen empati kan vara en okunskap i vad empati innebär och hur empati delas upp.

Eller instiktiv responsa att om kroppsspråket hos någon annan skiljer sig från ens egna spegelneuroner så måste personen vara elak. En del av intelligens och förstånd är ju att sätta sig över ens egna instinkter genom konklusioner.

Tror inte vi tänker på samma sak.

LordNelson skrev:

sofly skrev:Jag har medlidande för djur faktiskt, konstigt nog

Det är nog bara som du tror. Har själv gjort den erfarenheten.

Vad för erfarenhet?

Autismsmurfen skrev:Jag är inte känslokall. Verkligen inte. Jag har ångestproblem, skrattar lätt och tar lätt åt mig. Om jag ser någon som mår dåligt mår jag genast dåligt själv. Har aldrig förstått hur det kan vara kul att se folk som slår sig. Det gör ju ont för personen.

Och vadå "kan erkänna"? Menar du att de som säger att de inte är känslokalla ljuger?

Nej, jag menar att det kanske finns några som ej vågar ta upp det

plåtmonster skrev:Eller instiktiv responsa att om kroppsspråket hos någon annan skiljer sig från ens egna spegelneuroner så måste personen vara elak. En del av intelligens och förstånd är ju att sätta sig över ens egna instinkter genom konklusioner.

Men vad är kroppsspråk egentligen? Jag har ägnat hela mitt liv av att förstå det

Det är fullt möjligt att du kan vara undantaget, men personligen så kan jag inte se ett samband mellan brist på empati i bemärkelsen känslokall och autismspektrumtillstånd i gemensamhet.

Vad jag skrivit om förut, vilket är något jag stödjer och tycker framstår som rimligt, är det om kognitiv empati och affektiv empati. Vad Simon Baron-Cohen menar är att inom AST så är det kognitiv empati som brister, medan affektiv empati mer eller mindre är intakt. Vid psykopati är det tvärtom. Om man förenklar begreppen så kan man förklara det som så att affektiv empati är "att känna med", medan kognitiv empati är "tänka sig/förstå den andras känslor". Det är mycket förenklat, men i grunden korrekt.

Det är det jag menar med att man kanske har svårt att förstå vad empati innebär och hur det uttrycker sig. Känner man t ex medlidande för djur kan jag på en gång avfärda att det är empatin i sig som brister. Det som någon med brist på empati i bemärkelsen känslokall kan utsätta djur och andra människor för är helt utan bekymmer, förutom praktiska bekymmer.

Det här är också så stort att det inkluderar annat som t ex mindblindness, theory of mind, empati osv. Dessa samspelar i hjärnan och uttrycker sig på olika sätt hos varje individ.

http://www.youtube.com/watch?v=Aq_nCTGSfWE

Men det är teorier, så än finns det mycket att finna och förstå!

sofly skrev:

LordNelson skrev:

sofly skrev:Jag har medlidande för djur faktiskt, konstigt nog

Det är nog bara som du tror. Har själv gjort den erfarenheten.

Vad för erfarenhet?

Att jag känner mindre medlidande för djur än gemene man. Om man har svårt för medkänsla gentemot människor hur kan man då känna någon för djur?

Kanske känner man mer empati för djur antingen för att ett annat empatiprogram kickar in (som ligger djupare hos människan än empati med vuxna), det programmet handlar om att skydda bebisar, hade vi inte haft det hade mänskligheten aldrig överlevt. Eftersom hela vår historia har följts av djur, mest hundar, så har djuren på något sätt bakats in i vår ta hand om-attityd.

En annan förklaring är att vissa av oss förstår djurs signaler och har haft djur i vår omgivning sedan vi var små. Vi har inte haft problem att tolka dem. Därför funkar våra spegelneuroner bättre på dem eftersom vi har ett rent affektivt band. Hade vi tränats i att fatta människors signaler, kanske vi också hade utvecklat empati gentemot människor, men nu har vi mest lallat omkring och sett dem som obegripliga utomjordingar.

kiddie skrev:Kanske känner man mer empati för djur antingen för att ett annat empatiprogram kickar in (som ligger djupare hos människan än empati med vuxna), det programmet handlar om att skydda bebisar, hade vi inte haft det hade mänskligheten aldrig överlevt.

Jag tycker bebisar är groteska små varelser. Motbjudande fula. Är det ingen som noterat att äckliga aliens alltid verkar ha spädbarn som förebild. Lite äldre barn som kan gå och göra sig förstådda är nog närmast att jämföra med psykopater. Man vill bara dom ska försvinna.

LordNelson skrev:Jag tycker bebisar är groteska små varelser. Motbjudande fula. Är det ingen som noterat att äckliga aliens alltid verkar ha spädbarn som förebild. Lite äldre barn som kan gå och göra sig förstådda är nog närmast att jämföra med psykopater. Man vill bara dom ska försvinna.

Intressant. Jag har också känt så. Och det sätter fingret på något väldigt viktigt som många människor inte verkar förstå, att man inte alls behöver agera efter sina känslor - och att man inte är sämre för att man tycker någon är "motbjudande ful", så länge man inte behandlar någon sämre för det. En del sätter likhetstecken emellan.

En väldigt aktuell tillämpning är rasism och främlingsfientlighet. Man FÅR känna obehag inför mörkhyade (eller ljushyade), invandrare och främlingar. Om folk får höra att man inte ska göra det, så leder det till att många ställs inför valet att förneka sig själva eller ta avstånd från en massa människor. Och då finns Sverigedemokraterna.

earlydayminer skrev:Vad Simon Baron-Cohen menar är att inom AST så är det kognitiv empati som brister, medan affektiv empati mer eller mindre är intakt. Vid psykopati är det tvärtom.

Är det inte omvänt??

"Kognitiv empati", då tänker jag på sympati, vilket betyder medkänsla eller egentligen medlidande.

"Emotionell empati", då tänker jag på att 'känna in' andras känslor.

Vid psykopati är det säkert tvärtom, ja.

Omvänt? Vad är omvänt?

En psykopat kan läsa av andras känslor lätt. Men han bryr sig inte om dem/utnyttjar dem och har har inga sympatier.

Aspergaren skulle bry sig om det når fram, om han kan läsa av känslorna eller få den informationen på annat sätt.

Det är som en telefonlinje. Psykopaten har en utmärkt linje men det finns ingen som verkligen lyssnar i andra änden.

Aspergaren har en halvtaskig telefonlinje men finns där om han lyckas urskilja vad som sägs.

Lite stereotypt iallafall.

Jag är villig till att hålla med din metafor.

Det finns de som argumenterar att den affektiva empatin hos vissa med AST gör det otroligt jobbigt för individerna att hantera situationerna. Små annorlunda saker och situationer blir ofantligt stora.

Jag kan t ex få extremt mycket ångest för en ensam, lortig och trasig nallebjörn som ligger på tippen. Jag känner att jag måste ta hem och tvätta den. Jag tycker synd om den, jag gör verkligen det.

Jag är också väldigt observant i naturen, jag ser skalbaggar ganska omedelbart när jag cyklar MTB och missar därmed många. Jag kan få väldigt jobbigt om jag avslutar livet för en insekt.

Eller att se en humla kämpa för sitt liv och gång på gång tippa över, men fortsätta gå tills den dör.

Sådana, i andras ögon, små saker kan göra det extremt jobbiga för mig.

Bra man inte är ensam om det...

Sedan kan man ju ha mycket känslor fast man inte har välutvecklad empati. Jag har iallafall väldigt mycket känslor och är väldigt känslostyrd och jobbar med att dels förstå att vissa känslor leder mig rätt istf att rationalisera bort, och jobbar med att negativa känslor inte ska tynga för mycket, försöker tänka om.

Det finns nog en hel del som är ganska överkänsliga på den nivån. Ibland blir det så mycket känslor att jag måste få vara för mig själv för att kunna resonera. Jag klarar nästan inte ens av att andas, känns det som.

Sitter just och chattar med en av mina äldsta chattkompisar. Hennes man har förmodligen cancer.

Vad jag känner... ingenting.

Sorry, lixom...

(Inte för att jag anser att jag måste känna för att bry mig.)

kiddie skrev:Sedan kan man ju ha mycket känslor fast man inte har välutvecklad empati. Jag har iallafall väldigt mycket känslor och är väldigt känslostyrd och jobbar med att dels förstå att vissa känslor leder mig rätt istf att rationalisera bort, och jobbar med att negativa känslor inte ska tynga för mycket, försöker tänka om.

Tycker det låter väldigt klokt. Många gånger kan känslor rädda en ur jobbiga situationer och det kan man känna sig nöjd med. Känslor är mycket komplicerade när de växer, men kan med hjälp av att låta känslorna styra lite grann bli allt klarare i sitt uttryck.

kiddie skrev:Sitter just och chattar med en av mina äldsta chattkompisar. Hennes man har förmodligen cancer.

Vad jag känner... ingenting.

Sorry, lixom...

(Inte för att jag anser att jag måste känna för att bry mig.)

Det där är en svår situation som alla känner olika vid. Det finns inget rätt eller fel i om du känner något eller inte, det är som det är. Du behöver inte känna något för att förstå att det förmodligen är svårt för din chattkompis. Men vad ska man göra åt det? En sådan sak är jättesvår för mig med att bemöta. Jag blir riktigt stressad när någon tar upp något sådant, för jag vet att det förväntas något av mig - men jag vet inte vad.

earlydayminer skrev:Omvänt? Vad är omvänt?

Att kognitiv empati är mer eller mindre är intakt medan affektiv empati brister. Man kan förstå att någon känner utan att man själv känner det.