kiddie skrev:Själva avvisningen kan jag ha svårt för. En person sa att hon var rädd för mig (detta var på nätet för länge sedan), jag blev superförvånad. Eller om man tror man ska passa ihop men det är tydligen inte så att de tycker det... Att de iggar en.

Det jag hatar mest i detta sammanhang är att bli iggad!

Att sedan folk kan ogilla mig det är helt OK. Det är i min skalle en annan grej. Som inlägg ovan, vad tycker jag om andra? Jag har ett smalt fack där OK människor slinker in. Men väldigt många orkar jag inte med eller jag tycker de är dumma eller ngt annat fel på dem..... Det gör att det är OK att inte bli gillad. Jag ska ju inte tycka att världen ska älska mig samtidigt som jag bara tolererar en bråkdel av befolkningen!

earlydayminer skrev:Jag kan uppleva att det känns något i stil med förödmjukande.

Det är inte lätt för mig att ta seriös kontakt och gör jag det, men aldrig får svar eller får ett svar som är ganska dåligt - då ska det finnas ett bra skäl innan jag ger med mig. Jag blir extremt snål med känslor eller trevligheter när jag kommer i kontakt med den individen som inte besvarat mig eller som svarat mig dåligt.

Det finns alltid skäl till att det blir så. Om jag får reda på skälet så känns det bättre. Jag brukar vara ganska rätt fram och fråga. Det kan inte bli värre än vad det är eller har varit. Så brukar jag tänka.

Det är klart att man mår lite dåligt, men det är inte så mycket man kan göra åt det. Det känns ju jobbigt att inte bli besvarad när man lagt ner sig. Jag försöker alltid svara alla, men ibland missar jag helt enkelt. Det är ett av skälen till att jag inte svarar, det andra är att diskussionen på något sätt framstår som avslutad.