Flatline skrev:

sofly skrev:haha jag är i frändefors just nu i denna stund. Det är inte så otrevligt faktiskt men det är ju mitt ute i ingenstans.
Nej det hade ju ej vart så kul att vara.

Jag kan bli obekväm om de är för glada, kanske av ren misstänksamhet som du, men är ej säker. Men jag kan bokstavligen fråga om och om igen om och varför de är sura utan att de är det och tillslut blir de ju sura men jag menar bara väl

Mitt ute i ingenstans är faktiskt ganska så trevligt, är mitt uppe i att flytta ut på landet igen själv eftersom jag inte orkar med allt brus som är i staden.
Blir dock inte Frändefors då jag fått nog av den socknen.

Så agerade jag också förr men sedan lärde jag mig att skita i att fråga folk om sådant.
Är de så att de är sura över något man gjort så kommer de ju inte att höra av sig och då får man ju reda på det på så vis och är det något annat skulle de ju rimligtvis klaga på det.
Så klagar de inte så avvaktar jag och ser vad som händer, det fungerar förhållandevis bra.

Du kan bygga en friggebod på min mormors och morfars tomt ahahahah det är jättetyst här faktiskt.

Men jag har svårt att avvakta saker då jag blir för rastlös (kanske beror på att jag har adhd också?)

plåtmonster skrev:

sofly skrev:Jag vet inte men människor är så narcisissistiska idag och det är tröttsamt. De kan babbla på om vad de gjorde förra helgen eller vad de åt för mat igår osv. Det är ju fullständig tristess att lyssna på

Kan hålla med

Fast de som är intressanta, vad pratar de om eller gör ?

De intressanta är givetvis de som delar mina intressen nej jag skojar bara. Men man måste ha något att komma med, något som faktiskt betyder något. Jag vet faktiskt inte, har aldrig träffat en intressant människa

sofly skrev:Du kan bygga en friggebod på min mormors och morfars tomt ahahahah det är jättetyst här faktiskt.

Men jag har svårt att avvakta saker då jag blir för rastlös (kanske beror på att jag har adhd också?)

Haha tack men nej tack, friggebodar är lite väl små att bo permanent i
Har dessutom precis köpt mig en liten gård så det känns inte som en vettig investering att smälla upp friggebodar på andras tomter

Ah jo adhd kan ju ha ett finger med i det spelet, har svårt att sätta mig in i den problematiken då det inte är något jag lider av själv.

Flatline skrev:

sofly skrev:Du kan bygga en friggebod på min mormors och morfars tomt ahahahah det är jättetyst här faktiskt.

Men jag har svårt att avvakta saker då jag blir för rastlös (kanske beror på att jag har adhd också?)

Haha tack men nej tack, friggebodar är lite väl små att bo permanent i
Har dessutom precis köpt mig en liten gård så det känns inte som en vettig investering att smälla upp friggebodar på andras tomter

Ah jo adhd kan ju ha ett finger med i det spelet, har svårt att sätta mig in i den problematiken då det inte är något jag lider av själv.

För all del, jag skulle kunna tänkta mig en.

Jag tror jag drar mest problem av min asperger men mycket möjligt att adhd drabbar mig mer än jag tror. Jag skulle nog kalla det för egenskaper dock ego som jag är

Ja det är inte en dum idé, har många vänner som bott i just friggebodar, det blir ju lite mer eget än ett rum eller en lägenhet på något vis.
Nackdelen är ju att fotavtrycket på en sådan får vara max 15kvm om jag inte minns helt fel och det ställer ju till det lite vad gäller kök/badrumsmöjligheter utan det får man gott bruka i stamfastigheten om man vill bo på så vis.

Det är ju bra att du ser det som egenskaper, då är det ju inget man behöver fixa utan finner man att situationen är acceptabel för att inte säga fördelaktig är det ju bara att köra vidare på samma sätt.

Flatline skrev:Ja det är inte en dum idé, har många vänner som bott i just friggebodar, det blir ju lite mer eget än ett rum eller en lägenhet på något vis.
Nackdelen är ju att fotavtrycket på en sådan får vara max 15kvm om jag inte minns helt fel och det ställer ju till det lite vad gäller kök/badrumsmöjligheter utan det får man gott bruka i stamfastigheten om man vill bo på så vis.

Det är ju bra att du ser det som egenskaper, då är det ju inget man behöver fixa utan finner man att situationen är acceptabel för att inte säga fördelaktig är det ju bara att köra vidare på samma sätt.

Jag själv vill bo i stockholm dock.

Men det läskiga är att jag har alltid vetat om det. Eller iallafall att jag är annorlunda. Går ej att förklara men jag känner mig som ett ufo typ

sofly skrev:Är jag den enda med asperger som kan erkänna att jag är ganska känslokall?

Jag får väl höra det ibland men jag blir ganska illa till mods då. Jag tycker jag visst har empati, och det tycker folk runt mig med. Jag kanske inte reagerar som alla andra alltid, när någon får dödsbud tex. Jag tror mest jag blir låst av det för jag är väldigt rädd för att vänner och bekanta ska försvinna, börjar relatera till döden och tänker kanske inte på att jag inte visar medlidande.

Vem vet jag kanske missförstår empati, men jag kan känna stort obehag av att se både människor och djur lida. Jag är ofta väldigt hjälpsam när jag kan.

Var tvungen att avliva en Katt en gång, det är ett minne som hemsöker mig ganska ofta och jag grät efteråt. Jag vet inte om det är normalt eller inte.

Jag ville också bo i sthlm för några år sedan och åkte faktiskt upp och bodde där i någon dryg månad men jag orkade inte det det.
Det var så mycket folk överallt att jag bara stängde in mig, sthlm för mig kan närmast liknas vid ett besök på IKEA, adrenalin och hjärtklappning och en lätt panikartad känsla så länge jag var där.

Tror att det stämmer in ganska så bra på de flesta av oss här inne och för vissa mer än andra då problematiken ter sig på olika vis för alla och strikt sett är vi ju lite i "ufo-zonen" då vi faller utan för normen.
Det gäller bara att försöka hitta en balans där man kan vara en del av sin omgivning utan att den fullständigt äter upp en och den balansen är ett helvete att uppnå men tids nog lär man sig iaf hjälpligt.

Intressant skrev:

sofly skrev:Är jag den enda med asperger som kan erkänna att jag är ganska känslokall?

Jag får väl höra det ibland men jag blir ganska illa till mods då. Jag tycker jag visst har empati, och det tycker folk runt mig med. Jag kanske inte reagerar som alla andra alltid, när någon får dödsbud tex. Jag tror mest jag blir låst av det för jag är väldigt rädd för att vänner och bekanta ska försvinna, börjar relatera till döden och tänker kanske inte på att jag inte visar medlidande.

Vem vet jag kanske missförstår empati, men jag kan känna stort obehag av att se både människor och djur lida. Jag är ofta väldigt hjälpsam när jag kan.

Var tvungen att avliva en Katt en gång, det är ett minne som hemsöker mig ganska ofta och jag grät efteråt. Jag vet inte om det är normalt eller inte.

Jag har medlidande för djur faktiskt, konstigt nog

Flatline skrev:Jag ville också bo i sthlm för några år sedan och åkte faktiskt upp och bodde där i någon dryg månad men jag orkade inte det det.
Det var så mycket folk överallt att jag bara stängde in mig, sthlm för mig kan närmast liknas vid ett besök på IKEA, adrenalin och hjärtklappning och en lätt panikartad känsla så länge jag var där.

Tror att det stämmer in ganska så bra på de flesta av oss här inne och för vissa mer än andra då problematiken ter sig på olika vis för alla och strikt sett är vi ju lite i "ufo-zonen" då vi faller utan för normen.
Det gäller bara att försöka hitta en balans där man kan vara en del av sin omgivning utan att den fullständigt äter upp en och den balansen är ett helvete att uppnå men tids nog lär man sig iaf hjälpligt.

Jag stannar gärna inomhus och läser. Det räcker för mig att kunna titta ut genom fönstret och veta att jag är i stockholm.

Jag är så trött på normen. Jag vet knappt vad norm är

Haha jag vet inte heller vad normen är om jag skall vara helt ärlig men jag är smärtsamt medveten om att jag inte är en del av den

För att återgå till titelämnet så finns det en omröstning där man kan rösta om hur empatisk man anser sig vara: hur-empatisk-ar-du-omrostning-t8391.html

Flatline skrev:Haha jag vet inte heller vad normen är om jag skall vara helt ärlig men jag är smärtsamt medveten om att jag inte är en del av den

Det är okej, du har ju din bastu

Alien skrev:För att återgå till titelämnet så finns det omröstning där man kan rösta om hur empatisk man anser sig vara: hur-empatisk-ar-du-omrostning-t8391.html

Bra!

Alien skrev:För att återgå till titelämnet så finns det en omröstning där man kan rösta om hur empatisk man anser sig vara: hur-empatisk-ar-du-omrostning-t8391.html

Vi är ju fortfarande inne på titelämnet.
Titeln var ju "Brist på empati osv" vi har avverkat den första delen och är nu inne på vidare

Men skämt å sido kan jag se att vi kanske har rört oss en bit ifrån trådens egentligen syfte.

det är min tråd

Läser man trådstarten verkar bristen på empati bestå i att känslorna hos andra inte speglas hos personen ifråga. Det vill säga ser man någon gråta så känner man sig inte vemodig/vill-hjälpa, ser man någon glad så känner man sig inte uppåt osv.. Vilket kanske förtar en del av behållningen med film dessutom.

Den andra fasen kan väl vara ifall man ser någon förblöda men bestämmer sig för att bara gå därifrån för att fika för att det är roligare.. Eller så kanske man hjälper till men känner inget inombords.

Det som gör mig lite förvirrad är själva empatibegreppet. Man har bakat samman så mycket i det som jag i mitt detaljseende inte tycker måste höra ihop. Iallafall hör det inte ihop hos mig.

Jag är en välmenande människa, och jag får ofta höra att jag är hjälpsam. Jag tycker att det är rätt att försöka hjälpa till.

Jag tycker att jag borde försöka sätta mig in i andras situation, så jag gör det. Jag jämför med egna upplevelser så att jag förstår bättre, drar paralleller, men självklart inser jag att det finns mycket jag inte kommer att förstå. Men då försöker jag vara intelligent nog att respektera vad folk säger att de känner och att jag faktiskt inte kan bedöma det de säger. (Till skillnad från ganska många irriterande människor som påstår att vissa tillstånd och känslor "inte finns" för att de inte kan föreställa sig dem...)

Jag har inte speciellt lätt att känna med folk. Jag blir inte ledsen av att se folk gråta om det verkligen inte går över gränsen, t ex en begravning eller något. Däremot smittas jag lätt av skratt och gäspningar. Så det där instinktiva finns inte mycket av hos mig.

Sedan hur mycket jag bryr mig om andras känslor, den sortens medkänsla, har jag också väldigt lite av. Är en kompis ledsen så visst jag bryr mig och handlar därefter, men det finns inget i mig som väcks, känner mig inte beklämd.

Så delar man upp empatin på dessa fyra punker fyller jag två och har svårt med två.

Kan inte påstå att det stör mig nämvärt. Tycker snarare nu när jag äntligen fattat att folk känner med andra och att det inte ÄR en bluff, att jag har det lindrigt. Verkar väldigt jobbigt att ha folks lidande inne i sitt eget huvud.

plåtmonster skrev:Läser man trådstarten verkar bristen på empati bestå i att känslorna hos andra inte speglas hos personen ifråga. Det vill säga ser man någon gråta så känner man sig inte vemodig/vill-hjälpa, ser man någon glad så känner man sig inte uppåt osv.. Vilket kanske förtar en del av behållningen med film dessutom.

Den andra fasen kan väl vara ifall man ser någon förblöda men bestämmer sig för att bara gå därifrån för att fika för att det är roligare.. Eller så kanske man hjälper till men känner inget inombords.

Man kan hjälpa till för att man inser att det är nödvändigt, kanske bättre än en del NT som måste 'känna lite' först'...? Man kan hysa sympati för att man inser att det är lika illa som om man själv vore drabbad - utan att man kan känna in den andra personen.

Jobbar man t ex som ambulanspersonal är det nog bra att inte ha så mycket förmåga att spegla, då kan man kolla vem som är mest skadad istället för att ta den först man känner mest med.

Frågan kan också ställas ifall man hjälper till för att man får skit annars eller för att man bryr sig men inte nödvändligtvis känner något.

Värt att notera är att psykopater uppfattar dessa känslosignaler men har ingen fysiologisk respons alls. De flesta inom autismspektrat verkar snarare känna mycket men uttrycka desto mindre utom när det kokar över. Nämner detta för att försöka vidga förståelsen för vad som händer.

sofly skrev:

Moggy skrev:Beror på...ur vissa aspekter, ja. Ur andra, nej, kan vara väldigt känsloam i vissa fall.

Men kan du rent utav börja skratta för att du finner det lustigt att någon gråter?

Vet man anledning till varför en person gråter slutar man oftast skratta (om man har skrattat )om man inte är utvecklingsstörd. Ibland gråter folk av lyckan när de har varit med om någon bra och stark upplevelse men jag tror det händer sällan att man gråter glädjetårar.

sofly skrev:Men om någon gråter, reagerar du då?

Bara om de har en bra anledning!
Allvarligt: jag har svårt att vara empatisk, när jag får intrycket att en person gråter över småsaker.

sofly skrev:Jag har medlidande för djur faktiskt, konstigt nog

Det är nog bara som du tror. Har själv gjort den erfarenheten.