DIProgan skrev:Alien: Rent intellektuellt finns ju inga värderingar. Allt bara är i en form eller en annan. Att ha en tanke om hur saker bör vara är en känsla, precis som moral etc. är det.

Förlängningen skulle i så fall vara att man erkänner andra människors relevans för att ens eget jag ska kunna fungera men då är "rätt" handlade bara en tillfällighet av ens egna behov.

Alien skrev:Vad menar du med att du saknar samvete? Att du kan göra vad som helst, bara du inte åker fast? Att du aldrig ångrar dig för att du gjort något orätt/omoraliskt/elakt? Att rätt och orätt öht inte betyder något för dig?

Jag undrar ifall samvete förutsätter känslor för andra. Annars tänker jag mig att man ändå rent intellektuellt kan anse vissa saker orätt att göra och därför undvika att göra dem.

Kvasir skrev:

DIProgan skrev:Alien: Rent intellektuellt finns ju inga värderingar. Allt bara är i en form eller en annan. Att ha en tanke om hur saker bör vara är en känsla, precis som moral etc. är det.

Förlängningen skulle i så fall vara att man erkänner andra människors relevans för att ens eget jag ska kunna fungera men då är "rätt" handlade bara en tillfällighet av ens egna behov.

Varför måste det vara just en känsla? Man kan lika gärna ha ett rationellt argument för sitt handlande. Ett modernt exempel är Stefan Einhorns tes att det lönar sig att vara snäll, för man tjänar själv på det i längden. Den tesen bygger just på att att det lönar sig, snarare än att man ska vara snäll av några moraliska skäl eller för att känns bra.

I mindre samhällen har det historiskt sett ofta förekommit olika former av samarbete för att alla tjänar på det. Ett exempel av många är fiskarbyar där fiskarna bytte fiskevatten med varandra enligt roterande schema, för att ingen skulle behöva alltid få mindre fångster.

Firkraag skrev:Någon mer som saknar grundläggande känslor som tex lycka, medlidande, samvete eller vara glad för någon annans skull?



En del exempel..



En del familjemedlemmar har dött, och jag har varit den enda som inte mått dåligt eller så utav det, när min farmor dog så orkade jag inte ens gå på begravningen, jag var ensam kvar hemma och tänkte inte ens på att det kanske var opassande förräns långt efteråt..



När någon berättar om något roligt eller bra som hänt dom så brukar jag kunna få ut ett krystat 'kul för dig' eller nått men inom mig så känner jag ingenting.



Det var nyligen en person som jag känner som sa att hon ramlat i duschen å vart avdäckad i flera timmar och pratade med mig ifrån sjukhuset. Jag tyckte konversationen var jobbig, för jag visste inte vad jag skulle säga, och eftersom jag inte kände någonting så ville jag bara att den skulle avslutas..



Såg en scen på Deadliest Catch (reality show) häromdagen där en person fick reda på att sin farsa hade dött eller nått sånt, och hur han blev helt förstörd utav nyheten. Detta fick mig att tänka på när jag var yngre, och jag alltid var rädd att om typ någon i min nära familj skulle dö eller nånting att jag inte skulle känna nånting eller må dåligt alls, detta var låångt innan jag ens fick en diagnos. Och detta är jag fortf väldigt osäker på. Vad för sorts människa är man då?



Något känns dött i hjärnan iaf, helt avdomnad när det gäller sånt här..



Man har ju lärt sig en del under åren vad som är 'normalt' beteende, så jag vet ju att de fall jag nämnt är "onormalt" men det hjälper ju inte direkt, mer än att man plockat upp en del förprogrammerade svar till dessa.



Är detta typiskt bland aspergare/atypiska autister, eller har det med något annat att göra?

Hur brukar ni handskas med sådana här situationer?