Bipolär och Asperger under samma tak

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: Alien, atoms

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-02 11:24:03

Hej,

Gick med i forumet då min sambo nyligen har fått diagnosen AS + "något annat", detta ska de återkomma till.
Att han fått diagnosen gör att alla bitar faller på plats.
Hans omöjlighet till att ge komplimanger. Dock kan han säga att han älskar mig och att han alltid vill vara med mig.
Hans svårigheter att vara spontan. Isolering framför tv-spel.
Tystnad i samband med nya människor som pratar om sådant han inte är intresserad av.
Hans tonläge som jag ofta uppfattar som besvärat eller irriterat.
Hans dåliga förmåga till att starta och fullfölja saker.
Hans tidigare ointresse av relationer, tills han träffade mig.
Hans förmåga att (innan min tid) få kvinnor att bli superintresserade av honom pga hans "mystik" och sedan krossa hjärtan när han inte varit intresserad av nåt mer än att ligga.
Hans totala ointresse av relation till människor han inte delar preferenser med.
Hans oförståelse för andra människors åsikter och känslor.
Hans sätt att "stänga ner" och bara stirra framför sig när jag tar upp saker som är jobbiga.
Hans ovilja till att öppna sig och hans kamp med att göra det för mig som han för allt i världen inte vill förlora. Men som han ofta gör besviken då jag känner det som att han inte hör mig och tar mina känslor på allvar.

Alla dessa personlighetsdrag har nu fått sin förklaring och jag kan förstå honom bättre. Jag förstår att det innebär en hel del arbete för att leva med någon med AS men jag älskar honom, ibland fattar jag inte ens varför då han ofta får mig att bli ledsen. Men jag gör helt enkelt det.

Så nu till det som skrämmer mig mest av allt. Utöver hans funktionshinder så har jag sen några år tillbaka diagnosen Bipolär typ 2 som jag genom medicinering och terapi lyckas hålla under kontroll. Jag har mina perioder av vemod och tenderar att vara överempatisk vilket gör att jag ofta tar hela världens elände på mina axlar och låter det kväva mig som en blöt filt. Jag är väldigt företagsam, driven och "duktig flicka". Anses vara säljande, utåtriktad och väldigt sympatisk (ja, jag får ofta det omdömet :)) och har många vänner. Vid flera tillfällen har jag fått höra från folk som vet vem min sambo är från förr och som känner mig att de inte fattar hur vi kunde hamna ihop pga våra totala olikheter.

Min bipoläritet är ganska svag men jag vet inte hur jag skulle bli om jag slutade med medicinerna, har ätit uppåt i flera år innan jag fick diagnosen. Jag är dock rädd för framtiden, inser nu att han aldrig kommer ändra på sig och kunna ge mig komplimanger eller säga att jag är bra. Han kunde det i början, innan han blev kär i mig, men nu blir han helt låst. Vet inte om jag kommer kunna leva utan den bekräftelsen, speciellt inte i mina vemodsskov.
Vi är båda i 35-årsåldern och jag har tidigare oroat mig för att skaffa barn pga min diagnos samt min rädsla för att han inte ska kunna knyta an till barnet. Nu är såklart den rädslan ännu större då båda våra tillkortakommanden är ärftliga. Stackars unge!
Så ska vi nu välja bort barn? Ingen av oss har något jättesug just nu, men jag känner ändå att jag vill att det ska vara en del av mitt liv och min biologiska klocka tickar på. Har funderat på att adoptera då det finns så många barn som behöver nya hem. Men det innebär ju också att ett sådant barn kan behöva extra mycket i form av trygghet och anknytning pga starten i livet. Jag är själv uppväxt med psyksjuk mamma och pappa som inte är vidare på känslor så för mig är det viktigt att inte föra det vidare.

Jag är helt enkelt förvirrad. Finns det någon som har de erfarenheter jag beskriver, den kombinationen vi lever i? Ni män som har AS, hur knyter ni an till era barn? Hur ska jag få min sambo att förstå vad jag behöver? Jag är väldigt rakt på sak idag (tror att det var bla det han förr för, jag spelar inga spel) men får honom ändå inte att förmå sig ge det. Dock VILL han förändras och göra det.

Ursäkta romanen... Tacksam för svar.
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Feline » 2013-11-02 11:43:58

Ett kort svar tillsvidare;
Andras barn har jag aldrig klarat av, oväsendet som dom för och alla mina regler som dom inte förstår har gjort dom till ganska otäcka.
Mitt egna barn knöt jag an till med en gång och det finns dagar när mitt barn är det enda jag finner tröst i, sedan hjälper det ju en del att vi är väldigt lika och har väldigt roligt ihop.
Adoptera hade inte varit min grej, men tycker det är en fin sak att göra om man vill, inget barn skall behöva gå utan kärlek och trygghet.

Med en diagnos kommer din sambo nu också få lättare att förstå sig själv, så jag gissar att det inte blir sämre i framtiden. Du kommer också (med lite ansträngning) att förstå din sambo bättre.
Feline
 
Inlägg: 138
Anslöt: 2013-09-03

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Miche » 2013-11-02 12:18:09

Jag fick diagnoserna Asperger, ADHD och Bipolär typ 2 för snart 10 år sedan (jag är drygt 50), mina största problem genererades helt klart av min bipolaritet, jag var i princip jämt och ständigt mer eller mindre deprimerad sen jag gick i lågstadiet med maniska perioder emellanåt.

Jag skulle medicineras mot min bipolaritet, den första medicinen gav väldigt underliga bieffekter och jag slutade med den efter två-tre veckor, sen föll jag mellan stolarna och det blev ingen mer medicinering.

Jag gick igenom en relation (med två barn som är tonåringar nu) som snarare förvärrade min depression som avslutades för snart tre år sedan men för ett år sedan gick jag in i en ny relation och då blåstes alla tecken på min bipolaritet bort, så bra som jag mår numera har jag inte mått sen innan jag började skolan.

Min sambo har flera mediciner mot sina psykiska symptom, tanken var att de skulle sättas ut men för en dryg vecka sedan så glömde hon att lägga ner mediciner i dosetten och sen har det bara inte blivit av att ta dem (hon tar bara en medicin nu för sköldkörteln) och nu mår hon faktiskt bättre. I går klarade hon även av en ångestattack utan att ta någon medicin.

Det jag undrar i ditt fall (och många andras fall) är om du är övermedicinerad, det känns som om psykiatrikerna styr lösningar genom att ge medicin och sen får den fortgå hur länge som helst (livet ut), tanken med många mediciner (så som antidepp) är att man ska orka hjälpa sig själv och sen sluta med medicinen (jag gissar att du inte fått någon professionell hjälp).

Du kanske kan prova med att minska din medicinering (eller sluta helt) och se vad som händer, ge det några dagar (blir det förjävligt så får du väl börja igen eller stå ut, det kan vara utsättningssymptom, läs om det på FASS).

Lycka till.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-02 14:19:59

Feline skrev:Ett kort svar tillsvidare;
Andras barn har jag aldrig klarat av, oväsendet som dom för och alla mina regler som dom inte förstår har gjort dom till ganska otäcka.
Mitt egna barn knöt jag an till med en gång och det finns dagar när mitt barn är det enda jag finner tröst i, sedan hjälper det ju en del att vi är väldigt lika och har väldigt roligt ihop.
Adoptera hade inte varit min grej, men tycker det är en fin sak att göra om man vill, inget barn skall behöva gå utan kärlek och trygghet.

Med en diagnos kommer din sambo nu också få lättare att förstå sig själv, så jag gissar att det inte blir sämre i framtiden. Du kommer också (med lite ansträngning) att förstå din sambo bättre.


Tack för ditt svar. Det ger mig hopp om att vi kan klara det. Desto mer jag läser på om funktionshindret förstår jag ännu mer. Jag har så länge trott att det är ett attitydsproblem och dålig självkänsla. Även ifall den dåliga självkänslan finns där...
Jag vet att han älskar mig men att han har svårt att visa det. Vet därför också att han skulle älska ett barn, min oro ligger i att han som med mig inte ska kunna uttrycka det till barnet. Då jag själv är uppvuxen utan den bekräftelsen och med konstant oro att jag gjorde fel så är jag rädd att detta ska upprepas.
Är även rädd att han inte ska kunna stötta mig om jag får en rejäl depp i samband med graviditet som kan förvärra bipoläriteten och likaså är ju förlossningsdepp vanligt.

Men fördelen är väl att vi nu båda är medvetna om våra brister. Något som många föräldrar/människor inte är.
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-02 14:25:54

Miche skrev:Jag fick diagnoserna Asperger, ADHD och Bipolär typ 2 för snart 10 år sedan (jag är drygt 50), mina största problem genererades helt klart av min bipolaritet, jag var i princip jämt och ständigt mer eller mindre deprimerad sen jag gick i lågstadiet med maniska perioder emellanåt.

Jag skulle medicineras mot min bipolaritet, den första medicinen gav väldigt underliga bieffekter och jag slutade med den efter två-tre veckor, sen föll jag mellan stolarna och det blev ingen mer medicinering.

Jag gick igenom en relation (med två barn som är tonåringar nu) som snarare förvärrade min depression som avslutades för snart tre år sedan men för ett år sedan gick jag in i en ny relation och då blåstes alla tecken på min bipolaritet bort, så bra som jag mår numera har jag inte mått sen innan jag började skolan.

Min sambo har flera mediciner mot sina psykiska symptom, tanken var att de skulle sättas ut men för en dryg vecka sedan så glömde hon att lägga ner mediciner i dosetten och sen har det bara inte blivit av att ta dem (hon tar bara en medicin nu för sköldkörteln) och nu mår hon faktiskt bättre. I går klarade hon även av en ångestattack utan att ta någon medicin.

Det jag undrar i ditt fall (och många andras fall) är om du är övermedicinerad, det känns som om psykiatrikerna styr lösningar genom att ge medicin och sen får den fortgå hur länge som helst (livet ut), tanken med många mediciner (så som antidepp) är att man ska orka hjälpa sig själv och sen sluta med medicinen (jag gissar att du inte fått någon professionell hjälp).

Du kanske kan prova med att minska din medicinering (eller sluta helt) och se vad som händer, ge det några dagar (blir det förjävligt så får du väl börja igen eller stå ut, det kan vara utsättningssymptom, läs om det på FASS).

Lycka till.


Tack. Känner dock att det här inte riktigt är svar på mina frågeställningar.
Jag har tidigare varit emot mediciner men nu är jag väldigt tacksam för dem. Under de senaste 16 åren har jag fått professionell hjälp genom terapi och på senare år även medicinering. Jag har haft en tuff uppväxt men har alltid varit bestämd att mår bra så jag har kämpat för att få den hjälp jag behöver.
Psykiatrikern som medicinerar mig är överläkare inom psykiatri och har massa erfarenhet. Så jag får nog kalla det professionell hjälp. :D
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Mortalis » 2013-11-02 14:42:44

Svårt sånt där. Hoppas ni hittar en lösning :-)Hug
Mortalis
 
Inlägg: 1804
Anslöt: 2012-05-22
Ort: Aspudden

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Paradox » 2013-11-02 19:32:36

Ifall du är rädd att han inte ska kunna älska barnet, varför tror du han skulle älska ett adoptivbarn mer?

Adoptivbarn kan vara problematiska, om de kanske växt upp på barnhem och har traumatiska upplevelser med sig i bagaget. Vet några som adopterade en kille från Litauen. Han gillade att bitas och kallade alla för "Din råtta!"
Fast han kom när han var 4 och hade många minnen från Litauen. Han verkade väldigt plågad och olycklig.

Det måste väl vara enklare att älska ett eget barn, det lär väl vara större chans att man går ihop.

Jag har inga relationstips, för jag har aldrig haft någon relation.
Paradox
 
Inlägg: 114
Anslöt: 2011-03-05

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-02 19:39:09

Paradox skrev:Ifall du är rädd att han inte ska kunna älska barnet, varför tror du han skulle älska ett adoptivbarn mer?

Adoptivbarn kan vara problematiska, om de kanske växt upp på barnhem och har traumatiska upplevelser med sig i bagaget. Vet några som adopterade en kille från Litauen. Han gillade att bitas och kallade alla för "Din råtta!"
Fast han kom när han var 4 och hade många minnen från Litauen. Han verkade väldigt plågad och olycklig.

Det måste väl vara enklare att älska ett eget barn, det lär väl vara större chans att man går ihop.

Jag har inga relationstips, för jag har aldrig haft någon relation.


Anledningen till adoption är för att inte föra eventuell skit vidare genetiskt, samt att jag slipper genomgå en graviditet och förlossning som ofta förvärrar bipoläritet. Men det kan ju självklart komma annan skit med om man adopterar. Dessutom är vi inte gifta, har inte ekonomin för att adoptera samt att många länder kräver att man bekänner sin kristna tro vilket aldrig skulle falla, framför allt min sambo in att göra.
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav spridenfelt » 2013-11-02 20:02:19

i min verklighet låter det som ni kompletterar varandra. Jag som asperger umgås uteslutande med med bipolära då de kan vara sig själva med mig eller jag blir aldrig förvånad över hur de uppför sig då jag själv är så udda. Jag har läst att kvinnor som faller för män som inte ger dem komplimanger gör det för att de har lärt sig att man får komplimanger genom att ge . Det blir för komplicerat fråga din överläkare om du är medberoende . Jag har empati men jag är ingen pedagog så jag berättar hemligheter utan att linda in det . jag har gått i kbt i 15 år när jag började kunde jag ingenting nu kan jag nästa allt själv
spridenfelt
Ny medlem
 
Inlägg: 1
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Intressant » 2013-11-02 20:42:04

Jag tycker det är jätte enkelt att ge komplimanger, jag har ofta motsatta problemen med mina tjejer. Har AS svårt för detta generellt?
Intressant
 
Inlägg: 660
Anslöt: 2013-10-11
Ort: Stockholm

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Zima33 » 2013-11-02 21:31:26

Sambonskan skrev:Hej,

Gick med i forumet då min sambo nyligen har fått diagnosen AS + "något annat", detta ska de återkomma till.
(...)
Så nu till det som skrämmer mig mest av allt. Utöver hans funktionshinder så har jag sen några år tillbaka diagnosen Bipolär typ 2 som jag genom medicinering och terapi lyckas hålla under kontroll. Jag har mina perioder av vemod och tenderar att vara överempatisk vilket gör att jag ofta tar hela världens elände på mina axlar och låter det kväva mig som en blöt filt.
(...)
Har funderat på att adoptera då det finns så många barn som behöver nya hem.


Mest troligt blir ni inte godkända som adoptivföräldrar, man måste vara frisk för att få adoptera.
Zima33
 
Inlägg: 3666
Anslöt: 2011-05-09

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-02 21:43:11

spridenfelt skrev:i min verklighet låter det som ni kompletterar varandra. Jag som asperger umgås uteslutande med med bipolära då de kan vara sig själva med mig eller jag blir aldrig förvånad över hur de uppför sig då jag själv är så udda. Jag har läst att kvinnor som faller för män som inte ger dem komplimanger gör det för att de har lärt sig att man får komplimanger genom att ge . Det blir för komplicerat fråga din överläkare om du är medberoende . Jag har empati men jag är ingen pedagog så jag berättar hemligheter utan att linda in det . jag har gått i kbt i 15 år när jag började kunde jag ingenting nu kan jag nästa allt själv


För min del är inte behovet av komplimanger jättestort (även ifall jag saknar det ibland) då jag har arbetat mycket med mig själv och har bra självkänsla. Medberoende har jag varit tidigare i livet till både min mamma och till män. Men för 13 år sen gjorde jag en stor vändning och har sedan dess arbetat bort det. Dock kan jag absolut curla män jag är med. Gör det till viss del nu och gjorde det i min tidigare relation också. Många säger att vi kompletterar varandra. Och det gör vi kanske, men det är mycket tjafs och missförstånd. Något jag hoppas att det blir mindre av när han har fått diagnosen och vi kan börja förstå saker på ett annat sätt.
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-02 21:44:19

Zima33 skrev:
Mest troligt blir ni inte godkända som adoptivföräldrar, man måste vara frisk för att få adoptera.


Det har du rätt i. Det var mest en tanke jag har haft för att inte föra mina gener vidare plus att jag arbetar mycket ideellt och ser det stora behovet som finns på nära håll.
Senast redigerad av Sambonskan 2013-11-02 21:50:19, redigerad totalt 1 gång.
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-02 21:49:15

Intressant skrev:Jag tycker det är jätte enkelt att ge komplimanger, jag har ofta motsatta problemen med mina tjejer. Har AS svårt för detta generellt?


Efter vad jag har läst så är det vanligt att många inte kan sätta ord på det de känner. I vårt fall stämmer det väldigt bra. Han kunde det i början, men då var det mer som en roll han antagligen kört massa år. Han har aldrig släppt in någon innan som han har gjort med mig men antagligen hittat vad som funkar med tjejer :-)Happy När han sedan träffade mig och det handlade om riktiga känslor och att släppa in någon på riktigt så blev det svårare och som en spärr. Det är i alla fall min lilla analys av det hela, inget han har bekräftat dock då han mest hmm:ar när jag tar upp sånt. :?
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav LILITH_ » 2013-11-02 23:35:10

Jag tror nog att de flesta män med AS har en ganska så god förmåga (till väldigt god förmåga) att knyta an till sina egna barn, speciellt om de får vara med från början genom graviditet, förlossning och den där första viktiga tiden.
Så för den skull skulle jag inte vara så orolig.

Men däremot tror jag att det kan vara lite väl optimistiskt att förvänta sig en markant förbättring när det gäller aspiga personlighetsdrag och aspiga ingrodda vanor, behovet av ensamtid, isolering och den stora mängden tid som tillbringas med de specialintressen som finns etc.
Jag har då inte lyckats bli "bättre" trots diagnos för något år sedan...
Ambitionen finns där men man blir ju inte en annan människa bara för att allt som dittills varit ens jag får en "förklaring".
:-)Happy

Välkommen till forumet!
LILITH_
f.d Eyes wide open
 
Inlägg: 1594
Anslöt: 2009-12-26
Ort: Månens baksida

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav LILITH_ » 2013-11-02 23:40:48

Oj - glömde det viktigaste:
Om ni faktiskt får barn tillsammans ska du ha i åtanke att en person med AS mycket väl kan ha betydligt lägre energinivåer än normalfungerande.
Föräldrabördan kan bli ganska så tung för dig med andra ord, och i kombination med din bipolaritet så är det nog klokt att se till att det finns en fungerande krets människor runt omkring som kan ge avlastning om och när det behövs.
LILITH_
f.d Eyes wide open
 
Inlägg: 1594
Anslöt: 2009-12-26
Ort: Månens baksida

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Alien » 2013-11-03 0:32:39

Alien
Moderator
 
Inlägg: 47475
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-03 21:04:57

LILITH_ skrev:Oj - glömde det viktigaste:
Om ni faktiskt får barn tillsammans ska du ha i åtanke att en person med AS mycket väl kan ha betydligt lägre energinivåer än normalfungerande.
Föräldrabördan kan bli ganska så tung för dig med andra ord, och i kombination med din bipolaritet så är det nog klokt att se till att det finns en fungerande krets människor runt omkring som kan ge avlastning om och när det behövs.


Hej, tack för dina ord.
Det är väl en av sakerna jag oroar mig en hel del för, just att bördan faller på mig till stor del. Men min diagnos gör det att det kommer bli väldigt tungt in emellan. Fördelen är att vi nu har bättre koll på oss båda och därför kan söka den hjälpen vi behöver om det blir aktuellt med barn.
Nä, att han inte kommer bli "bättre" är något som sakta sjunker in och som även det oroar mig. Vet inte om jag kommer kunna leva utan tex bekräftelse när jag mår dåligt eller att han tänker på sitt sätt att uttrycka sig när jag är känslig. Men vi får jobba på det...
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-03 21:06:05

Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Abskissa » 2013-11-03 23:12:19

Jag tänker att han säkert kan lära sig att ge komplimanger på något sätt. Dels kan man lära sig mer om sig själv och sitt känsloliv och på så vis bli bättre på att beskriva vad man upplever, dels kan man revidera det gängse sättet att ge komplimanger på och forma det till ett eget sätt. Många saker NT kan uppleva som komplimanger är inte komplimanger för mig. Det är viktigt för mig att jag kan stå helt för det jag säger och att jag framför det på ett trovärdigt sätt; det får inte kännas slentrianmässigt, det måste kännas som att det är på riktigt. Många aspies verkar ha problem med falskhet.
Abskissa
 
Inlägg: 226
Anslöt: 2012-11-12
Ort: Södern

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-03 23:23:47

Abskissa skrev:Jag tänker att han säkert kan lära sig att ge komplimanger på något sätt. Dels kan man lära sig mer om sig själv och sitt känsloliv och på så vis bli bättre på att beskriva vad man upplever, dels kan man revidera det gängse sättet att ge komplimanger på och forma det till ett eget sätt. Många saker NT kan uppleva som komplimanger är inte komplimanger för mig. Det är viktigt för mig att jag kan stå helt för det jag säger och att jag framför det på ett trovärdigt sätt; det får inte kännas slentrianmässigt, det måste kännas som att det är på riktigt. Många aspies verkar ha problem med falskhet.


Tack. Han säger att han vill lära sig och säger att han känner sig värdelös när han inte lyckas ge mig det jag behöver. Nu, när mycket faller på plats, så ser jag saker i ett annat sken och får mer förståelse. Tex det att han verkligen ogillar när jag tar "löst" i honom, själv älskar jag att bli smekt i ansiktet och kliad på ryggen. Han hatar det. Dock kramas han gärna och vi sover helt fantastiskt bra i vår 120 säng varje natt. Han säger att han aldrig har sovit bra vid någon innan och det måste ju betyda en del. :-)Happy

Gällande falskhet så stämmer det nog bra. Han har väldigt lätt att misstro folk och skulle någon svika honom så är den personen död för honom. Han är dock väldigt känslig och tycker lätt att många är emot honom. Samtidigt så skiter han i vad personer han inte känner tycker och vi har haft flera dispyter gällande kutym och artighet. Även det har fått mer klarhet nu.

(Vill du svara på detta så att jag fattar hur det funkar. På twitter gör man ju en mention men har vet jag inte om den jag svarar får en notification när jag svarar. Ny på forumet osv. :oops:)
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Abskissa » 2013-11-04 0:13:26

Sambonskan skrev:Tack. Han säger att han vill lära sig och säger att han känner sig värdelös när han inte lyckas ge mig det jag behöver. Nu, när mycket faller på plats, så ser jag saker i ett annat sken och får mer förståelse. Tex det att han verkligen ogillar när jag tar "löst" i honom, själv älskar jag att bli smekt i ansiktet och kliad på ryggen. Han hatar det. Dock kramas han gärna och vi sover helt fantastiskt bra i vår 120 säng varje natt. Han säger att han aldrig har sovit bra vid någon innan och det måste ju betyda en del. :-)Happy

Mycket komiskt det där med beröring, jag känner igen det och ibland kan det nästan verka som att man är från helt olika planeter. :P
Och det där låter ju faktiskt som en slags komplimang, på NT-språk skulle det kanske heta "jag tycker om dig" eller "du är fin" eller vem vet, jag talar inte det språket så bra. :P
Sambonskan skrev:Samtidigt så skiter han i vad personer han inte känner tycker och vi har haft flera dispyter gällande kutym och artighet.

Ja, det där kan vara en svår balansgång tycker jag. Jag vill inte göra någon illa eller dyl och därför kan jag välja att bete mig så artigt jag bara kan, men det har en baksida: är jag inte mig själv mot andra människor så känner jag mig falsk. Att välja den väg som är minst smärtsam för andra kan på så vis, åtminstone i mitt fall, leda till djupa depressioner. Frågan är vad som är värst?
Sambonskan skrev:(Vill du svara på detta så att jag fattar hur det funkar. På twitter gör man ju en mention men har vet jag inte om den jag svarar får en notification när jag svarar. Ny på forumet osv. :oops:)

Tyvärr, jag vet inte sånt, sociala medier är inte min grej (med undantag för detta forum).
Abskissa
 
Inlägg: 226
Anslöt: 2012-11-12
Ort: Södern

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Sambonskan » 2013-11-04 23:02:47

Abskissa skrev:
Sambonskan skrev:Samtidigt så skiter han i vad personer han inte känner tycker och vi har haft flera dispyter gällande kutym och artighet.


Det där kan vara en svår balansgång tycker jag. Jag vill inte göra någon illa eller dyl och därför kan jag välja att bete mig så artigt jag bara kan, men det har en baksida: är jag inte mig själv mot andra människor så känner jag mig falsk. Att välja den väg som är minst smärtsam för andra kan på så vis, åtminstone i mitt fall, leda till djupa depressioner. Frågan är vad som är värst?


På sätt och vis borde alla vara mer sådana, att säga vad de tycker istället för att stryka medhårs och vara falska. Tyvärr kan det ju dock såra folk ibland... Men som du säger, frågan är vad som är värst.
Min sambo skulle aldrig säga till någon att den är ful eller liknande även ifall han tycker det. Men tycker han att någon är dum i huvudet så drar han sig inte för att säga det. Vilket jag ibland kan tycka blir lite obekvämt att sedan få höra från andra att han sagt sånt. Det är liksom svårt att gå in och försvara.
Sambonskan
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2013-11-02

Bipolär och Asperger under samma tak

Inläggav Alien » 2013-11-05 4:42:18

Man behöver ju inte säga allt, bara för att det är sant. Det finns ofta en medelväg mellan att vara sårande uppriktig och lismande inställsam.

Det går ju att säga "nej, jag håller absolut inte med för ..." el t o m "du har fel eftersom ...". Eller säger han att någon är "dum i huvudet" i en hetsig diskussion?

Har ni sett The Big Bang Theory och Sheldon Cooper?
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47475
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in