Hej!

Jag har börjat skriva en del här på AS forumet då det känns som ett bra sätt för mig att få tips och råd hur jag ska göra i olika situationer.

Jag och min kille har varit tillsammans i 1 år och 8 månader

Jag känner att jag tycker om honom väldigt mycket.

Det som är att jag skulle vilja att han och jag tar ett steg längre med varandra i vårt förhållande.

Att förlova oss skulle kännas så bra för mig.

Är även lite inne på att inom en viss framtid flytta i hop i en gemensam lägenhet.

Det som känns lite problematiskt är att jag vet inte om han känner att han kan lita på mig helt då jag tidigare gjorde dumt mot honom vilket ledde till att vi inte hade någon direkt kontakt på flera år.

Tycker ni att jag redan nu ska ta upp dessa saker eller bör jag vänta tills det gått lite längre tid? sen undrar jag om det kan vara så att han väntar på att jag ska ta nästa steg i vårt förhållande?

Och till sist vad bör jag tänka på så att han får mer och mer förtroende för mig?

Tack så länge!

Moderator Gripandekylig - korrigerade rubriken

Ja tycker att du ska ta upp dessa saker på direkten, det kan ju vara så att han inväntar att du ska ta nästa steg då du hade gjort något "dumt" tidigare. för att få mer förtroende är det väl "bara" att vara ärlig och säga sanningen inte gå bakom ryggen och så i framtiden. Men jag tror att att svek eller liknande grejor igentligen aldrig kan repareras helt. Precis som en vas som en gång krossats men sen limmats ihop igen ser man fortfarande sprickorna. Men det är bara.min teori.

1 år och 8 månader. Dags för förlovning tycker jag.


(Förhandsgranskat redan)

Jag har skrivit i tidigare tråd här på AS forumet och bett om råd angående relationsproblem med min killes mamma.

Har beslutat mig för att aldrig träffa henne mer vilket har gjort att jag känner mig mer tillfreds med mig själv.

År 2006 gjorde jag rejält dumt mot min kille vilket ledde till att min killes mamma bestämde att det var jag som var tvungen att flytta i från lägenheten han och jag bodde i.
Hon styrde och ställde helt enkelt rejält.

Nu är min kille och jag tillsammans igen och har fortfarande svårt att komma över att hon styrde och ställde som hon gjorde då.

När min äldsta brors dåvarande fru gjort dumt mot min äldsta bror gick inte min mamma eller pappa in och styrde och ställde.

Är det någon som har förståelse för hur jag känner eller gjorde killens mamma rätt då?

Om jag inte haft min AS diagnos hade jag tänkt annorlunda då?

Att inte VETA om vad som sagt, gjorts och tänkts från alla inblandade, gör att man i bästa fall bara kan gissa sig till ett svar på din fråga.

Kan berätta att det jag gjorde mot min kille år 2006 var att ta lån i hans namn.
Detta gjorde att det ledde till förundersökning hos Polisen och jag blev dömd i Tingsrätten

Min kille kunde då inte lita på mig när det gällde pengar vilket han förståeligt blev ledsen av.

Sommaren 2006 tog förhållandet hastigt slut och i och med det styrde och ställde min killes mamma rejält.

Hon tvingade mig att flytta i från lägenheten och göra mig av med mina Marsvin
Jag ville först inte ge nyckeln till lägenheten till henne men då sa hon: vi kommer att byta lås så att du inte kommer in i lägenheten.

Hon fick nyckeln till sist och jag begav mig av därifrån.

När jag kom tillbaka efter ett tag var hon i killens och min lägenhet.
Mina föräldrar var även där.

Jag fick flytta tillbaka till mina föräldrar i gen.

Nu är jag och min kille tillsammans igen och jag drömmer om att flytta i hop med honom på riktigt i en gemensam lägenhet.

Alla kan göra tabbar, ibland riktigt dumma men förhoppningsvis lär man sig av dom och klantar inte så rejält nästa gång. Det skumma är att de som lånade ut pengarna inte satte stopp då de inte hade hans tillstånd, de har ju faktiskt gjort en värre tabbe än dig...

Jag tycker verkligen att jag har lärt mig av mina misstag.

Lever ett lugnt och tryggt liv.
Har koll på min ekonomi och vardagen fungerar bra.

Jag tycker om min kille väldigt mycket och vill som sagt flytta i hop med honom på riktigt inom en ganska så snar framtid.

Jag tror som jag har skrivit i tidigare tråd här på AS forumet att det är hans mamma som hindrar honom till att ta steget (tror hon har svårt att acceptera att jag är en helt annan person nu och det som hände då hände för 7 år sen).

Kan även tillägga att min mamma trycker på rätt mycket att han och jag ska ha det som han och jag har det nu.

Han bor hos mig (jag står på hyreskontraktet) och han är skriven på sin mammas adress och posten går dit?

Får min ersättning från Försäkringskassan varje månad.

Hur ska jag göra?

Tänker jag som andra angående detta eller är det min AS diagnos som gör att jag inte ser de personer utan AS diagnos ser?

Enligt mig;
Förmodligen känner hans mor inget förtroende för dig och det ställer det i två möjliga positioner och vilken det är får du se själv OM du kan göra rätt.

Förtroende handlar om att erkänna sig skyldig inför andra genom att erkänna och förklara sig. Först då kan motparten se vad den behöver för att återfå förtroende.

Om du klarar av att göra detta, så ligger det i motpartens kognitiva förmåga att godkänna.


Utöver de fel du gjort kanske du skall lita på dina känslor också och ta det lite lugnt.
Gör rätt och låt bollen ligga på hans mors planhalva. (Ursäkta liknelsen, kan förklara bättre om det behövs).

Jag kan självklart förstå om det är så att hans mamma inte känner så stort förtroende för mig med tanke på det som hände då.

Men är det inte så att detta egentligen är en sak mellan mig och min kille dvs att hon inte har med det att göra?

Jag förstår självklart att hon älskar sin son djupt men kan samtidigt inte hindra honom från det min kille vill allra mest.
Ha en bra framtid tillsammans med mig i ett gemensamt boende.

Man ska absolut inte stressa fram någon men jag fyller snart 33 år och vill slå mig till ro med honom inom en ganska snar framtid.

Det är svårt det där. Om du vart taskig förut. Det förstör det som fan för mig, men jag antar att han kanske är NT, så det kvittar vad jag tycker. Det ända som fungerar på mig är ihärdigt smörande och uppvaktande.

Jag förstår att hans mamma inte litar på dig efter detta.

Men frågan är om din kille gör det? Vad hindrar honom annars från att även officiellt flytta ihop med dig och bli skriven på samma adress som du och även skriva på hyreskontraktet? Han behöver ju inte fråga sin mamma om lov för det.

En annan sak är att det är tryggare för dig så länge du står ensam på hyreskontraktet och han officiellt bor hemma. Tar det slut mellan er, så blir det ju du som behåller bostaden och han får flytta.

Vad säger din kille om saken?

Läste inte all text*

Om du vill flytta ihop med honom signalerar det väl att du öppnar dig för honom? Att du vågar ta ett osäkert steg mot en osäker framtid eftersom du tror på ert förhållande. Om han inte visste om han kunde lita på dig tidigare, så lär han väl inse det nu.

Sedan tycker jag att du ska fundera på om en person som fortfarande dömer dig på grund av någonting som alltså skedde för 6(!) år sedan, verkligen är någonting du ska lägga någon som helst energi på. Gäller oavsett om det är din pojkvän eller hans mamma.

Lycka till!

@blue30, Hur tänkte du när du bestämde dig för att ta ett lån i hans namn?

Alien: jag förstår självklart om det så att hans mamma inte litar på mig efter det som hände år 2006 och att det ofta tar långt tid innan man kan börja lita på en person igen.

Jag har som sagt valt att aldrig träffa henne mer då hon är en person som får mig att känna mig osäker och samtidigt stressad.

Jag vet att han innerst vill flytta i hop med mig på riktigt men att hans mamma tillåter inte honom att göra det.

Hon tror att hon kommer behöva/ha rätt att göra samma sak som hon gjorde 2006 om mot förmodan förhållande tar slut igen.

Jag planerar att efter jul och nyår att sätta mig ner med honom och prata igenom ordentligt angående att flytta i hop på riktigt.

Höra med honom om han och jag ska flytta i hop på riktigt i min lägenhet eller försöka hitta något gemensamt.

Om det mot förmodan inte går kanske jag måste fundera över om han verkligen är den rätta och inse att hans mamma fick som hon ville.

Han är ju myndig och gör vad han vill, om han låter sin mamma bestämma så spola honom, en person av manligt kön som inte bestämmer själv är ingen karl!

Kort och gott: ge honom ett ultimatum, han måste välja mellan mellan sin mamma eller dig, väljer han mamma så är det slut mellan er.

Miche: så får det bli i så fall!

Jag känner mig trygg i mig själv och känner samtidigt att livet för med sig mycket ansvar.

Har ju bott ensam innan han och jag blev tillsammans i gen.

Men nu återstår en sak jag ofta funderar över:

Var en tjej som nu i somras lurade mig på 2000 kr och jag har nu lämnat ärendet till Kronofogden som sen kommer göra utmätning på dennes lön så att jag får tillbaka pengarna.

Personen i fråga har bett mig att inte kontakta henne eller hennes bekanta angående detta.

När jag gjorde dumt mot min kille 2006 blandades min familj in.

Någon som kan förklara skillnaden?

Har just på grund av min AS diagnos ibland svårt att tolka saker rätt.

Om du var myndig var det såklart helt fel att blanda in din familj. Vem gjorde det?

Sen är det ju skillnad på ett mål som ligger hos polisen (brott) och ett mål som ligger hos kronofogden (fordringar). Som jag förstår det har du inte polisanmält tjejen som lurade dig.

Jag var myndig då(var 25 år då)

Det var när min killes mamma fick reda på att detta hade hänt som hon började att styra och ställa.

Hon ringde till mina föräldrar och berättade att detta hänt.

Hon lånade min killes nyckel till lägenheten började att packa min saker i flyttlådor.
Jag var även med själv och packade min saker i flyttlådor.

Efter ett par dagar hade hon åter i gen lånat nycken till lägenheten och när jag kom tillbaka från något ärende var hon redan i lägenheten.

Det var då hon bad att få nyckeln till lägenheten.
Ville först inte ge nyckeln till henne men då sa hon: vi kommer att byta lås så att du inte kommer in i lägenheten.

Hon fick nyckeln till lägenheten och jag försvann då där i från och när jag kom tillbaka var även mina föräldrar i lägenheten.

Fick då följa med mina föräldrar och flytta hem i gen.

Kan även tillägga att hon är väldigt noga med att poängtera att det var bara min killes lägenhet och den lägenhet han och jag bor i är bara min.

Hade hon rätt att göra som hon gjorde eller var det inte en sak mellan kille och mig?

Jag tycker det känns jobbigt men försöker samtidigt förstå att hon gjorde det för min killes skull.

Jag Polisanmälde tjejen som lurade mig på 2000 kr men det lades ner då det räknas som civilrätt.

Nu är det Kronofogden som handlägger ärendet.
(ligger nu ute hos deras Delgivningsmän)

Om denne misslyckas med delgivningen lämnar jag ärendet till Polisens Delgivare som har lite mer befogenheter att få henne delgiven betalningsföreläggandet.

Nej, uppenbarligen var det inte längre en sak enbart mellan dig och din kille, eftersom han lånat ut sin nyckel till henne för att hon skulle packa dina grejor.

Menar du att de gjorde något juridiskt fel som ringde dina föräldrar? Moraliskt tycker jag det var helt rätt, om du måste flytta hade du ju ingenstans att ta vägen. Var det inte bättre att flytta till dina föräldrar än att stå på gatan?

En annan sak är om de haft juridisk rätt att kasta ut dig och byta låset. Vad säger sambolagen?

Det här med lånade nycklar och sådant är sånt som du ska försöka lägga bakom dig. Fokusera mer på här och nu, gör det du kan för att visa din kille och killens mamma att du utvecklats och går att lita på.

Ha tålamod med kronofogdeärendet, sålänge det inte är nedlagt så har du iallafall en chans att få pengarna tillbaka. Om inte så har du köpt dig en dyr läxa. Blev snuvad på 1500 kronor för ett par år sedan, en tid då jag verkligen inte hade det gott ställt, så jag vet hur det är.

higgspartikel: Jag försöker självklart att lägga det med lånade nycklar osv bakom mig.

Jag fokuserar på en framtid med min kille i ett gemensamt boende och vill självklart förhindra att hon gör på samma sak i gen om förhållandet mot förmodan tar slut.

Jag känner ingen samhörighet/inget förtroende för hans mamma utan fokuserar på att visa för min kille och min familj att jag har utvecklats som person och går att lita på.

Jag vet av Kronofogden att jag kommer att få i gen mina pengar men att det kan ta upp till ett par år.

Genom att Kronofogden sen beslutar om löneutmätning är det inte längre upp till personen att avgöra om pengarna ska betalas tillbaka utan sker automatiskt varje månad.

Personen har i dagsläget löneutmätning i tidigare skulder.