Kan bara fylla på med mina egna erfarenheter. Kanske det hjälper.

Jag drack rätt mycket när jag var 19-21 ungefär. Det var ett sätt för mig att kunna umgås med folk. Genom att dricka blev jag mer som "de" och det kändes oerhört skönt varje gång. Men sedan lugnade jag ner mig och ägnade mig mer åt att hänga hemma med min dåvarande flickvän.

De senare åren har jag, idiot som jag är, försökt kompensera min lugna hemma-period med att hänga på krogen så ofta jag kunnat. Jag hittade lätt ursäkter eller hittade bra orsaker att fira flera gånger i veckan. En massa människor har genom åren uttalat oro - samma personer som jag försökte känna mig som. När jag så tänkte lugna ner mig lite, och efter ett par riktigt jobbiga händelser som kan hända när man dricker, upptäckte jag att jag inte kunde. Försökte ta en vit månad och höll ut till nästa sista dagen. Började ensamsupa - vilket ju helt stred mot mitt syfte. Jag kunde inte bara ta en öl. Började jag dricka var jag tvungen att fortsätta. Det fanns inget värre än att känna nykterheten återkomma.

Det är ju nedsidan av alkohol. Hjärnan vänjer och kommer förr eller senare vilja ha mer. Hjärnans belöningssystem går bananas när du sätter en öl till läpparna. Och kommer göra dig rastlös och stressad om du inte ger den vad den vill ha.

Lösningen för mig var att uppsöka läkare. Fick direkt Naltrexon utskrivet, och bara några dagar senare var allt lugnt. Alkohol blev som ett fenomen bland alla andra, inget särskilt speciellt med det. Kunde ta en öl och åka hem. Kunde vara hemma en helg utan att bli stressad. Och att vakna en lördag eller söndag och känna sig utvilad och klar i skallen är fortfarande en underbar känsla.

Återstår då att klara av de sociala situationerna. Jag kan inte förklara det utan att bryta mot forumreglerna.

Men alltså. Den stressen du känner kanske har mer med alkoholen att göra än med KTH. Vad gäller KTH får du ju tänka att du långt ifrån kommer vara den första aspisen som går där. Din asperger ger dig en mängd studiefördelar om du bara lägger upp studierna på ett sätt som passar dig. Du har anlag för den här typen av utbildningar.

Ung_Aspie skrev:Men jag har gymkort på 24/7 fittness, gymmet, men har inte tränat där sen februari-mars nån gång. Jag känner att studierna tar sån tid, jag läser långsamt och det tar tid sen den lilla tid jag har kvar vill jag då gärna ha som fritid, men jag vet att det lönar sig att träna och jag vet att det ger kraft så att man får tillbaka tiden man lägger på träning i form av att orka mer, må bättre, bli effektivare. Men ändå är det svårt att "sätta igång". Men jag håller verkligen med om att det vore bra mycket bättre gå träna mitt i veckan än att sitta med två starköl framför datorn

Du har alla förutsättningar till bra träning om du bara lägger upp planen lite. 24/7 är ju ett aspisvänligt ställe eftersom man kan komma dit när inte så många andra är i lokalen. Löser ju dock inte problemet med att träning kan vara astråkigt om man inte brinner för det. Då lär man sig de tre basövningarna, med vilka du tränar med fria vikter och kan komma undan med ett 50-minuterspass i veckan. Du kan träna i sällskap med någon kompis eller ensam. Jag gjorde så i något år och fick bra resultat. Nu har jag allt jag behöver hemma istället.

Dagobert skrev:Om du dricker starköl dels mot ångest och dels för att det är gott så kan det bli lite förrädiskt.
Lätt att dricka 2 även om ångestdämpningen uppnås med 1.

Så sant. Jag har en mängd på 2-3 starköl som jag bestämt mig för att dricka. Men det har hänt att om jag bestämt mig för att dricka 2, tex en 10,2% Arboga och en 5% eller 7% så har jag ofta tagit en till. Då ska det räcka med två burkar varav den ena ju är en Extra stark Arboga 10,2%.

Det som är bra är att jag ännu inte "fastnat", men varningssignalerna som jag ser är "suget". Nu i helgen hade jag ingen öl, jag drack två i fredags, men pappa har en Päronkonjak (Xante) som jag gillar, så jag tjatade på honom om den. Nu blev det inget för pappa är envis och bestämd, men det visar att det inte är bra.

Alkohol har ju en egen förvridna logik. Om en är bra måste ju två vara bättre osv. Just fler man tar desto mer glömmer man bort att det handlar om ett gift.

Att inte kunna ha något hemma, att alltid dricka upp allt som finns, att inte kunna låta något stå, allt sådant är varningssignaler. Behöver dock inte betyda att man har alkoholistgener utan kan i bästa fall "bara" innebära att man livet känns tufft, vilket man använder alkohol för att självmedicinera ifrån. Flyktbeteende helt enkelt istället för att möta problemen nyktert med klar hjärna.

Ju mer man vänjer kroppen och hjärnan vid belöningen desto mer ökar risken att hjärnans belöningssystem successivt tappar sin naturliga förmåga att ge belöning (må bra-hormoner osv). Det är något jag hört. Vet inte hur svårt det kan vara att restaurera systemet.

Bor du själv eller har du någon sambo/partner som kan hjälpa dig att se eventuella risksignaler?

Det är ett bra tecken att du skapat den här tråden.

Känner igen det där. Dricker för att bli mer normal ibland, i ordets positiva bemärkelse. Blir inte konstig eller så och har fortfarande koll (stenkoll om jag är med andra), men är ja själv så kan jag känna att det är så trevligt att dels få avslappning, dels få mindre hämningar. Jag har en hjärna som vill kolla varje grej i universum så det kan vara skönt för mig att dricka lite så att jag kan göra normala saker lite spontant. Det blir inga konstiga grejer.

Synd att din medicinering inte funkar så bra. Min är OK men ett par droppar på det och det blir extra bra.

Risk för att bli alkis? Det beror nog på väldigt många saker. Jag har insett att mitt överdrivna bruk är mindre än medelsvensson dricker. Då blir jag lite skraj, för hur mycket dricker de egentligen???

För min del kostar alkohol pengar och jag är en snåljåp utan dess like. Så därför blir det inte mycket dricka för mig.

Jag tycker inte om att dricka mycket, utan bara lite lagom. Måste trots min sjukdom ha en sjuherrans lever för min tillnyktringstakt är väldigt snabb!

Finns det utrymme för medicinändringar? Jag vet att utan mina benso hade jag inte haft roliga stunder, på kvällen petar jag i mig någon tablett och lite mat och känner att Jaha är det så här bra livet kan vara? Lever nog med rätt höga stressnivåer så jag vant mig vid dem.

Vissa aspergare har svårare att bli beroende, särskilt på "vanligt" sätt. Men beroenderisk finns ju självklart. Om du testar vissa dagar du får dricka lite och vissa dagar du absolut inte får dricka kan du nog se om du har ett problem. Om du blir lite tjurig och får lite mer stress men att det är OK så är det en sak, men sitter du och längtar efter alkohol och önskar du fick det, då är du nog i riskzonen.

Bara mina amatörmässiga spekulationer.

Att vara alkoholist är inte att dricka mycket utan behov av att dricka.
Om du måste dricka kan man tala om alkoholism. Men visst, det är inte bra vanor att dricka varje dag precis.

Kollektivet skrev:De senare åren har jag, idiot som jag är, försökt kompensera min lugna hemma-period med att hänga på krogen så ofta jag kunnat. Jag hittade lätt ursäkter eller hittade bra orsaker att fira flera gånger i veckan. En massa människor har genom åren uttalat oro - samma personer som jag försökte känna mig som. När jag så tänkte lugna ner mig lite, och efter ett par riktigt jobbiga händelser som kan hända när man dricker, upptäckte jag att jag inte kunde. Försökte ta en vit månad och höll ut till nästa sista dagen. Började ensamsupa - vilket ju helt stred mot mitt syfte. Jag kunde inte bara ta en öl. Började jag dricka var jag tvungen att fortsätta. Det fanns inget värre än att känna nykterheten återkomma.

Det är en bra beskrivning av att tro sig ha läget under kontroll men när man vill sluta så går det inte. Jag har själv tack och lov inte kommit så långt, men verkar vara på god väg om jag inte taggar ner.

Kollektivet skrev:Det är ju nedsidan av alkohol. Hjärnan vänjer och kommer förr eller senare vilja ha mer. Hjärnans belöningssystem går bananas när du sätter en öl till läpparna. Och kommer göra dig rastlös och stressad om du inte ger den vad den vill ha.

Bra uttryckt, och ett skäl till att vara försiktig. Men jag tänker att om man kör 2-3 starköl en gång i veckan eller varannan vecka så fungerar det förhoppningsvis ganska bra, men om man börjar flera gånger i veckan att självmedicinera med öl så går processen givetvis fortare så att hjärnan vänjer sig. Jag hoppas en gång i veckan ska funka.

Kollektivet skrev:Lösningen för mig var att uppsöka läkare. Fick direkt Naltrexon utskrivet, och bara några dagar senare var allt lugnt. Alkohol blev som ett fenomen bland alla andra, inget särskilt speciellt med det. Kunde ta en öl och åka hem. Kunde vara hemma en helg utan att bli stressad. Och att vakna en lördag eller söndag och känna sig utvilad och klar i skallen är fortfarande en underbar känsla.

Det är enormt bra att Naltrexon löste det hela. Tar du Naltrexon fortfarande och kontinuerligt i samband med alkohol eller hur fungerar det?

barracuber skrev:Att inte kunna ha något hemma, att alltid dricka upp allt som finns, att inte kunna låta något stå, allt sådant är varningssignaler. Behöver dock inte betyda att man har alkoholistgener utan kan i bästa fall "bara" innebära att man livet känns tufft, vilket man använder alkohol för att självmedicinera ifrån. Flyktbeteende helt enkelt istället för att möta problemen nyktert med klar hjärna.

Ju mer man vänjer kroppen och hjärnan vid belöningen desto mer ökar risken att hjärnans belöningssystem successivt tappar sin naturliga förmåga att ge belöning (må bra-hormoner osv). Det är något jag hört. Vet inte hur svårt det kan vara att restaurera systemet.

Jag har svårt att spara alkohol. Köper jag hem ett antal burkar öl så dricker jag upp dem 1-3 i taget.

kiddie skrev:Vissa aspergare har svårare att bli beroende, särskilt på "vanligt" sätt. Men beroenderisk finns ju självklart. Om du testar vissa dagar du får dricka lite och vissa dagar du absolut inte får dricka kan du nog se om du har ett problem. Om du blir lite tjurig och får lite mer stress men att det är OK så är det en sak, men sitter du och längtar efter alkohol och önskar du fick det, då är du nog i riskzonen.

Hur blir de flesta aspergare beroende jämfört med NT?

KrigarSjäl skrev:Att vara alkoholist är inte att dricka mycket utan behov av att dricka.

Jag känner ofta sug efter öl. Det går givetvis bra med annan sprit också men det är särskilt öl som jag är sugen på. Ibland verkar jag vara sugen varje dag. Nu har jag sen i fredags varit hemma och är dålig i halsen, men jag tog två öl i fredags och jag tjatade på pappa om Päronkonjak i helgen och jag har tänkt på att "det vore fint" med en öl minst en gång redan idag.

Jag tror jag glömmer bort ölen emellanåt men det kommer tillbaka som en tanke alldeles för ofta att "det vore fint med en öl, eller två, eller tre".

Jag får nog vara lite försiktig, det får inte bli mer än det varit, men det är några enstaka veckor jag suttit och druckit framför datorn på vardagarna. Och pappa är så emot det så det gör det svårare nu. Så jag tror inte jag kommer sitta och dricka framför datorn mer mitt i veckan men jag vet att jag vill gå köpa öl på fredag för att dricka 1-3 fredag/och eller lördag.

Du bor hemma fortfarande alltså?

Begränsa drickandet till två dar i månaden om du dricker mycket, eller en kväll i veckan om det rör sig om några öl.

KrigarSjäl skrev:Du bor hemma fortfarande alltså?

Begränsa drickandet till två dar i månaden om du dricker mycket, eller en kväll i veckan om det rör sig om några öl.

Jag har flyttat hemifrån 2 gånger förut, första gången när jag var 21. Men omständigheter som jag nämnt i andra trådar som att jag frös i studentlägenhet, blev sjukskriven och studierna blev osäkra fick mig att flytta hem igen.

Tack för rådet en gång i veckan. Jag funderat på 1-2 gånger med 1-3 öl men om jag kör 2-3 öl är det nog bäst med en gång i veckan nu från och med omgående. Så ska jag vara uppmärksam på om "suget" fortsätter sitta i eller om det minskar.

Ung_Aspie skrev:Det är enormt bra att Naltrexon löste det hela. Tar du Naltrexon fortfarande och kontinuerligt i samband med alkohol eller hur fungerar det?

Nej, det blev att jag glömde bort att ta det och då började jag känna alkoholsuget igen. Blev rastlös och irriterad. Men när jag glömde bort att ta det igen, några månader senare, var suget helt borta.

Jag dricker väldigt sällan nu för tiden, mest för att jag hatar att vara bakfull. Sparar mycket pengar på det och rasade i vikt. 10 kilo på ett halvår.

Ung_Aspie skrev:

KrigarSjäl skrev:Du bor hemma fortfarande alltså?

Begränsa drickandet till två dar i månaden om du dricker mycket, eller en kväll i veckan om det rör sig om några öl.

Jag har flyttat hemifrån 2 gånger förut, första gången när jag var 21. Men omständigheter som jag nämnt i andra trådar som att jag frös i studentlägenhet, blev sjukskriven och studierna blev osäkra fick mig att flytta hem igen.

Tack för rådet en gång i veckan. Jag funderat på 1-2 gånger med 1-3 öl men om jag kör 2-3 öl är det nog bäst med en gång i veckan nu från och med omgående. Så ska jag vara uppmärksam på om "suget" fortsätter sitta i eller om det minskar.

Låter bra!

Det här är ett bra självtest. http://www.vardguiden.se/Tema/Sjalvtester/Alkohol/

Kollektivet skrev:Det här är ett bra självtest. http://www.vardguiden.se/Tema/Sjalvtester/Alkohol/

Jag gjorde testet och fick 11/40 med rådet:

Hoppsan...

Dina poäng visar att du bör tänka över dina alkoholvanor. Du tillhör de 15 procent bland den manliga befolkningen som har mest riskabla alkoholvanor.

Du behöver verkligen dricka mindre. Du kan antingen försöka minska ditt drickande på egen hand eller rådfråga till exempel din husläkare om stöd för att skära ner.

KrigarSjäl skrev:Låter bra!

Jag har varit och köpt öl nu igen idag. Jag är just nu väldigt deppad för att jag gjort och fortsätter göra stora förluster på börsen. Jag har haft som mål att finansiera mina studier eller bostadsrätt genom bra placeringar på börsen, men det har gått åt helvete. Hade jag bara sparat utan att sätta in på börsen hade jag sluppit ta studielån och klarat mig på besparingar under hela utbildningen. Men nu är det kört. Om det inte skulle vända helt plötsligt, men jag blir mer och mer tvivlande på det.

Sen är det fler saker som är som motgångar just nu i mitt liv. Jag förstår att det är dumt och fel sätt att ta till alkohol som självmedicinering. Men jag tänker fortfarande att jag på sikt ska minska och att det är högst tillfälligt nu. Jag väntar på en positiv händelse som jag tror kan inträffa nu i vinter, dvs runt november-december och som skulle bli ett lyft i mitt liv och ta bort en del av alla faktorer som gör mig ledsen och sugen på alkohol.

Du har en poäng Grimauld med att om det är patienten som avgör hur länge man ska ta medicinen så är det ju en slags självmedicinering. Det är bara det att det är en läkare inblandad också, en läkare som förhoppningsvis har koll på vilka mediciner som skulle kunna bota/lindra patientens besvär och som lyssnar på patienten om hur denne upplever medicinens verkan.

Människor påverkas olika av olika mediciner, det är därför man (i samråd med läkare) ibland (ofta?) får pröva sig fram med flera olika mediciner.

Självmedicinering kan ju även vara när en person är sjuk, använder sig av diverse huskurer (min faster "kurerade" snuva genom att köra upp vitlöksklyftor i näsan, jag tror inte det funkade så bra ).

Det finns ju även andra "naturliga" mediciner som man kan använda istället för de mediciner som läkemedelsföretagen tillverkar. Har man en lättare nedstämdhet så skulle t.ex Johannesört kunna funka bättre och med mindre biverkningar än "lyckopillren" som läkarna kan skriva ut.


Men oftast när man pratar om självmedicinering så pratar man nog om personer som använder droger (jo, alkohol är också en drog) för att lindra sina psykiska besvär.


Nackdelen med att självmedicinera är ju att patienten troligen inte har en läkarkontakt som skulle kunna hålla koll på patientens mående och se om medicinen fungerar eller inte (vilket skulle vara så det borde fungera i vården...)

En annan nackdel är att när patienten väl söker kontakt med läkare så kan det få allvarliga konsekvenser för vilka behandlingar patienten erbjuds. Om patienten berättar för läkaren (i förtroende) om att patienten har använt droger (som självmedicinering) så är det stor risk att läkaren tror att patienten är missbrukare.
Misstänker läkaren att patienten är missbrukare så riskerar vissa behandlingsalternativ att "försvinna", viss medicin erbjuds inte patienten.



Moderator atoms - ändrade tid på inlägget från 23:20:48 till 17:20:48 för att det inte skulle hamna mitt i den tråd som fogats till denna tråd.

Man går till vården för att man känner sig krasslig.
Man får en medicin att ta.
Efter en tid funderar man "Hur länge ska jag ta denna medicin?" och vänder sig tillbaka till vården.
Och Vården säger: "Så länge du behöver den!".
Och man undrar och frågar: "Hur länge behöver jag den?".
Och Vården säger: "Det avgör du själv!".

Är det inte just detta som är självmedicinering ???

Nej, det är det inte.

Sjävlmedicinering är det som en del gör när detta uteblir:

Grimuald skrev:Man får en medicin att ta.

Man skaffar preparat som man själv kan få tag i utan vårdens hjälp. Det kan vara allt från alkohol till droger och forskningskemikalier samt mediciner som hamnat på svarta marknaden eller finns på nätshoppar.

Ung_Aspie skrev:Jag har varit och köpt öl nu igen idag.

Hade lätta spänningar i huvudet och hade inte ätit så mycket så drack jag två extra starka öl och fick lite senare en hemsk huvudvärk. Jobbigt som den, men bra tror jag, för det påminner om baksidan med alkohol, men vill ha/få huvudvärk liksom? Jag menar, okej att man blir avslappnad, men går det bara lite fel så kan få huvudvärk eller bli bakfull.

Lagom är alltid bäst. Ibland är lagom inget alls eller en väldigt liten mängd.

Jag tänkte på en grej. Människor som har diagnoser har en tendens att självmedicinera.
Jag såg en dokumentär för många år sedan då det var en kille som hade ADHD (han hade inte fått diagnosen när han självmedicinerade.) Men denne person använde tjack(amfetamin) som självmedicinering, det var inte för att han ville bli hög eller tillfällig lycka han tog det, utan för att han hade såna humörsvängningar osv, hans vardag blev tydligen lättare att genomgå när han hade tagit "affe". Han blev lugn osv. (Jag kommer inte ihåg allt, men bara några detaljer, för att ni ska få lättare att förstå hur jag menar.)

Eftersom det inte finns någon medicin (mig veterligen) för asperger, göra saker lättare genom någon receptbelagd medicin, men är det någon av er som självmedicinerar sig och känner att det blir lättare? Alkohol är ett "bra" exempel, för den sociala förmågan.

Jodå:
Socker för att få upp orken/mota bort värsta tröttheten - utvecklas snabbt till sockerberoende som man sedan går med hela livet. En helt värdelös självmedicinering, det hjälper en stund, om alls, och sedan blir man bara ännu tröttare. För att inte nämna alla negativa effekter på hälsan.

Alkohol i sociala situationer. I mitt fall blir det väldigt sällan dock, bara vid utgång men i stort sett aldrig hemma pga. att jag växte upp med en svårt alkoholiserad förälder och antagligen därför alltid ansett det väldigt sunkigt och motbjudande att dricka alkohol inför barn osv.