Jag sitter precis och funderar på vad som är så jobbigt med sociala situationer. Det vore intressant att se och höra hur ni känner om vad det jobbiga egentligen ligger i.

För egen del så ligger det i att jag aldrig vet vad jag ska säga. Tankarna finns där, men det går inte att sätta i ord riktigt. Sedan har jag en rädsla för att säga fel sak och göra personen jag talar med arg.

Det där har jag själva inga problem med....
Tänker lite som så att om jag råkar säga fel saker, så får personen säga det till mig.
"Det där sårade mig"
Eller
"Det där gjorde mig arg"

Jag känner inte att jag kan bära ansvar över hur andra ska reagera, jag har nog med mina egna känslor med mer

Däremot har jag svårt att läsa av ifall en person verkligen vill vara min bekanta, eller bara är det för att vara artig.
Jag har ingen som helst intresse av att ha folk i min omgivning som inte uppskattar mig för den jag är...jag har flera gånger frågat personer om de vill vara min bekanta eller om vi ska sluta säga hej till varandra.
Det är enklast så tycker jag...

Dunderbar skrev:jag har flera gånger frågat personer om de vill vara min bekanta eller om vi ska sluta säga hej till varandra.
Det är enklast så tycker jag...

Jag gör också så i allmänhet, säger till folk att säga som det är etc. Och där har vi ett av mina problem, nämligen att NT ofta inte säger som det är. Jag respekterar det, men det är förjävligt för mig; hur ska jag kunna fatta nåt om ingen säger som det är? Mitt största sociala problem är att läsa av människor samt att förutse hur människor kommer att reagera på något jag gör eller säger. Att det för mig oförutsägbara utfallet dessutom kan bli att jag får någons känslogardin vält över mig blir grädden på moset.

För mig är det nog den mentala baksmällan jag får efteråt. Jag har ingen social fobi utan jag blir mentalt trött av alla intryck jag tar in i min hjärna. Jag känner verkligen av att jag inte har något mentalt filter som silar bort vissa intryck utan allt åker in i mig. Oavsett om jag vill ha det där eller inte. Det gör att jag behöver ha en period av återhämtning.

Då de flesta personer som lider av neurotypism (NT) har svårigheter att återkoppla på ett rakt och inemotionellt sätt så blir det svårt att utvecklas med sådana personer.

I sociala sammanhang så förväntas man hela tiden ha en beredskap för att besvara budskap med flera innebörder. Dvs det som sägs är ett symboliska fraser som ofta betyder något annat. Så om någon frågar hur du mår innebär det att den vill visa att denne accepterar dig som person.. iaf nu, inte för att höra hur det egentligen står till. Då är man "jobbig" och någon som man kan tissla om för andra för att man fått reda på något intressant.

Om någon slår dig hårt så spelar det ingen roll om denne person är snäll fortsättningsvis. Personen kommer att framkalla en ständig stridsberedskap. Samma med sociala situationer där det krävs en ständig beredskap att hantera kombinerade budskap i form av kroppsspråk, outtalade konventioner och verbala uttryck. Oförmåga att hantera dessa bestrafas implicit. Det är klart att sociala situationer då framkallar stress och ångest.

Detta att folk inte kan hantera verkligheten innebär att man måste ha en mask. En låtsas person i sociala sammanhang. Vilket förstås är kontraproduktivt för någon som helst reell utveckling. Så den som önskar att utvecklas står och stampar i ett socialt sammanhang. Det händer mycket låtsas händelser, men egentligen så händer inget riktigt och tiden kunde spenderats på mer givande aktiviteter.

För att läsa kroppsspråk och tonfall som kanske inte kommer naturligt eftersom fokus är på budskap inte hur det uttrycks så blir man tvungen att vara extra uppmärksam och jobba med huvudet. Då medföljer förstås en hel del intryck som man normalt ignorerar och förstås behöver återhämta sig ifrån efteråt.

Ovanpå allt detta så kan man givetvis på avvisad för inget vettigt skäl som helst närhelst. Vilket förstås skapar oro.

Och så undrar folk varför sociala situationer är jobbiga.......

kullan skrev:För mig är det nog den mentala baksmällan jag får efteråt. Jag har ingen social fobi utan jag blir mentalt trött av alla intryck jag tar in i min hjärna. Jag känner verkligen av att jag inte har något mentalt filter som silar bort vissa intryck utan allt åker in i mig. Oavsett om jag vill ha det där eller inte. Det gör att jag behöver ha en period av återhämtning.

plåtmonster skrev:För att läsa kroppsspråk och tonfall som kanske inte kommer naturligt eftersom fokus är på budskap inte hur det uttrycks så blir man tvungen att vara extra uppmärksam och jobba med huvudet. Då medföljer förstås en hel del intryck som man normalt ignorerar och förstås behöver återhämta sig ifrån efteråt.

Precis som kullan så kan jag inte filtrera, alla intryck går rakt in. Men jag är inne på samma linje som plåtis, för att fatta människor så behöver jag vara superuppmärksam. Men jag har tappat förmågan att stänga kanalerna, alla intryck forsar in fastän jag inte är i en situation där jag behöver vara uppmärksam. Jag tror att det är en adaption. Kanske är detta det värsta inom det sociala området egentligen, att jag inte kan stänga av längre. Jag hade mycket hellre varit "Saga Norén länskrim Malmö" och tagit smällarna. Utmattningen är värst.

Om man inte kan filtera så ordnar man en lugn miljö där man kan befinna sig.

Att folk blir arga på mig, för att de tror att jag måste kunna klara dessa situationer som de gör och om jag inte kan det, då måste det bero på att jag är nonchalant eller något sånt. Trots att jag inte brukar vara arg eller aggressiv, blir de förbannade. Det handlar ju ändå bara om "social klumpighet", så jag förstår inte riktigt hur man kan bli arg över det. Det verkar mer acceptabel när folk är elaka. Det förstår jag inte alls.

plåtmonster skrev:Om man inte kan filtera så ordnar man en lugn miljö där man kan befinna sig.

Jag tar gärna emot en sådan. Här nere är priserna för höga och förändringar (ex flytta till annan region) är också en utmattningskoefficient. Off-topic dock!

Toblerone skrev:Att folk blir arga på mig, för att de tror att jag måste kunna klara dessa situationer som de gör och om jag inte kan det, då måste det bero på att jag är nonchalant eller något sånt. Trots att jag inte brukar vara arg eller aggressiv, blir de förbannade. Det handlar ju ändå bara om "social klumpighet", så jag förstår inte riktigt hur man kan bli arg över det. Det verkar mer acceptabel när folk är elaka. Det förstår jag inte alls.

Reaktionen är inte förnuftsmässig, den är känslomässig. De tar således inte med någon kunskap om ditt funktionssätt i beräkningen. Ytterligare ett exempel på vad som är jobbigt i sociala situationer!

Edit: sociala situationer innefattande NT.

Det är mycket. Förra hösten började jag plugga och befann mig så i ett nytt socialt sammanhang. Hade mycket ångest inför detta av flera anledningar. Skulle jag klara av att tillgodogöra mig av undervisningen, klara av att sitta still lyssna och anteckna? Hur pass dum är jag osv. Sedan så bara att gå in på skolområdet, lära sig att hitta befinna sig i ett vimmel av yrsliga bräkande människor. Det var svårt. Hade mycket ångest till att börja med. Skolan hade jag varit på tidigare då jag läst enstaka kurser och miljön gav mig då overklighetskänslor och ångest. Hatade byggnaden dvs arkitekturen och inredningen, utemiljö inomhus. Vid lunch myllrar det dessutom av folk. Med tiden gick det bättre men det nya sociala sammanhanget var förvirrande. Bara smågrejjer som att man hör ihop med en del efter ett tag. Förväntas vänta på varandra gå och köpa kaffe ihop och säga till när man går på toa. Missade sånt från början, och kände mig rätt dum. Sedan om många sitter och pratar ihop under rasterna så blir jag sjukt rastlös. Föredrar att umgås med bara några få. Nu har jag tur med att på skolan ha två personer som jag är väldigt öppen med och de vet nu väldigt väl hur jag fungerar.

Det är så jag kan träna mig in i sociala situationer men kommer jag bort från dem så blir det tillbaka på ångest, undvika och obehag. Jag har ett väldigt lågt socialt behov som folk har svårt att förstå eftersom jag kan framstå som så trevlig. Det ger en social press och folk blir sura besvikna och från min sida sett påträngande och krävande. Bäst att låta bli.

Abskissa skrev:Jag tar gärna emot en sådan. Här nere är priserna för höga och förändringar (ex flytta till annan region) är också en utmattningskoefficient.

Nu vet jag inte var "här nere är" men det enda som verkar troligt är Malmö eller Lunds innerstad. Ett alternativ är att skaffa ett litet torp utanför stan. Har man lite pengar så är det inte så dyrt heller. Kommer man under 50 000 kr så slipper man dessutom fastighetsskatten.

Abskissa skrev:Reaktionen är inte förnuftsmässig, den är känslomässig.

Alltså bör man undvika personer som saknar förmåga att hantera detta. Ofta de som är neurotypiskt blindstyre, dvs allt fungerar så länge det är som NT förväntar sig men om någon rubbar cirklarna blir det ilska.

@Angerboda, Du får hitta en anledning till att vara otillgänglig som är socialt godtagbar. T.ex att du måste springa iväg och köpa något utanför skolan. När du istället sätter dig någonstans och läser.

Jag blir otroligt nervös i vissa sociala situationer. Främst handlar det om större grupper eller samtal med läkare/myndigheter. Detta för att jag aldrig vet vad jag ska säga för att mitt budskap ska nå ut på rätt sätt. Som att beskriva symtom hos en läkare, ofta så blir det fel eftersom jag dels har hypokondri och tror att alla små krämpor är symtom på dödliga sjukdomar, sedan så förstår sällan myndigheter och läkare vad jag säger. Jag använder svenska så klart men orden som kommer ut är ofta osammanhängande och svåra att hänga med i eftersom jag försöker få ur mig allt jag vill ha sagt på så kort tid som möjligt så att jag inte ska glömma någonting. Detta gör att jag blir väldigt nervös och det brukar sluta med att jag istället sitter helt tyst och hoppas på att personen framför mig på något mystiskt sätt kan läsa tankar, för jag får inte ur mig allt i rätt ordning.

plåtmonster skrev:Nu vet jag inte var "här nere är" men det enda som verkar troligt är Malmö eller Lunds innerstad. Ett alternativ är att skaffa ett litet torp utanför stan. Har man lite pengar så är det inte så dyrt heller. Kommer man under 50 000 kr så slipper man dessutom fastighetsskatten.

Skojaru? 50 000 , var bor du nånstans egentligen?

Du får leta upp någon liten tomt ute på landsbygden. Annars är melodin att använda sina specialkunskaper så att man får ett välbetalt jobb.

Det gäller att jag kopplat bort andra tankar och satt stopp annars kan det göra att jag mår fruktansvärt dåligt, men har jag väl gjort det är jag väldigt intensiv och energisk inombords. Jag associerar hit och dit, den ena tanken avbyter den andra, gamla minnen poppar upp... Jag har ett mycket stort behov utav att dela tankar och känslor både en och en och ett större socialt sammanhang och jag lider mycket utav att jag inte ... kommit dithän än. Efteråt är jag på högvarv, kreativ, glad och har stort behov utav att prata, vilket jag i praktiken mycket sällan får tillfälle till. Problemet kan vara att sätta stopp för alla tankar som far runt och koncentrera mig på annat när jag kommer hem. Ibland lyckas jag dock slå mynt av min nyvunna energi efter en social aktivitet i form av en ökad närvaro och lugn och samtidigt energi i mitt pianospel t.ex, eftersom jag då ofta är positiv och fantiserar om kommande samtal och kommande prestationer inom musik t.ex. Intrycken kan bli överväldigande, ja, men jag trivs bäst i en miljö där det händer mycket omkring så att sätta mig själv i en lugnare miljö är inte rätt medicin för mig, tvärtom.

Problemet har ofta varit att jag oroat väldigt mycket - ja, denna ständiga ihållande oro - och isolerar jag mig då så är det ännu svårare att stå emot tankarna i ensamheten. Men nya sociala situationer när jag befinner i det sinnestillståndet kan såklart å andra sidan leda till nya orosmoment och mera ångest och inre press om jag inte kan släppa det gamla.

Mera konkret upplever jag det som ett problem att det så ofta tar mycket längre tid för mig att få att uppfatta och sedan reagera i en social situation, vilket gör att jag tenderar att halka efter socialt. Det kan ibland göra mig ytterligt nedstämd, ibland "bara förvirrad". Jag är även väldigt känslig för sinnesstämningar och små nyanser i sociala situationer. Jag känner intuitivt saker på mig direkt. Ibland kan det vara svårt mig att konkretisera vad jag känner, men framförallt gör det att jag ständigt ifrågasätter normen och jag trivs med det så länge inte oron över att känna mig annorlunda tar överhanden. På samma gång VILL jag visa att jag tänker annorlunda och jag vill visa mina känslor öppet i olika sammanhang där många andra kanske inte vågar. SÅ känslor och igenkänning är centralt för mig, men tror jag skulle kunna jobba mera på inkänning och våga leva ut vad jag vill istället för att ständigt oroa mig och fråga mig om det är okej. Men det är ju en djup sorg, en stor längtan och ensamhet jag samtidigt försöker ge uttryck för här.

För mig är det att jag ständigt analyserar vad som pågår, varenda subtil liten sak kan bli av stor betydelse, jag får inte slappna av.. när det blir för mycket så så brukar jag gå därifrån, förr gjorde jag inte det och var tyst och mådde dåligt istället.
Får även sådan social baksmälla när jag umgås även om jag har trevligt.

Att inte kunna tyda kroppsspråk är en evig pina som förstör sociala sammankomster för mig. Det känns bara som att människorna jag umgås med pratar på ett annat språk ibland bara därför att jag kan icke urskilja små subtila detaljer i deras kroppsspråk som i själva verket inte alls är obetydliga utan istället väldigt viktiga.

Automaton skrev:Att inte kunna tyda kroppsspråk är en evig pina som förstör sociala sammankomster för mig. Det känns bara som att människorna jag umgås med pratar på ett annat språk ibland bara därför att jag kan icke urskilja små subtila detaljer i deras kroppsspråk som i själva verket inte alls är obetydliga utan istället väldigt viktiga.

Skulle vilja ge dig en kram du beskrev just hela mitt ruttna liv

Vaniljflickan skrev:Får även sådan social baksmälla när jag umgås även om jag har trevligt.

...även du min @Vaniljflicka, beskrev mitt liv

Mytrik skrev:Jag blir otroligt nervös i vissa sociala situationer. Främst handlar det om större grupper eller samtal med läkare/myndigheter. Detta för att jag aldrig vet vad jag ska säga för att mitt budskap ska nå ut på rätt sätt. Som att beskriva symtom hos en läkare, ofta så blir det fel eftersom jag dels har hypokondri och tror att alla små krämpor är symtom på dödliga sjukdomar, sedan så förstår sällan myndigheter och läkare vad jag säger. Jag använder svenska så klart men orden som kommer ut är ofta osammanhängande och svåra att hänga med i eftersom jag försöker få ur mig allt jag vill ha sagt på så kort tid som möjligt så att jag inte ska glömma någonting. Detta gör att jag blir väldigt nervös och det brukar sluta med att jag istället sitter helt tyst och hoppas på att personen framför mig på något mystiskt sätt kan läsa tankar, för jag får inte ur mig allt i rätt ordning.

Ett tips som framför allt fungerar hur bra som helst när du ska träffa en läkare, skriv ner innan vad du vill ha sagt och lämna över pappret, då får du fram budskapet på ett snabbt och effektivt sätt utan krångel.