Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev:Förstår dig i det. Själv föredrar jag mina föräldrar på det bekväma avstånd jag har dem. Hade en period i slutet av tonåren då jag var väldigt arg och besviken nu känner jag mest ingenting. Lite irriterad dock på det lilla engagemang min moder ger sina barnbarn då hon verbalt ger uttryck för en sak men sedan inte bryr sig dvs gör något för att träffa dem. Min far ja han träffar jag som hastigast nån gång per år när någon fyller år. För hans skull önskar jag att han fått en en diagnos, självinsikt och en vilja att förändras. Tror att han har det ensamt och jobbigt men så som han varit mot mig har jag inga större känslor eller engagemang gentemot honom. Han är själv, det har han valt.

Skönt det med att bli vuxen och inte behöva umgås med folk som inte vill umgås med, men det är jobbigt, för visst känner jag en viss skyldighet gentemot familjemedlemmar.

Det bästa med att bli vuxen är att man väljer själv! Jag är dock en usel familjemedlem till min ursprungsfamilj. Förstår vad du menar men för mig kom det sent. Jag får tänka mig till det eftersom jag känner så lite för dem. Nu har mina småsyskon egna familjer precis som jag. De är ändå duktigare på det här sociala oss emellan. Jag har nu börjat anstränga mig mer för att ge adekvat respons, försöker umgås så där familjevis men det kommer inte lätt eller spontant. Det är jobbigt och jag tänker inte på det. Men, MEN, har man syskon så anser jag att det är en relation man bör lägga krut på och vårda. Lite som jag säger om mina barn det bästa jag givit dem är varandra, syskon har man alltid kvar. Med tiden syskonbarn som blir kusiner. Syskon tål oftast mer och förstår än bättre iallfall med tiden.

Angerboda skrev:

Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev:Förstår dig i det. Själv föredrar jag mina föräldrar på det bekväma avstånd jag har dem. Hade en period i slutet av tonåren då jag var väldigt arg och besviken nu känner jag mest ingenting. Lite irriterad dock på det lilla engagemang min moder ger sina barnbarn då hon verbalt ger uttryck för en sak men sedan inte bryr sig dvs gör något för att träffa dem. Min far ja han träffar jag som hastigast nån gång per år när någon fyller år. För hans skull önskar jag att han fått en en diagnos, självinsikt och en vilja att förändras. Tror att han har det ensamt och jobbigt men så som han varit mot mig har jag inga större känslor eller engagemang gentemot honom. Han är själv, det har han valt.

Skönt det med att bli vuxen och inte behöva umgås med folk som inte vill umgås med, men det är jobbigt, för visst känner jag en viss skyldighet gentemot familjemedlemmar.

Det bästa med att bli vuxen är att man väljer själv! Jag är dock en usel familjemedlem till min ursprungsfamilj. Förstår vad du menar men för mig kom det sent. Jag får tänka mig till det eftersom jag känner så lite för dem. Nu har mina småsyskon egna familjer precis som jag. De är ändå duktigare på det här sociala oss emellan. Jag har nu börjat anstränga mig mer för att ge adekvat respons, försöker umgås så där familjevis men det kommer inte lätt eller spontant. Det är jobbigt och jag tänker inte på det. Men, MEN, har man syskon så anser jag att det är en relation man bör lägga krut på och vårda. Lite som jag säger om mina barn det bästa jag givit dem är varandra, syskon har man alltid kvar. Med tiden syskonbarn som blir kusiner. Syskon tål oftast mer och förstår än bättre iallfall med tiden.

Ja alltså detta är jättesvårt, för min mor har alltid känt sig så besvärad utav att hålla samman familjen som hon har uttryckt det och jag vet inte, men jag har aldrig riktigt haft en avslappnad relation med mina äldre syskon(är sladdbarn), min mor tycker det nu är mitt ansvar att vårda kontakterna, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga, det känns inte ett dugg naturligt.

Vaniljflickan skrev:Ja alltså detta är jättesvårt, för min mor har alltid känt sig så besvärad utav att hålla samman familjen som hon har uttryckt det och jag vet inte, men jag har aldrig riktigt haft en avslappnad relation med mina äldre syskon(är sladdbarn), min mor tycker det nu är mitt ansvar att vårda kontakterna, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga, det känns inte ett dugg naturligt.

Känns det inte naturligt så måste du inte framtvinga det. Om du ändå vill ha en ok kontakt så kom ihåg födelsedagar. Ring och gratulera dina syskon när de fyller år och om de bor nära kanske då hälsa på. Har syskonen barn ge dem presenter när de fyller år och vid jul. Kan vara svårt att komma ihåg och orka bry sig men ger signaler av att man bryr sig. Enligt mig är det att vårda kontakten. Gillar man varandra eller har ett större behov av kontakt så kan det utefter levnadssituation öka och minska. Men bemärkelsedagar och höra av sig är lixom det absolut viktigaste.

Detta bygger även på vad mina syskon säger och gnäller på om vår pappa som ej alltid hör av sig när någon av oss eller våra barn fyller år. Man kan vara en kuf och asocial men glömmer man eller struntar i allt för många bemärkelsedagar så lägger familjen in en hel del i det.

Angerboda skrev:Känns det inte naturligt så måste du inte framtvinga det. Om du ändå vill ha en ok kontakt så kom ihåg födelsedagar. Ring och gratulera dina syskon när de fyller år och om de bor nära kanske då hälsa på. Har syskonen barn ge dem presenter när de fyller år och vid jul. Kan vara svårt att komma ihåg och orka bry sig men ger signaler av att man bryr sig. Enligt mig är det att vårda kontakten. Gillar man varandra eller har ett större behov av kontakt så kan det utefter levnadssituation öka och minska. Men bemärkelsedagar och höra av sig är lixom det absolut viktigaste.

Tack, har tänkt att det är så jag ska göra, ska be min mor om informationen och föra in det i min almanacka, men min mor är så fram och tillbaka hela tiden, hon vill engagera sig men tycker att det inte är hennes ansvar och hon tycker att jag ska hantera allt, hon är helt ohämmad mot mig, jag ska bara ta allt.

Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev:Känns det inte naturligt så måste du inte framtvinga det. Om du ändå vill ha en ok kontakt så kom ihåg födelsedagar. Ring och gratulera dina syskon när de fyller år och om de bor nära kanske då hälsa på. Har syskonen barn ge dem presenter när de fyller år och vid jul. Kan vara svårt att komma ihåg och orka bry sig men ger signaler av att man bryr sig. Enligt mig är det att vårda kontakten. Gillar man varandra eller har ett större behov av kontakt så kan det utefter levnadssituation öka och minska. Men bemärkelsedagar och höra av sig är lixom det absolut viktigaste.

Tack, har tänkt att det är så jag ska göra, ska be min mor om informationen och föra in det i min almanacka, men min mor är så fram och tillbaka hela tiden, hon vill engagera sig men tycker att det inte är hennes ansvar och hon tycker att jag ska hantera allt, hon är helt ohämmad mot mig, jag ska bara ta allt.

Det låter som en väldigt bra ide. Almanackor är en livräddare socialt! Jag brukar när jag är duktig även skriva in några dagar i förväg en bemärkelsedag noteringar som "glöm ej att köpa paket till xxx som fyller år på Måndag". Ok det är alltså utifrån dagsformen på din mor som anser att du ska kunna och förväntar sig att du ska hantera saker och ting. Ja då blir det lite så där extra svårt och otydligt. Är du ung och eller hemmaboende?

Angerboda skrev: Är du ung och eller hemmaboende?

Jag har kämpat mig hemifrån har varit både utjagad hemifrån och önskad därhemma igen, mkt svårt att förhålla sig till, men nu har jag nästan egen bostad och bor f.n i kollektiv i Göteborg och kommer ifrån Stockholm. Nu ska jag sova men jag uppskattade denna konversationen väldigt mkt, tack så mkt

Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev: Är du ung och eller hemmaboende?

Jag har kämpat mig hemifrån har varit både utjagad hemifrån och önskad därhemma igen, mkt svårt att förhålla sig till, men nu har jag nästan egen bostad och bor f.n i kollektiv i Göteborg och kommer ifrån Stockholm. Nu ska jag sova men jag uppskattade denna konversationen väldigt mkt, tack så mkt

Tack själv! Låter toppen med att du snart har en egen bostad. Med föräldrar som våra är ensam oftast starkast och ger bäst möjlighet till utveckling och hälsosamt mående. Sov gott!

Ja, det kan jag, är en känslomänniska. På gott och ont, som liten var det ju en trigger för mina mobbare att driva mig till tårar. Men som vuxen inser jag tårars terapeutiska effekt.Och ni som i tråden påstår att det inte är manligt att gråta vill jag bara säga, ni har missat något.

Nej. Fan.

Inte ens på begravningar! Senaste var väldigt länge sedan, det var en liten begravning så man såg hur andra reagerade, dottern till den döda grät (som annars aldrig gråter) väldigt värdigt eller vad man ska säga. Några av de yngre storbölade. I allt detta kändes det så fel att inte gråta eftersom jag då avvek. Men det inre stoppade mig.

Kan gråta inför en kompis men då blir det ofta tröttgråt, att jag helt enkelt är mentalt och fysiskt utmattad och sedan kommer det något som gör att det brister. Så det är lite sporadiskt men än något annat.

Annars kan jag gråta inför folk på nätet, för att de inte ser mig.

Men i det stora hela gråter jag inte ofta, inte ens själv. Synd, för det är mycket mer renande att gråta än att sitta med en ångestklump i magen.

Vaniljflickan skrev:

nallen skrev:Det påstås att det bara finns en godkänd anledning för en riktig man att gråta, och då endast med minst en halvliter innanför västen:

Detta tkr jag är en regel som bör brytas och bör tas ur system och inte ens yttras ens på skämt.

Jag kan göra det, men jag anstränger mig väldigt mycket för att inte göra det. Avskyr att gråta inför andra och känner mig svag och utlämnad och skäms som en hund. Jag gillar inte att gråta när jag är ensam heller, men jag anstränger mig inte lika mycket för att hålla in tårarna. Jag brukar få en förskräcklig huvudvärk efter att jag har gråtit. Nån mer?

Vaniljflickan skrev:Jag har kämpat mig hemifrån har varit både utjagad hemifrån och önskad därhemma igen, mkt svårt att förhålla sig till

Gör det enkelt för dig. En gång utjagad så ordna eget och besök när du tycker det känns bra. Vill familjen vela så får de väl göra det men utan att du tappar ork på det.

Ja, det kan jag göra. Det är väldigt sällan det har hänt, men det finns inga problem att gråta öppet.

Det är samma när jag känner vilken känsla som helst. Blir jag förbannad så kan jag enkelt visa det öppet, samma om jag blir glad eller sorgsen.

Nej, det har aldrig hänt, och kommer förmodligen aldrig att hända för min del.

Kan gråta offentligt men undvikter det nästan till varje pris.

Vill/orkar inte visa mig i ett sådant känslosamt tillstånd med vem som helst.. Gråter förresten helst inte framför vänner heller, bara folk som står mig riktigt nära brukar få se mig gråta..

Ja, det kan jag. Ensam, eller i sällskap, "ute i skogen, eller i matkön i affären" spelar ingen roll. Tillbakahållna kännslouttryck skapar stark inre stress, anser jag, av egen erfarenhet.

Jag tror inte att jag kan det, har aldrig gjort det i alla fall. Brukar för övrigt aldrig gråta, så det är inte något jag ens tänkt på.

En låt som nästan får mig att gråta på riktigt är "The Rose" med Bette Midler:

När jag var tonåring så blev jag nästan tårögd av den. Men inte inför andra då.