nescio skrev:

elle skrev:

nescio skrev:En riktig karl gråter inte.

varför ?

Gråtande tyder på för mycket känslor. En riktig karl är rationell och styrs inte av känslor som kvinnor och barn.

Nej, just det, han äter inte när han är hungrig, han har bara samlag för att få barn och när vintern kommer så fryser han ihjäl när han går i shorts eftersom det bara är den 24 september - som sagt, ironi eller inte...

nescio skrev:En riktig karl är rationell och styrs inte av känslor som kvinnor och barn.

Larv!

Man kan fortfarande agera rationellt och ha känslor i åtanke. Utan känslor finns det ingen poäng att leva. Enkelt.

Kärleken per se är irrationell. Ändå saknar livet mening utan den.

Hm jag som kvinna tycker det är attraktivt med män som " vågar" visar känslor. Hårdhudade typer känns både fjantiga och oattraktiva. Det är modigt att visa känslor.

Jaa det har blivit ngt slags stoisk ''stuff upper lipp'' attityd numer som är väldigt osexig

kullan skrev:Hm jag som kvinna tycker det är attraktivt med män som " vågar" visar känslor. Hårdhudade typer känns både fjantiga och oattraktiva. Det är modigt att visa känslor.

Detta är ett mognadstecken. Om jag får generalisera skiftar kvinnor från ung ålder, att män inte ska visa känslor, medans det uppskattas mer och mer desto mer mognare kvinnan är. Det är så jag uppfattat det, iallafall.

Heishi skrev:Man kan fortfarande agera rationellt och ha känslor i åtanke. Utan känslor finns det ingen poäng att leva. Enkelt.

Handlar det inte om vänster och höger hjärnhalva (fast inte helt bokstavligt)?
Höger skapar, vänster sorterar.
Utan höger finns inget att sortera, utan vänster blir det vad skit som helst.

Heishi skrev:

kullan skrev:Hm jag som kvinna tycker det är attraktivt med män som " vågar" visar känslor. Hårdhudade typer känns både fjantiga och oattraktiva. Det är modigt att visa känslor.

Detta är ett mognadstecken. Om jag får generalisera skiftar kvinnor från ung ålder, att män inte ska visa känslor, medans det uppskattas mer och mer desto mer mognare kvinnan är. Det är så jag uppfattat det, iallafall.

tja jag är mogen (i det mesta annat i alla fall) jag tror det ibland kan ha med vana att göra, tex såg man aldrig sin pappa eller nån annan man gråta så blir det annorlunda med gråt och annorlunda är sällan bra enligt människorasen.

Nu grät min pappa ganska ofta då han var full (men jag skulle inte kalla han manlig annars heller så...) men min man gråter aldrig så jag tror min "mansbild" är baserad på honom just nu

Miche skrev:

nescio skrev:En riktig karl är rationell och styrs inte av känslor som kvinnor och barn.

Larv!

+1

Jag ställer mig inte och illvrålar bland folk (vilket jag gjorde långt upp i tonåren), men visst kan jag gråta öppet. Jag är extremt lättrörd, så jag får ofta säga "förlåt, men när jag pratar om det här kommer jag att börja gråta". Jag tror min nyaste medicin gör mig jättelipig, för i går började jag böla när jag hörde temat till Cheers! Det räckte liksom med en varm och välkomnande melodi som jag kände igen från barndomen. Och jag grät så tårarna rann när jag hörde The Kiss med Judee Sill. Den är hjärtskärande vacker.

kullan skrev:jag som kvinna tycker det är attraktivt med män som " vågar" visar känslor.

Det är många kvinnor som säger så men som praktiserar något helt annat när det kommer till handling. Dock är väl pratet närmare handling för personer med AS.

Nej inte utan att känna en stark önskan och vilja att ta livet av mig. När jag var liten så grät jag framför spegeln mina föräldrar hade väldigt roligt över detta. Tror att jag försökte förstå mina känslor eller nåt, minns det som så. Förstod inte själv men men minns att jag ibland ställde mig framför spegeln när jag grät och betraktade mig själv.
Minns även hur de stod och pekade och skrattade och skammen som fyllde mig. Var under uppväxten ytterst sällan lycklig säkert ledsen men grät sällan och aldrig framför någon om det kom känslor av gråt kom skammen som jag upplevde av att bli utskrattat och förlöjligad av mina föräldrar. Försökte att gråta i tonåren då jag mådde skit men det gick sällan inte ens när jag var ensam. Fick mest bara sjukt ont i halsen, huvudet och nacksmärtor samt extrema känslor av tyngd över bröstet och ja tomhet. Nu kan jag gråta ibland. Tror att det faktum att jag har blivit förälder påverkar mig. Blir lätt rörd. För egen del ytterst sällan men om barn far illa på tv eller om jag läser något hemskt som rör barn kan jag börja på och känna att jag ska gråta. Det är hemskt särskilt om det är bland folk. Får panik och ångest av den egentliga naturliga reaktionen att tårar kommer men det är inte naturligt för mig. Har dock börjat vänja mig nu efter några år som förälder att det är ok och att jag kan hantera det lite bättre. Men bland folk det är hemskt då går jag undan, gömmer undan min reaktion. Det är nytt för mig att vara så emotionell.

Den här inspelningen har fått mig att gråta många gånger.

Nä, går fan inte. Kan se jävligt plågad ut, men inte mer än så.

Angerboda skrev:När jag var liten så grät jag framför spegeln

Jag gjorde också detta!
Min mamma tyckte det var mkt flamsigt, hon tolkade det som attjag var mkt ytlig och ville veta hur jag såg ut i varje läge..
jag vet inte själv varför riktig, hon la ju sin åsikt där.. så det blev bara skam.

Tårar i ögonen får man ju ibland. Var på komikerföreställning ikväll. Men så var jag tvungen att rusa på toa efteråt istället för att prata med komikern. Grrr... Sånt är underlivet! Men man kommer ett steg närmare sig själv varje gång man får privilegiet att få en glimt av en annan människans livsöde. Ett glas vin i pausen brukar hjälpa; då är jag mera mig själv sen och kan släppa loss mera. Men inte roligt att vara så mycket ensam med mina tankar. Men komiker kanske man skulle bli, hahha... Jag menar...det gäller att hitta sin egen stil.

Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev:När jag var liten så grät jag framför spegeln

Jag gjorde också detta!
Min mamma tyckte det var mkt flamsigt, hon tolkade det som attjag var mkt ytlig och ville veta hur jag såg ut i varje läge..
jag vet inte själv varför riktig, hon la ju sin åsikt där.. så det blev bara skam.

Skam skam skam. Fy fan för att skambelägga barn. Det är hemskt. Mina föräldrar sa att jag spelade att jag låtsades vara ledsen att jag var knäpp osv varför skulle jag annars stå framför spegeln. Nu som vuxen blir jag så arg för barnet jag var och för barnet du var. Så respektlöst av dem att göra så.

Angerboda skrev:Skam skam skam. Fy fan för att skambelägga barn. Det är hemskt. Mina föräldrar sa att jag spelade att jag låtsades vara ledsen att jag var knäpp osv varför skulle jag annars stå framför spegeln. Nu som vuxen blir jag så arg för barnet jag var och för barnet du var. Så respektlöst av dem att göra så.

Jo det är rätt så trist nu med facit i hand, man inser hur fel det var och blev då..
Men det man har levt har man lärt, iaf jag, jag har dragit lärdom utav alla misslyckanden och all misär.
Dock diffust och svårtolkat för ett barn, men det känns väldigt intressant på ngt vis att någon annan erfarit samma sak, det är väldigt speciellt.

Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev:Skam skam skam. Fy fan för att skambelägga barn. Det är hemskt. Mina föräldrar sa att jag spelade att jag låtsades vara ledsen att jag var knäpp osv varför skulle jag annars stå framför spegeln. Nu som vuxen blir jag så arg för barnet jag var och för barnet du var. Så respektlöst av dem att göra så.

Jo det är rätt så trist nu med facit i hand, man inser hur fel det var och blev då..
Men det man har levt har man lärt, iaf jag, jag har dragit lärdom utav alla misslyckanden och all misär.
Dock diffust och svårtolkat för ett barn, men det känns väldigt intressant på ngt vis att någon annan erfarit samma sak, det är väldigt speciellt.

Jo det håller jag med om både om att det känns speciellt att någon annan har haft en liknande upplevelse ( hittar nästan bara det på detta forum) men även synen att det ger lärdom. Hade inte jag haft så usla föräldrar så hade jag inte med tanke på hur knäpp jag är varit en så bra förälder. Faktiskt så är det så. Det ger mig mycket gratis, min reflektion och analys över hur man inte ska vara och bete sig utifrån hur mina föräldrar var mot mig. Nu hade vi väldigt olika förutsättningar mina föräldrar var väldigt unga det var inte jag mitt föräldraskap kom av en önskan om att få barn så var det inte för dem osv. Vad man kan lära sig ifrån misstag är att de är misstag och att inte upprepa dem.
Den ytterst enkla sanningen att barn är små människor som påverkas av hur man behandlar och bemöter dem det känner jag till och jag älskar och respekterar mina barn. Alla föräldrar gör misstag men om man strävar efter att inte göra så många så gör man det bättre än dem som inte bryr sig eller inte vet bättre.

Hur är din relation med dina föräldrar idag?

Mortalis skrev:Den här inspelningen har fått mig att gråta många gånger.

Fina anslag! e-mollpreludiet är känslosamt och dramatiskt på samma gång. Man känner alltmer på sig att allting när som helt kan explodera och det intrycket tar sedan överhanden alltmer. Får mig att tänka på "tu solus sanctus"-arian innan "cum sancto spiritu"-satsen i stora h-mollmässan. Fugan är, enligt min mening, en av hans märkligaste. Hur skall man tolka tempot? Två stämmor?? Och oktaver mitt i alltihopa?? Det är nästan som att han ville säga att såhär kan man också göra även om man inte kan det, jovisst! Spelar man den långsamt blir det ju snarast en invention, men i snabbt tempo kan den dramatiska avslutningen på preludiet bli något man spinner vidare på. Spontant tycker jag dock man skulle önska en kontrast mellan satserna. Det abrupta och knapphändiga i musiken bidrar hur som helst till att intensifiera spänningen ytterligare.

Angerboda skrev:

Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev:Skam skam skam. Fy fan för att skambelägga barn. Det är hemskt. Mina föräldrar sa att jag spelade att jag låtsades vara ledsen att jag var knäpp osv varför skulle jag annars stå framför spegeln. Nu som vuxen blir jag så arg för barnet jag var och för barnet du var. Så respektlöst av dem att göra så.

Jo det är rätt så trist nu med facit i hand, man inser hur fel det var och blev då..
Men det man har levt har man lärt, iaf jag, jag har dragit lärdom utav alla misslyckanden och all misär.
Dock diffust och svårtolkat för ett barn, men det känns väldigt intressant på ngt vis att någon annan erfarit samma sak, det är väldigt speciellt.

Jo det håller jag med om både om att det känns speciellt att någon annan har haft en liknande upplevelse ( hittar nästan bara det på detta forum) men även synen att det ger lärdom. Hade inte jag haft så usla föräldrar så hade jag inte med tanke på hur knäpp jag är varit en så bra förälder. Faktiskt så är det så. Det ger mig mycket gratis, min reflektion och analys över hur man inte ska vara och bete sig utifrån hur mina föräldrar var mot mig. Nu hade vi väldigt olika förutsättningar mina föräldrar var väldigt unga det var inte jag mitt föräldraskap kom av en önskan om att få barn så var det inte för dem osv. Vad man kan lära sig ifrån misstag är att de är misstag och att inte upprepa dem.
Den ytterst enkla sanningen att barn är små människor som påverkas av hur man behandlar och bemöter dem det känner jag till och jag älskar och respekterar mina barn. Alla föräldrar gör misstag men om man strävar efter att inte göra så många så gör man det bättre än dem som inte bryr sig eller inte vet bättre.

Hur är din relation med dina föräldrar idag?

Min far har börjat söka sig till mig nu på senare, känner mig inte bekväm med honom, men vet att han vill väl eg.
Min mor gör mig oftast väldigt irriterad, men jag förstår henne rätt väl vill jag nog ändå påstå, så jag känner mig bekväm med henne.
Min far var djupt deprimerad i flera år och mamma separerade ifrån honom sen var vi där varannan helg, men han var mkt oansvarig och det var jobbigt, ja alltså det är mkt komplext , lämnar det nog här.

Vaniljflickan skrev:

Angerboda skrev:

Vaniljflickan skrev:
Jo det är rätt så trist nu med facit i hand, man inser hur fel det var och blev då..
Men det man har levt har man lärt, iaf jag, jag har dragit lärdom utav alla misslyckanden och all misär.
Dock diffust och svårtolkat för ett barn, men det känns väldigt intressant på ngt vis att någon annan erfarit samma sak, det är väldigt speciellt.

Jo det håller jag med om både om att det känns speciellt att någon annan har haft en liknande upplevelse ( hittar nästan bara det på detta forum) men även synen att det ger lärdom. Hade inte jag haft så usla föräldrar så hade jag inte med tanke på hur knäpp jag är varit en så bra förälder. Faktiskt så är det så. Det ger mig mycket gratis, min reflektion och analys över hur man inte ska vara och bete sig utifrån hur mina föräldrar var mot mig. Nu hade vi väldigt olika förutsättningar mina föräldrar var väldigt unga det var inte jag mitt föräldraskap kom av en önskan om att få barn så var det inte för dem osv. Vad man kan lära sig ifrån misstag är att de är misstag och att inte upprepa dem.
Den ytterst enkla sanningen att barn är små människor som påverkas av hur man behandlar och bemöter dem det känner jag till och jag älskar och respekterar mina barn. Alla föräldrar gör misstag men om man strävar efter att inte göra så många så gör man det bättre än dem som inte bryr sig eller inte vet bättre.

Hur är din relation med dina föräldrar idag?

Min far har börjat söka sig till mig nu på senare, känner mig inte bekväm med honom, men vet att han vill väl eg.
Min mor gör mig oftast väldigt irriterad, men jag förstår henne rätt väl vill jag nog ändå påstå, så jag känner mig bekväm med henne.
Min far var djupt deprimerad i flera år och mamma separerade ifrån honom sen var vi där varannan helg, men han var mkt oansvarig och det var jobbigt, ja alltså det är mkt komplext , lämnar det nog här.

Förstår dig i det. Själv föredrar jag mina föräldrar på det bekväma avstånd jag har dem. Hade en period i slutet av tonåren då jag var väldigt arg och besviken nu känner jag mest ingenting. Lite irriterad dock på det lilla engagemang min moder ger sina barnbarn då hon verbalt ger uttryck för en sak men sedan inte bryr sig dvs gör något för att träffa dem. Min far ja han träffar jag som hastigast nån gång per år när någon fyller år. För hans skull önskar jag att han fått en en diagnos, självinsikt och en vilja att förändras. Tror att han har det ensamt och jobbigt men så som han varit mot mig har jag inga större känslor eller engagemang gentemot honom. Han är själv, det har han valt.

Angerboda skrev:Förstår dig i det. Själv föredrar jag mina föräldrar på det bekväma avstånd jag har dem. Hade en period i slutet av tonåren då jag var väldigt arg och besviken nu känner jag mest ingenting. Lite irriterad dock på det lilla engagemang min moder ger sina barnbarn då hon verbalt ger uttryck för en sak men sedan inte bryr sig dvs gör något för att träffa dem. Min far ja han träffar jag som hastigast nån gång per år när någon fyller år. För hans skull önskar jag att han fått en en diagnos, självinsikt och en vilja att förändras. Tror att han har det ensamt och jobbigt men så som han varit mot mig har jag inga större känslor eller engagemang gentemot honom. Han är själv, det har han valt.

Skönt det med att bli vuxen och inte behöva umgås med folk som inte vill umgås med, men det är jobbigt, för visst känner jag en viss skyldighet gentemot familjemedlemmar.