Jag har alltid varit en person med många känslor, som lätt mått dåligt av att någon annan mått dåligt. Men jag har aldrig riktigt kunnat visa det. Istället har jag hållit känslorna inom mig och släppt dem när jag varit ensam. Är ni likadana?

Japp. Vill aldrig gråta inför andra. De enda det har känts okej med är mina barn, hundar och män jag haft sex med. När myndighetspersoner fått mig att gråta, om än så bara över telefon, hyser jag ett oförklarligt hat mot dem efteråt. Försöker komma över det, för det sitter ju i mig. Min far brukade referera till min "förbannade stolthet".

Positiva känslor som glädje är lätt att visa. Fysisk ömhet är däremot svårt, såvida det inte är med någon jag har en sexuell attraktion till. Vet inte när eller hur eller hur mycket. Och så känns det konstigt. Därför har jag aldrig varit bra på att trösta, annat än med logik och goda råd. (Men återigen gäller det inte dem som står mig allra närmast.)

Gör jag hela tiden av öppen och skär förtvivlan, och totalt tappat hopp och tro på mänskligheten, och ingen kommer och tröstar mig utom min enda kompis, tur jag har en kompis, är en förbannade lipsill...

Kan endast gråta i ensamhet eller inför de som står mig närmast.

Inte en chans. Kan inte heller om jag är ensam.

Ja tyvärr..

Kevlarsoul skrev:Ja tyvärr..

varför tyvärr, det är väl en styrka om man kan visa känslor trodde det var possitivt vi är väl inga robotar?

Nä, det kan jag inte. Jag skäms och känenr mig pinsam när det kommer tårar på bio under nån känslosam film...

Ja. Är känslosam. Jävligt jobbigt.

Manligt självförakt och förflackat känsloliv gör det svårt för mig att gråta överhuvudtaget.

Men i den mån jag kan gråta så gör jag det gärna i biosalongen eller på operan.

antonius skrev:

Kevlarsoul skrev:Ja tyvärr..

varför tyvärr, det är väl en styrka om man kan visa känslor trodde det var possitivt vi är väl inga robotar?

Nej ibland känns det bara jobbigt att bryta ihop inför folk...

Fast då menar jag inte att jag gråter över typ film och liknande..
Jag menar när jag verkligen bryter ihop av pressen och inte kan hålla tillbaka de där förbaskade tårarna..

Kevlarsoul skrev:Fast då menar jag inte att jag gråter över typ film och liknande..
Jag menar när jag verkligen bryter ihop av pressen och inte kan hålla tillbaka de där förbaskade tårarna..

Ja men det kanske ändå är bättre att det kommer ut, än att man bara tillslut stänger av och blir helt appatisk eller nåt, för det ser ju alla att man inte mår bra eller inte fixar sin situation, även om de kan behandla en föraktfullt ändå. För bryter man ihop och blir helt appatisk och paralyserad så tar folk det sämre, men hjälpa och trösta en som gråter förstår sig folk på bättre

Jag gråter mest när jag är skräckslagen och jag kan inte styra det. Att tex åka vilse är en utlösande faktor.

Ja, tyvärr alldeles för lätt, inte för att det är något fel på att gråta eller att andra ser ser, utan för att det sker alldeles för lätt när jag desperat inte vill gråta, när jag vill inte vill prata om det, många NT tolkar dessutom in saker som att jag vill ha tröst eller försöker typ manipulera, jag brukar kalla det läckande ögon syndromet och be att de har överseende med att det rinner saltvatten ur mina ögon eftersom jag inte kan styra det.

Om man stängt inne saker så kan det bli bättre av att gråta när man är i en trygg miljö. Verkar vara ett sätt för hjärnan att gå igenom en slags reningsfas. Att vara stålansikte hela är kanske inte det bästa långsiktigt. Dock kan man försöka välja tillfället istället.

Ja! Men jag vet hur underbart det är att gråta, vilken enorm tröst det faktiskt ger, särskilt om det får komma av sig självt och inte hämmas.

Kan varken ensam eller med folk.

Bara i bilen när jag är själv

Ja, jag har inga problem med att gråta inför psykologer, psykiatriker, lss-handläggare, boendestödjare o chefer inom olika psykosociala verksamheter. Ibland blir vissa lite rädda o känns oproffsiga o då känns det mindre bra men oftast känns det bra att visa hur det käänns inuti genom att gråta.

Gå på sushirestaurang o äta wasabi är ett tips för de som vill fälla tårar (brukar kännas tydligt i näsan eftersom wasabi i rätt små mängder brukar vara rätt starkt).

Svårare är det med anhöriga..

En riktig karl gråter inte. Det verkar som jag inte kan gråta alls längre.

nescio skrev:En riktig karl gråter inte. Det verkar som jag inte kan gråta alls längre.

Jag har sett rikiga män gråta när annhöriga har dött eller kollegor förolyckats i arbetet, eller när barn blivit överköra av bilar eller dylikt

Kan inte gråta inför folk, sambon ibland men annars inte.

barracuber skrev:Kan varken ensam eller med folk.

Samma här och jag antar att även du fick höra som liten "Du som är pojka ska väl inte gråta"...

Dock kommer det tårar när jag skär gul lök så det är inte fel på tårkanalerna.