Vill först och främst säga halloj, jag är ny på det här forumet.

Jag har i flera år misstänkt att jag har aspergers, men har aldrig riktigt tagit tag i saken. För 5-6 år sedan gick jag hos psykolog då jag led av OCD, men jag slutade gå dit för att jag mådde dåligt av att gå dit, det var jobbigt helt enkelt och jag kände mig obekväm med psykologen.

Tankar om AS väcktes för kanske 4 år sedan och jag har haft perioder då jag tänkt att jag måste ta tag i saken och göra en utredning. Nu är jag i en sådan period igen och det här är första gången jag försökt göra någonting för att komma vidare. Förra veckan ringde jag till vuxenpsykiatrin, men de sa att det var till habilitering jag skulle vända mig då AS hörde till autismspektrat. Där tog det stopp för mig. För det första var det ett gigantiskt steg för mig att bara slå numret och ringa, att få reda på att jag ringt "fel" gjorde mig helt utmattad - jag skulle behöva göra om hela proceduren. För det andra blev jag helt ställd när personen i telefonen sa "autismspektrat", jag vet ju att AS är en diagnos inom autismsprektrumet men att höra någon säga det gjorde mig väldigt tankspridd. När jag tänker "autism" får jag en bild i huvudet och det enda jag kunde tänka var "sån är inte jag", "sån vill jag inte vara", "sån vill jag inte att folk ska tro att jag är", "är det något fel i hjärnan på mig?".

Jag ringde inte habiliteringen, jag kom inte vidare. Varje steg för att nå en ev diagnos känns gigantiska, jag vet inte om jag kommer orka. För några år sedan blev jag tillsagd att man måste ha en remiss för att ens få komma till habiliteringen, i mitt fall skulle jag alltså behöva kontakta habiliteringen för att se om jag behöver remiss, och om det stämmer - kontakta någon som kan ge mig remiss, gå dit, öppna upp mig för en helt okänd människa och förklara varför jag behöver remiss, kontakta habiliteringen igen och gå dit. Efter den här proceduren kommer jag vara helt utmattad och utredningen har inte ens börjat än.

Om jag väl skulle komma igång med utredningen skulle jag vara nervös för om mina föräldrar skulle bli kallade dit. Vad jag har kunnat läsa mig till är det mycket vanligt att föräldrarna blir utfrågade om barndomen osv. Jag har en bra relation med mina föräldrar men jag har inte berättat om mina tankar om AS för dem. Jag tycker inte om att öppna mig, inte för någon, och jag har ingen aning om hur de ska reagera. Värsta tänkbara är väl att de skulle bli kallade och det i slutänden skulle visa sig att jag inte har AS. Då tror jag situationen skulle bli ansträngd "ser du, det är inte alls nåt fel på dig, varför trodde du det?". Jag är så rädd för att mina föräldrar ska se på mig på ett annorlunda sätt om jag berättar.

Om jag väl börjar genomgå en utredning hoppas jag ändå på att få någon diagnos. Låter det konstigt? Att få någon förklaring på varför jag är som jag är skulle vara skönt, och att genomgå en hel utredning utan resultat skulle vara tungt. Ibland blir jag så osäker och undrar om det inte bara är inbillning, det är nog delvis därför som jag inte tagit tag i saken. Väldigt många punkter ang AS stämmer mycket väl in på mig, men vissa punkter känner jag inte alls igen mig i. Exempelvis att personer med AS har svårt med att känna empati. Jag är snarare tvärt om och mår ofta dåligt för att jag känner "för mycket" empati. Samt att personer med AS kan ha svårt för att förstå kroppsspråk, ironi, metaforer mm. Jag tror i alla fall inte att jag har svårt för det. Om jag hade det när jag var yngre så minns jag det inte.

Någon annan som känner ingen sig i mina tankar?

Jag ville nog mest bara skriva av mig.

Ja!!

Jag var också väldigt orolig för att inte få diagnosen, men mest för att jag visste absolut säkert att jag har AS. Trodde aldrig jag skulle få det på papper, nu har jag det, sedan femton år.

Då var det ändå inte lika besvärlig byråkrati, typiskt vården och LSS att bolla mellan varann.

tinisch skrev:Exempelvis att personer med AS har svårt med att känna empati. Jag är snarare tvärt om och mår ofta dåligt för att jag känner "för mycket" empati.

Det är inte alls någon kontraindikation mot AS - jag mår också ofta dåligt för att jag känner "för mycket" empati - eller snarare sympati. Det är den där begreppsförvirringen som spökar till det. Empati betyder att känna in och det är det vi vanligen har svårt för, det är sympati som betyder medkänsla eller medlidande och det har vi inga problem med - eller rättare sagt inte för lite av...