Smarta kvinnor är inte normala (i TV-serier)

av **Alien** » 2013-10-05 15:16:26

En krönikör skriver:

Ett par år in på 2010-talet tillåts kvinnor fortfarande inte att bara vara intressanta karaktärer som är utmärkta på sitt jobb. De måste tydligen också lida av någon sorts personlighetsstörning för att få vara med i ett ”svårare” drama.
I hyllade ”Bron” är Saga Norén bäst i landet på sitt jobb – och naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk.
I danska ”Brottet” är Sara Lund en enastående brottsutredare, kanske bäst i landet på sitt jobb. Naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk. Naturligtvis kostar den läggningen henne såväl familj som arbete.
I utsökta ”Homeland” (missade du premiären av säsong tre så se snabbt i kapp på SVT Play!) har man dragit allt till sin spets. Carrie Mathison (Claire Danes) är en enastående agent, förmodligen en av de bästa i landet. Naturligtvis är hon samtidigt bipolär och varvar briljans med maniskhet.
Här kan man skjuta in att det väl är bra att kvinnor äntligen kan få vara utflippade på tv – och fortfarande ha stora roller. Visst, så kan man se det.
Man kan också se det som att Den Maniska Kvinnan har blivit en kliché. En fyrkantig och tröttsam 10-talsfälla som tvärtom hindrar utvecklingen för kvinnliga karaktärer.
Det kan räcka nu.
Varför kan man inte få vara briljant och bäst i landet på sitt jobb – och samtidigt vara fullt… tja, fungerande?

http://bloggar.aftonbladet.se/tv-kronik ... am-kliche/

Nu finns det många kriminalserier där den kvinnliga kommissarien verkar helt vanlig utanför jobbet, med man och barn, ibland struliga tonårsbarn. T ex Irene Huss och Maria Waern. (Fast lite besatt av sitt jobb är Irene iaf, jagar farliga seriemördare ensam och befinner sig plötsligt i livsfara.)

En annan invändning är att manliga kommissarier inte heller verkar vara helt normala med fungerande liv utanför jobbet. Fast de verkar inte ha några diagnoser förutom alkoholism. De är nästan alltid skilda och deras relationer tar alltid slut, ofta pga att de egentligen är mer engagerade i sitt arbete än i kvinnan.

Sedan har jag en personlig teori. Om man ska bli verkligt lysande på sitt jobb så hinner man inte dessutom vara bra på annat.

I Homeland kompliceras Carries situation att hon tydligen tror sig bli avtrubbad av sin medicin (litium) och inte lika bra som agent då (färre snilleblixtar). Alltså skippar hon medicinen och köper sprit i stället. Blir man inte avtrubbad av sprit då? Men det ska väl skapa extra spänning. Förutom alla onda yttre fiender, som vill spränga så många amerikaner som möjligt till döds, så finns också de inre konflikterna.

Nå, vad tycker ni andra? Är hjältinnorna alltid "onormala", för att inte säga maniska i stora TV-serier?

av **plåtmonster** » 2013-10-05 19:03:00

Alien skrev:Sedan har jag en personlig teori. Om man ska bli verkligt lysande på sitt jobb så hinner man inte dessutom vara bra på annat.

Och så undrar man varför den "perfekta medarbetaren" kan ha problem övh..

När jag såg Bron så tänkte jag mer att det var en kvinna med social blindhet som råkade vara duktig utredare. Men det kanske är en medveten strategi att aldrig visa starka kvinnliga förebilder.

av **osäker** » 2013-10-06 12:48:37

Det låter som typiskt journalisttrams där stora växlar dras på några få anekdoter. Den som inte är förblindad av feministiskt patos kanske också märkt att Forbrydelsens viktigaste manliga figurer, Jan Meyer och Theis Birk Larsen, inte heller har helt oproblematiska liv, och att detsamma gäller Homelands viktigaste manliga figurer, Nicholas Brody och Saul Berenson. Serier som handlar om perfekta, fullt normala människor räknas nog sällan som »”svårare” drama».

av **Alien** » 2013-10-10 20:37:47

Det är så nuförtiden. Men förr var det inte så. Utredarna var helt normala. Möjligen hade de en kärlekshistoria som komplicerade/livade upp livet. Men det hade varken Hercule Poirot el Miss Marple. Inget komplicerat privatliv störde deras grå celler, de kunde inrikta sig helt på mordgåtan.

Och inte hade kommissarie Maigret några privata bekymmer. Hemma lagade madame Maigret god mat och pysslade om honom.

Det är kanske nutidens neurotiska och rastlösa tittare som kräver utredare som är nästan lika galna som dem de utreder. Som i den franska filmen Polisse. Harmoniska och normala människor är för tråkiga.

av **Krake** » 2013-10-10 22:24:39

Men ingen har nämnt den främsta av fiktiva utredare: Jacques Clouseau! Man undrar vad som stör, eller kanske inte stör, hans små grå.

av **neatrollet** » 2013-10-15 9:19:50

Själv så är jag väldigt förtjust i tv-serien "Bones", det kanske är för att den tv-serien har gått så bra som andra tv-serier har hakat på med smarta+aspie tjejer? Kanske för att skapa en intressant "twist"? Gillar också att jämföra mig med och känna igen mig hos andra även då det är fiktiva karaktärer, då de sällan händer i verkligheten för mig.

av **Alien** » 2013-10-22 15:06:44

Ännu en krönikör/bloggare som uppmärksammat de galna kvinnorna. Men kanske är det för att de är kvinnor som de upplevs så många? Att vi är vana vid minst sagt excentriska manliga problemlösare, ända sedan Sherlock Holmes.

Men även kvinnor som är socialt störda på grund av övergrepp och annat förekommer ofta, som exempelvis i den mycket bra TV-serien Top of the Lake eller i den också mycket bra serien Orange is the New Black som i huvudsak handlar om socialt störda kvinnor inklusive en del som sannolikt borde ha ADHD-diagnos. Störda kvinnliga huvudpersoner återfinns också i Brottet och dess US-amerikanska variant The Killing. Ingen av dem är egentligen trovärdig och några poliser skulle de aldrig kunna vara i verkligheten. Sen har vi ju den skogstokiga Carrie Mathison i Homeland. Att hon i verkligheten skulle får arbeta i CIA är ju bara helt otänkbart.

http://blog.zaramis.se/2013/10/13/manga ... tv-deckare

Här påstås att Saga Norén inte är en trovärdig aspie, men det håller jag inte med om. Möjligen är det mindre trovärdigt att hon verkar ha varit så ovetande om sina brister och först efter 30 börjat försöka lära sig mer om hur andra människor är. Och då griper hon till böckerna. För att klara av sitt (tydligen första) långa förhållande läser hon om relationer. Helt logiskt tycker jag. Att fråga andra hur man ska göra går inte, de vet ju inte själva hur de gör.

Men vanligare är kvinnor som har asperger eller nåt liknande. Lisbeth Salander i Millennium är kanske det första exemplet. Andra exempel är Temperance Brennan i Bones och Saga Norén i Bron. Den enda riktigt trovärdiga beskrivningen av en aspergerperson (aspie) är dock Temperance Brennan. Saga Norén är för konstig helt enkelt. Absolut inte en trovärdig aspie som jag ser det. Och inte en trovärdig polis.

Tänk, jag som tycker Saga är mer som en aspie än Brennan. Åas är Brennan mer trovärdig iom att hon inte är polis utan rättsmedicinare (el nåt liknande), en sådan kan som vetenskapskvinna lättare komma undan med sina sociala brister. Fast jag tyckte Brennan var väl entig i sin undergivenhet mot den manlige FBI-agenten.