Jag funderar ibland lite på om andra reagerar som jag, eller om jag typ är "konstig".

Brukar nämligen bli ganska ledsen/må rätt dåligt när andra på något sätt avvisar mig ...

Kan t.ex. handla om att:
* Jag vill lära känna någon - men denna person inte vill lära känna mig, alls.
* Jag är skittrevlig mot någon - men personen är otrevlig mot mig ...
* Jag PM:ar någon, men personen skiter i att svara mig
* Jag chattar med någon, men personen svarar mig kortfattat/drygt...

Vet inte om det är själva avvisandet jag blir ledsen av - typ "jag vill inte va kompis med dig" - utan kanske HUR det uttrycks ... Det är kanske den otrevliga stilen som avvisandet ibland kommer med som jag blir ledsen av... Jag vet inte riktigt.

Det jobbigaste tycker jag nog är att bli lämnad utan svar - som sagt, att skriva till någon, men aldrig få svar... då föredrar jag nog kanske att bli otrevligt avvisad ändå. Det är ändå mer rakt och då slipper jag tänka på skiten mer.

Hur tänker ni gällande sånt här ? Mår ni också dåligt av liknande händelser ? Eller tär det kanske inte på er alls ? Hur hanterar ni att bli avvisade ?

Åsikter ?

Jag skulle nog säga att det till och med är ganska normalt att bli ledsen över att bli avvisad.
Är i alla fall knappast ovanligt.

Jag tycker det känns väldigt jobbigt att bli avvisad.

Jag kan uppleva att det känns något i stil med förödmjukande.

Det är inte lätt för mig att ta seriös kontakt och gör jag det, men aldrig får svar eller får ett svar som är ganska dåligt - då ska det finnas ett bra skäl innan jag ger med mig. Jag blir extremt snål med känslor eller trevligheter när jag kommer i kontakt med den individen som inte besvarat mig eller som svarat mig dåligt.

Det finns alltid skäl till att det blir så. Om jag får reda på skälet så känns det bättre. Jag brukar vara ganska rätt fram och fråga. Det kan inte bli värre än vad det är eller har varit. Så brukar jag tänka.

Det är klart att man mår lite dåligt, men det är inte så mycket man kan göra åt det. Det känns ju jobbigt att inte bli besvarad när man lagt ner sig. Jag försöker alltid svara alla, men ibland missar jag helt enkelt. Det är ett av skälen till att jag inte svarar, det andra är att diskussionen på något sätt framstår som avslutad.

earlydayminer skrev:Jag kan uppleva att det känns något i stil med förödmjukande.

Det är inte lätt för mig att ta seriös kontakt och gör jag det, men aldrig får svar eller får ett svar som är ganska dåligt - då ska det finnas ett bra skäl innan jag ger med mig. Jag blir extremt snål med känslor eller trevligheter när jag kommer i kontakt med den individen som inte besvarat mig eller som svarat mig dåligt.

Det finns alltid skäl till att det blir så. Om jag får reda på skälet så känns det bättre. Jag brukar vara ganska rätt fram och fråga. Det kan inte bli värre än vad det är eller har varit. Så brukar jag tänka.

Det är klart att man mår lite dåligt, men det är inte så mycket man kan göra åt det. Det känns ju jobbigt att inte bli besvarad när man lagt ner sig. Jag försöker alltid svara alla, men ibland missar jag helt enkelt. Det är ett av skälen till att jag inte svarar, det andra är att diskussionen på något sätt framstår som avslutad.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver!!

Personligen så brukar jag snabbt anta det värsta om någon inte svarar mig - dvs. att personen sket i mig. Om jag antar detta, så räddar jag mig själv från fler otrevligheter känns det som ...
dvs. att fråga personen varför den ej svarar, och ej få svar igen (D'oh), få ett otrevligt svar, kanske få höra att man är påträngande osv ... Svider hårdare än att bara anta typ.

Är precis som du också sparsam med vilka jag väljer att ta kontakt med/vilka jag vill bli vän med - och därför känns det väl tråkigare att bli avvisad... När man redan har svårt att hitta vänner som det är.


Skönt man ej är ensam i detta, iaf!

Finns nog en del som känner likadant som vi gör, men det viktiga är att inte lägga för mycket tid på det. Det är inte sunt om man hänger upp sig för länge på det, men personligen blir väldigt distanserad från en individ som jag upplever avvisat mig. Det är definitivt en säkerhetsåtgärd från min sida.

Själv gillar jag inte särskilt många människor och antar därför inte att andra människor gillar mig. Bara för att någon tar kontakt med mig betyder det inte att jag vill ha kontakt med den och andra människor fungerar antagligen likadant. Alla gillar inte alla så man kommer stöta på människor som inte vill ha med en att göra. Ser inte det som konstigt och jag blir inte heller nämnvärt berörd.

earlydayminer skrev:Finns nog en del som känner likadant som vi gör, men det viktiga är att inte lägga för mycket tid på det. Det är inte sunt om man hänger upp sig för länge på det, men personligen blir väldigt distanserad från en individ som jag upplever avvisat mig. Det är definitivt en säkerhetsåtgärd från min sida.

Japp, samma här ... får en sjukt dålig inställning till de jag finner avvisat mig på ett otrevligt sätt.
Nä asså jag vet ju innerst inne att det inte är värt att lägga tid på - men det är typ som en tvångstanke för mig. Tanken på att någon avvisat mig "ploppar upp" ibland, från ingenstans, och får mig att må dåligt. När det händer gäller det att ha andra tankar att trösta sig själv med - för att bryta skiten, för annars blir måendet sämre.

Azo85 skrev:Själv gillar jag inte särskilt många människor och antar därför inte att andra människor gillar mig. Bara för att någon tar kontakt med mig betyder det inte att jag vill ha kontakt med den och andra människor fungerar antagligen likadant. Alla gillar inte alla så man kommer stöta på människor som inte vill ha med en att göra. Ser inte det som konstigt och jag blir inte heller nämnvärt berörd.

Förstår ditt sätt att se på saken.
Har du alltid haft en sådan inställning till att bli avvisad - eller är det något du utvecklat ?

Det är sant att alla inte kan gilla alla osv - men av någon anledning har det alltid varit en fet smäll för mig att bli ogillad ... speciellt utan anledning. Men jag jobbar på att lära mig ta det.

Plasticfck skrev:Japp, samma här ... får en sjukt dålig inställning till de jag finner avvisat mig på ett otrevligt sätt.
Nä asså jag vet ju innerst inne att det inte är värt att lägga tid på - men det är typ som en tvångstanke för mig. Tanken på att någon avvisat mig "ploppar upp" ibland, från ingenstans, och får mig att må dåligt. När det händer gäller det att ha andra tankar att trösta sig själv med - för att bryta skiten, för annars blir måendet sämre.

Jag förstår det. Det brukade vara en tvångstanke för mig med, något som hängde fast hos mig. Än idag kan jag minnas något som hände 15 år sedan. Det växer fortfarande inom mig, men jag tillbringar inte min tid till att känna det eller vara i de tankarna. Man får försöka se sitt eget värde och använda det som hjälpmedel att sluta tänka på onödiga avvisanden.

Plasticfck skrev:Det är sant att alla inte kan gilla alla osv - men av någon anledning har det alltid varit en fet smäll för mig att bli ogillad ... speciellt utan anledning. Men jag jobbar på att lära mig ta det.

Om man blir ogillad utan skäl så är det bara löjligt från den som ogillar en. Det säger mer om personen som ogillar än den som ogillas.

Plasticfck skrev:

Azo85 skrev:Själv gillar jag inte särskilt många människor och antar därför inte att andra människor gillar mig. Bara för att någon tar kontakt med mig betyder det inte att jag vill ha kontakt med den och andra människor fungerar antagligen likadant. Alla gillar inte alla så man kommer stöta på människor som inte vill ha med en att göra. Ser inte det som konstigt och jag blir inte heller nämnvärt berörd.

Förstår ditt sätt att se på saken.
Har du alltid haft en sådan inställning till att bli avvisad - eller är det något du utvecklat ?

Det är sant att alla inte kan gilla alla osv - men av någon anledning har det alltid varit en fet smäll för mig att bli ogillad ... speciellt utan anledning. Men jag jobbar på att lära mig ta det.

Något jag utvecklat. Hade mer socialt umgänge när jag var yngre. Nu har jag insett att jag inte har något behov av sådana aktiviteter och att jag inte gillar människor. Till det följer att man inte direkt bryr sig om huruvida andra tycker om en själv. Jag är medveten om att jag håller andra människor på avstånd och andra måste få göra samma sak. Om jag inte tycker om människor får jag kanske en förståelse för att andra inte tycker om mig. Det behöver inte betyda att det är något fel på en person för att jag avvisar den utan bara att den inte har något jag vill ha.

Om någon avvisar mig betyder inte det att det är något fel på mig. Vanligen betyder det bara att personen är upptagen och har tillräckligt många människor i sin "sfär" eller så är det så att jag inte har något som den vill ha det vill säga inte är intressant för just den personen. Människor är olika lika lite som jag är intresserad av alla kan alla vara intresserade av mig.

Du kanske tolkar det som att det är något fel på dig eller att du är dålig när det egentligen handlar om något annat.

Tack för ditt stöd Earlydayminer
Ja, det gäller väl typ att låta det passera när tanken kommer upp, och fokusera på något annat, istället för att gräva djupare i det. Jag jobbar på det där med egenvärde och sådära ... Det blir bara jävla jobbigt ibland att vara sin egen "tröstande famn" när skiten sätter igång och man behöver bromsa. Finns ju ingen som är med en hela tiden och säger *såja såja* när det blir jobbigt, utan man får alltid rycka upp sig själv typ.

Azo85 skrev:
Något jag utvecklat. Hade mer socialt umgänge när jag var yngre. Nu har jag insett att jag inte har något behov av sådana aktiviteter och att jag inte gillar människor. Till det följer att man inte direkt bryr sig om huruvida andra tycker om en själv. Jag är medveten om att jag håller andra människor på avstånd och andra måste få göra samma sak. Om jag inte tycker om människor får jag kanske en förståelse för att andra inte tycker om mig. Det behöver inte betyda att det är något fel på en person för att jag avvisar den utan bara att den inte har något jag vill ha.

Om någon avvisar mig betyder inte det att det är något fel på mig. Vanligen betyder det bara att personen är upptagen och har tillräckligt många människor i sin "sfär" eller så är det så att jag inte har något som den vill ha det vill säga inte är intressant för just den personen. Människor är olika lika lite som jag är intresserad av alla kan alla vara intresserade av mig.

Du kanske tolkar det som att det är något fel på dig eller att du är dålig när det egentligen handlar om något annat.

Okej - jag förstår!
Asså mitt resonemang går lite olika än ditt, men är ändå lite likt. Jag ogillar nämligen generellt också människor ... kanske t.o.m "hatar"... Brukar endast vara enstaka individer jag gillar. Jag trivs bäst ensam.

När jag ej finner intresse i att umgås med någon/ha kontakt med någon - så brukar jag oftast förklara detta på ett trevligt sätt. Finner dock inte att andra varit lika trevliga mot mig i sitt sätt att avvisa, och det är väl det som blir jobbigt. Men - som du säger, alla är olika, och alla resonerar inte som jag.Alla tycker nog ej det är vettigt att vara trevlig i sitt sätt att avvisa.

Tycker väl det är ganska ironiskt egentligen att de som JAG vill lära känna/umgås med, oftast inte verkar lika intresserade av att umgås med mig. Däremot verkar det som om jag "drar till" mig dåliga människor ... asså nedtryckande, elaka människor - som vill lära känna mig. Det är väl här det blir lite av en smäll på käften va ... Jag får uppmärksamhet av de jag absolut inte vill ha uppmärksamhet av, medan de jag vill bli vän med skiter i mig. Hahahahaha....

Beror lite på vem det är men överlag så grubblar jag mycket om jag uppfattar något som avvisande. Börjar ofta tänka "vad gjorde jag för fel nu?" "har jag misstolkat?" "sa jag någonting fel?" vilket oftast leder till ångest.

Har märkt att det oftast är lättare att fråga rakt ut "är du arg på mig?" eller "sa jag någonting dumt?" "varför svarar du så kortfattat?" så får dom svara och så kan jag släppa det.

Finns det ju så många anledningar till olika saker att man blir helt knäpp!
Till exempel som du säger, om någon svarar dig kortfattat.
Personen kan vara ledsen, arg, trött, okoncentrerad, irriterad över att blomkålen var slut på ICA och så vidare, det är lika bra att fråga så kan man släppa det sen

För övrigt har jag också en sådan förbannelse över mig, dom jag vill leka med vill inte leka med mig och dom jag inte vill leka med vill leka med mig. Meeh!

Beror mest på sättet, rätt skönt att få veta. Dvs att slippa hålla på och försöka med nån länge i onödan för att de inte säger nåt.

Plasticfck skrev:Tack för ditt stöd Earlydayminer
Ja, det gäller väl typ att låta det passera när tanken kommer upp, och fokusera på något annat, istället för att gräva djupare i det. Jag jobbar på det där med egenvärde och sådära ... Det blir bara jävla jobbigt ibland att vara sin egen "tröstande famn" när skiten sätter igång och man behöver bromsa. Finns ju ingen som är med en hela tiden och säger *såja såja* när det blir jobbigt, utan man får alltid rycka upp sig själv typ.

Du behöver inte tacka.

Ja, det kan vara riktigt jobbigt att vara sin egen tröst. Det blir ganska ensamt och det känns som är fullkomligt på egen hand i en värld med 7 miljarder människor och ett extremt högt antal andra varelser. Jag brukar tänka att vi går alla mot ett oundvikligt slut, vi är alla av kött och blod, vi är dödliga. Det som händer gör så p g a en rad olika faktor, många som vi endast till mycket liten grad eller inte alls kan påverka. Vi är i rymden, hela tiden. Vi behöver samma luftkomposition. samma näringsämnen osv. Vi är födda under olika omständigheter, med olika förutsättningar och ändras efter dessa. Det som gör det svårt är det man själv behöver göra annorlunda, som t ex hur man ser på saker och ting, hur man hanterar saker och ting, hur man agerar och är gentemot andra och världen i övrigt. That's it.

Livet är egentligen ganska enkelt, men det är komplext när det ageras med inter- och intrapersonella sammastötningar inuti en intelligens organism som människan. Därför är det viktigt att ändå försöka göra det svåra förenklat, men det är enklare sagt än gjort. Det gäller att finna en balans.

Det blev förmodligt ett ganska diffust inlägg.

Eftersom jag själv inte finner intresse i andra bryr jag heller inte mig om att ta kontakt med någon. Har dock själv avvisat andra som tagit kontakt med mig, men har nog aldrig upplevt det åt andra hållet - förutom när jag möjligtvis var i kanske tio års åldern.

Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

earlydayminer skrev:Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

Har var det visst någon som tolkade lite väl bokstavligt för ens eget bästa.

Batman skrev:

earlydayminer skrev:Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

Har var det visst någon som tolkade lite väl bokstavligt för ens eget bästa.

Här var det visst någon som visste vad någon annas bästa är. En ovanlig förmåga som man för det mesta fick ta del av när man var 7. Säg mig, vad är det bästa för min sambos syskon?

earlydayminer skrev:

Batman skrev:

earlydayminer skrev:Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

Har var det visst någon som tolkade lite väl bokstavligt för ens eget bästa.

Här var det visst någon som visste vad någon annas bästa är. En ovanlig förmåga som man för det mesta fick ta del av när man var 7. Säg mig, vad är det bästa för min sambos syskon?

Ironi är inte din starkaste sida förstår jag.

alixha skrev:Beror lite på vem det är men överlag så grubblar jag mycket om jag uppfattar något som avvisande. Börjar ofta tänka "vad gjorde jag för fel nu?" "har jag misstolkat?" "sa jag någonting fel?" vilket oftast leder till ångest.

Har märkt att det oftast är lättare att fråga rakt ut "är du arg på mig?" eller "sa jag någonting dumt?" "varför svarar du så kortfattat?" så får dom svara och så kan jag släppa det.

Finns det ju så många anledningar till olika saker att man blir helt knäpp!
Till exempel som du säger, om någon svarar dig kortfattat.
Personen kan vara ledsen, arg, trött, okoncentrerad, irriterad över att blomkålen var slut på ICA och så vidare, det är lika bra att fråga så kan man släppa det sen

För övrigt har jag också en sådan förbannelse över mig, dom jag vill leka med vill inte leka med mig och dom jag inte vill leka med vill leka med mig. Meeh!

Förstår precis hur du menar - och håller med!!

Asså jag tycker också det bästa är att fråga personen - men ibland när man frågar NT-människor gällande deras beteende, så kan dom svara så jävla dumförklarande ...
Vanligt är typ "ne jag är inte arg på det, varför skulle jag va det ??" *ger konstig blick till en*
Dom där dumförklarande svaren, typ som om man frågar om deras beteende för man är dum, är väldigt jobbiga tycker jag!!

Om jag dock verkligen vill veta om personen är arg/ledsen, typ om det gäller en närstående, så frågar jag och skiter i att jag kan få en dumförklaring.

Och aa förbannelsen är jävla jobbig ...
Jag söker mig ofta till dom där tysta, tillbakadragna individerna som jag finner har väldigt mycket att ge - men generellt uppfattas som "blyga". Kan dock bli svårtydligt med såna människor ibland - eftersom det kan hända att de inte snackar om man inte snackar MED DOM! Och många av dom bekräftar en sällan på något sätt. Jag brukar liksom ha svårt att veta om personen VILL att jag ska prata med den, om personen tycker att jag stör den, om personen vill prata med mig men inte vågar - sånt där. Det kan va svårt.

Men som sagt söker sig alltid högljudda, dryga individer med dålig självkänsla till mig. Dom försöker jag bryta och ta mig ifrån snabbt när jag känner att jag förstått vilken typ av människa det handlar om.

radix skrev:Beror mest på sättet, rätt skönt att få veta. Dvs att slippa hålla på och försöka med nån länge i onödan för att de inte säger nåt.

Mjo - håller med - tycker väl själv det är skönt att få veta på ett TREVLIGT sätt!! Det är väl det ultimata.

Jag blir bitter mot den personen som avvisade mig, och visar inga känslor tillbaka till denna.

Jag tycker det är bättre att de är ärliga i så fall och säger hur det egentligen är utan några krusiduller.

earlydayminer skrev:Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

Frågan är ej riktad till mig - men kan svara för egen del, eftersom jag själv ogillar människor rent generellt, tyvärr!

För mig beror det på att jag inte känner mig som "en av dom". Jag är en Alien ... inte människa, typ. Känner ingen samhörighet, och har därför svårt att gilla!

Men, som sagt, finns individer som är guld trots allt.

Batman skrev:

earlydayminer skrev:

Batman skrev:Har var det visst någon som tolkade lite väl bokstavligt för ens eget bästa.

Här var det visst någon som visste vad någon annas bästa är. En ovanlig förmåga som man för det mesta fick ta del av när man var 7. Säg mig, vad är det bästa för min sambos syskon?

Ironi är inte din starkaste sida förstår jag.

Delvis rätt, men även ironiskt att du skriver så. Ironi är inte heller din starkaste sida. Du besvarade mitt ironiska inlägg genom att svara att någon var för bokstavlig för ens egen bästa.

Plasticfck skrev:

earlydayminer skrev:Azo85: Känns det inte knepigt att ogilla människor när du är en människa?

Frågan är ej riktad till mig - men kan svara för egen del, eftersom jag själv ogillar människor rent generellt, tyvärr!

För mig beror det på att jag inte känner mig som "en av dom". Jag är en Alien ... inte människa, typ. Känner ingen samhörighet, och har därför svårt att gilla!

Men, som sagt, finns individer som är guld trots allt.

Jag känner tvärtom. Det är alla andra som är olika utomjordiska arter och jag är människa.