Hur gör ni med grannarna? Själv går jag alltid bakhållet ut för att slippa stöta på någon och riskera en konversation, och ser jag att någon står i närheten av den utgången väntar jag med att gå ut tills det är "fritt". Någon som vet hur man gör för att grannarna ska låta en vara i fred? Skulle jag av misstag råka stöta på någon (även på 20 m avstånd) ska dom alltid börja prata i en halv evighet och allt jag vill är att sjunka genom marken och återuppstå inne i huset. Inte en gång man kan gå förbi någon utan att väder och vind ska dras upp. Hur gör ni? Känner mig fången i mitt eget hem haha. (Ja, den sociala biten är ett enormt problem)

Moderator Gripandekylig - förtydligade rubriken

Besvara alla frågor med "ingen aning" och gå sedan vidare?

plåtmonster skrev:Besvara alla frågor med "ingen aning" och gå sedan vidare?

Om det vore så enkelt.

Batman - bryr du dig om hur grannarna kan uppfatta dig? Struntar du i att du kan komma att betraktas som udda; konstig, skum, mystisk, speciell etc om du t ex börjar springa förbi dom när ni stöter på varann? Eller har du problem för att du vill betraktas som vem som helst/en vanlig tjej?

Jag brukar undvika att gå ut i trappen om de är där, så att de inte kan se in i min lägenhet. Jag är inte lika nojjig nu med det men det ger mig iaf lite obehag. Innan var det läskigt iom att det var så ostädat. Så för mig är det inte kontakten som sådan som är läskig.

Inga problem, jag bara säger Hej till grannarna och så är det inte mer med det. Ingen som försöker hejda mig genom att börja prata väder och vind. Antagligen har de för länge sedan insett att jag är konstig.

Det stora problemet för mig är att veta vilka som är mina närmaste grannar, som jag alltså bör hälsa på, och vilka som är grannar längre ifrån el rentav icke-grannar som besöker grannarna.

Jag brukar säga hej till alla jag möter i trappuppgången för säkerhets skull. Och det verkar som det är OK här att säga hej till besökare, de hälsar själva om ingen hejar först. Vi hejar nog väldigt mycket där jag bor.

Det här problemet har jag med. Dessutom låser det sig för mig så jag kan inte bara säga "Jag måste gå nu" utan stannar kvar plågsamt och pratar.
Det är verkligen såpass att man vill teleportera bort sig.

Jag måste öva på att göra det som är bäst för mig. Skita i andra. Ett hej är okej atr slängs iväg men mer än så tar på krafterna.

Jag skyr också mina grannar som pesten.
Inte för att de är otrevliga eller att jag tycker direkt illa om dem utan för att jag inte umgås med dem och därför inte har något att säga till dem och kommunikation utan något meningsfullt utbyte känns inte riktigt värt mödan.
Ibland lyckas de ju stanna mig och skall prata om allt från vädret till frimärken och då får jag ju motvilligt prata med dem en stund och smila medans jag försöker komma på en ursäkt att komma loss.
Som tur är så är det ett väldigt lyhört trapphus så jag hör direkt om någon är i trappuppgången eller håller på med nycklar.

Jag har ingen konversation med mina grannar alls. Det funkar hur bra som helst.

Ibland säger jag hej till grannarna. Det kan jag tycka tillhör allmän hyfs. Men det är ju såklart frivilligt.

Testa att se stressad ut, då brukar folk låta en vara.
Ta inte ögonkontakt, och använd ett otillgängligt kroppspråk. (okej vad jag menar med det är att typ vrida kroppen några millimeter ifrån personen. Finns säkert mer man kan göra för att visa otillgängligthet men det är vad jag gör)

If all else fails : införskaffa hörlurar, vanliga i stark färg eller sådana där större som man har på huvudet, så att folk omedelbart ser att du har musik eller nåt i öronen. Kombinera med ej ögpnkontakt och ingen normal människa kommer störa dig.

Det enklaste och effektivaste sättet att undvika grannar man möter är att göra som de yngre, gå med sin smartfån framför sig som en ''metalldetektor'' och låtsas att man pratar med någon

Alien skrev:jag bara säger Hej till grannarna och så är det inte mer med det. Ingen som försöker hejda mig genom att börja prata väder och vind. Antagligen har de för länge sedan insett att jag är konstig.

+1
Så går det till för mig med.
Men jag försöker ändå undvika så mycket som möjligt att träffa på grannar när jag går ut ensam, försöker lyssna om jag hör någon när jag ska hämta posten och om någon närmar sig mig när jag är utanför huset får jag näst intill panik och skyndar mig så fort jag kan att komma undan deras synhåll. Om jag visste att den jag möter skulle nöja sig med ett hej så skulle det kännas lättare men det är ju svårt att veta ibland. Fast de flesta har nog som sagt insett att jag inte är en sådan som vill konversera.

Jag brukar försöka klippa grannarna när dom håller på i dörren mest för att jag tycker det är kul att stressa folk. Älskar att vänta lite längre på hissen, sen bete sig så där osvenskt och prata. Jag blir stressad själv men det är så jävla kul. Då vet man lixom att dom tycker det börjar bli jobbigt när man springer på dem på pizzerian. Sen slipper man grannarna.

Jag har inga problem alls med mina grannar, snarare att jag skulle vilja prata med dom oftare. Men då bor jag ju 3 km från närmaste granne så det kan vara därför.

Det är alltid en extra bra dag om nån av grannarna kör in på gården för en pratstund, jag önskar bara att jag #1 hade mer städat hemma (ibland står man bara ute på gården för en pratstund) och #2 att jag var bättre på att koka kaffe.