Fler härinne med AS som hamnar i maniska perioder och i samband med det får nästintill storhetsvansinne?

Eller är jag ensam om detta?

Eller är detta ett vanligt förekommande bland aspies??

Det kan hända mig. Inte så ofta men det finns stunder då jag känner mig överlägsen.
Det är bra om man kliver ner från tronen så man inte gör en idiot av sig

ninegirl skrev:Fler härinne med AS som hamnar i maniska perioder och i samband med det får nästintill storhetsvansinne?

Eller är jag ensam om detta?

Eller är detta ett vanligt förekommande bland aspies??

Låter som bipolaritet.

Angelic Fruitcake skrev:

ninegirl skrev:Fler härinne med AS som hamnar i maniska perioder och i samband med det får nästintill storhetsvansinne?

Eller är jag ensam om detta?

Eller är detta ett vanligt förekommande bland aspies??

Låter som bipolaritet.

Gaah!! Tar diagnoserna aldrig slut?!

ninegirl skrev:Fler härinne med AS som hamnar i maniska perioder och i samband med det får nästintill storhetsvansinne?

Eller är jag ensam om detta?

Eller är detta ett vanligt förekommande bland aspies??

Storhetsvansinne är inte människan född med det

Manisk... hmm hamnar mer i perioder då jag är extra flumig, snudd på galen, har inga fötter på jorden och talar i gåtor om precis allt.

SoulPain skrev:Manisk... hmm hamnar mer i perioder då jag är extra flumig, snudd på galen, har inga fötter på jorden och talar i gåtor om precis allt.

Det där är vad jag får höra tills jag fått folk att begripa vad jag menat.

Enligt Gillberg finns enligt många studier ett övertygande samband mellan AS och bipolär sjukdom. Själv är jag typ 2 så jag slipper mani och storhetsvansinne. Tror jag.

Jag är sen knappt ett år tillbaka symptomfri men jag fick (förutom diagnoserna AS och ADHD) diagnosen Bipolär typ 2 och nog hade jag maniska perioder även om de depressiva övervägde (jag var väl aldrig utan depression under de maniska perioderna).

Jag kanske hade en släng av storhetsvansinne några gånger (åtminstone en rejält övervärderad självbild).

Kanske borde nämnas i sammanhanget också att jag efter att ha gått ner 60 kg i vikt och slutat med antidepressiva vart misstrodd av min AS-okunniga aspiesläkt och på sätt och vis förskjuten av min far samtidgt med hans cancer. Då gled jag in i en period med definitivt storhetsvansinne och självanklagelser av många slag. Det kanske räknas. Själv kallade jag det psykos, men ingen håller nånsin med om den termen.

radix skrev:

SoulPain skrev:Manisk... hmm hamnar mer i perioder då jag är extra flumig, snudd på galen, har inga fötter på jorden och talar i gåtor om precis allt.

Det där är vad jag får höra tills jag fått folk att begripa vad jag menat.

Att de upplever dig som galen, flummig och inte av denna världen?

Precis. Vilket jag iofs håller med om till viss del. Beror ganska mycket på hur och vem man jämför med..

Där ser man där ser man

Hahah aww gulligt. Jag vet inte, kanske är så att jag har mani även jag också. När du pratar om storhetsvansinne, kan du förtydliga vad du menar då?

I stil med "I rule the world and rest of the world sucks!" XD

Ibland kan jag gå in i perioder där jag jobbar maniskt med mina egna projekt. Bryr mig varken om sömn eller mat särskilt mycket utan jag går upp i varv där jag måste göra en massa saker, att lyckas. Jobbar för berömmelse, att synas och höras.

Vet dock inte om detta liknar det du säger.

Satanen skrev:Ibland kan jag gå in i perioder där jag jobbar maniskt med mina egna projekt. Bryr mig varken om sömn eller mat särskilt mycket utan jag går upp i varv där jag måste göra en massa saker, att lyckas. Jobbar för berömmelse, att synas och höras.

Vet dock inte om detta liknar det du säger.

Så har jag varit väldigt mycket (fast för min del har det inte handlat om berömmelse, mer att göra skillnad).

Här med. Tycks aldrig hitta nån balans.

gadas skrev:Enligt Gillberg finns enligt många studier ett övertygande samband mellan AS och bipolär sjukdom.

Ja, nåt samband måste det finnas. Jag tror att jag är oerhört begåvad på många områden och har enorm potential. Om det har med AS att göra vet jag inte, men det hör till kärnan av vem jag är att jag tror på mig själv. När jag går upp i något är jag väldigt energisk och blir ofta närmast exalterad. Det är så jag är. Men synen fluktuerar naturligtvis och jag ifrågasätter gärna vem jag är och tenderar klanka ner på mig själv. Vid sådana tillfällen ser jag mig själ bli ångestframkallande medveten om hur dum, naiv och inbilsk och storvulen jag är samtidigt som jag ju faktiskt är efter på så många områden i livet. Just detta att jag tar allting (läs: mig själv) så allvarligt understryker här ytterligare vad jag menar. Men det har förstås även med livssyn och värderingar att göra. Livet är ju en resa. Men jag tror att det som visar sig vara kvar medan vi blir äldre avslöjar vilka vi varit redan mycket tidigt. Jag behöver sensitiviteten - det är ju den som är själva drivkraften i mitt sköra jag - och då är det ofrånkomligt att jag även relaterar och betraktar skeenden och fenomen genom melankoliskt och ömsint färgade glasögon. Jo, livet är en tragedi och så måste det vara. Det är just vetskapen att det en dag kommer att ta slut som gör att vi kan uppskatta allt det underbara här och nu. Om tillvaron vore för evigt hade vi inte njutit av och uppskattat djupet i några symfonier och det hade förutsatt en statisk miljö. Så ser inte världen ut. För något annat finns ju just inte. Jag vet ju hur skör jag själv är! Men jag är medveten om min egocentrism. Jag behöver stå i rampljuset. Bli sedd. Få uppmärksamhet.