Den här lilla självbiografin skrev jag i 8:an för att läsa upp inför hela klassen. Tyder den på att jag har AS eller inte? Vad tyder på AS och vad tyder på normalstörd?(Jag vet att jag inte är bra på att stava). Min psykolog tror att jag har det.


Vem är jag?

Hej! jag heter X, det heter jag för att det stavas likadant på både spanska och svenska och för att det är ett ovanligt fint namn.
Om någon annan skrev en biografi om mig så skulle den börja ungefär såhär:
X föddes den 5:e januari 1992, hans far hette Y, hans mor Z. Tillsammans med dem växte han upp i utkanten av Stockholm. X började spela gitarr när han var 12 år och det dröjde inte länge innan han blev en gitarrist utöver det vanliga.

Men hallå, vänta nu, vad hände egentligen innan jag började spela gitarr, hur började jag spela gitarr, vad hände efteråt? Ja, det är precis det som den här biografin kommer att handla om, från och med nu.


Vad hände innan?

Innan jag började spela gitarr så var jag en i mängden. Det enda som skilde mig från andra var att jag alltid ville ha ett mål i livet. Ett tag ville jag bli Counter-Strike proffs och innan det höll jag på med bl.a. Warhammer (jag ville jobba på games workshop resten av mitt liv, Suck!) orientering, kajakpaddling, multi sport, cykling, gogos, pokémon osv.
Jag ville alltid bli bäst på min hobby, om det var någonting jag insåg att jag inte kunde bli bäst på så försökte jag inte ens.
Mina kompisar var inte många, en hette faktiskt X, precis som jag, och den andra V. Vi ägnade tiden till att spela V:s tv spel dagarna i ända. När vi inte gjorde det så hade vi kastanjekrig. En dag kom det en ny till klassen. Han hette W. W kom snabbt in i vårt lilla gäng och det dröjde inte länge förens jag och W jämt och ständigt slogs om vem som skulle sitta bredvid V, gå bredvid V eller helt enkelt vara med V.
Men en dag så fick jag ett eget Xbox! Då behövde jag ju inte mitt gäng längre, jag kunde spela hemma istället. Det var då tiden som counter-strike proffs började.
En sak var i alla fall positivt med att spela counter-strike, jag lärde mig den mesta av mina engelska kunskaper då. Ni förstår... det hade ganska nyss uppfunnits headset som det kallas. Det var som ett par hörlurar som man satte på huvudet och från hörlurarna gick det en banan formad pinne fram till munnen med en mick på så att jag kunde prata med alla som jag spelade med.
Men med tiden så blev counter-strike tråkigt, jag hade blivit spel beroende och symptomen blev att jag blev väldigt deprimerad och att jag ett antal år i framtiden ibland fick tillbaka spelsuget lite då och då.
Spelsuget blir så starkt så att jag måste spela något. Jag tar ett jävligt tråkigt spel och spelar det ca 5 timmar i sträck så att jag blir super deprimerad för att det sedan ska ta tre månader innan spelsuget kommer tillbaka.
Jag har testat att inte spela när jag får suget men det funkar inte. Då blir det de enda jag tänker på och jag blir tillslut deprimerad av att jag inte spelar.
I alla fall... till slut så tröttnade jag på tv-spel och ersatte det med att titta på cartoon network 5 timmar om dagen istället. Som tur var hade jag inte några planer på att bli bland dom bästa på att titta på tv.
Tv tittar tiden var nog den tråkigaste perioden i mitt liv. Den på gick fram till en dag då mamma köpte en Led Zeppelin dvd och sa:
"Det var sådant här jag lyssnade på när jag var i din ålder" och från och med den dagen blev jag DVD nörd. Då kollade jag på Led Zeppelins dvd 5 timmar om dagen. Jag var helt tagen av Jimi Pages fantastiska gitarr solon. Till slut så bestämde jag mig, jag ville börja spela gitarr!
Den 7 april 204 tog jag alla mina spar pengar och sprang ner till Jam (en gitarr butik inte långt från mitt hem) och köpte en gitarr, en liten förstärkare och en gitarrbok. Gitarren var svart med vitt plektrumskydd och även fast strängarna satt en kilometer från halsen och den hela tiden var ostämd så märkte jag det som tur inte.
Gitarren var den billigaste i hela butiken men för mig var den guld värd, det kändes hur häftigt som helst att ha en helt egen gitarr.


Gitarr

De första låtarna jag lärde mig tog jag från den tunna och billiga gitarrboken som jag köpte med gitarren.
Den absolut första låten hette Tom Doley minns jag. Först var det ett G ackord och sedan ett D ackord, eller så var det tvärt om, men det tog inte mer än en dag innan jag tyckte att jag behärskade den.
Nästa dag tittade jag i min bok igen och nästa dag igen och igen och igen, det blev lite samma sak hela tiden. Jag insåg att jag behövde skaffa mig en gitarrlärare. Jag gjorde det så enkelt för mig att jag gick ner till Jam, kollade på deras anslags tavla, drog två lappar och lät mamma ringa upp dem.
Den ene lät äldre och sa att han främst spelade akustisk gitarr men kunde lära ut el gitarr också.
Ja ba: "ööh nää, inget för mig asså".
Men den andra sa däremot att han bara spelade el gitarr och främst hårdrock.
Jag ba: Yes! Honom ska jag ha. Han var också billigast och erbjöd sig att komma hem till en och ta lektionerna där. Hur bekvämt kan det egentligen bli?
Vi började med lektionerna samma vecka och så fort satte det. Zack som han hette lärde mig nya saker varje dag allting ifrån Stair way to heaven (Led Zeppelin) till Sab but true (Metallica). Det blev lektion efter lektion och en dag, en härlig dag så visade han mig Pantera.
-Titta här X, sa han, det här är Pantera, han tog up en brun skiva ur sin väska och satte in den i min cd spelare. Jag tyckte att låten var jätte häftig och dom hade så häftig dist!
Gitarristen i det här bandet heter Dimebag, han är jätte duktig! Sa Zack övertygande. Vi lärde oss låten och jag kände att den var helt annorlunda än alla de väldigt många Metallica jag lärt mig innan.
Vi drog igenom en bit av låten och jag fick i läxa till nästa lektion att kunna fram till refrängen. Lektionen var en timma lång precis som alltid men den här kvällen kändes den som en kvart.
När vi kom ner för trappan så satt mamma i soffan och tittade på tv, hon reste sig upp och sa:
– Dom säger här på nyheterna att det är någon hårdrocksgitarrist som kallas Dimebag som nyss har blivit dödad av en person i publiken på en av hans konserter.
Zack blev som paralyserad.
– Va? det kan inte stämma, sa du verkligen Dimebag?
– Ja, är det någon du känner till?
Och så fortsatte det och alla var lika häpna över sammanträffandet.

När det här hände hade jag haft Zack lite mer än ett halvår och 3 månader efter Dimebag händelsen så var jag helt besatt av honom. Jag tyckte han var så bra så att jag till och med köpte Dimebags egna signatur modell. Den köpte jag i Spanien ett tag efter Jullovet. Det var en så härlig känsla i kroppen, jag hade köpt min helt egna superbraiga gitarr.


Jag

Nu har vi pratat väldigt mycket om gitarrer. Men jag då? Hur ser mitt liv ut för övrigt? Jo, den här tiden som jag pratat om hittills var som min egna lilla upplysnings tid. Jag fick liksom reda på att det fanns mer i världen än det lilla området uppe på berget, där jag bodde, och skolan som låg straxt bredvid.
En stor händelse i mitt då varande liv var S, han var 3 år äldre än mig och jag träffade honom på ett kollo. S hade senare stor inverkan på mitt liv, han var som det första klivet ut i ett annat liv.
Jag och S startade ett band, han spelade bas och jag gitarr. Det som var viktigast att få tag på för stunden var en trummis och då kom jag på att min kusin T spelade trummor.
Han ”joinade” bandet och vi började med att köra några Metallica covers.
Genom T och S så träffade jag många människor från alla håll och kanter av Stockholm. Det var en ganska kul tid faktiskt, nya erfarenheter varje vecka.
Mitt på hösten så åkte jag till Gotland med min orienteringsklubb! Jag tror aldrig att jag haft en roligare helg i hela mitt liv! Och inte nog med det, på båten dit hittade jag den härligaste människan jag någonsin träffat på den tiden, det var U, vi träffades genom min orienterings kompis Å. Han kände också Å och hennes kompisar genom orienteringen men dom gick i Katrineholms OK.
På den tiden hade jag ingen aning om var det låg men det lät som om det låg långt bort minns jag, och trotts denna stora kultur skillnad, hon bodde i en liten avlägsen by och jag i självaste huvudstan så blev vi som bästa kompisar från första ögonkastet. Hon förändrade mitt liv och hon visade hur otroligt kul man kan ha med kompisar!
Den tiden åkte jag lite då och då till Katrineholm och hon till Stockholm men mitt liv fortsatte precis som vanligt bortsätt från Å. Jag gick så klart och mallade mig i skolan om att jag umgicks med folk som gick i 8an fast jag bara gick i 6:an.
Jag minns att jag kände mig väldigt mycket mognare än alla andra. Detta bidrog mycket till mitt senare väldigt starka självförtroende som också förstärktes av mitt dåtida extrema hat mot fjortisar. Det var skönt att hata och känna sig överlägsen.
Senare köpte jag min nya gitarr som jag redan nämnt. Den röda. Ett kort tag efter att jag köpt den så var det audition. Jag hade sökt på nätet efter någon musik skola i stan. Jag stod inte ut med att vara kvar 3 år till i A-skolan, livet var för kort, jag var helt ensam och jag kände mig helt överlägsen alla andra, de e klart att man flyttar!
När jag sökte på nätet hittade jag C-skolan. Jag gick på auditionen och det gick bra tyckte jag. Jag hoppades för hela mitt liv att jag skulle komma in och lite mer än en månad senare så kom beskedet, jag hade lyckats!
Jag var ofantligt glad, det skulle bli så skönt att bara kunna skita i A-skolan och allting som hade med den att göra.
Tiden gick och hela resten vårterminen längtade jag bara efter C-skolan.



Den stora dagen

Jag minns faktiskt knappt något om "the Big day", jag har dåligt minne. Det kanske är så för att jag lägger ner så stor del av mitt minne till att komma ihåg alla gitarrlåtarna. Men jag minns i alla fall att det inte tog lång tid innan jag hade en massa nya kompisar! Ett nytt kapitel av mitt liv hade börjat.

Nu skulle det så klart passa att sluta den här själv biografin, det hade jag faktiskt tänkt göra. Men icke sa nicke, det finns fortfarande mer att berätta! Det som finns en massa att berätta är om Ä, men eftersom ni känner henne så kan vi hoppa över den delen, den behåller jag för mig själv. Men som tur är så finns det andra saker jag kan berätta om. Jag kan berätta om när jag bytte gitarrlärare. Det var ett stort steg i mitt liv.


Ny gitarr lärare

Det började med att jag kände att Zack inte lärde mig nåt. Jag lärde mig bara låt efter låt och jag utvecklades inte någonting och det slutade med att Zack ringde en kväll och sa att han inte kunde ha mig som elev längre. Han hade fått ett nytt jobb som gitarr lärare, någon annan stans, han skulle ta privat lektioner som fast anställd.
"Varför frågade han mig inte om jag ville ha lektioner där då?" Men det gjorde han inte, jag tror faktiskt att han kände att han inte kunde lära mig något mer, men som tur var så kände jag mig mogen att fortsätta på egen hand.
Det gick en månad och jag började mot slutet inse att det inte funkade, jag behövde en lärare för inspirationens skull, en duktig lärare!
Under den här tiden hade badet som jag S och T startat, börjat ta form. Vi hade hittat en till gitarrist som hette P. Han var mycket duktigare än mig på gitarr. Jag tänkte aldrig på varför, jag bara fortsatte att kämpa med att bli lika bra som han utan att någonsin ha någon chans, vi kommer snart till anledningen.
Nu kanske det låter som om jag konkurrerade med honom, och det gjorde jag ju faktiskt. Jag blev inspirerad! Det är en av anledningarna varför jag kom till den nivån jag ändå var på. Jag ville alltid bli bäst. Då kämpar jag som en galning tills jag nått mitt mål för att sedan sätta ett nytt.
Jag ringde P en dag för att fråga efter hans gitarr lärare, P snackade ju alltid om hur otrolig hans var. Upp till bevis tänkte jag.
Ian gav mig hans nummer och jag ringde. Vi bestämde tid och hela den där proceduren ni vet. En dag kom jag hem till honom och jag blev chokad! Han var helt otrolig! Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att man kunde bli så duktig.
Han intervjuade mig första lektionen för att veta vad det var jag ville få ut av hans lektioner och jag sa att jag ville ägna mitt liv åt musik och att jag ville att han skulle visa mig det som behövdes för att bli en så duktig gitarrist som möjligt.
Det var då det började! Jon (som han heter) visade mig en helt ny dimension på musik som jag aldrig förr kunnat tänka mig fanns. Jag började intressera mig för annat än hårdrock och insåg att desto mer musik man fått in från olika genrer desto bättre musik gjorde man i samtliga.
Han visade mig också tekniken, som också gjorde det möjligt för mig att lära mig en rad nya låtar.
Jag känner att jag skulle kunna snacka om det här i timmar men det kanske blir lite långtråkigt för vissa av er som läser det som och som inte är så musik intresserade, så jag tänkte avsluta min biografi här och nu.
Eller föresten, bara lite till! Jag vill bara att ni ska veta att jag fortsatte spela gitarr så lång tid som jag vet och lärde mig nya saker varje månad, ja varje vecka till och med. Med tiden lär man sig också att det kommer många up och nedgångar, det är en del av det hela, för varje steg man tar sig förbi så blir man en skickligare gitarrist.
Man lär sig nya saker inte minst psykiskt också. Den psykiska delen är den avgörande för varje instrument. Den enda begåvning man kan ha från början när det gäller musik är den psykiska. Alla kan lära sig att spela en skala jättesnabbt eller skiva bra musik bara man har dom rätta psykiska förutsättningarna, man måste vilja och vara beredd att satsa allt.
Det var allt jag ville säga, nej föresten, en sak till, ni ska veta att X sedan träffade Ä och dom levde lyckliga i alla sina dagar. Slut

Nej, detta kan man skriva även om man inte har asperger tror jag.
Varför känner du ett behov utav att leta efter aspergerdrag hos dig själv?

Nja du kanske är lite aspie, men tycker bara du verkar vara en rar och ganska trevlig ung man, med både hobbys och kompisar. Du ska nog inte tänka på det så mycket. Ett specialintresse kan väl alla ha, om det är det du grubblar över och isåfall om du gör det så är det väl snarare att du bara är lite observant på dig själv. Vet inte hur gammal du är men jag förmodar att du är ganska ung och har mycket roligt framför dig, sluta grubbla och lev, grabben

Jag är nu 21 år gammal. Jag känner inget behov av att få en aspergerdiagnos, inte heller av att inte få en, men jag är under utredning och min psykolog tror att jag har det. Han förklarar min sociala kompetens med att jag är intelligent och uthållig vilket gjort att jag skapat kompensatoriska strategier som funkat bra. Mitt problem är specialintressen, vissa av de jag haft har varit nära att förstöra mitt liv. Se även den första tråden jag startade för att förstå mer ingående: "Ska Gillbergs kriterier tolkas bokstavligt?" heter den. Det viktigaste för mig är att om jag får en aspergerdiagnos så vill jag tro på den och känna att jag har analyserats objektivt, det vore skitjobbigt att få en diagnos som jag inte tror på för att jag inte kan se hur jag uppfyller alla AS kriterierna. Skriver här för att eventuellt övertygas om jag har det eller inte. Är lite otålig och min psykolog har sagt åt mig att jag har det. Vem vet, han kanske helt plötsligt ändrar sig men det vore pinsamt vid det här laget så mycket som han har sagt.

Tycker det är löjligt hur enkelt (eller snarare ogrundat) vissa får sin diagnos. Här läser man om personer som umgås med vänner, fungerar normalt osv men ändå kanske får en diagnos. Fattar ingenting, jämfört med flera på forumet verkar jag väldigt annorlunda.
Står det inte att man måste ha stora svårigheter för att diagnosen ska sättas?

Batman skrev:Tycker det är löjligt hur enkelt (eller snarare ogrundat) vissa får sin diagnos. Här läser man om personer som umgås med vänner, fungerar normalt osv men ändå kanske får en diagnos. Fattar ingenting, jämfört med flera på forumet verkar jag väldigt annorlunda.
Står det inte att man måste ha stora svårigheter för att diagnosen ska sättas?

Man kan ha vänner fast man har AS. Bara för att en person med diagnos har ett socialt liv och kanske till och med jobb kan man knappast ta för givet att den "fungerar normalt".

Batman skrev:Tycker det är löjligt hur enkelt (eller snarare ogrundat) vissa får sin diagnos. Här läser man om personer som umgås med vänner, fungerar normalt osv men ändå kanske får en diagnos. Fattar ingenting, jämfört med flera på forumet verkar jag väldigt annorlunda.
Står det inte att man måste ha stora svårigheter för att diagnosen ska sättas?

Du. Du vet INGET om mina svårigheter.

KourosGould skrev:Jag är nu 21 år gammal. Jag känner inget behov av att få en aspergerdiagnos, inte heller av att inte få en, men jag är under utredning och min psykolog tror att jag har det. Han förklarar min sociala kompetens med att jag är intelligent och uthållig vilket gjort att jag skapat kompensatoriska strategier som funkat bra

Jaa det är väl lite av dilemmat att när man är ung så är man så mycket duktigare på att kompensera, när man är gammal som mig orkar man inte längre lika bra hålla upp alla de masker och fasader som NT:folket har naturligt, så jag kan förstå vad din psykolog säger. Men om det innebär en AS diagnos på enbart det är nog långsökt

Han säger att vissa har sina stora problem när det kommer till sina specialintressen och andra när det kommer till det sociala, socialt är jag udda men har inte stora problem , jag hamnade i utredningen pga mina problem med specialintressen som ibland förstör mitt liv och utesluter allt annat än specialintresset.

KourosGould skrev:Han säger att vissa har sina stora problem när det kommer till sina specialintressen och andra när det kommer till det sociala, socialt är jag udda men har inte stora problem , jag hamnade i utredningen pga mina problem med specialintressen som ibland förstör mitt liv och utesluter allt annat än specialintresset.

Jamen det är väl samma med det, folk som har specialintressen som tar över deras liv har alltid funnits. Annars skulle man sätta en AS diagnos på varenda skrotsamlare och djursamlare. Har man det så kallas väl det för ett mani och det går väl att bota? AS är ju ''for live'' som att vara rödhårig eller vänsterhänt, lite generellt talat.

Hm.. alltså jag funkar inte riktigt som en skrotsamlare. De senaste två åren har mitt specialintresse varit att försöka hitta ett sätt att leva utan att gå in i väggen då och då vilket leder mig till förtvivlan. Jag lever genom ett specialintresse i taget, det upptar mitt liv och om jag ska vara social (eller vad som helst som ska göras) så måste jag motivera det sociala genom mitt specialintresse (om en religion för stunden är mitt specialintresse och alltså indirekt att komma till himlen så skulle jag kunna motiverar umgänge genom att tänka "Gud vill det om jag är dygdig och ger av mig själv", eller musik och piano kunde vara: "Om jag är social i 20 minuter så är det en bra paus från pianospelandet så kan jag spela ännu mer sedan"). Jag har som sagt försökt ta mig ur det mönstret, det blev specialintresset och genom att försöka ta mig ut så går jag in i väggen, ibland försöker jag att inte försöka och ändå blir det samma resultat, antingen funkar det inte och då byter jag specialintresse eller så går jag in i väggen, inget specialintresse funkar och utan ett specialintresse så funkar inte jag. Sedan jag i somras fick en stark självmordsimpuls så blev jag riktigt skraj när jag förstod hur nära det hade varit. Ibland känns det som att de vill ge mig en AS diagnos för att jag har problem och de vill hjälpa, men ingen verkar funkar som mig. Det mesta stämmer med att jag har AS men inte den sociala biten, jag har inte SVÅRA sociala problem, och de problem jag har kan jag kompensera för. När jag hittar ett fungerande specialintresse så lever jag som i extas ända tills det smäller tillbaka och jag får en självmordsimpuls och blir extremt instabil, svävar mellan största lyckan och största olyckan inom loppet av sekunder när det är som värst, jag typ knarkar mitt egna dopamin och vet inte hur jag inte ska göra det, tillslut slår det tillbaka.

Alltså jag tänker lite såhär nu, du går ju hos psykolog, så jag antar väl att du har vissa svårigheter i lifvet, känner du att de beror på svårigheter med social kontakt eller upprepade missförstånd vid social kontakt, svårigheter att fungera i arbete osv så är det väl värt att få en diagnos för det, för då kan du bli berättigad stöd i din vardag.

Om din psykolog tycker att du behöver en diagnos så fråga varför denne tycker så, så kan ni ju diskutera dennes argument.

Du skriver inte om några svårigheter eller problem vad jag kan se. För att få diagnos bör man må dåligt av sina problem. Det är mycket möjligt att du har svårigheter och lider. Men utifrån din beskrivning bör man inte ställa diagnos. Finns ingen anledning att få diagnoser om man inte mår dåligt. Men som sagt, vad som döljer sig bakom din beskrivning kan inte jag svara på.

Men nog är väl det du beskriver lite av ett mani, och det är ju behandlingsbart att bryta sådana mönster går ju med rätt terapi, har inte din psykolog tagit upp det. För den där svängningen mellan lycka och bedrövelse som du beskriver är en vanlig beskrivning för de som har tex samlarmani, dom svävar på moln av lycka när dom hittar ett nytt objekt, för att i samma stund känna bedrövelse för dom vet ju att dom redan har fullt

Filfund skrev:

Batman skrev:Tycker det är löjligt hur enkelt (eller snarare ogrundat) vissa får sin diagnos. Här läser man om personer som umgås med vänner, fungerar normalt osv men ändå kanske får en diagnos. Fattar ingenting, jämfört med flera på forumet verkar jag väldigt annorlunda.
Står det inte att man måste ha stora svårigheter för att diagnosen ska sättas?

Du. Du vet INGET om mina svårigheter.

Nej och egentligen bryr jag mig inte heller, men allt och alla som skiljer sig det minsta från normen har helt plötsligt asperger. Minsta avvikelse och genast har man en diagnos.

Jag själv blir knappt tagen på allvar längre då folk förväntar sig att någon med asperger ska fungera någorlunda bra då det är många som fått diagnos utan att dom haft särskilt stora problem. När folk får sina diagnoser så enkelt blir det mycket svårare för mig, och resten, som har väldigt stora problem. Min skola förstår inte ens varför jag kräver att få plugga på distans eftersom (jag citerar) "vi har många elever med asperger som fungerar utmärkt i skolan med de andra eleverna och har många vänner", medan jag inte klarar av det överhuvudtaget utan lever totalt isolerat med egna rutiner osv för att fungera. Blir lite orättvist.

Batman skrev:

Filfund skrev:

Batman skrev:Tycker det är löjligt hur enkelt (eller snarare ogrundat) vissa får sin diagnos. Här läser man om personer som umgås med vänner, fungerar normalt osv men ändå kanske får en diagnos. Fattar ingenting, jämfört med flera på forumet verkar jag väldigt annorlunda.
Står det inte att man måste ha stora svårigheter för att diagnosen ska sättas?

Du. Du vet INGET om mina svårigheter.

Nej och egentligen bryr jag mig inte heller, men allt och alla som skiljer sig det minsta från normen har helt plötsligt asperger. Minsta avvikelse och genast har man en diagnos.

Jag själv blir knappt tagen på allvar längre då folk förväntar sig att någon med asperger ska fungera någorlunda bra då det är många som fått diagnos utan att dom haft särskilt stora problem. När folk får sina diagnoser så enkelt blir det mycket svårare för mig, och resten, som har väldigt stora problem. Min skola förstår inte ens varför jag kräver att få plugga på distans eftersom (jag citerar) "vi har många elever med asperger som fungerar utmärkt i skolan med de andra eleverna och har många vänner", medan jag inte klarar av det överhuvudtaget utan lever totalt isolerat med egna rutiner osv för att fungera. Blir lite orättvist.

Ja, jeg har også litt vanskelig å forstå hvorfor sosialt kompetente folk med venner og kjærester og hustruer har fått en Aspergers syndrom diagnose.

Batman skrev:

Filfund skrev:

Batman skrev:Tycker det är löjligt hur enkelt (eller snarare ogrundat) vissa får sin diagnos. Här läser man om personer som umgås med vänner, fungerar normalt osv men ändå kanske får en diagnos. Fattar ingenting, jämfört med flera på forumet verkar jag väldigt annorlunda.
Står det inte att man måste ha stora svårigheter för att diagnosen ska sättas?

Du. Du vet INGET om mina svårigheter.

Nej och egentligen bryr jag mig inte heller, men allt och alla som skiljer sig det minsta från normen har helt plötsligt asperger. Minsta avvikelse och genast har man en diagnos.

Jag själv blir knappt tagen på allvar längre då folk förväntar sig att någon med asperger ska fungera någorlunda bra då det är många som fått diagnos utan att dom haft särskilt stora problem. När folk får sina diagnoser så enkelt blir det mycket svårare för mig, och resten, som har väldigt stora problem. Min skola förstår inte ens varför jag kräver att få plugga på distans eftersom (jag citerar) "vi har många elever med asperger som fungerar utmärkt i skolan med de andra eleverna och har många vänner", medan jag inte klarar av det överhuvudtaget utan lever totalt isolerat med egna rutiner osv för att fungera. Blir lite orättvist.

Du verkar tro att det finns en mall där man antigen har asperger eller inte. Det är inte bara svart eller vitt. Det finns väl en rad problem associerade med autism och bara för andra inte har samma problem som du själv så betyder det ju inte att dom inte har ett handikapp.

Natten skrev:Du verkar tro att det finns en mall där man antigen har asperger eller inte. Det är inte bara svart eller vitt. Det finns väl en rad problem associerade med autism och bara för andra inte har samma problem som du själv så betyder det ju inte att dom inte har ett handikapp.

Antingen förstod du inte mening med det jag skrev, eller så misstolkade du det medvetet.

En av de största skillnaderna mellan AS och andra AST är väl just det att man har sämre social interaktion, och blir därmed ett handikapp som kan vara graverande för många. Eller?

Natten skrev:

Batman skrev:

Filfund skrev:
Du. Du vet INGET om mina svårigheter.

Nej och egentligen bryr jag mig inte heller, men allt och alla som skiljer sig det minsta från normen har helt plötsligt asperger. Minsta avvikelse och genast har man en diagnos.

Jag själv blir knappt tagen på allvar längre då folk förväntar sig att någon med asperger ska fungera någorlunda bra då det är många som fått diagnos utan att dom haft särskilt stora problem. När folk får sina diagnoser så enkelt blir det mycket svårare för mig, och resten, som har väldigt stora problem. Min skola förstår inte ens varför jag kräver att få plugga på distans eftersom (jag citerar) "vi har många elever med asperger som fungerar utmärkt i skolan med de andra eleverna och har många vänner", medan jag inte klarar av det överhuvudtaget utan lever totalt isolerat med egna rutiner osv för att fungera. Blir lite orättvist.

Du verkar tro att det finns en mall där man antigen har asperger eller inte. Det är inte bara svart eller vitt. Det finns väl en rad problem associerade med autism och bara för andra inte har samma problem som du själv så betyder det ju inte att dom inte har ett handikapp.

Men det är ju ett antal kriterier man måste ha för att ha Aspergers. Det enda jag kan se i KourosGoulds berättelse är starka intressen och möjligt spelmissbruk. Det nämns inte något vad jag kan se om den sociala interaktionsförmågan, vilket är signifikant nedsatt vid Aspergers och ett av huvudkriterierna. Man kan ju säga att de olika kriterierna är en slags mall, om än väldigt olika i intensitet hos personer med AS.

kapuni skrev:Men det är ju ett antal kriterier man måste ha för att ha Aspergers. Det enda jag kan se i KourosGoulds berättelse är starka intressen och möjligt spelmissbruk. Det nämns inte något vad jag kan se om den sociala interaktionsförmågan, vilket är signifikant nedsatt vid Aspergers och ett av huvudkriterierna. Man kan ju säga att de olika kriterierna är en slags mall, om än väldigt olika i intensitet hos personer med AS.

Precis, kriterierna skapar en sorts mall, hur ska man annars kunna avgöra om en person har asperger eller ej? Det finns ju kriterier man måste uppfylla för att få diagnosen, annars hade halva jordens befolkning klassats som AS. Bara för att man har vissa drag betyder inte det att man bör få någon diagnos.